Tänkte kolla med er om någon/ni känner igen er. Behöver mer/mindre tips/hjälp.

Vad jag tänkte ta upp är att jag är en väldigt social aspergare, så pass att jag mår dåligt större delen av tiden till följd av att jag är så himla socialt understimulerad. Men när jag väl pratar med någon så vill sällan människan prata med mig tillbaka (en person kan ibland visa intresse till det jag pratar om och ibland ställa följdfrågor men kan sedan ändå plötsligt visa ointresse).

Jag vet inte vad jag för fel. Jag mår ändå bra av att vara nära människor jag på vänskapsnivå tycker om att umgås med. Men vad gör jag när behovet är större än det möjliga utloppet för det?

Jag tror definitivt att jag pratar alldeles för mycket om mig själv, till att börja med. Det baserar jag på dom gånger personer avbryter mig med att säga det, vilket hänt fler gånger än jag har fingrar. Jag vet inte om det stämmer eller om det handlar om avundsjuka (jag kan mycket musik och är musikalisk). Men jag tänker att det är väldigt trevligt att prata (jag är som en sällskapssjuk katt), borde inte andra också tycka det? Jag tycker ju det är trevligt när andra pratar (speciellt om det är något som intresserar mig också).

På min DV säger dom att jag ska försöka hitta en balans mellan att försöka prata mindre och försöka lära sig när det är okej att börja prata. Men tycker att det är abstrakt, och ju mer jag tänker på att "hitta en balans", desto mer ont i huvudet får jag av då jag redan har tjugo saker jag redan inte förstår i huvudet mer/mindre konstant. Jag tycker det redan är supersvårt att komma in rätt i samtal och jag förstår sällan andras samtalspoänger redan som det är.

På senare år har jag nästan gett upp helt och nästan slutat prata fullkomligt. Som en introvert depressiv protest mot mig själv och ett slags förakt för det jag inte förstår men som jag så himla gärna vill förstå men som jag inte har energi till längre när utdelningen är så låg. Numera hälsar jag främst, men vidare samtal upphör jag från nästan helt. Trots att det kan vara intressant. Det kan tillochmed trycka av abstinens av att haka på i samtalet men jag orkar inte längre, så trots trycket suckar jag och bara vänder det inåt. Jag är så medveten av alla gånger det skiter sig att jag endast pratar med väääldigt få personer idag. Jag vågar knappt sms:a mina vänner längre för att jag känner mig så urbota korkad som bevisligen gör något fel då vänner på senare tid inte heller dom svarar ibland. Jag måste ju vara en skitdålig vän att prata med, eller nått.

Är det fler än jag som har samma problem? Det vill säga om det är fler som jag som tycks vara mer social än man är kapabel.

Beklagar det ostrukturerade upplägget. Surfar på webben från telefonen.

Tack på förhand för inlägg som hjälper.
Otack på efterfot för inlägg som stjälper.

Det är väldigt tröttsamt och energikrävande att lyssna på någon som aldrig slutar föra en monolog, även om man tycker om personen.

Har själv fått träna bort beteendet att prata om mina intressen jämt då jag också är översocial och gillar att prata. När man märker av att personen börjar visa ointresse får man hejda sig själv och visa intresse för personen istället. Tror det är viktigt att lära sig hur man ska få andra att känna sig sedda och hörda, om man vill få ett bra socialt utbyte. Men det kan vara svårt som aspie.

k4Kaey skrev:...

Tack för ditt svar!

Ja, jo. Men... alltså, det där om att få den man pratar med att känna sig sedd och hörd; hur gör man det egentligen rent praktiskt (verbalt)? Jag har ju klassikern som jag alltid påminner mig om innan jag inleder samtal med någon och det är att fråga tillbaka om hur personen mår ("Jo tack, jag mår bra, hur mår du själv?"), men märker jag att jag antaglingsvis pratat för mycket så kan jag i dessa situationer sällan veta vilket av alla mina förberedda manusfrågor som jag ska ställa (jag vill ju inte gärna fråga om måendet två gånger i samma monolog/dialog då jag misstänker att det kan framstå som att det tydligt är uppgjorda frågor och inte intuitivt spontana frågor).

Dock förstår jag sällan när jag också tycks prata för mycket. Liksom... om någon visar en nyfikenhet för ett av mina intressen och vill veta mer om det så är det (till min glädje) en monolog på många minuter som kan sättas igång, och jag menar på att det i dessa situationer inte nödvändigtvis är mitt fel, för om man ber om något och får ett väldigt ordentligt svar - är man då inte nöjd som frågeställare? Jag är uppfostrad sån att om man ger korta svar eller inget svar alls så uppfattar en frågeställare det som något otrevligt och oartigt, kanske tillochmed arrogant och drygt. Så om jag nu ska svara på ett sätt som inte är för kort och inte för långt - är då ett bra knep att använda stoppur/tidtagarur för varje gång det blir min tur i ett replikskifte? Jag har funderat på det länge om det vore en bra grej för då kan det ju omöjligt bli för kort eller långt.

Jag verkar säkert helt krakelerad i hjärnsubstansen, men jag vill verkligen försöka förstå det här bättre, eftersom jag trots allt mår bra av att prata och umgås, men att jag uppenbarligen är väldigt klumpig och dålig på det (och aldrig är det med flit).

KNSNNTR skrev:Så om jag nu ska svara på ett sätt som inte är för kort och inte för långt - är då ett bra knep att använda stoppur/tidtagarur för varje gång det blir min tur i ett replikskifte?

Nej, det är inte så det går till när man kommunicerar. Istället måste man lära sig läsa kroppsspråk och känna igen "klarsignaler" och "stoppsignaler". Så länge man får klarsignaler kan man fortsätta berätta men när man börjar få stoppsignaler är det dags att sluta.

Mats skrev:

KNSNNTR skrev:Så om jag nu ska svara på ett sätt som inte är för kort och inte för långt - är då ett bra knep att använda stoppur/tidtagarur för varje gång det blir min tur i ett replikskifte?

Nej, det är inte så det går till när man kommunicerar. Istället måste man lära sig läsa kroppsspråk och känna igen "klarsignaler" och "stoppsignaler". Så länge man får klarsignaler kan man fortsätta berätta men när man börjar få stoppsignaler är det dags att sluta.

En svår NTgrej, man får inte bli omständlig, då blir man per automatik långrandig och ingen orkar lyssna...

Jag kan ha lite samma problem. Det har faktiskt hänt att folk rent ut bett mig hålla käften för att de ska få en syl i vädret.

Ett tips är att inte gå in på detaljnivå. Typ alls. När det gäller bekanta så ska man hålla sig till det generella. Detaljer tråkar ut människor och är ofta helt betydelselösa för dem.
Säg att någon ytlig bekantskap frågar mig om säg, aspergers syndrom. Jag är frestad att förklara det ingående eftersom jag själv anser att alla detaljer är viktiga. Vad den bekanta är ute efter är dock en generell och lättbegriplig sammanfattning och dessutom en kort sådan.
Det är vad de alltid är ute efter. En generell sammanfattning. När de frågar "Hur går det på nya jobbet då?" vill de höra något i stil med "jodå, det går rätt hyfsat. Det dröjer nog lite innan jag får koll på allt, det är mycket nytt" varvid de själva kan haka i med att berätta något liknande om när de själva började på ett arbete exempelvis. Vad de INTE vill höra är "Jodå, första dagen så stötte jag på den här konstiga personen som verkligen krånglade till det. Det visade sig att hon hade börjat där för 10 år sedan och..... bla bla bla".

antonius skrev:

Mats skrev:

KNSNNTR skrev:Så om jag nu ska svara på ett sätt som inte är för kort och inte för långt - är då ett bra knep att använda stoppur/tidtagarur för varje gång det blir min tur i ett replikskifte?

Nej, det är inte så det går till när man kommunicerar. Istället måste man lära sig läsa kroppsspråk och känna igen "klarsignaler" och "stoppsignaler". Så länge man får klarsignaler kan man fortsätta berätta men när man börjar få stoppsignaler är det dags att sluta.

En svår NTgrej, man får inte bli omständlig, då blir man per automatik långrandig och ingen orkar lyssna...

Grejen är fortfarande att folk VISAR när man börjar bli långrandig. Man ska "bara" lära sig läsa av signalerna (vilket inte alltid är så lätt om man har AS).

tahlia skrev:Ett tips är att inte gå in på detaljnivå. Typ alls. När det gäller bekanta så ska man hålla sig till det generella. Detaljer tråkar ut människor och är ofta helt betydelselösa för dem.

Detta. Jag pratar aldrig om detaljer med människor jag inte känner otroligt bra, spelar ingen roll vad det handlar om.

För de flesta är inte samtal ett utbyte av information utan mer underhållning. Dessutom frågar inte folk om dina intressen för att de är intresserade, de gör det för att de är artiga.

Ja, det är bra att undvika detaljer i samtal, även om man själv tycker att just detaljerna är det intressanta. Jag tänker att om folk verkligen är intresserade ställer de följdfrågor så får man fylla i detaljerna allteftersom.

Exempel: Jag pratar gärna om böcker och läsning och sånt. Om någon frågar vad jag brukar läsa är min första instinkt att räkna upp ett antal författare och boktitlar och en massa irrelevanta detaljer som frågeställaren säkerligen inte har något intresse av. Därför går jag emot instinkten och ger ett mer allmänt svar; nämner bara några genrer jag gillar eller säger att jag mest läser "dystra böcker" t.ex. Om den andra personen också råkar vara litteraturintresserad kan det bli en diskussion om exempelvis ens favoritförfattare, men om personen inte verkar särskilt intresserad (alltså inte ställer frågor för att veta mer/ser uttråkad ut) får jag acceptera det och släppa ämnet.

Jag har samma problem. Jag fick ett tips att man inte ska prata bara om sig själv utan fråga mer om personen man pratar med för då väcks den personens intresse för en. Om dem får höra att du är intresserad av dem blir dem glada. Ett annat sätt att tänka på när man pratar med någon är att tänka från sig själv. Skulle jag gilla om någon kom fram till mig och pratade bara om sig själva en längre stund.

Mats skrev:

KNSNNTR skrev:Så om jag nu ska svara på ett sätt som inte är för kort och inte för långt - är då ett bra knep att använda stoppur/tidtagarur för varje gång det blir min tur i ett replikskifte?

Nej, det är inte så det går till när man kommunicerar. Istället måste man lära sig läsa kroppsspråk och känna igen "klarsignaler" och "stoppsignaler". Så länge man får klarsignaler kan man fortsätta berätta men när man börjar få stoppsignaler är det dags att sluta.

Tack för svaret Mats!

Desvärre kan jag inte säga att dessa former av klar/stopp-signaler är helt självklara för mig. Hur ser dessa signaler ut i praktiken ur ett kroppspråkligt perspektiv?

tahlia skrev:Ett tips är att inte gå in på detaljnivå. Typ alls. När det gäller bekanta så ska man hålla sig till det generella. Detaljer tråkar ut människor och är ofta helt betydelselösa för dem.
Säg att någon ytlig bekantskap frågar mig om säg, aspergers syndrom. Jag är frestad att förklara det ingående eftersom jag själv anser att alla detaljer är viktiga. Vad den bekanta är ute efter är dock en generell och lättbegriplig sammanfattning och dessutom en kort sådan.
Det är vad de alltid är ute efter. En generell sammanfattning. När de frågar "Hur går det på nya jobbet då?" vill de höra något i stil med "jodå, det går rätt hyfsat. Det dröjer nog lite innan jag får koll på allt, det är mycket nytt" varvid de själva kan haka i med att berätta något liknande om när de själva började på ett arbete exempelvis. Vad de INTE vill höra är "Jodå, första dagen så stötte jag på den här konstiga personen som verkligen krånglade till det. Det visade sig att hon hade börjat där för 10 år sedan och..... bla bla bla".

Jag niger djupt av tacksamhet!

Jag skulle dock ljuga om jag säger att jag skulle må bra av att fatta mig kort då jag känner mig rätt bra och anser att många detaljer kan missleda om dom inte nämns, oavsett ämnet som tas upp. Faktum är att jag faktiskt inte förstår hur det går att vara så kort när andra kommunicerar. Förmodligen är det jag som tänker fel, ja. Men smått märkligt är det. Lite som att ta en tugga av en väldigt god mörk chokladkaka och sen kasta bort resten av bitarna. Nästan på snudd till självplågeri. Går det att träna upp/bort, tror du?

colaflaska skrev:

tahlia skrev:Ett tips är att inte gå in på detaljnivå. Typ alls. När det gäller bekanta så ska man hålla sig till det generella. Detaljer tråkar ut människor och är ofta helt betydelselösa för dem.

För de flesta är inte samtal ett utbyte av information utan mer underhållning. Dessutom frågar inte folk om dina intressen för att de är intresserade, de gör det för att de är artiga.

Det där förvirrade mig väldigt mycket. Är du helt säker? Kontrollfråga bara, för jag får det inte att gå ihop hur mycket jag än tänker, och då läste jag detta inlägg även tidigare idag, och jag förstår inte mer av det för att jag tänkt väldigt mycket även nu på eftermiddagen. Säkert en jättedum fråga och motfundering av mig.

KNSNNTR skrev:Desvärre kan jag inte säga att dessa former av klar/stopp-signaler är helt självklara för mig. Hur ser dessa signaler ut i praktiken ur ett kroppspråkligt perspektiv?

Exempel på klarsignaler (det är OK att fortsätta prata):
- Personen är vänd mot dig och tittar på dig.
- Har upprätt kroppshållning.
- Ler.
- Livliga gester.
- Vänlig röst men normal volym och hastighet.
- Nickar och säger "mmm" ibland.
- Ställer följdfrågor.

Exempel på stoppsignaler (dags att sluta berätta):
- Personen ser bort och eller vänder sig bort.
- Hopsjunken kroppsställning.
- Nollställt ansikte.
- Långsam entonig röst.
- Svarar korthugget.
- Suckar.
- Tittar på klockan.

Om du vill fördjupa dig i detta kan jag tipsa om kursen "Vardagssamtal" som ges på Aspergercenter på Rosenlunds sjukhus i Stockholm. Det är elva kurstillfällen, två timmar per gång, där man går igenom hur NT:s gör när de kommunicerar.

Mats skrev:

KNSNNTR skrev:Desvärre kan jag inte säga att dessa former av klar/stopp-signaler är helt självklara för mig. Hur ser dessa signaler ut i praktiken ur ett kroppspråkligt perspektiv?

Exempel på klarsignaler (det är OK att fortsätta prata):
- Personen är vänd mot dig och tittar på dig.
- Har upprätt kroppshållning.
- Ler.
- Livliga gester.
- Vänlig röst men normal volym och hastighet.
- Nickar och säger "mmm" ibland.
- Ställer följdfrågor.

Exempel på stoppsignaler (dags att sluta berätta):
- Personen ser bort och eller vänder sig bort.
- Hopsjunken kroppsställning.
- Nollställt ansikte.
- Långsam entonig röst.
- Svarar korthugget.
- Suckar.
- Tittar på klockan.

Om du vill fördjupa dig i detta kan jag tipsa om kursen "Vardagssamtal" som ges på Aspergercenter på Rosenlunds sjukhus i Stockholm. Det är elva kurstillfällen, två timmar per gång, där man går igenom hur NT:s gör när de kommunicerar.

Tack så jättemycket Mats! Vilka bra tips! Jag ska se efter om jag kan memorera det där på något sätt (jag har kopierat texten tills vidare). Angående Rosenlund så är jag redan flitig besökare hos både terapeut och psykolog där så då borde det inte vara några större problem att se efter för att kunna gå på sådana möten. Tack igen!

KNSNNTR skrev:

colaflaska skrev:

tahlia skrev:Ett tips är att inte gå in på detaljnivå. Typ alls. När det gäller bekanta så ska man hålla sig till det generella. Detaljer tråkar ut människor och är ofta helt betydelselösa för dem.

För de flesta är inte samtal ett utbyte av information utan mer underhållning. Dessutom frågar inte folk om dina intressen för att de är intresserade, de gör det för att de är artiga.

Det där förvirrade mig väldigt mycket. Är du helt säker?

Ja, jag är helt säker. Naturligtvis kan det finnas människor som är genuint intresserade, men 9/10 frågar bara av ren artighet eller för att fiska efter ett bra samtalsämne. När någon frågar om ens intressen vill de bara höra en snabb lista (film, tv-spel, böcker och människans utveckling) och inte en detaljerad lista i stil med

"Film, mest sci-fi som Interstellar eller indies som Clerks, tv-spel men egentligen bara gamla nintendo, böcker men jag läser alltid om samma böcker om och om igen så jag läser inte mycket nytt och människans utveckling, allt från Lucy till de där hobbit-människorna till modern DNA".

Ställer de inga följdfrågor (Jaha, vilka filmer då?) förväntar de sig att du ska fråga dem om deras intressen.

En bra indikator på att det är den andres "tur" att prata är om de börjar flacka med ögonen, vrida på sig, slutar ställa frågor och bara hummar och verkar allmänt ointresserade. I princip alla frågor bör besvaras och sedan efterföljas av en motfråga. (Helst sci-fi, men jag kollar på det mesta. Du då, har du någon favoritfilm?)

EDIT: Först när man har hittat ett gemensamt intresse är detaljer passande.

Hemligheten med att vara tråkig är att berätta allt.
/Voltaire

KNSNNTR skrev:Jag skulle dock ljuga om jag säger att jag skulle må bra av att fatta mig kort då jag känner mig rätt bra och anser att många detaljer kan missleda om dom inte nämns

Den neurotypiska livsluften är smålögner, ställa sig in, förledande förenklingar osv. Det sker ofta omedvetet och gör det svårt att uppnå något alls. Förutom att få sig själv och andra att känna sig bra. Så i denna AS/NT kommunikation behöver du kanske omvärdera syftet med kommunikationen. Den går mycket ut på att socialt bekräfta varann utan något faktamässigt utbyte. Gissa varför det skiljer sig i hur mycket de olika persontyperna lär sig. Dock kan personer som vill utbyta kunskaper kräva en initial NT konversation, något att tänka på. Men generellt är det bästa att byta sällskap och miljö rakt av.

Mycket av det som NT gör sker utan medvetna tankar. Vilket gör att om du frågar om saken så har de faktiskt ingen aning..

plåtmonster skrev:Den neurotypiska livsluften är smålögner, ställa sig in, förledande förenklingar osv. Det sker ofta omedvetet och gör det svårt att uppnå något alls. Förutom att få sig själv och andra att känna sig bra. Så i denna AS/NT kommunikation behöver du kanske omvärdera syftet med kommunikationen.

Det är på dessa sätt som de ofta manipulerar sin omgivning och får folk att säga mer än de tänkt, dom är så listiga...

Mats skrev:
Om du vill fördjupa dig i detta kan jag tipsa om kursen "Vardagssamtal" som ges på Aspergercenter på Rosenlunds sjukhus i Stockholm. Det är elva kurstillfällen, två timmar per gång, där man går igenom hur NT:s gör när de kommunicerar.

Hahahah!! Finns det en kurs om hur NT-folk kommunicerar!? Så roligt!! Det behövs fler kurser om NT:s, de kan vara rätt komplicerade ju.

Zima33 skrev:Hahahah!! Finns det en kurs om hur NT-folk kommunicerar!? Så roligt!!

Ja, det gör det faktiskt! Och jag tycker det var en nyttig och intressant kurs att gå, även om den var svår för mig. Det var lite som att försöka lära sig ett främmande språk, och jag lyckades väl inte helt med att lära mig det. Fast ett och annat snappade jag väl upp...

Mats skrev:

Zima33 skrev:Hahahah!! Finns det en kurs om hur NT-folk kommunicerar!? Så roligt!!

Ja, det gör det faktiskt! Och jag tycker det var en nyttig och intressant kurs att gå, även om den var svår för mig. Det var lite som att försöka lära sig ett främmande språk, och jag lyckades väl inte helt med att lära mig det. Fast ett och annat snappade jag väl upp...

Bra att det finns kurser om NT:s också, inte bara om "hur personer med NPF fungerar". Så småningom kanske det blir speciella kurser på universitetsnivå i "NT-kommunikation". ROFL

I denna kurs kommer vi att studera den typiske neurotypen som ofta upplever en svår halka på sanningen såpass att denne ofta slinter men det gör så lite för förmågan till att omforma sig utan att tänka till efter de som uppfattas som något högre i den sociala skalan lätt återställer den inbillade vänskapen. Svåra sammanhang skall undvikas, detta då det kan framkalla svår frustration hos denna art som helst går frammåt utan bra underlag för att istället återkomma då det går snett.