Jag håller faktiskt på just nu att försöka att acceptera min asperger. Jag har mått psykiskt dåligt väldigt länge och haft depression osv. Sedan började jag gå till BUP och gjorde en undersökning och där visade det sig att jag har Asperger light, eller som man säger på mer läkar-språk Atypisk Autism.
Så nu fortsätter jag gå till BUP och ska snart till något annat ställe för att just få mer hjälp om min Asperger.

Så jag kan hjälpa dig då jag vet hur man gör, vilket inte än.
Men jag försöker bara att acceptera diagnosen för alltid har jag varit jag och nu har läkarna osv bara hittat ett namn på hur jag är. Men att försöka att gilla läget att jag har den diagnosen osv, så långt har inte jag kommit. Men jag hoppas att jag kommer dit någon dag.

Jag tillhör som trådmakaren en tvivlare till min diagnos

En psykolog sa till mig I Januari ifjol att hon tyckte se AS drag hos mig och I December fick jag diagnosen atypisk autism, innan januari 2014 hade jag aldrig hört talas om Asperger och ännu mindre trott att jag skulle va en person som hade det.

Det känns främmande och när intervjun med min mamma inte gav några egentligen antydningar till att jag skulle ha drag av autism så känner jag nu väldigt starkt att jag bara inbillar mig.

Jag inbillar att jag är annorlunda för att jag tillåter mig bara inte att vara normal (va fan det nu innebär).

Jag har inget stöd I varken den ena eller den andra tesen, jag träffas samtalsterapeuter men det är för mina andra “problem”

Jag känner inget problem I att ha fått en (till) diagnos utan det är bara det att jag ser mig inte som en av dom/er, men det kan ha med att göra att jag aldrig träffat en annan person med AS eller fått någon hjälp (än) att förstå det här. Jag har läst olika böcker men dom är för invecklade för mitt huvud och jag förstår inte till slut vad jag läser.

Jag hoppas också en dag kunna acceptera den här diagnosen och att för första gången ha människor omkring sig som är villiga att förstå och anstränga sig för mig.

Jag hoppas att jag inte har gjort någon upprörd med det jag har skrivit.

Det ni beskriver är en process som kan ta tid...

antonius skrev:Det ni beskriver är en process som kan ta tid...

"Du blir aldrig färdig och det är som det skall".. (Tomas Tranströmer)

Jag accepterar den inte längre. Min AS sätter för många käppar i hjulet som föreställer mitt liv.

MedusaB skrev: Därför frågar jag Er. Hur lärde du dig att acceptera din diagnos? Jag är väldigt intresserad över att höra Era berättelser.

Min diagnos har jag aldrig behövt lära mig acceptera, eftersom det var jag själv som tog beslutet att ansöka om utredning; därför har jag på sätt och vis "valt" den.

Vad jag däremot inte har kunnat acceptera tidigare, var min personlighet (eller snarare delar av den). Framför allt hur extremt pinsam jag var i tonåren och tidiga 20-års-åldern. Jag har lagt ner mycket energi på att hata den person jag var då, och försöka bli någon jag kan respektera. Vilket har lett till ett antal identitetskriser och sånt.

Aspergerdiagnosen har hjälpt mig att acceptera mig själv
Den har fått mig att se vissa saker jag sa och gjorde i ett annat ljus.
T.ex. alla gånger jag sagt saker som fått folk att titta konstigt på mig, och alla gånger jag inte vetat vad jag ska svara när någon fäller en elak kommentar osv. är inte för att jag är en tönt, utan för att jag har sociala svårigheter. Det senare är betydligt lättare att leva med.

Finns inte så mycket att bråka om egentligen. Att inte acceptera sin AS är ju detsamma som att inte acceptera sig själv. Enda skillnaden före och efter diagnos är att du nu har ett namn på en del av dina styrkor och svagheter. Du är ju den du är helt oavsett.

För ett par år sen accepterade jag min diagnos. Insåg efter så lång tid att man har svårt med självklara saker men lätt för vissa svåra bitar. Familjen visste hela tiden om mina svårigheter och försökt att få mig att förstå men jag vägrade.

Nu är det lite lättare att leva efter acceptansen men samtidigt är det klart att man måste hitta strategier hela tiden. T.ex åka kommunalt. Eftersom ljudnivån är väldigt hög så får man se till att ta med sig hörlurar och lyssna på musik, för min del hjälper det.

Jag accepterar inte diagnosen, jag nyttjar diagnosen till min fördel, den är mer ett verktyg för mig.
Tänk på vad denna typ av diagnos faktiskt är, det är en serie beteenden som man har kopplat till olika svårigheter när det kommer till att fungera i samhället,
men hur många tycker egentligen ens att samhället är bra, jag menar bland de som faktiskt reflekterar över den saken.
Okej, ni behöver inte tycka som jag.. det är väl kanske inte ens så det är, det är bara min uppfattning.

Vaniljflickan skrev:Jag accepterar inte diagnosen, jag nyttjar diagnosen till min fördel, den är mer ett verktyg för mig.
Tänk på vad denna typ av diagnos faktiskt är, det är en serie beteenden som man har kopplat till olika svårigheter när det kommer till att fungera i samhället,
men hur många tycker egentligen ens att samhället är bra, jag menar bland de som faktiskt reflekterar över den saken.
Okej, ni behöver inte tycka som jag.. det är väl kanske inte ens så det är, det är bara min uppfattning.

Åtminstone jag instämmer i det du säger

Jag håller också med, tror jag. Alltså alla har ju styrkor och svagheter men vad som blir funktionshinder beror på samhället. Vissa svårigheter är vanliga och därför accepterade. Då räknas de inte som funktionshinder. Typ synfel som kan rättas till med glasögon. En behöver visserligen ett hjälpmedel (glasögon) men det är socialt accepterat så en tänker inte på det som handikappande. Och alla funktionshinder är inte ens saker som en är sämre på. Ibland är det så, ibland fungerar en bara annorlunda och det i sig blir ett handikapp. Men det beror på samhället, inte på individen.

Det är inte jag som är handikappad det är omvärlden som sagt att jag är det.

aspiemason skrev:Det är inte jag som är handikappad det är omvärlden som sagt att jag är det.

Klockrent sagt

Jag har aldrig accepterat min diagnos på ett sätt som gör att jag har fullkomligt förstått vad den faktiskt innebär, för den har aldrig förklarat något hos mig. Det är alla andra som är lättade av att jag är diagnosticerad, men visst har den sin fördel. Utan diagnosen är det ett helvete att vara arbetslös idag och det ställt ofantligt höga krav på en. Det enda positiva är att jag får mer stöd och hjälp ifrån myndigheter.

I övrigt så är asperger för min del en extremt stor stämpel på min personlighet och jag fattar verkligen inte varför jag har fått diagnosen, när det är samhället i sig (och människor jag mött) som inte kan förstå att alla människor är olika och bör behandlas med respekt. Jag blev mobbad för allt jag gjorde när jag gick i skolan. Allt jag gjorde var fel och folk var elaka. Då är det jag som får en diagnos? Jag förstår det inte...

Jag har fysiska problem med min kropp. När jag var yngre så "lyssnade" den aldrig på mig. Jag hade låg energinivå, vilket folk tjatade och gnatade om för att man aldrig orkade göra något. Jag har alltid varit stel, haft svårt med motorik, trött, seg, energilös och föredragit en stillasittande livsstil - men det är inte ok i samhället! Och särskilt inte när man var ung, för då skulle man vara som alla andra. Punkt slut.

Idag, sen många år tillbaka har jag en förklaring (dvs en annan diagnos och sjukdom) på alla mina faktiska problem och Asperger är fan inte förklaringen. Ursäkta svordomar. Jag är ny här.

Trots att jag känner igen mig såå mycket när jag läser runt på forumet,
trots att psykologen sa att jag otvetydigt har AS,
trots att jag alltid kännt att jag tänker o uppför mig annorlunda än de omkring mig,
trots alla smågrejer som t.ex. mitt sanningssägande ( till omgivningens fasa) och social inkompetens,
trots att jag omfamnar ensamheten med glädje för att folk är så tröttande att vara med eller ens vara i närheten av, trots allt detta och hundra saker till så har jag inte accepterat diagnosen.

Jag tror fortfarande att det är ett misstag.

Logiskt sett vet jag ju att diagnosen faktiskt förklarar varför mitt liv sett ut på ett visst sätt vid olika tillfällen.
Men, nej, det är inte accepterat ändå.

Jag har ju jobb. Fast också utmattningsdepression och är deltidare.
Jag har ju en man. Fast vi är särbos för vi går varann på nerverna annars.
Jag har ju barn. Men är trött på alla måsten kring moderskapet och känner att energin går åt i mängder där.
Jag har några vänner. De tål att jag är rak och inte hycklar.

Så då är jag väl ingen aspie

Vaniljflickan skrev:Jag accepterar inte diagnosen, jag nyttjar diagnosen till min fördel, den är mer ett verktyg för mig.
Tänk på vad denna typ av diagnos faktiskt är, det är en serie beteenden som man har kopplat till olika svårigheter när det kommer till att fungera i samhället,
men hur många tycker egentligen ens att samhället är bra, jag menar bland de som faktiskt reflekterar över den saken.
Okej, ni behöver inte tycka som jag.. det är väl kanske inte ens så det är, det är bara min uppfattning.

Ja "verktyg" är ju ett bra ord att använda i sammanhanget. Och genom verktyget/diagnosen/beteckningen har jag kommit i kontakt med folk som liknar mig mer än vad de flesta gör.

Bestla skrev:Trots att jag känner igen mig såå mycket när jag läser runt på forumet,
trots att psykologen sa att jag otvetydigt har AS,
trots att jag alltid kännt att jag tänker o uppför mig annorlunda än de omkring mig,
trots alla smågrejer som t.ex. mitt sanningssägande ( till omgivningens fasa) och social inkompetens,
trots att jag omfamnar ensamheten med glädje för att folk är så tröttande att vara med eller ens vara i närheten av, trots allt detta och hundra saker till så har jag inte accepterat diagnosen.

Jag tror fortfarande att det är ett misstag.

Logiskt sett vet jag ju att diagnosen faktiskt förklarar varför mitt liv sett ut på ett visst sätt vid olika tillfällen.
Men, nej, det är inte accepterat ändå.

Jag har ju jobb. Fast också utmattningsdepression och är deltidare.
Jag har ju en man. Fast vi är särbos för vi går varann på nerverna annars.
Jag har ju barn. Men är trött på alla måsten kring moderskapet och känner att energin går åt i mängder där.
Jag har några vänner. De tål att jag är rak och inte hycklar.

Så då är jag väl ingen aspie

Förnekelse är en ingrediens i den förtvivlans soppa som man påtvingats, var likadan i många år innan man inser hur det ligger till, men sen när saker klarnar öppnas ögonen...

Förnekelse är en ingrediens i den förtvivlans soppa som man påtvingats, var likadan i många år innan man inser hur det ligger till, men sen när saker klarnar öppnas ögonen...

Hmm, ja påtvingat är det ju, jag har ju inte valt att ha annorlunda hjärna.
Frågan är hur det ska klarna, hur jag ska/kan ta till mig det faktum jag fått serverat.

Det är verkligen kluvet, jag vet att så mycket stämmer in på mitt beteende och sätt att hantera livet, så det pekar på AS.
Ändock accepterar jag inte den lilla kategorisering av mig som skett. Tror helt enkelt att psykologen har gjort ett misstag i sin bedömning. Fast jag egentligen vet att hon inte har det, osv i den eviga åttan som tankarna skapar.

Jaja, jag får smälta det hela lite till tror jag. Har bara haft det svart på vitt i en dryg vecka.

Jag tycker att det är svårt. Trots att jag själv har velat ha utredningen och varit övertygad om det att jag har AS. Men det är inte diagnosen som jag inte accepterar, det är begränsningarna.

Jag vill inte acceptera att jag ska vara ganska ensam, för att jag inte orkar med både jobb och privat umgänge. Eller att jag inte kan prestera så bra som andra på jobbet. Nånstans hänger jag emellan livet som funktionshindrad och som "vanlig människa". Dvs. jag vill inte att andra ser mig som handikappad, så jag försöker leva som alla andra, samtidigt orkar jag inte fullt ut. Och jag har inte hittat en lösning där än, även om jag försöker trappa ner (jobbar 75 % nu).

Jag vill inte acceptera att jag ska vara ganska ensam, för att jag inte orkar med både jobb och privat umgäng[quote][/quote]

Toblerone:Du måste väl inte vara ensam?!
Om du jobbar mindre orkar du förhoppningsvis vara social på fritiden, om du vill.

Själv är jag helt klar över mina gränser, trodde jag tills jag fick en utmattningsdepression plötsligt. Hur det än är så vill jag orka med min familj o mina fritidsintressen i första hand, då får man skära ner på jobbet.

Fast jag är gärna ensam förstås, så jag saknar inte det sociala direkt. Kan ibland konstatera att det hade varit trevligt att känna sån tillhörighet och kunna vara så avslappnad bland folk i vissa konstellationer, men jag ids inte jobba för det, det kostar för mycket. Ingen sorg över det, i mitt fall.

Hoppas du, Toblerone, kan hitta balansen på något sätt. Och lugnet i acceptansen hur just du fungerar och vilken kapacitet du har.

Tack för din feedback, Bestla. Jag tycker inte det är så enkelt att skära ner arbetet, för att jag verkligen vill ha tryggheten att ha en stadig och tillräcklig inkomst. Dessutom blir det lätt så att så fort det lättare lite med jobb, så kräver barnen plötsligt mer av mig. De känner väl av om man har lite mera tid/ork.

För mig var det en lättnad att få veta att jag har AS. Det gjorde att jag kunde se tidigare händelser, som jag "suttit fast" i, med en annan vinkel. Men samtidigt finns det en del av mig som inte vill ha AS, som vill vara spontan, inte följa ett schema och förstå sociala situationer.

För mig har det hjälp att läsa om AS vilket har gett mig en större förståelse för vem jag är.

Jo samma här, man får börja ett nytt kapitel i livet. Man behöver inte anpassa eller kämpa som alla andra gör. Men dock har jag väldigt mycket problem med min sociala förmåga, så jag hoppas jag kan få hjälp. De jättetråkigt att leva ensam i ett samhälle med bara människor. Det visar sig vi är annorlundare än andra. De så tråkigt att många inte har kunskap att hantera oss och väljer att ta avstånd från oss, då blir vi lätt utfrysta.

Det är kanske snarare att anpassa sig efter hur man faktiskt fungerar istället för hur andrar talar om att man fungerar men som inte stämmer när det praktiseras. Samt att man kan byta miljö så att man är mer i samstämmighet med situationen.

Om man lyssnar på sig själv så är diagnos mm inte så essentiellt. Men då gäller det att verkligen göra det och inte låta andras förväntningar eller inlärda tolkningar osv ligga som ett förvrängande filter för sig själv.

Gilla läget men byt läget till något som du gillar