Nu löste ju min antidepressiva min depression, men den var ju skapad av antidepressiva från början. Att man kan paja hjärnan med SSRI har man vetat sedan början av 90-talet. Man har då dissekerat bl a råtthjärnor och sett att det skett en anpassning till den antidepressiva medicinen och att receptorer har tillbakabildats.

Jag har försökt att laga min hjärna utan läkemedel men det gick inte. Bara att gilla läget, ta mediciner eller dö.

Kan rekommendera senaste avsnittet av SVT - Vetenskapens värld, avsnitt 13.

Henry Markram, professor i neurovetenskap och initiativtagare till HBP, The Human Brain Project uttrycker sig om läkemedel på följande sätt:

Vi har ett jättestort problem när det gäller forskning på hjärnsjukdomar. Nämligen att vi inte kan klassificera dem.

Om ett läkemedel inte fungerar testar man ett annat och sen ett tredje tills man hittar nåt som fungerar hjälpligt. Vi har ingen medicin som bygger på en grundläggande förståelse av hjärnan.

the guardian - Human Brain Project: Henry Markram plans to spend €1bn building a perfect model of the human brain

Har även postat om detta i tråden Erfarenheter av sertralin (SSRI)

Alltså om en läkare propsar på något läkemedel med stor negativa effekter så kan man alltid fråga på vilken grundläggande neurovetenskap om hjänans funktion som de baserar den förskrivningen på.

Mediciner hit och dit!
Är det inte konstigt att alla är deprimerade i det här landet?
Jag är en av dom!

kiddie skrev:Nu löste ju min antidepressiva min depression, men den var ju skapad av antidepressiva från början. Att man kan paja hjärnan med SSRI har man vetat sedan början av 90-talet. Man har då dissekerat bl a råtthjärnor och sett att det skett en anpassning till den antidepressiva medicinen och att receptorer har tillbakabildats.

Jag har försökt att laga min hjärna utan läkemedel men det gick inte. Bara att gilla läget, ta mediciner eller dö.

Är de där skadorna irreversibla?

Jag upplever att jag inte blir bättre sedan jag slutade, förutom att hormonstatus och annat som förstördes, sakta har blivit bättre.

P.g.a. det senare, så är det ändå inget alternativ att börja med SSRI igen för mig, då effekterna av obalanserade hormoner liksom kompenserar bort den goda effekten av SSRI, jag mår för dåligt av håravfall och menstruationsrubbningar och ökad aptit så att inget utom mat existerar i huvudet (alternativt motsatsen, som gjorde att jag fick ätstörningsåterfall av fluoxetin när jag fick kickar av att tappa vikt).

Jag var på en föreläsning av en professor/forskare som föreläste om utbrändhet och dess hjärnskador. Han sade att dessa skador inte kan försvinna, eller som bäst bara återgå ytterst lite. Inte så upplyftande då jag har tydliga sådana skador.

Vad jag förstår beror det på kroppskemi hur mycket skadad man blir. Tyvärr för min del fanns det inga alternativ. Medicin är inget som jag hurrar för att jag måste ta.

Nä, det hurrar man inte för, och jag dömer ingen som inte kan klara sig utan och som tar ändå. Ibland måste man kanske göra sådant man inte riktigt önskar.

Jag försöker med ny typ av terapi och hoppas att det någon gång ska gå framåt. Det verkar ändå mer lovande än det vanliga köret.

Jag har ständig dystymi och svår BDD, och får depressioner emellanåt. BDD:n blir betydligt bättre av SSRI, men samtidigt börjar jag då tappa hår, och då vänder BDDn och vissa fixeringar till det sämre igen eftersom jag mår så fruktansvärt dåligt av håravfall. Så det blir liksom inte bättre i alla fall.

Jag var tyvärr för deprimerad för att hjälpa mig själv. Jag fattade inte någonting, jag var likadan som de som är dementa. Jag var borta i tid och rum och fattade inte hur man ens betalade en räkning. Jag klarade inte av att diska, minns att jag stod och slet med att diska en enda gaffel. Jag kunde ha en tanke så var den borta efter en sekund. Det enda som egentligen var närvarande hela tiden var att mitt sinne var som i ett helvete känslomässigt.

Jag hade inte kunnat gå i terapi. Jag missade de flesta av mina doktorstider för att jag inte fattade att jag skulle gå och jag tappade helt tidsbegreppet. Jag fattar inte hur jag lyckades få fram att jag behövde hjälp och medicin för jag fattade lixom inte hur man talar med folk.

Var jag tvungen att gå ut och göra något tvingade jag mig in i duschen och duschade iskallt länge. Då fick jag som en kick och hjärnan vaknade så att jag kunde göra det jag skulle. Sen var det in i dimman igen. Jag hade bekanta som såg till att jag fick mat.

Depressioner kan se så olika ut.

Ok, ja, man gör så gott man kan. Ibland måste man ha medicin. Kanske kan du i framtiden minska under loppet av många år. Och måste du gå på det för alltid, kanske du kan minska. Och kan du inte det, så är väl medicin det bättre alternativet än att vara helt låst i depression.

Jag går inte i vanlig terapi, jag tröttnade på deras skuldbeläggande om hur lite framsteg jag gör, och deras opersonliga approach där man nedgraderas till vad en trasig bil är för en mekaniker.

Jag misstänkte även att det ligger djupare för mig. Jag behöver lära mig acceptera vissa saker och inte kämpa emot så och må så dåligt över allting. Känner även lågt värde, meningslöst, katastroflågt resultat på KASAM-tester och tror att jag "flyr" till mina fixeringar som anorexi och BDD när det blir för jobbigt och ohanterbart. Tror också att jag har låg självkänsla. Eller vet.

Så därför tog jag kontakt med en präst som jag går hos nu. Känns otroligt mycket bättre. Annan, mer personlig kontakt, jag får lova att skicka ett email med komplettering om jag känner att jag inte fick sagt det jag ville och jag känner att han bryr sig mer om människor än alla psykologer jag någonsin träffat (utom kanske en, som verkade liknande med det). Jag kanske är utom räddning, men detta verkar klart värt ett försök, och jag går absolut inte därifrån med en känsla av "du fungerar inte som du ska" utan med en känsla av att ngn bryr sig. Jag har bara gått två gånger, tredje på måndag. Så jag vet ännu inte om detta kan hjälpa mig att vända på måendet.

Hjärnskadorna av utbrändhet vet jag inte om jag någonsin kan reparera. Är ju helt snurrig alltså. Upptäckte precis att jag IGEN lyckats slarva bort en massa notblad som jag nu måste trycka ut. Solglasögonen borta också.

Ja präster kan vara bra att prata med, jag har haft kontakt med en som nog var den bästa terapeut jag träffat!
Hon var dessutom utbildad terapeut! Det bästa var att hon kunde lyssna ordentligt.

Maggi skrev:Ja präster kan vara bra att prata med, jag har haft kontakt med en som nog var den bästa terapeut jag träffat!
Hon var dessutom utbildad terapeut! Det bästa var att hon kunde lyssna ordentligt.

Att få träffa en som är terapeut också, måste ju vara perfekt

Bror Duktig skrev:

Maggi skrev:Ja präster kan vara bra att prata med, jag har haft kontakt med en som nog var den bästa terapeut jag träffat!
Hon var dessutom utbildad terapeut! Det bästa var att hon kunde lyssna ordentligt.

Att få träffa en som är terapeut också, måste ju vara perfekt

inte helt ovanligt att dom har den utbildningen, men jag tror att det viktigaste är att träffa nån det känns bra med oavsett utbildning!

Maggi skrev:

Bror Duktig skrev:

Maggi skrev:Ja präster kan vara bra att prata med, jag har haft kontakt med en som nog var den bästa terapeut jag träffat!
Hon var dessutom utbildad terapeut! Det bästa var att hon kunde lyssna ordentligt.

Att få träffa en som är terapeut också, måste ju vara perfekt

inte helt ovanligt att dom har den utbildningen, men jag tror att det viktigaste är att träffa nån det känns bra med oavsett utbildning!

Jag visste inte hur jag skulle kunna välja, men fick tips att kontakta en sjukhuspräst, och det var ett bra tips. Alla är ju inte bra på att tala med människor, inte heller bara för att det ingår i deras uppgifter, men en sjukhuspräst har ju sökt sig till ett ställe där den kommer få alla möjliga, och säkert svåra, samtal.

Min prälle var jättebra "terapeut". Mänsklig, hade känslor själv. Inte bara en robot med en bunt sjuka teorier. Hjälpte mkt men det var innan depressionen och hjälpte med andra saker. Jag var nog väldigt jobbig, hade det varit inom landstinget hade jag blivit utkastad.

Och ja, jag har blivit utkastad från en terapeut när jag var ung. Jag var dock inte känslomässigt tyngande på henne. Hon klarade inte av att jag var mer intelligent, hon var väldigt korkad. Jag råkade påpeka skillnaden i intelligens och då blev hon jättearg och kastade ut mig och skrek och hade sig. Det kom folk rusande för de trodde att det var en patient som flippat ut.

Bror Duktig skrev:Jag visste inte hur jag skulle kunna välja, men fick tips att kontakta en sjukhuspräst, och det var ett bra tips. Alla är ju inte bra på att tala med människor, inte heller bara för att det ingår i deras uppgifter, men en sjukhuspräst har ju sökt sig till ett ställe där den kommer få alla möjliga, och säkert svåra, samtal.

Ja precis! min var också sjukhuspräst!

Hahahahaha vilken terapeut! En psykolog jag hade när jag var inlagt en gång, fick ett utbrott, reste sig och skrek: "du beter dig som en jäkla 6-åring" och så skrek han en massa jag inte minns. Jag hade inte diagnos då, och fattar inte vad jag hade gjort för fel. Troligen sagt emot alla hans teorier om hur jag fungerar.

Han vägrade träffa mig mer under inläggningen, och var inte heller med på utskrivningssamtalet. Däremot var jag tvungen att följa alla regler man gett åt mig, annars blev det tvångsåtgärder eller att de skrev ut mig direkt och inte gav mig hjälp (vilket det blev, berodde på hur sjuk de i så fall kom fram till att jag var). Så fina signaler när de själva kan bete sig så som de kan bälteslägga andra om de gör samma.

Ja, just mänsklig är prästen. Man kan inte undgå att känna när vissa verkligen bryr sig om människor, och det märks på många präster att de gör det. Att han inte effektivt stoppar till all kontakt mellan träffarna, eller tydligt och kallt deklarerar att man absolut inte får ta kontakt. Min präst sade att jag kunde skicka mail med komplettering eller förklaringar eller om jag behövde, mellan träffarna. Och så uttrycker de sig med "tack för förtroendet". Så säger även de på jourhavande präst. En psykolog skulle nog inte ens förstå hur svårt det är att lita på någon och berätta vissa saker. Än mindre tacka för det. Jag fattade först inte varför de tackade, men förstår nu. Nu är det i stället lite konstigt hur vanliga psykologer bara väntar sig att man ska öppna sig om vad som helst hur som helst.

Dessutom har ju en präst absolut tystnadsplikt så man behöver inte undra om man kan berätta allt. Jag har blivit sviken flera gånger av psykologer, som yngre, för att "visst sade jag att jag har tystnadsplikt och du kan lita på mig, men det gäller inte sådant - eller sådant - eller sådant - eller sådant ...".

Känns som det blir terapidiskuterande. Väldigt intressant och jag skulle kunna skriva mer. Finns det en befintlig tråd om "diskutera terapier" eller så?

Bror Duktig skrev:Nu är det i stället lite konstigt hur vanliga psykologer bara väntar sig att man ska öppna sig om vad som helst hur som helst.

eller hur!!

kiddie skrev:räkning. Jag klarade inte av att diska, minns att jag stod och slet med att diska en enda gaffel. Jag kunde ha en tanke så var den borta efter en sekund.

Det där är ett ganska läskigt tillstånd när det blir så, känner igen!! är lite så just nu faktiskt! tur att det brukar gå över!

Bror Duktig skrev:Ja, just mänsklig är prästen. Man kan inte undgå att känna när vissa verkligen bryr sig om människor, och det märks på många präster att de gör det.

...

Jag har också träffat och haft samtal med en präst under en period då jag mådde mycket dåligt, jag kan säga att jag tyckte våra samtal var mycket värdefulla och de gav verkligen tröst.

Jag har väldigt svårt att förstå att människor kan känna ett sådant stort motstånd och misstänksamhet mot religion och exempelvis präster men kanske inte mot psykiatrin, präster arbetar ju själavårdande, med samtal, de skriver inte bara ut läkemedel som man vore någon försökskanin så som jag upplevt att det varit inom psykiatrin.

Det är dock klart att det kan finnas undantag inom alla områden.

Wine skrev:Jag har väldigt svårt att förstå att människor kan känna ett sådant stort motstånd och misstänksamhet mot religion och exempelvis präster men kanske inte mot psykiatrin, präster arbetar ju själavårdande, med samtal, de skriver inte bara ut läkemedel som man vore någon försökskanin så som jag upplevt att det varit inom psykiatrin.

Det kanske inte är till så mycket hjälp om man varken tror på gud eller ett liv efter detta, eller en själ för den delen. Vad ska en präst då knyta an till? Sekunden vederbörande svävar iväg i något andligt är det ju kört.

Präster som arbetar med själavård behöver inte ens tala om religion eller tro. Min präst har frågat massor om min gudsbild och jag tror att han anpassar vissa saker efter det (och att ens gudsbild säger en del om en själv och vad man varit med om). Han pratar även om uppväxt, och vad skönt att äntligen få diskutera det på ett sätt som inte är så fullt av förutfattade meningar och övertolkningar som BUP sysslade med.

Det där att anpassa sig, acceptera, arbeta med det man har, känna sig relativt nöjd o.s.v. kan nog just präster hjälpa till med helt oavsett tro. Jag tror att man lätt fastnar i ett kämpande med saker man inte kan ändra. Särskilt vi som lätt får fixeringar som BDD och sådana riktiga idiotproblem som jag har. hade jag varit jag, men frisk, så hade troligen energin jag lägger på fixeringar, lagts på konstruktiva utbildningar, hobbies och jobb.

Sedan är det ju numer massor med folk som tror på sitt eget sätt. På "en gud", men känner inte tillhörighet till en religion.

Thalia, de behöver som sagt inte tala om tro eller religion. Det går bra att diskutera frid och ro med sig själv och sitt liv, utan att blanda in tro. När jag chattat med jourhavande präst, har de inte sagt ett ord om tro, förrän jag bett om det.

Och jag vet att vissa som är ej troende, har goda erfarenheter av präster också (bara genom googlande men ändå).

Alla behöver vi komma till freds och ro med hur livet är. Visst kan det vara väldigt svårt, men ingen mår bra av att kämpa emot för mycket. Bara för att en människa inte tror, betyder det inte att den inte är underkastad en mängd lagar (typ naturlagar - som att vi inte kan röra oss utanför våra genetiska lagar, eller att vi alla blir äldre och dör, eller att vi alla har olika talanger och baksidor som vi inte kan ändra alltför mycket).

Bror Duktig skrev:Präster som arbetar med själavård behöver inte ens tala om religion eller tro. Min präst har frågat massor om min gudsbild och jag tror att han anpassar vissa saker efter det (och att ens gudsbild säger en del om en själv och vad man varit med om). Han pratar även om uppväxt, och vad skönt att äntligen få diskutera det på ett sätt som inte är så fullt av förutfattade meningar och övertolkningar som BUP sysslade med.

Ja, jag säger inte att det ska vara helt värdelöst. Jag pekade mer på hur man, som ateist, kan tänka vilket kan förklara varför man är så motvillig att gå dit.

Det är fullt möjligt att prästen kan avhålla sig från att dilla om själ, gud eller något annat liknande. Själv vetefasen om jag skulle ta risken när jag vet att allt personen säger kollapsar om vederbörande börjar knyta an till sådant som jag uppfattar som ren fantasy.