Jag känner obehag i kroppen när jag ser folk göra illa sig (ramla etc).
Jag kan gråta av gripande videoklipp och filmer.
Det berör mig inombords när folk far illa. (Även om jag försöker hålla det ifrån mig och trycka undan känslorna).
Jag tänker på mitt fadderbarn varje dag, undrar hur hon och hennes familj har det. Det känns som om vi har ett band fastän vi aldrig haft kontakt.
När kvinnan som brukar tigga här på gatan är borta någon dag så undrar jag hur hon har det.

För mig är det ovanstående empati. Fast jag kanske har missuppfattat det här med empati.

Vad är empati för er?

Det låter helt klart som om du är empatisk Zima33, du får ha i åtanke att kvinnor överlag har mer empati. Just att se andra människor göra illa sig och få en reflexmässig reaktion likt den utsatte, är kognitiv empati.

Det jag har pratat om i fråga om AS är en generell trend, inget mer. Jag betvivlar inte för en sekund att det du skriver är sant. Men alla är tyvärr inte som dig.

Folk som har svårt att förstå andra och sätta sig in i andras perspektiv blir inte hjälpta av att ha åsikten att alla andra är dumma, har fel osv. Att istället acceptera en eventuell brist är enbart positivt. Det kan faktiskt vara så att många seriemördare/massmördare med AS inte skulle begått dessa handlingar om de fått adekvat hjälp från början. Men för att det skulle varit möjligt måste de först ha accepterat för sig själva att de hade problem.

För mig är empati väldigt smärtsamt. Jag har näst intill noll empati med främlingar (utom när det gäller fysisk smärta) men grymt mycket med de som står nära mig och ibland blir det nästan lite för mycket.

@Pikachu - anser du själv att du har problem med empati eller är det bara "alla andra"?

tahlia skrev:@Pikachu - anser du själv att du har problem med empati eller är det bara "alla andra"?

Ja absolut, jag är helt säker på att jag inte tillhör normen i det fallet tyvärr. Psykiatern som var med på utredningen i samband med en rättegång sade att jag antingen var en smart aspergare eller psykopat.

Jag säger inte att alla aspergare är känslokalla monster. Men det är konstigt att när man uppenbarligen har en funktionsnedsättning, inte kan tillstå att det faktiskt tar sig uttryck i det faktiska livet.

Personligen har jag trott att jag varit överempatisk då jag misstolkat min brist att sortera stimuli för empati.

Numera har jag accepterat min brist och strävar efter att den inte ska gå ut över folk. (Har dömts i rättegång för grov misshandel fyra ggr. Alla gångerna har upprinnelsen att jag i mitt tycke smädats.)

Hittade några gamla trådar:

hur-empatisk-ar-du-omrostning-t8391.html
kanslor-och-empati-t28239.html

Har inga problem att känna empati. Gråter som en fontän på bio och teatern, klarar inte att läsa böcker där barn eller djur dör, kan börja gråta framför TV-nyheterna...
Jag är inte på något sätt snällare eller mer godhjärtad än andra - har gjort och sagt enormt många plumpa saker i mitt liv, tro mig - däremot tror jag att jag har ett lite för starkt överjag som bidrar till ett konstant dåligt samvete.
Skrikiga ungar på bussen får mig ofta att tänka "men för fan unge, håll tyst", men om jag, säg hypotetiskt, hittade en liten skrikande unge övergiven ute skulle jag ta upp den och vyssja och trösta den.

Jag har stark kognitiv empati men inte så mycket affektiv. Folk brukar få för sig att jag jobbar inom vården. Jag är omhändertagande.

Det känns inte som att min empati stjäl kraft från mig. Men den gör nog det i smyg ändå.

Ofta känns det stressigt, jag är så medveten om hur andra har det, men vet inte alltid vad göra?

Enda sedan Cohen ljög om att autister inte kan känna empati eller har väldigt begränsad sådan så har det levt kvar som en sanning.

Jag skulle vilja hävda att det är precis tvärtom, att autister generellt sätt har en väldigt utvecklad empatisk förmåga.
Tycker det verkar som många neurotypiska har missuppfattat vad empati är, dom tror att det är förmågan att känna för andra, eller att "lista ut" vad den andra känner. Fast det påminner ju mer om sympati, empati betyder inte att känna för någon, det betyder att känna SOM någon.
Den förmågan saknar dom flesta NTs, och det motiverar jag med att om dom kunde känna empati, så hade dom inte agerat och betett sig som dom gör mot varandra och mot sin omgivning. För en empatisk varelse finns inga "vi och dom".

Att uppfatta autistiskt, innebär att ha en formlös känsla mellan jaget och omgivningen.
En respons på den här formlösheten är att försöka stänga ute omgivningen på alla tänkbara
vis, för att istället sedan söka sig in i jaget. En mindre definierad självkänsla eller iaf
en mindre stelbent identifikation med jaget är en av dom primära delarna av det autistiska perceptuella läget.

Jag tror att vi har "för" utvecklad empatisk förmåga, dvs, vi är lite före våran tid.
Så det som sker är att den välutvecklade empatiska förmågan blir för stark, så det
enda alternativet för att handskas med vår sjuka omgivning blir att stänga av.
För att sedan bli misstolkade som empatilösa av neurotypiska förtryckar människor som
projecerar sin egna avsaknad av empati och sin egen frånkoppling från universum på oss
autister.

Jag tror som sagt inte på empati. Jag kan känna medkänsla och medlidande, men det är ovanligt.

Jag kan om jag är på humör påverkas av stämningar i musik och film.

Att sätta sig in i andras situation är jag dock rätt bra på. Och jag tar ofta hänsyn till det med.

Jag kanske oxo är en sån där psykopataspie eftersom jag är rättså narcissistisk med.

Jag känner obehag i kroppen när jag ser nån göra illa sig. Som att ramla nedför en trappa eller skära sig med nåt vasst. Känns som en elstöt i magen som sprider sig ut i kroppen.

Har svårt för begreppet empati, jag har flera gånger läst vad det betyder men när jag försöker att "uppleva och förstå andras känslor" så vet jag inte riktigt hur jag ska göra? Hur ska det kännas?
Jag fixar inte riktigt det.

Jag har en ganska låg empatisk förmåga men det vet jag om.
Kan inte förmå mig till att känna något för främlingar, exempelvis folk som skadat sig, hemska saker på nyheterna och liknande, det rör mig inte i ryggen, jag känner varken bu eller bä.

Människor jag känner är jag nog lite bättre på tror jag, men bara om det är större saker.

Min empatiska förmåga fungerar dock bäst med djur.

Tror det är en av de stora skillnaderna mellan aspies och psykopater. Inte för att alla aspergare bryr sig om djur men verkar som flertalet psykopater inte kan känna för djur heller.

Själv känner jag störst empatisk förmåga just vad gäller hundar. Det finns inget jag upplever som mycket mer plågsamt än att läsa om eller se hundar som far illa.

Men så var det inte innan jag själv blev hundägare för 15 år sedan. Sedan dess så ser jag alltjämt min egen hund i andra hundar som far illa.

Minst empati känner jag nog för barn faktiskt. Ju mindre desto barn desto mindre empati. Att läsa om eller se barn som far illa rör mig oftast inte i ryggen. Även om jag givetvis rent intellektuellt vet att det är hemskt.

Tonåringar och vuxna människor känner jag medelmåttig empati för.

Ett bra sätt att lära sig att leva sig in i en annan människas situation och att förstå andra människor och deras känslor är att läsa böcker.

Och då är det främst skönlitteratur jag syftar på.

snuggelhund skrev:Ett bra sätt att lära sig att leva sig in i en annan människas situation och att förstå andra människor och deras känslor är att läsa böcker.

Och då är det främst skönlitteratur jag syftar på.

Varför skönlitteratur? Jag läste mycket sånt när jag var yngre men nu tycker jag det är bara onödigt, speciellt deckare för alla handlar ju om samma sak... Senaste åren har jag bara läst biografier och en del av Torey Hayden, som är halv-fakta.

Empati är väl inte bara en känsla? Har väl med känsla, tanke, sammanhang, förståelse, agerande att göra? Jag tror inte man kan "känna" empati eftersom det består av mer än känsla.

Sedan så finns det väl olika saker man reagerar på. När jag var ung visades aldrig döda människor på TV. Jag var helt chockad då de började visa dem. Nu reagerar jag knappt. Tror det är en vanesak som kan drabba vemsomhelst.

Om någon gråter så känner jag oftast inget men jag minns att jag kunde gråta av att ngn annan grät när jag var liten.

Om någon råkar hugga sig i fingret när de skär grönsaker så får nog de flesta en reaktion som om det var en själv som gjorde det. Det är ju en del av en empatisk sak. Men å andra sidan så kan hjärnan tydligen se likadan ut om man tittar på tennis eller spelar tennis. Och jag vet inte om tennis och empati hör ihop. Tennisempati? Mja.

triggerhappyD skrev:Jag tror att vi har "för" utvecklad empatisk förmåga, dvs, vi är lite före våran tid. Så det som sker är att den välutvecklade empatiska förmågan blir för stark, så det enda alternativet för att handskas med vår sjuka omgivning blir att stänga av. För att sedan bli misstolkade som empatilösa av neurotypiska förtryckar människor som projecerar sin egna avsaknad av empati och sin egen frånkoppling från universum på oss autister.

Det kanske snarare är så att när det blir för mycket och personen stänger av så märks det och människorna med sympati men ej empati är snabba på att lista ut det och skambelägga utan djupare insikt.

Jag förstår inte ens varför denna fråga är så viktig. Alltså jag förstår huvudfrågan, vad är empati, hur känns det?

Men om man saknar delar av empatin, gör det något? Alla är ju olika och inte perfekta.

Ligger det ett genuint värde mer än just snabb reaktion i att kunna spegla lidande inom sig själv inom bråkdelen av en sekund? Jo kanske, man kanske kan rädda sitt barn om det skulle vara något, eller trösta snabbt eller vad som helst så.

Men det kan ju fälla krokben också. Har man inte en tanke bakom och en djupare förståelse utan bara en slags reflexreaktion och känsla kommer ju risken att man handlar fel också.

Jag tror inte att tanken på att spegla empati är en primitiv reflex är speciellt populär. Man vill helst att detta ska vara en slags grund för hur mänsklighetens godhet är.

Men för mig är det goda i handlandet, vad som kommer sen.

Vad jag ville ha sagt är att jag tycker inte att de som saknar delar av empati ska behöva skämmas eller ses på som monster.

plåtmonster skrev:

triggerhappyD skrev:Jag tror att vi har "för" utvecklad empatisk förmåga, dvs, vi är lite före våran tid. Så det som sker är att den välutvecklade empatiska förmågan blir för stark, så det enda alternativet för att handskas med vår sjuka omgivning blir att stänga av. För att sedan bli misstolkade som empatilösa av neurotypiska förtryckar människor som projecerar sin egna avsaknad av empati och sin egen frånkoppling från universum på oss autister.

Det kanske snarare är så att när det blir för mycket och personen stänger av så märks det och människorna med sympati men ej empati är snabba på att lista ut det och skambelägga utan djupare insikt.

Ja det var typ det jag menade, tack för förtydligande.

Zima33 skrev:

snuggelhund skrev:Ett bra sätt att lära sig att leva sig in i en annan människas situation och att förstå andra människor och deras känslor är att läsa böcker.

Och då är det främst skönlitteratur jag syftar på.

Varför skönlitteratur? Jag läste mycket sånt när jag var yngre men nu tycker jag det är bara onödigt, speciellt deckare för alla handlar ju om samma sak... Senaste åren har jag bara läst biografier och en del av Torey Hayden, som är halv-fakta.

Jag kanske borde varit mer specifik.

Det är främst skönlitteratur som bottnar i människors verkliga livsöden jag syftar på. Alltså inte deckare och liknande.

Har ditt beteende de senaste tio åren varit ändamålsenligt?

snuggelhund skrev:

Zima33 skrev:

snuggelhund skrev:Ett bra sätt att lära sig att leva sig in i en annan människas situation och att förstå andra människor och deras känslor är att läsa böcker.

Och då är det främst skönlitteratur jag syftar på.

Varför skönlitteratur? Jag läste mycket sånt när jag var yngre men nu tycker jag det är bara onödigt, speciellt deckare för alla handlar ju om samma sak... Senaste åren har jag bara läst biografier och en del av Torey Hayden, som är halv-fakta.

Jag kanske borde varit mer specifik.

Det är främst skönlitteratur som bottnar i människors verkliga livsöden jag syftar på. Alltså inte deckare och liknande.

Aha! Fast för mig är skönlitteratur påhittat, man vet inte hur mycket som är sant och ej...