Hej!

Enligt min mening är teater ett av de allra bästa sätten för människor med Aspergersvårigheter att få ordentligt med träning i social interaktion. Man utvecklas oerhört mycket på många olika sätt.

Anmäl er gärna till höstens projekt som börjar den 31:a augusti. Kreativa Akademin. (De stavar det så.)

I pågående projekt finns det flera personer med Aspergerrelaterade eller liknande svårigheter. Vi spelar den 31:a maj och en vecka framåt på Stenkrossen i Lund. Kom gärna och titta!

-Teaterterapi inom omsorgsbranschen.

Vad jag tycker om sånt är redan känt.

Frågan är om det drivs av paternalistiska ledare. Skulle inte vara så snabb att diskvalificera dom.

-Omsorgsbransch är omsorgsbransch.

Vissa får betalt för att vara där.

Andra får bara vara där.

Förstår inte, är det teater det snackas om? Isåfall låter det som tortyr.

Vi ger en föreställning som bygger på våra egna berättelser. Det är berättelser, små miniscener, dikter, musik och dans.

Om det inte är smärtsamt lär man sig ingenting. Det är ingen som blir tvingad till något man känner att man inte klarar av eller ännu är redo för; det är till för människor som verkligen vill komma framåt och komma vidare med sig själv och sitt liv. Självklart är det inte slitningsfritt, men man man lär verkligen känna varandra i gruppen och får nya vänner.

KrigarSjäl skrev:

Blezza skrev:Kreativa Akademin

http://www.kreativaakademin.se/om_oss.html

Verkar inte vara något för mig i alla fall.

Jag har spelat teater i 18 år. Har aldrig spelat i nån slags terapiform eller teatergrupp speciellt framställd för folk med svårigheter. Jag råkar vara bra på att spela roller, komma ihåg text och improvisera. Ingen av vad jag känner till har asperger i min teater bara jag.

Tror att teater är jättebra - för alla. Man får prova på att smita in under skinnet på en annan varelse, en rollfigur. Det ger nya synvinklar.
Det kan förstås vara skitnervöst. För alla, inte bara för aspies.
Jag är glad att jag orkade ta mig till en kurs (som inte var "tillrättalagd" för funktionshindrade). Och jag hade kul!
Grejen är väl att man inte ska presentera sånt här på ett förmyndande sätt. För då blir det hovarna i backen direkt.

Det rör sig inte bara om teater. En stor del är dans och musik. Vi har också jobbat med skrivande och olika slag av kreativitet. Och jag känner inte att det är "tillrättalagt" för människor med svårigheter, utan snarare bjuder det på tillfällen att lära känna sig själv och andra människor under ganska avslappnade former. Dock är det ju så att vi har överseende med varandras tillkortakommanden. Flera av oss - däribland jag själv - har inte klarat av att vara där hela tiden av olika skäl. Men alla har kämpat på ändå. Det är den här respekten jag tycker är så fin!

Naturligtvis finns det nackdelar och baksidor också. Precis som med allting annat. Man kanske skulle kunna starta projekt på andra teman som musik eller språk?! Människor med "vanliga" jobb och åtaganden har ju inte tid och möjlighet att engagera sig såhär mycket! Det har ju jag! Det som retar mig lite är dock att det officiellt sett verkar ses som den ultimata framgången om projektet långsiktigt leder till att deltagarna får jobb istället för att trycka på självförverkligande och social framgång.

Meningen med livet är att jobba så att någon annan kan få vinst och staten kan få skatt. Samt att befolkningen hålls sysselsatt så att de inte kommer på någon idé om att systemet kanske är ganska tomt på reellt innehåll.