Ett litet sidospår jag kom att tänka på efter att läst tråden Vill du ha barn och familj?.

Nämligen tror du det hade underlättat om en eller båda av dina föräldrar hade haft diagnosen? Hade det blivit bättre eller sämre för din del? Motivera gärna varför.

Jag tror att om någon av mina föräldrar hade haft diagnos, så hade min asperger upptäckts mycket tidigare. Jag vet inte om just det hade varit en fördel eller ej. Det verkar som om det är olika fördelar/nackdelar med att diagnostiseras tidigt respektive sent.

Det underlättade att min mor var mycket känslosam och allmänt NT.
Min far...eh, ska vi säga att Freud kan ha haft rätt..

En rigid AS-förälder utan diagnos och insikt om sina egna svårigheter behöver inte vara någon fördel.

Vilket alternativ väljer man om man inte vet om nån av dem har AS? Ev kan min pappa ha det men han är snarare psykopat än aspie.

Tror det beror väldigt mycket på person och personlig utveckling samt medvetande.

Kan ha varit lite otydlig men jag menade att dom har diagnosen, alltså är diagnostiserade och inte att dom "bara" visar symptom på den.

Puzzle skrev:Kan ha varit lite otydlig men jag menade att dom har diagnosen, alltså är diagnostiserade och inte att dom "bara" visar symptom på den.

Desto yngre man är desto större risk/chans är det att ens förälder utretts.

Oj. Har inget bra svar. Mina föräldrar är lite aspiga, det var bra för de körde med strikta rutiner och jag tror jag behövde det. Sedan var vi inte översig känslosamma med varandra och oss och det var skönt med, samt att jag fick göra vad jag ville, de brydde sig helt enkelt inte. Jag hade blivit knäpp om de som mina kompisars föräldrar lagt sig i allt. Förutom rutinerna så var jag fri. Och jag behövde den privata tiden och att de inte visste allt om mig.

Det som var jobbigt var att de inte hade ngn självkritik. Hade de fått för sig att de var på ett visst sätt så kunde man inte ändra det. Det gällde främst hur vi barn skulle uppföra oss. I korthet var deras sociala fobi så stark att de aldrig tog oss i försvar. Och för dem var det självklart att man skulle "göra sig" normal precis som de hade gjort. Att det var självklart och görbart. Det gick inte hem hos mig för jag ville vara mitt sanna jag.

Bara två generationer bakåt var det ganska fattigt men trots det var folk belästa. Det tror jag beror på aspigheten i den släkten. Då blir man lite stolt.

Det gör detsamma.. Det viktigaste är att föräldrarna är väldigt medvetna och har kunskap om uppfostran. Allt för många föräldrar idag är barn själva.

Jag tror att minimala hade en släng av Asperger men hon var inte ett dugg medveten om det själv.
Min mamma verkade inte alls reflektera över vilken effekt hennes beteende hade på hennes omgivning.

Ibland kan jag tänka att min mamma skulle behövt en diagnos, kanske hade den kunnat hjälpa henne att reflektera över sitt eget beteende. Men å andra sidan sidan så hade hon knappast varit mottaglig för sådana tankar .

Men nej att växa upp med en diagnosticerad förälder var inte bra. Min mamma var alldeles för dominant vilket fick mig att få dåligt självförtroende.

Om det nu är ASD som min mamma har kan jag inte säga, men hennes ständiga trötthet, ljudkänslighet, irritation, utbrott, besserwisser attityd och okänslighet har skadat mig under min uppväxt. Det finns inga "kylskåpsmammor", sägs det, men jag hade en "frysboxmamma". Och nu känns det rätt surt att jag har lagt så mycket pengar på olika "terapier", när jag själv har fått en ASD diagnos. Min mamma kunde inte hjälpa att hon hade sitt beteende, hon var som hon var, men jag kan ju ta till mig det som gör att jag inte beter mig som hon gjorde mot mig.