Med tanke på att jag är nydiagnoserad så är jag inte högt insatt i vad mina diagnoser riktigt betyder till fullo men känner vid flertalet gånger vid för lite att göra eller att saker inte sker att jag blir väldigt irriterad , ledsen och illa berörd. Jag har svårt att återge samtal (va Fan sa vi egentligen egentligen??). Tanken på att bara sitta och inget göra som att sitta att invänta sin tur ger mig totalpanik. Känner varje dag att jag måste ha en viss tid till att göra något jag uppskattat annars flippar jag totalt.

Jag fullkomligt avskyr helger. Gå upp tidigt se till att ha saker att göra från 7-1900 då barnet ska sova igen. Regniga dagar är ännu värre för då finns ännu mindre saker att göra med tösen.

Jag känner att jag vill få mycket ur mig men återigen precis som jag har svårt att återge samtal kan jag aldrig återge känslorna jag har eller ens förklara dem.

Jag klarar inte av lägenheter eller mindre rum. Jag är uppvuxen i en stor villa. Det är en psykiskt klaustrofobisk känsla som är hemsk.

Även efter ett tag så känner jag att jag vill ha dagar helt ensam , och det menas inte kvällar utan hela mitt hem helt ensam då ingen stör mig eller irriterar mig då jag får 3-4 dagar att göra precis vad jag vill när jag vill. Om jag så vill sitta 10 timmar i sträck och spela spel.

Jag känner igen det där med att vilja ha något att göra. När jag inte har det blir jag sittande vid datorn istället, men man blir ju inte glad av det som man blir av att göra något praktiskt. Jag har bott i lägenhet förut och det är döden för mig, jag måste kunna gå ut och göra något. Väntetid är också riktigt jobbigt, speciellt om man väntar på något obehagligt som tandläkaren till exempel.