Jättesvårt att veta ur bara texten hur du pratar. Innan jag blev sjukare fysiskt för ett tag sen var jag pratsam. Ganska mycket. Och inte någon verkade irriterad på det. Det gjorde mig så konfunderad. Vad var det som gjorde att det var OK för mig att prata? De människor jag valde att prata med, att de var speciella? Vet inte.

Jag har träffat olika sorts pratsamma människor. En av dem förhör mig nästan. Det är ofta OK, såvida hon inte fattar att jag inte vill prata om det eller ge alla detaljer. Sedan finns det en som pratar väldigt fort och i affekt och upprepar väldigt mycket. Man kan inte säga något för hon är helt upptagen av egna tankar. Det tycker jag är jobbigt. Att vara en vägg och hon kräver ändå att man svarar och håller med fast man kanske inte gör det. Sedan en annan som också pratar till mig och inte med mig, och det som stör mig i det fallet är att jag kan vilja säga något om mig, men då tar hon upp samma ämne om sig och pratar om sig själv i timtal. Också med massa upprepningar, inte från samma konversation dock men från gamla så man får höra samma saker massa gånger.

Sedan är det en som kan prata mycket ibland. Och hoppa väldigt mellan ämnen. Det är OK för jag kan hennes tankegångar. Hos normala är detta hoppande dock jobbigt för de talar inte på riktigt om olika saker, de byter samtalsämne utan orsak, vad de talar om spelar dem ingen roll.

Det som jag personligen då tycker är jobbigt med folk som talar mycket är, om de aldrig lämnar en ingång åt mig så jag kan säga mitt, om de talar om sig och jag får inte säga ett ord om mig, om jag frågar något som är viktigt i sammanhanget men det blir inte lyssnat till och besvarat utan människan bara pratar på. Jag kan inte hålla igång ett samtal själv så jag är tacksam när folk bjuder in, att de ställer lite ledande frågor och de tar tillbaka ämnet och sedan får man det igen osv.

Jag irriteras inte av att folk bara pratar mycket i allmänhet. Kanske ibland då, särskilt nu när jag är sjuk, men det har mer att göra med att jag vill ha lugn och ro just nu.

Ja, jag känner igen mig. Och skulle helt klart behöva gå en sån där kurs i NT-samtal. Det är jättesvårt för mig att märka de där stoppsignalerna, särskilt som jag ju ofta tittar bort själv för att kunna koncentrera mig. Att prata på det sätt som föreslås här gör mig nästan ledsen och deprimerad bara jag tänker på det. Då kan jag ju lika gärna vara tyst för annars ger det ju inget alls.. Menar alltså att bara prata kort om allt, inte förvänta mig så mycket svar, inte ge så många svar. Vad är vitsen då?

Sen det här med att inte prata mycket med dem man bara är bekant med. Om man bara möter bekanta då? Ska man aldrig få prata med någon någonsin då? Och när blir man mer än bekant?

Har sista tiden varit på aspergerträffar istället och även varit en gång på en sån träffpunkt för personer med NPF och andra diagnoser som bipolär osv. Jag hade såklart helst velat dyka på alla och börja med att fråga vad de hade för diagnos men höll mig i skinnet. I vilket fall så fungerar allt mycket bättre då. Allt är intressant och jag känner mig entusiastisk. Ofta pratar jag tyvärr för mycket även då och får inte veta allt jag skulle vilja veta men alla har verkligen intressanta saker att säga Helt olikt när jag hamnar i andra sammanhang och mest bara får känna mig väldigt konstig.

tahlia skrev:Ett tips är att inte gå in på detaljnivå. Typ alls. När det gäller bekanta så ska man hålla sig till det generella. Detaljer tråkar ut människor och är ofta helt betydelselösa för dem.
Säg att någon ytlig bekantskap frågar mig om säg, aspergers syndrom. Jag är frestad att förklara det ingående eftersom jag själv anser att alla detaljer är viktiga. Vad den bekanta är ute efter är dock en generell och lättbegriplig sammanfattning och dessutom en kort sådan.
Det är vad de alltid är ute efter. En generell sammanfattning. När de frågar "Hur går det på nya jobbet då?" vill de höra något i stil med "jodå, det går rätt hyfsat. Det dröjer nog lite innan jag får koll på allt, det är mycket nytt" varvid de själva kan haka i med att berätta något liknande om när de själva började på ett arbete exempelvis. Vad de INTE vill höra är "Jodå, första dagen så stötte jag på den här konstiga personen som verkligen krånglade till det. Det visade sig att hon hade börjat där för 10 år sedan och..... bla bla bla".

Bra beskrivet. Själv så har jag blivit trött på samma manus man får dra för nästan alla när man pratar med någon. Och man vet svaren.
Dom frågar något och jag vet exakt vad jag ska säga och inte säga. vad dom vill höra.

Det är som att titta på en film som man vet slutet på.

Vet inte vad övriga läsare skrivit. Men kanske har en del tips.

Vet inte hur gammal du är. Men det första jag upptäckte/lärde mig (som underlättade mycket socialt) och var något bra när det gäller att prata med och lära känna någon (ytligt) var att ställa frågor och följdfrågor till personen i fråga. Till exempel om en ny person börjat på arbetsplatsen, var bor den/var kommer den ifrån för ort, vilken utbildning har den och var utbildade den sig. Var bor den? Studentlägenhet, svårt att finna bra boende? Har personen samma utbildning som mig? Men på en annan utbildningsplats? Vilka erfarenheter har personen från tidigare arbetsplats och arbete?

Alltså, det jag lärde mig var att sociala samtalsämnen INTE är/måste vara slumpmässiga och/eller intressanta utan snarare följer ett tydligt mönster.

Att intressera sig för den andra personen i ett samtal är en fördel, sina egna funderingar och intressen kan passa bättre vid senare tillfällen.

Ungefär sådär.

colaflaska skrev:

KNSNNTR skrev:

colaflaska skrev:För de flesta är inte samtal ett utbyte av information utan mer underhållning. Dessutom frågar inte folk om dina intressen för att de är intresserade, de gör det för att de är artiga.

Det där förvirrade mig väldigt mycket. Är du helt säker?

Ja, jag är helt säker. Naturligtvis kan det finnas människor som är genuint intresserade, men 9/10 frågar bara av ren artighet eller för att fiska efter ett bra samtalsämne. När någon frågar om ens intressen vill de bara höra en snabb lista (film, tv-spel, böcker och människans utveckling) och inte en detaljerad lista i stil med

"Film, mest sci-fi som Interstellar eller indies som Clerks, tv-spel men egentligen bara gamla nintendo, böcker men jag läser alltid om samma böcker om och om igen så jag läser inte mycket nytt och människans utveckling, allt från Lucy till de där hobbit-människorna till modern DNA".

Ställer de inga följdfrågor (Jaha, vilka filmer då?) förväntar de sig att du ska fråga dem om deras intressen.

En bra indikator på att det är den andres "tur" att prata är om de börjar flacka med ögonen, vrida på sig, slutar ställa frågor och bara hummar och verkar allmänt ointresserade. I princip alla frågor bör besvaras och sedan efterföljas av en motfråga. (Helst sci-fi, men jag kollar på det mesta. Du då, har du någon favoritfilm?)

EDIT: Först när man har hittat ett gemensamt intresse är detaljer passande.

Tack för svaret colaflaska! Jag kan dessvärre inte ge ett lika utförligt svar tillbaka i teckenlängd, men tacksamheten finns här och jag ska försöka ta åt mig av det du tipsat om. Åter; tack!

plåtmonster skrev:

KNSNNTR skrev:Jag skulle dock ljuga om jag säger att jag skulle må bra av att fatta mig kort då jag känner mig rätt bra och anser att många detaljer kan missleda om dom inte nämns

Den neurotypiska livsluften är smålögner, ställa sig in, förledande förenklingar osv. Det sker ofta omedvetet och gör det svårt att uppnå något alls. Förutom att få sig själv och andra att känna sig bra. Så i denna AS/NT kommunikation behöver du kanske omvärdera syftet med kommunikationen. Den går mycket ut på att socialt bekräfta varann utan något faktamässigt utbyte. Gissa varför det skiljer sig i hur mycket de olika persontyperna lär sig. Dock kan personer som vill utbyta kunskaper kräva en initial NT konversation, något att tänka på. Men generellt är det bästa att byta sällskap och miljö rakt av.

Mycket av det som NT gör sker utan medvetna tankar. Vilket gör att om du frågar om saken så har de faktiskt ingen aning..

Vadå, så NT-personer vet alltså inte hur illa det ofta/ibland/alltid låter med detta inställsamma fasadytliga kommunicerandet? Och hur kan det ske omedvetet? Om två NT gifter sig, får barn och blir över 90år ihop utan att ens känna varandra - är inte det grovt efterblivet om något? Eller är detta helt enkelt ännu ett uttjatat exempel på att jag som aspergare "egentligen har rätt" men att det "ändå inte är så det fungerar för att jag tänker annorlunda och är i minoritet med detta tänk mot en betydligt bredare folkmängd av NT-personer"?

Jag vill dock belysa det om miljöombyte, för är det något jag märkt av sedan min första aspergerträff så är det hur välmående jag var där och då. Den kommunikativa kampen var näst intill obefintlig och jag har även härifrån pratat med flera aspisar, så pass att jag fått mersmak och inte längre ens vill befatta mig med NT-personer längre (med några undantag för dom som lärt sig om mig och AS sedan tidigare som jag ändå tycker väldigt mycket om, även om dom nog fått lära sig att anpassa sig en del, så helt pjåkigt är nog inte NT-personer helt vid närmare eftertanke).

Tack för ditt svar!

Sjuckert skrev:Ja, det är bra att undvika detaljer i samtal, även om man själv tycker att just detaljerna är det intressanta. Jag tänker att om folk verkligen är intresserade ställer de följdfrågor så får man fylla i detaljerna allteftersom.

Exempel: Jag pratar gärna om böcker och läsning och sånt. Om någon frågar vad jag brukar läsa är min första instinkt att räkna upp ett antal författare och boktitlar och en massa irrelevanta detaljer som frågeställaren säkerligen inte har något intresse av. Därför går jag emot instinkten och ger ett mer allmänt svar; nämner bara några genrer jag gillar eller säger att jag mest läser "dystra böcker" t.ex. Om den andra personen också råkar vara litteraturintresserad kan det bli en diskussion om exempelvis ens favoritförfattare, men om personen inte verkar särskilt intresserad (alltså inte ställer frågor för att veta mer/ser uttråkad ut) får jag acceptera det och släppa ämnet.

Tack för svaret Sjuckert. Jag ska absolut se över detta. Jag tog även en skärmdump av detta då jag tyckte att du var så noggrann i upplägget om hur du själv går tillväga. Det värsta är dock just det där att "bara släppa det", liksom det blir nästan frustrerande jobbigt att inte få berätta detaljer. Ofta känner jag att jag mår väldigt bra av det och tänker att när jag gör det så tycker den som lyssnar att jag är intressant, även om jag förstått att det inte alltid är så, men... att "släppa taget", då blir jag som den här smileyn -> <- fast med en tår under ena ögat. Som att ramla vid mållinjen till eufori.

plåtmonster skrev:I denna kurs kommer vi att studera den typiske neurotypen som ofta upplever en svår halka på sanningen såpass att denne ofta slinter men det gör så lite för förmågan till att omforma sig utan att tänka till efter de som uppfattas som något högre i den sociala skalan lätt återställer den inbillade vänskapen. Svåra sammanhang skall undvikas, detta då det kan framkalla svår frustration hos denna art som helst går frammåt utan bra underlag för att istället återkomma då det går snett.

Haha, du är rolig du! Rena naturprograminledningen! Säg det med en David Attenborough-röst på engelska dessutom.
(Vilket får mig att seriöst tycka att det borde finnas dokumentärer om NT-personer riktade till en AS-publik som det finns dokumentärer om AS-personer riktade till en NT-publik, även om det är ett annat samtalsämne som inte behöver tas här.)

Flawless skrev:

tahlia skrev:Ett tips är att inte gå in på detaljnivå. Typ alls. När det gäller bekanta så ska man hålla sig till det generella. Detaljer tråkar ut människor och är ofta helt betydelselösa för dem.
Säg att någon ytlig bekantskap frågar mig om säg, aspergers syndrom. Jag är frestad att förklara det ingående eftersom jag själv anser att alla detaljer är viktiga. Vad den bekanta är ute efter är dock en generell och lättbegriplig sammanfattning och dessutom en kort sådan.
Det är vad de alltid är ute efter. En generell sammanfattning. När de frågar "Hur går det på nya jobbet då?" vill de höra något i stil med "jodå, det går rätt hyfsat. Det dröjer nog lite innan jag får koll på allt, det är mycket nytt" varvid de själva kan haka i med att berätta något liknande om när de själva började på ett arbete exempelvis. Vad de INTE vill höra är "Jodå, första dagen så stötte jag på den här konstiga personen som verkligen krånglade till det. Det visade sig att hon hade börjat där för 10 år sedan och..... bla bla bla".

Bra beskrivet. Själv så har jag blivit trött på samma manus man får dra för nästan alla när man pratar med någon. Och man vet svaren.
Dom frågar något och jag vet exakt vad jag ska säga och inte säga. vad dom vill höra.

Det är som att titta på en film som man vet slutet på.

Jag är även jag trött på mina manus. Bra liknelse också!