Jag gillar inte människor överlag. Men om jag hittar någon som tänker lite som mig så kan jag bli så intensiv och engagerad. Är det vanligt hos folk med asperger?
Jag har varit sådan hela livet. Jag vill inte vara sådan.

Det är nog ganska vanligt att vara starkt reserverad mot människor i allmänhet och för öppen samt intensiv när någon på samma våglängd dyker upp. Tricket är att läsa tonfall och kroppspråk för att veta när det är nog med intensitet. Eller lite grovt räkna ut när man överskridit tid, engagemang eller kontaktgrad. Men avläsningsmetoden är bättre.
Sedan finns det de som är på samma våglängd och inte blir uttröttade. Men de är förstås ofta sällsynta och man kan vara tvungen att ifrågasätta sina egna ideér om vilka attribut som man tror "bra" människor har.

Du är som du är men du kan alltid lära dig kognitivt att förändra beteenden.

Åh... Ja, men det är så svårt! Man gör sig så liten också.

Jag har det problemet med. Jag börjar babbla på. Men jag fick lära mig att det finns människor som har samma intressen som ens egna och som ligger på ungefär samma våglängd men man måste också tänka hur skulle jag känna om någon kom och pratade med mig konstant hela tiden om något man gillade eller var för intensiv.

Detta krav på lagom kan kännas rätt kvävande..
Läge att uppgradera umgänget till sådana som iaf kan återkoppla när de fått nog utan att sedan utöva nedsättande behandling i evigheter.

Eftersom att jag inte har så många sociala kontakter förutom familjen känns det nästan som att jag tar kontakt med dom för ofta. Men jag försöker att minska ner det, för rädslan finns där att dom kanske tycker att jag skriver för mycket - som en person har sagt till mig.