Har fått min autism diagnos på äldre dagar,dock. . Behöver er hjälp som levt er diagnos länge,
hur pratar om det. Har funkat ganska bra socialt privat och många på min arbetsplats, men tagit del trakasseras i arbetslivet av vissa fördomsfulla personer och trolig snarkas bakom rygg hel del, trotts att har trygghet anställning. (Dock innan jag fick min diagnos).

Har varit svårt att förklara hur min diagnos är jag funkar och vad jag behöver fungerar på skapar respekt,tillit och trygghet för bägge parter.

Tror att öppenhet och tydlighet och förklara tydlig behöver att man fungerar bästa sätt med nt människor när man behöver det tydligt med ens behöver

Behöver veta mer enkelt,gärna positivt och lite humorist sätt. När man behöver umgås med NT människor tex i skolan, arbetsplatsen, nt vänner och folk på stan? Vilka sammanhang passar ni pratar om er diagnos och er fungera bättre i sociala sammanhang när vill vara i eller speciell hänsyn till er.

Hur gör ni få fungera er privat och arbetslivet?

Jag känner sällan att jag behöver förklara min asperger eftersom jag känner att mina största brister är psykologiska, inte neurologiska. Om jag inte hade mått så otroligt dåligt att jag behöver höga doser antidepressiva för att ens överleva en enda dag så hade mina neurologiska diagnoser känts som oändligt små hinder i jämförelse i det sociala samspelet. Jag skäms över mitt mående, men inte alls över min asperger. De människor som inte vet vad asperger är brukar jag placera i en grupp som har en väldigt enkel regel: om de inte står ut med mig utan att jag ska behöva förklara vad som är "fel" på mig så kan de dra åt skogen.

Jag har så många diagnoser och symptom på andra diagnoser att det helt enkelt inte är praktiskt möjligt att sitta och förklara allting till varje person som frågar. Personen skulle springa därifrån i rädsla av att bli kidnappad till mitt rymdskepp innan jag var färdig. Och samtidigt så tycker jag inte att jag ska behöva förklara. Jag har inte valt att vara som jag är. Jag tycker det är bättre att acceptera att man inte fungerar med alla än att försöka konstruera kompromisser hela tiden. Både du och jag förtjänar ett socialliv utan kompromisser. Om jag stöter på någon som inte vet nånting om vare sig psykiska eller neurologiska åkommor så tänker jag direkt "Den här personen är ju fan mindre allmänbildad än vad jag är!" och förlorar snabbt intresset om de inte visar nyfikenhet snarare än förakt. Att säga "jag är aspergare" får duga. Sedan är det upp till NT-personen att visa att de är intresserade nog utav att ta reda på vad det är eller inte. Varför ska jag ha respekt för människor som inte har respekt för mig? Om man inte fungerar bra med personer så tror jag inte att några förklaringar i form utav ursäkter kommer att göra saken bättre. Och om det blir bättre så känns det ju istället som att det är nedlåtande; att de sänker skölden för att de tycker synd om mig som är så annorlunda.

Så med andra ord så är jag förmodligen inte den sorts person du egentligen vill ha svar ifrån!

Jag tror att de flesta snabbt skulle bli trötta på att noggrant förklara sina diagnoser för personer om och om igen. Så om du verkligen känner att det underlättar att förklara dina diagnoser, och att du även måste kunna umgås med personer som inte har en aning vad asperger, adhd eller ocd etc är, så kanske du borde skriva ned dina annorlunda personlighetsdrag på en lapp och visa dem när de undrar?

Jag behövde aldrig förklara min diagnos för kollegerna på jobbet, eftersom jag förlorade mitt jobb pga diagnosen.

Tidigare trådar om detta:

att-beratta-for-anhoriga-och-vanner-t11912.html
tors-inte-beratta-pa-jobbet-att-jag-har-asperger-t11956.html
beratta-om-sin-diagnos-eller-inte-t3538.html
att-beratta-eller-inte-omrostning-t8804.html

Alien skrev:Jag behövde aldrig förklara min diagnos för kollegerna på jobbet, eftersom jag förlorade mitt jobb pga diagnosen.

Tidigare trådar om detta:

att-beratta-for-anhoriga-och-vanner-t11912.html
tors-inte-beratta-pa-jobbet-att-jag-har-asperger-t11956.html
beratta-om-sin-diagnos-eller-inte-t3538.html
att-beratta-eller-inte-omrostning-t8804.html

Är det inte emot lagen att sparka någon pga av det?

De fixade det så elegant. Först kom en annan till mitt jobb som jag fick lära upp medan jag var sjukskriven på halvtid. Hon fick helt enkelt tjänsten. När jag vände mig till facket så sa de "men där vill väl ändå inte stanna (stressen hade gjort mig utbränd). Du är ju ändå anställd på universitetet, bara inte längre med placering just där." Sedan blev det sjukskrivning och rehabilitering. När jag ville återvända för att arbetsträna sa universitet att de inte hade någon lämplig plats för mig. "Ja, universitet vill bara ha eliten", sa facket. Och där stod jag. Vad hjälpte det att jag hade en s k fast anställning när jag inte hade någon arbetsplats. Habiliteringen och LSS skulle hädanefter bli mitt liv, tyckte universitet, facket och FK.

Så därför slapp jag förklara något för mina arbetskamrater; jag hade inte längre några.

Jag träffar aldrig folk förutom boendestödjarna så jag behöver inte berätta om diagnoserna. De gånger jag umgåtts med andra så har det varit personer med egen diagnos (AS, depression etc) så man behöver inte förklara så mycket då.
Man behöver väl inte berätta om diagnosen om man inte behöver anpassning eller så?

Alien skrev:De fixade det så elegant. Först kom en annan till mitt jobb som jag fick lära upp medan jag var sjukskriven på halvtid. Hon fick helt enkelt tjänsten. När jag vände mig till facket så sa de "men där vill väl ändå inte stanna (stressen hade gjort mig utbränd). Du är ju ändå anställd på universitetet, bara inte längre med placering just där." Sedan blev det sjukskrivning och rehabilitering. När jag ville återvända för att arbetsträna sa universitet att de inte hade någon lämplig plats för mig. "Ja, universitet vill bara ha eliten", sa facket. Och där stod jag. Vad hjälpte det att jag hade en s k fast anställning när jag inte hade någon arbetsplats. Habiliteringen och LSS skulle hädanefter bli mitt liv, tyckte universitet, facket och FK.

Så därför slapp jag förklara något för mina arbetskamrater; jag hade inte längre några.

Har du kvar anställningen ännu och är sjukskriven eller? Hoppas du fick ett fett avgångsvederlag annars...

Nej, jag blev förtidspensionerad (sjukersättning). Något avgångsvederlag var det inte tal om.

Alien skrev:De fixade det så elegant. Först kom en annan till mitt jobb som jag fick lära upp medan jag var sjukskriven på halvtid. Hon fick helt enkelt tjänsten. När jag vände mig till facket så sa de "men där vill väl ändå inte stanna (stressen hade gjort mig utbränd). Du är ju ändå anställd på universitetet, bara inte längre med placering just där." Sedan blev det sjukskrivning och rehabilitering. När jag ville återvända för att arbetsträna sa universitet att de inte hade någon lämplig plats för mig. "Ja, universitet vill bara ha eliten", sa facket. Och där stod jag. Vad hjälpte det att jag hade en s k fast anställning när jag inte hade någon arbetsplats. Habiliteringen och LSS skulle hädanefter bli mitt liv, tyckte universitet, facket och FK.

Så därför slapp jag förklara något för mina arbetskamrater; jag hade inte längre några.

Fy fan, måste ha känts för jävligt.

Alien skrev:Nej, jag blev förtidspensionerad (sjukersättning). Något avgångsvederlag var det inte tal om.

Sjukersättning måste man ju söka själv frivilligt.