Jag har alltid haft det svårt socialt, men har alltid trott att det kommer lösa sig med tiden. Sen fick jag min asperger diagnos, det är en permanent skada i hjärnan. Det är inget som löser sig eller går över. Jag har under hela min livstid försökt förbättra mina sociala färdigheter utan att lyckas. Aldrig haft partner(är kille så det gör det omöjligt), svårt att få vänner osv. Försökt få ett jobb men det har liksom bara blivit tillfälliga arbeten som sedan blir till längre perioder av arbetslöshet. Pluggat mkt och har nästan en universitetsexamen. Jag har klarat 120 av 180 hp, men vetefan om jag orkar plugga mer, liksom kört fast.


Jag är runt 30 år och bor hos mina föräldrar. Jag hatar det. Jag har en gång i tiden bott själv men flyttade hem när jag skulle börja studera sen blev jag kvar här. Mitt liv är förstörd och allt är åt helvete. Jag orkar inte. Ändå anser jag att jag har en lindrig form av asperger. Jag klarar mig själv om jag så måste, men det spelar inte så stor roll om allt suger eller hur? Ska man bara acceptera sin misär? Jag skulle kunna ta livet av mig men känns inte så lockande men vet inte vad man annars skulle kunna göra. Hur ska man orka leva?

InfiniteDream skrev:Jag är runt 30 år och bor hos mina föräldrar. Jag hatar det. Jag har en gång i tiden bott själv men flyttade hem när jag skulle börja studera sen blev jag kvar här. Mitt liv är förstörd och allt är åt helvete.

Bara att härda ut 50 år till så är det över.

Du verkar deprimerad. Har du inte längre glädje av dina specialintressen? Antar att det du studerar var intressant förr men att du nu känner dig omotiverad.

Du kanske har möjlighet att få arbete med lönebidrag?

AS går inte att bota men man kan ändå få bättre sociala färdigheter med tiden. Dels genom att umgås mer med andra människor, dels genom att analysera olika sociala situationer.

Man måste sluta sträva efter de neurotypiskas ideal. Eftersom man i princip inte kan nå dom blir det bara en massa misslyckanden som gör att man mår dåligt. Man måste sätta egna, mer realistiska mål istället, mål som går att nå. Inse att man aldrig kommer ha något svenssonliv med familj och fast jobb och satsa på något annat slags liv istället. För det finns fler sätt att leva än det vanliga i dagens Sverige.

Ja precis, bara för att man är funktionshindrad och inte kanske kan nå precis samma standard som de flesta andra. Så behöver det inte betyda att man inte kan leva ett fullt tillfredställande liv ändå.

Om man tittar på de mera högfungerade autisterna jämfört med de lägst fungerade, så visade det sig att de lägst fungerade var den absolut lyckligaste gruppen i fråga om personlighetsformulär.

Vad är det som gör att du inte orkar plugga? vad är det för tankar i huvudet när du tittar i böckerna?

Håller inte med att asperger rakt av är en skada. Det är ett annat sätt att fungera som inte är helt kompatibelt med hur de flesta fungerar. Men det är klart om man fått ett trauma mot huvudet så kan det påverka funktionen men det är väl inte fallet?

Att de sociala färdigheterna fallerar kan bero på att miljön är en sådan där "alla" anser att en viss person är fel och då spelar ens objektiva förmåga mindre roll. Det kan också bero på lyten eller rena kognitiva reflexer i sociala sammanhang. De senare kan tränas upp, i rätt miljö.

Angående arbetsmarknaden så fungerar den helt olika beroende på bransch och kvalifikationsnivå så det är svårt att säga något om det. Förutom att AF är inkompetenta.

Det verkar som att du mått dåligt länge i allmänhet. Att vara 30 och bo hos sina föräldrar känner jag flera NT-personer som gör, och de mår inte bra heller. Oavsett funktionshinder så behöver man något som gör en glad i sitt liv.

Jag tycker att du ska fortsätta träna på att träffa folk och skaffar vänner först och främst. Fokusera på intressen; något du gillar att göra eller är intresserad av att prova. Då har de du träffar åtminstone en sak gemensamt till att börja med. Sedan försöker du bara vara dig själv. Om du träffar någon som du kan vara dig själv med som vän så kommer du snart att må bättre och därmed orka och våga mer socialt.

Det var samma råd jag fick för inte så länge sedan när jag kraschade mentalt. Och jag har förstått mer och mer vikten utav detta. Det är ingen idé att aktivt leta partner när man inte är sig själv, vilket man inte är när man mår dåligt.

Jag tror att Alien har rätt med att ana deppresion. Om vänskapsbiten känns svår kanske någon psykologkontakt kan hjälpa dig på något vis. Det verkar ganska lätt hänt att man får lite social fobi när det gått några år och inte gått så bra på den fronten. Du förtjänar att kunna må bra och vara med andra genom att vara dig själv, utan kompromisser. Så hela biten med att "lära sig" att bli social är lite si och så, eftersom man lika väl kan lära sig saker från någon som fungerar för dem men inte för dig, eftersom alla är olika. De specifika råd som någon kan ge dig kan vara något som fungerat för dem pga att det är en del av den de är. Det kan vara ännu svårare att skaffa vänner genom att härma någon annan, även om deras teknik verkar lyckad. Du kommer alltid att vara du, så du måste hitta personer som vill hänga med den personen.

Det är inte vad du gör i sociala sammanhang, utan den du är, som skapar vänskaper.

Alien skrev:Du verkar deprimerad. Har du inte längre glädje av dina specialintressen? Antar att det du studerar var intressant förr men att du nu känner dig omotiverad.

Du kanske har möjlighet att få arbete med lönebidrag?

Nej, ingenting är direkt kul längre. En del kurser är helt sjuka och överdrivet svåra vilket har gjort att jag tappat lusten.
Joo antar det, men känns lite sådär att få ett skitjobb och bli stämplad som helt efterbliven av arbetsförmedlingen. Arbetsgivaren lär ju tro inte ha så höga förhoppningar när af-handläggaren idiotförklarar mig på intervjun.

Huggorm skrev:Man måste sluta sträva efter de neurotypiskas ideal. Eftersom man i princip inte kan nå dom blir det bara en massa misslyckanden som gör att man mår dåligt. Man måste sätta egna, mer realistiska mål istället, mål som går att nå. Inse att man aldrig kommer ha något svenssonliv med familj och fast jobb och satsa på något annat slags liv istället. För det finns fler sätt att leva än det vanliga i dagens Sverige.

Finns det? Fixa familj och bra jobb verkar vara det enda som räknas. Släktingar har varit på mig angående detta. ''När jag var i din ålder hade jag 2 barn'', sa syrran till mig.. ''När jag var i din ålder hade jag jobbat i x antal år'', sa min farsa till mig. Några polare har också varit på mig. ''När ska du klippa navelsträngen?''. ''Han bor fortfarande i pojkrummet''

plåtmonster skrev:Vad är det som gör att du inte orkar plugga? vad är det för tankar i huvudet när du tittar i böckerna?

Håller inte med att asperger rakt av är en skada. Det är ett annat sätt att fungera som inte är helt kompatibelt med hur de flesta fungerar. Men det är klart om man fått ett trauma mot huvudet så kan det påverka funktionen men det är väl inte fallet?

Att de sociala färdigheterna fallerar kan bero på att miljön är en sådan där "alla" anser att en viss person är fel och då spelar ens objektiva förmåga mindre roll. Det kan också bero på lyten eller rena kognitiva reflexer i sociala sammanhang. De senare kan tränas upp, i rätt miljö.

Kanske orkar plugga men vet inte om jag klarar av det. Känns bara väldigt jobbigt. Vad beror asperger på? Jag tror i mitt fall det beror på att jag är född förtidigt och ådrog mig någon slags påverkan på hjärnan då den inte utvecklades normalt. En utvecklingsskada i hjärnan kanske man kan säga?

rojona skrev:Jag tror att Alien har rätt med att ana deppresion. Om vänskapsbiten känns svår kanske någon psykologkontakt kan hjälpa dig på något vis.Det verkar ganska lätt hänt att man får lite social fobi när det gått några år och inte gått så bra på den fronten. Du förtjänar att kunna må bra och vara med andra genom att vara dig själv, utan kompromisser. Så hela biten med att "lära sig" att bli social är lite si och så, eftersom man lika väl kan lära sig saker från någon som fungerar för dem men inte för dig, eftersom alla är olika. De specifika råd som någon kan ge dig kan vara något som fungerat för dem pga att det är en del av den de är. Det kan vara ännu svårare att

Joo, sociala misslyckanden leder till att man tappar självförtroende och till slut orkar man inte ens anstränga sig eller vågar göra något åt det då det tidigare alltid har skitit sig. Jag har en psykologkontakt men känns som jag bara sitter av tiden där.

Frågan är väl inte att du ska ha uppnått ditt eller datt, frågan är väl vad som gör din vardag meningsfull och intressant. Vad gör dig lycklig, vad mår du bra av?

InfiniteDream skrev:Joo antar det, men känns lite sådär att få ett skitjobb och bli stämplad som helt efterbliven av arbetsförmedlingen. Arbetsgivaren lär ju tro inte ha så höga förhoppningar när af-handläggaren idiotförklarar mig på intervjun.

Plocka bort AF ur ekvationen?

InfiniteDream skrev:Finns det? Fixa familj och bra jobb verkar vara det enda som räknas. Släktingar har varit på mig angående detta. ''När jag var i din ålder hade jag 2 barn'', sa syrran till mig.. ''När jag var i din ålder hade jag jobbat i x antal år'', sa min farsa till mig. Några polare har också varit på mig. ''När ska du klippa navelsträngen?''. ''Han bor fortfarande i pojkrummet''

Det är vad DU VILL som räknas. Om andra vill forma ditt liv så får de väl betala timpenning eller tja.. "sätta en stor hand där ljudvågorna går ut".
Det man behöver är inkomst, en del får den från att löneslava andra kanske driver företag, flyttar värdepapper, eller får bidrag osv. Det finns saker utanför standardmallen. Var man bor hänger förstås ihop med inkomst så den frågan kan man strunta i. Det är inkomst som gäller. Om man vill ha barn är också något man behöver tänka på vad man vill själv, igen. Om t.ex syrran tycker det är viktigt med barn så kan hon väl börja betala underhållsstöd så kan du stå för fortplantningen. Barnpassning tillkommer..
Rent allmänt så är dessa och andra kommentarspikar destruktiva. Undvik kontakt tills de ändrar beteende. De startar nämligen negativa tankeprocesser så sätt upp en "brandvägg".

InfiniteDream skrev:Kanske orkar plugga men vet inte om jag klarar av det. Känns bara väldigt jobbigt.

Ta det i en massa småbitar? Hitta det som är roligt med ämnet? (som skolan är usel på)

InfiniteDream skrev:Vad beror asperger på? Jag tror i mitt fall det beror på att jag är född förtidigt

Det är en möjlig orsak men min gissning är att det beror mer på genetik och hormonell påverkan. Oavsett så är det mest givande att agera utifrån de förutsättningar man har. Att läkare och AF säger en massa negativt kanske fungerar för deras yrkesroll och självbild men det är ingen effektiv utgångspunkt för att ta itu med saker. Hitta möjligheterna, använd de. Fundera på vilka möjligheter du inte tänkt på osv.

InfiniteDream skrev:Joo, sociala misslyckanden leder till att man tappar självförtroende och till slut orkar man inte ens anstränga sig

Något som kan fungera ibland är att få positiv återkoppling på andra områden så att man långsamt kan öka orken på andra områden. Se dock till att hålla oinsatta dysterkvistar borta.

@Pikachu:s kommentar är värd att tänka på.

InfiniteDream skrev:
Vad beror asperger på?

Det vet man inte, däremot är det ganska tydligt att diagnosen i sig är ganska menlös och oftast leder till mer problematik än vad den gör nytta.

Enligt min personliga åsikt är det här något som görs med ont uppsåt som en del i kriget mot autism.

Som jag ser det så är AS ingen sjukdom, utan ett försök att korrigera den obalans vi kan
se i människan just nu världen över. Det är en medveten respons i den mänskliga organismen
i ett försök att bättre kunna släppa in den perceptuella data som går förlorad.
Det är en reaktion på dom onaturliga begränsningar som finns i konsensus verkligheten.
Så tanken är inte att vi ska fungera på ett neurotypiskt sätt, tanken är inte att motbjudande sociala normer och värderingar ska kännas naturliga för oss, tanken är inte att hierkiskt tänkade ska blandas med sociopatiska undertoner för oss på ett naturligt vis.

Så varför ska vi behöva gå runt och må dåligt över att vi inte kan leva upp till
hur andra förväntar sig att vi ska vara, uppfatta och agera?
Varför ska vi behöva känna oss dåliga över att vi lär oss medvetet och aktivt istället för omedvetet och "naturligt"?
Varför ska vi ständigt få höra att det är fel på oss bara för att vi är annorlunda?

Det är ju givetvis att vi inte får vara oss själva eller vara så som känns naturligt för oss som är det stora problemet, att vi inte får vara aspies. Det är det som är problemet
och som får många av oss att må dåligt.

Men istället så vänds det på det, att det skulle vara AS som är orsaken till nästan all
problematik, när det egentligen är precis tvärtom.

Jag hoppas att vi alla kan ta oss igenom dom här mentala barriärerna, det är varken rimligt eller värdigt att vi ska behöva må dåligt över vilka vi är.
Vi är givetvis som vi är av en orsak, och för det är jag glad.

Sen är jag även deprimerad, mentalt trött, cynisk och hatisk mot samhället.
Misstänksam inför djupare relationer, trött på att höra det konstanta narcissistiska babbel som sprudlar ur min omgivning, och jag är trött och ledsen att vi kollektivt inte än har varit förmögna att stoppa det förtryck som vi utsätts för.
Det finns många saker i mitt liv som jag misslyckats med och det finns mycket som tynger
ner mitt hjärta, men tack och lov är inte att jag är aspie en av dom sakerna.
Det är något jag är glad över att vara, och jag hoppas att du också kan vara glad över att vara det inom rimlig tid.

Byt miljö helt och hållet.
Res ut i världen som volontär.

Vad hindrar dig?

InfiniteDream skrev:Finns det? Fixa familj och bra jobb verkar vara det enda som räknas. Släktingar har varit på mig angående detta. ''När jag var i din ålder hade jag 2 barn'', sa syrran till mig.. ''När jag var i din ålder hade jag jobbat i x antal år'', sa min farsa till mig. Några polare har också varit på mig. ''När ska du klippa navelsträngen?''. ''Han bor fortfarande i pojkrummet''

Försök att begränsa din kontakt med människor som ändå bara gör dig mer nedstämd och missmodig, vill du träffa folk finns det kanske ngn mötesplats med NPF träffar på din ort. Vid din ålder lär du ändå inte bli ngt socialt geni, så spendera inte för mycket energi på det.

InfiniteDream skrev: Vad beror asperger på?

Kemi, min vän inget, inget annat, substanser som ställer till det, att bearbeta dem är inte så lätt alltid, gå ut i naturen, samla tankar och kraft med motion och kanske enklare kroppsarbete. "Kung endorfin" kan göra underverk. Kanske dina föräldrar vill ha ngt enklare snickrat eller så, sånt kan få en att få klarhet och nya infall. Hoppas det kan lösa sig så småningom för dig...

triggerhappyD skrev:Det vet man inte, däremot är det ganska tydligt att diagnosen i sig är ganska menlös och oftast leder till mer problematik än vad den gör nytta.

Diagnosen kan vara ett verktyg för att förstå sig själv och få rätt till hjälp av det offentliga. Att det alltför ofta blir stjälp istället är en annan sak.

triggerhappyD skrev:Enligt min personliga åsikt är det här något som görs med ont uppsåt som en del i kriget mot autism.

Det är nog snarare ett uttryck för den inneboende driften att tävla, trycka ner andra och nyttja osv. En normalsocipatisk egenskap dold under en fernissa av social smidighet.

Ett tips för övrigt är att röra dig i naturen på dagen det kan lugna ner själen även om man inte tror det innan man testar det men det är inte målet utan processen som påverkar i det fallet.

plåtmonster skrev:Diagnosen kan vara ett verktyg för att förstå sig själv och få rätt till hjälp av det offentliga. Att det alltför ofta blir stjälp istället är en annan sak.

Fast är det verkligen en annan sak om det dom vill få en att förstå om sig själv kanske inte ens är sant? Men sure förstår din poäng. och precis ALLT med en diagos är givetvis inte dåligt. Jag kan ibland uttrycka mig lite väl svart eller vitt möjligen.

plåtmonster skrev:Det är nog snarare ett uttryck för den inneboende driften att tävla, trycka ner andra och nyttja osv. En normalsocipatisk egenskap dold under en fernissa av social smidighet.

Möjligt, men enligt min "vaneföreställning", som en del har kallat det, så tror jag att
det finns en djup och bakomliggande agenda med ont uppsåt.

Autism är konstant under en process av medveten evolution, all kodning är ännu inte färdigställd, vi är bara i tidig beta version än så länge.

Och det som är skrämmande med autism är framförallt förmågan att uppfatta utanför det kollektiva sinnet, det är ett hot mot vilket riggat system som helst.
Så det är givetvis skrämmande att fler och fler av oss föds, därav det starka behovet
att kontant baktala, beljuga och demonisera autism. Det blir mycket lättare o göra sig av
med oss när alla förstår vilken hemsk sjukdom det är.

Men det känns fel att "hi-jacka" den här tråden med "konspirations teorier", så jag avslutar här. Det enda jag egentligen ville säga fick jag sagt i mitt första inlägg i denna tråd.

edit: suck nått blev fel med citerandet. men du vet ju vilken del av det du skrev.



Moderator atoms - reparerade fallerade citat.

Jag tror att vilka som än sa "vanföreställningar" (psykiatrin?) möjligen inte var helt fel ute...

tahlia skrev:Jag tror att vilka som än sa "vanföreställningar" (psykiatrin?) möjligen inte var helt fel ute...

tahlia skrev:Jag tror att vilka som än sa "vanföreställningar" (psykiatrin?) möjligen inte var helt fel ute...

lol ^^

Det må hända att det var folk inom psykiatrin, men jag gillar ändå att du använder
ord som tror och möjligen, även om bara av artighet.

När man argumenterar för det otroliga så är det vardagsmat att bli kallad för allt möjligt.

Men låt mig fråga dig, Mr Ingen Larv, är det så att en perception är mer korrekt än en annan?
Och hur avgörs det isf?
Bara för att något för tillfället anses vara förankrat i verkligheten behöver inte betyda att det per automatik är "mer korrekt".

Det är ganska lätt att avfärda vad någon säger genom att hävda att personen skulle vara galen, det brukar oftast räcka.

Men riktig galenskap som jag ser det, är att autister ska behöva må dåligt och till och med känna att dom vill ta livet av sig pga den rådande konsensusen kring vad autism "är".

Ingen kommer hjälpa oss, det är dags att sluta skylla våra problem på asperger och på invandring, det är dags att vi tar ansvar över vår situation och ser till att autism inte förblir synonymt med ett plågsamt liv.

Edit: Förtydligande, menar inte att du personligen andvänder invandringen som syndabock, det var mer menat överlag.

"Du är din enda begränsning, ta dig i kragen, gå ut och gör sånt du tycker är roligt, gå med i en förening". Sånt kan nästan kännas förolämpande.

Man blir inte en glad aspergare för att man gör vad glada aspergare gör.
Men chansen att hitta sin grej är nog större om man rör sig bland rätt folk, trots allt; lite inspiration här, lite där.
Men jag är just den rätte att komma med såna visdomsord...
/Eremiten S:t Dagobert

LILITH_ skrev:Byt miljö helt och hållet.
Res ut i världen som volontär.
Vad hindrar dig?

Asperger?

nescio skrev:

LILITH_ skrev:Byt miljö helt och hållet.
Res ut i världen som volontär.
Vad hindrar dig?

Asperger?

Den behöver inte vara något hinder för det.

Först och främst måste du komma till en acceptans, något som kan ta ett tag. Därefter gäller det att förstå dina problem och lära dig hantera dom. Nu måste du börja älska dig själv och se till dina goda sidor och spinna vidare på detta.
Ta det sociala i små steg, kanske över nätet i början. Håll dig till mindre grupper där du är trygg. Är du dig själv och trivs så kommer vänner, och ev partner till dig automatiskt.
Det här är mina erfarenheter av att ha gått igenom precis samma sak som du. Idag mår jag i det stora hela bra.
Angående studierna kan du ofta få bra hjälp av lärosätena. Satsa även på sikt på att flytta till ett eget boende. Ingen människa mår bra av att bo hos sina föräldrar i vuxen ålder. Det anses även lite udda och kan sätta käppar i hjulet när det kommer till att knyta bekantskaper.

Huggorm skrev:

nescio skrev:Asperger?

Den behöver inte vara något hinder för det.

Om man har de typiska asperger-egenskaperna: tål inte oväntade händelser och vill inte träffa folk så ...

nescio skrev:

Huggorm skrev:

nescio skrev:Asperger?

Den behöver inte vara något hinder för det.

Om man har de typiska asperger-egenskaperna: tål inte oväntade händelser och vill inte träffa folk så ...

Medhåller här. Att spontant sticka ut på volontärresa och bo i kollektiv med oförutsägbara dagar när man är nydiagnostiserad? och deprimerad är verkligen inte att rekommendera.

Instämmer.
(egentligen onödigt inlägg men det kan behöva poängteras att det är en viktig insikt)