Är det någon som fått höra detta? Kan det vara ett aspigt drag att hata att göra något halvdant?

Alltså det är ju hemskt att veta att man inte klarar av ett jobb (då får man sluta). Men det kan också vara olidligt att behöva göra något sämre än man kan, att s a s fuska ifrån sig för att det ska gå fortare. (Iofs kan det förstås vara en brist hos en också som inte kan utföra jobbet både perfekt och snabbt; man är för långsam.)

Men många gånger är det också så att de som bestämmer inte förmår uppskatta den kvalitet man tycker man lagt ner, de ser bara att någon annan är snabbare.

Aspig perfektionism?

Det beror väl på vad det gäller...är man lagerarbetare tycker de väl att det är viktigare att man får upp backarna någorlunda snabbt än att man står med linjal och får dom uppställda millimeterexakt.
Samma sak affärer. Om man ska placera ut X antal varor i butiken kanske de inte bryr sig om saker som perfekt symmetri.

Jag kan jobba väldigt snabbt med teoretiska uppgifter, men sådana där det gäller att göra något i den fysiska världen går oftast långsammare. Jag är lika noggrann med båda, så det är nog inte det som är orsaken. Tror snarare det handlar om halvdålig motorik. Dvs. med fysiska grejer måste jag jobba långsammare för att få ett så bra resultat som jag vill ha. Men samtidigt är jag nog lite noggrannare än de flesta.

Man kanske kan se det som ett tvång? Jag t ex kunde inte tänka mig att skicka iväg ett brev med fel i.

Att låta bli att ställa upp varor perfekt skulle kan nog ha lättare för, eftersom det "felet" inte fanns kvar så länge.

Men det finns ju andra jobb där människor drabbas. Sjukvårdspersonal som inte kan ta sig tid att förklara och prata med patienten, eftersom det är viktigare att patientgenomströmningen är hög. Eller inom socialtjänsten, där ärenden måste betas av, även om utredningar då blir sämre gjorda. Där de anställda lider både med drabbade människor och känner att de inte får göra ett bra jobb.

Sen tror jag det är olika hur väl man kan anpassa sig. Cheferna föredrar snabbhet framför kvalitet, ok, jag gör som de vill. Eller att man känner att man bara inte klarar av det, att göra något sämre än man kan. Man vill ju göra sitt bästa.

Ja visst har jag fått höra att jag gör för noggrannt. Men det som KS påpekar stämmer ju också, man måste hitta det effektiva, skärningspunkten mellan snabb och noga.

På jobb har jag nog kunnat anpassa mig mer, då behöver jag inte stå för resultatet liksom, de bestämmer. Värre privat när jag kan bli för noga. Men det är inget jätteproblem heller mer än enstaka gånger som det kan bli för jobbigt. Jag har mer problem med annat.

Jag anser att mitt "för noggrann" ofta handlar om att jag inte kan dra en gräns för vad som är lagom. Jag vet inte när jag ska sluta skrapa bort lös färg, om jag ska skrapa bort all färg kanske, hur noga och ofta man ska rengöra vissa saker.

Otydliga krav kanske är den egentliga orsaken? vad skall man annars optimera runt? då återstår bara så bra man kan.

Så är det för mig att jag vill bli färdig med alla jobb jag tagit åt mig. Fått träna på det att lägga saker på hyllan för att senare ta upp dem igen. Jag har dock aldrig hört någon säga det uttrycket till mig.

Mina programmerings projekt blir aldrig klara, då jag alltid ska optimera eller skriva om hela koden, men det gör mig inte så mycket då jag endast vill programmera och inte har något krav att distrubera ut mina program.

Jag hade ett sommarjobb på ett värmekraftverk som operatör i kontrollrummet. Det kan bli ganska långtråkigt när det inte kommer något larm och dom tyckte jag var intresserad, så de gav mig en liten uppgift på sidan om. Meningen var att jag skulle flytta på en ventil i systemet, det slutade med att jag satt i nästan två år med dessa ritningar och gjorde om ALLT från början. Resultatet blev riiiktigt bra, rent och logiskt. Saken var att det gick utöver mina ordinarie uppgifter.
Driftchefen blev inte särskilt imponerad, sen dess svarar dom inte på mina meddelanden.

Jag brukar aldrig vara omtyckt på arbetsplatser, då jag arbetar för mycket... Jag tror folk känner sig hotade av mig.

Alien skrev:Man kanske kan se det som ett tvång? Jag t ex kunde inte tänka mig att skicka iväg ett brev med fel i.

Det här forumet är så skönt för att väldigt många prioriterar rätt stavning, meningsbyggnad, kommatering och allt vad det heter. Gott språkbruk (skrift och tal) är väl aspigt?

Jag tror att det är typiskt aspigt att välja fel noggrannhetsnivå, eftersom man som aspergare ofta har svårt att fullt ut uppfatta sammanhanget och tolka vad den som gav en arbetsuppgiften egentligen menade. Ärligt talat så vet jag inte om det är vanligare att vara för noggrann och perfektionistisk eller att vara för slarvig, men jag tror att folk ofta tycker att det känns lättare att klaga på att någon är för noggrann än att hen är för slarvig, eftersom de uppfattar det som en sämre egenskap att vara slarvig än att vara perfektionist. Om man är för slarvig kommer folk att bli arga men inte veta hur de ska säga det utan att det blir pinsamt.

Jag brukar oftast ligga lite efter i skolan för jag är för långsam och det tar tid för mig att bearbeta information.

Om det gäller specialintressen är jag noggrann. I höstas satte jag ner mig och skrev om en hemläxa från 2009 för att jag var missnöjd med hur det blev första gången. Jag har inte visat resultatet åt någon och kommer inte att göra det heller, jag ville bara ha den gjord ordentligt.

Annars har jag inte så höga krav på att allt ska vara perfekt.

Jag känner faktiskt en som blev avskedad med motiveringen "Du är för duktig". Det hängde tydligen ihop med att de överordnade kände sig underlägsna. Men uppsagd blev hän.

Mycket skall man höra. Hoppas personen blev konsylt och kunde hjälpa andra inkompetenta arbetsplatser för en lön med justerat decimalkomma åt höger. En historia som händer lite väl ofta.

(vilken bransch var det?)

Jag tror att perfektionism i större eller mindre grader är vanligt i aspergare då vi ofta har en överaktiv höger hjärnhalva. Sedan finns ju bra eller dålig perfektionism; bra där man jobbar hårt för att göra sitt bästa men är ok med sitt resultat även om det inte blir perfekt, och dålig där man sätter mål som är omöjliga höga och som man straffar sig själv för att inte nå.

Jar har alltid velat försöka mitt bästa med saker som jag gillar eller bryr mig om. Jag har inte sett någon anledning till att inte göra det. Att jag har för höga ambitioner börja jag först höra när jag träffade psykologer, vilket gjorde mig irriterad. Det är först på senare år som jag förstått vad de egentligen menade; att jag lider av den dåliga perfektionismen. De har dock inte varit speciellt duktiga på att hjälpa mig bli av med den, och dessutom är den ju det som fått mig att uppnå det jag uppnått. Min sorts perfektionism är dock inte hållbar. Men jag tror att det finns perfektionism som mestadels är nyttig och hjälpsam.

Det är ju tråkigt att det finns personer som faktiskt har något emot personer som försöker för mycket. Men det måste ju finnas gått om företag som gladeligen skulle ta emot personer som försöker sitt bästa.

Eller det kanske finns kunder som gladeligen skulle ta emot en effektiv lösning?

Har fått höra att jag har för höga krav på mog själv. Men inte att varit för mycket perfektionist.

rojona skrev:Men det måste ju finnas gott om företag som gladeligen skulle ta emot personer som försöker sitt bästa.

Jadå. Och slita ut dem ...

Temat för tråden fick mig att tänka på denna:

Trollmor skrev:Jag känner faktiskt en som blev avskedad med motiveringen "Du är för duktig". Det hängde tydligen ihop med att de överordnade kände sig underlägsna. Men uppsagd blev hän.

Avskeda någon för att han eller hon "är för duktig"... det är ju nästan som att "skjuta budbäraren"... men nog hade det varit effektivare att se över urvalsprocessen inför nyanställningar...

Om jag fick en krona för varje gång jag hört att jag har för höga ambitioner... Märkligt nog är det enbart vården som säger detta och aldrig arbetsgivare. Jag gör saker fort OCH noga. Vården tycks anse att det är för höga ambitioner med ett heltidsarbete inom min utbildning, någon trevlig fritidssysselsättning samt en plan för framtida pension, kanske kunna bo i en större lägenhet, körkort och sånt som är fullt normalt att man vill ha. Nästa gång jag hör det ska jag fråga om de säger det enbart för att jag har min diagnos eller om de verkligen tycker att det är för höga ambitioner för alla.

Ambition har jag nog aldrig haft speciellt mycket av, jag har varit för upptagen med att överleva. Perfektionist har jag däremot varit men slutade till stor del med sådana dumheter efter det att jag brände ut mig - det blev så tydligt att det slet mer på mig än det gav mig eller någon annan.
Höga krav på mig själv, jodå det blir jag anklagad för relativt ofta men jag är inte helt säker på att det måste vara något dåligt.
Poängen jag vill nå är att det finns många lager och flera olika begrepp att räkna in. Många sorterar in för mycket i ordet "ambition".

Dementia skrev:Märkligt nog är det enbart vården som säger detta och aldrig arbetsgivare.

Läst men inte begripit. Vården är väl en av flera tänkbara arbetsgivare?

Trollmor skrev:

Dementia skrev:Märkligt nog är det enbart vården som säger detta och aldrig arbetsgivare.

Läst men inte begripit. Vården är väl en av flera tänkbara arbetsgivare?

Det var otydligt skrivet av mig. Jag menar att jag fått höra det av vårdgivare som jag kommit i kontakt med som patient/klient/brukare. Men när jag jobbar så är det ingen som säger att jag har för höga ambitioner.