Jag fick barn före diagnosen; annars hade jag nog inte vågat.

Tidigare trådar om att skaffa barn el inte:

skaffa-barn-nar-man-har-as-t3363.html
barn-fore-efter-diagnos-t3341.html
varfor-skaffar-manniskor-barn-t19695.html
ar-det-ratt-att-foda-barn-t21218.html
klarar-ej-av-nar-barn-skriker-t14316.html
hatar-barn-t20360.html
langtan-efter-barn-t15271.html
nar-en-aspergare-vill-ha-barn-t36538.html

Barn? är det sådana där små människor?

Tack för länkarna Alien. Intressant ämne. I och för sig så är kanske de högfungerande aspergarna som har barn och familj inte så aktiva här i forumet. Många verkar väldigt anti emot egna barn, Intressant:)

Jag tycker om barn, men vill inte ha egna. Jag tror att varken jag eller barnen skulle må bra av det.

skulle kunna tänka mej att skaffa barn och familj.

Barn: ständig passning. Skrik, klet, blöjor. Markservice, ärenden, hem och skola. Dagis, fritids, skjutsa, hämta, lämna. Barnpassningsfrågor, andra föräldrar. Ansvar, ärenden, markservice. Sen ännu mer ansvar och ännu mer markservice.

Inte den livsstil jag vill ha.

Jag skulle vilja ha tonåringar, gillar att vara med tonåringar. Individer man kan resonera med.

Maggi skrev:Jag skulle vilja ha tonåringar, gillar att vara med tonåringar. Individer man kan resonera med.

Resonera med fjortisar?

Huggorm skrev:

Maggi skrev:Jag skulle vilja ha tonåringar, gillar att vara med tonåringar. Individer man kan resonera med.

Resonera med fjortisar?

Ja inte mitt i känsloutbrotten men däremellan! Gillar det där naturliga öppna sinnelaget! Tar hellre lite stökighet än tillrättalagda avtrubbade människor.

Maggi skrev:Jag skulle vilja ha tonåringar, gillar att vara med tonåringar. Individer man kan resonera med.

När det är dina tonåringar så är det dig de ska bryta sig lös från varvid du riskerar att se långt mer av känsloutbrott än av resonemang.

tahlia skrev:

Maggi skrev:Jag skulle vilja ha tonåringar, gillar att vara med tonåringar. Individer man kan resonera med.

När det är dina tonåringar så är det dig de ska bryta sig lös från varvid du riskerar att se långt mer av känsloutbrott än av resonemang.

Så är det säkert, men jag lär aldrig få några egna så min roll är inte förälderns.
Men ibland tycker jag att jag är bra på att handskas med dem.

Jag fick också barn innan jag blev diagnostiserad. Hade jag haft diagnosen innan de föddes hade jag inte skaffat barn *vinkar till Alien*.

Jag hade gärna skaffat barn och familj. Allting runtomkring är inte så viktigt, och skulle fungera alldeles utmärkt med nån tjej jag bara känt i en vecka eller två om det var någon jag gillade. Att välja att aktivt inte skaffa barn tycker jag inte ens är något alternativ.

Sen så tror jag förstås inte alls på sånt där med att skämma bort barn och låta dem växa upp helt slumpmässigt och utveckla en egen vilja heller, så det hade knappt blivit några leksaker och aldrig något godis, och vuxenböcker etc istället för barnböcker/barnmusik, och hjälpa till med att diska/städa och lära ut eget ansvar och allt från 3-4 års ålder, inte låta skolan sköta utbildningen utan själv välja vad barnet ska studera och fokusera på för ämnen, ingen tv och väldigt selektiva barnprogram/dataspel så att det både blir roligt och utvecklande på rätt sätt, och karaktärsbyggande aktiviteter som att promenera i skogen och plocka blåbär och meditation och sånt. Etc etc.

Vill väldigt gärna ha barn, en av dem få grejer jag verkligen vill men gillar inte att det är en stor risk att barnet kan få Aspergers/ADHD då åtminstonde adhd verkar gå i släkten på farsans sida. Klarar dock av vardagen och det sociala livet väldigt bra, dock måste bli av med min depression.
+ för att ha barn krävs det ju en pojkvän först och främst men tror att ingen vill ha mig, vilket är helt förståerligtxD

Jag har redan barn och familj.

Min man och min dotter. Dessutom på Jul och liknande händelser träffas ofta hela tjocka släkten med kusiner och liknande. Då brukar vi vara 15-20 pers. Dom är ju också familj.
Dessutom har jag ju även min mans familj som ju nu är även min familj.

Vi vill ha minst ett barn till också.

Potterhead skrev:Vill väldigt gärna ha barn, en av dem få grejer jag verkligen vill men gillar inte att det är en stor risk att barnet kan få Aspergers/ADHD då åtminstonde adhd verkar gå i släkten på farsans sida. Klarar dock av vardagen och det sociala livet väldigt bra, dock måste bli av med min depression.
+ för att ha barn krävs det ju en pojkvän först och främst men tror att ingen vill ha mig, vilket är helt förståerligtxD

Jaså här kommer man tillbaka till forumet och ser sin gamla tråd komma upp

Barn och familjeliv är meningen med livet för många. Speciellt kvinnor har jag förstått han få en extrem inre barnlängtan vilket vi män inte riktigt kan förstå ibland .

Det är blir en liten etisk frågeställning angående den ökade risken för ärvda funktionshinder. Jag själv hade aldrig velat riskera att utsätta ett barn för den uppväxt jag haft och de svårigheter jag har än idag. Då har jag ändå mild problematik.
Du skall däremot veta att risken blir väldigt mycket mindre med ärvd diagnos om du hittar dig en neurotypisk kille.
Kanske en lugn och omtänksam kille som kompletterar dig och du honom. Finns en drös av dem där ute och många vill ha dig ska du veta .

Jag fick också barn före diagnosen. Och det är alltid svårt att säga vad man skulle ha gjort om man hade vetat. Men jag är ju glad för att ha mina tre barn.

Längtar efter barn och en familj.
Får se hur det blir med det...

H2SO4 skrev:

Potterhead skrev:Vill väldigt gärna ha barn, en av dem få grejer jag verkligen vill men gillar inte att det är en stor risk att barnet kan få Aspergers/ADHD då åtminstonde adhd verkar gå i släkten på farsans sida. Klarar dock av vardagen och det sociala livet väldigt bra, dock måste bli av med min depression.
+ för att ha barn krävs det ju en pojkvän först och främst men tror att ingen vill ha mig, vilket är helt förståerligtxD

Jaså här kommer man tillbaka till forumet och ser sin gamla tråd komma upp

Barn och familjeliv är meningen med livet för många. Speciellt kvinnor har jag förstått han få en extrem inre barnlängtan vilket vi män inte riktigt kan förstå ibland .

Det är blir en liten etisk frågeställning angående den ökade risken för ärvda funktionshinder. Jag själv hade aldrig velat riskera att utsätta ett barn för den uppväxt jag haft och de svårigheter jag har än idag. Då har jag ändå mild problematik.
Du skall däremot veta att risken blir väldigt mycket mindre med ärvd diagnos om du hittar dig en neurotypisk kille.
Kanske en lugn och omtänksam kille som kompletterar dig och du honom. Finns en drös av dem där ute och många vill ha dig ska du veta .

Jag vet att det alltid finns en risk att barnet kan få aspergers eller adhd/add då kosntigt nog så har mina tre halvsyskon adhd (jag add och sperger) men dem fungerar väldigt bra i vardagen, dock så tog yngsta brorsan medicin men han har definitivt lugnat ner sig från när han var liten, men mycket berodde ju på annat också.
Mjo, vill ju ha en bra och lite social kille då jag redan fått leva med en väldigt osocial exkille som aldrig gick ut och vägrade träffa folk, fick inte en minut för mig själv i lägenheten på ett år innan jag dumpade honom + att jag fick göra nästan allt åt honom så man kände sig nästan som hans mamma.
haha, nej, det tror jag inte att killar villxD då måste det vara nåt fel på dem

H2SO4 skrev:
Jaså här kommer man tillbaka till forumet och ser sin gamla tråd komma upp

Barn och familjeliv är meningen med livet för många. Speciellt kvinnor har jag förstått han få en extrem inre barnlängtan vilket vi män inte riktigt kan förstå ibland .

Det är blir en liten etisk frågeställning angående den ökade risken för ärvda funktionshinder. Jag själv hade aldrig velat riskera att utsätta ett barn för den uppväxt jag haft och de svårigheter jag har än idag. Då har jag ändå mild problematik.
Du skall däremot veta att risken blir väldigt mycket mindre med ärvd diagnos om du hittar dig en neurotypisk kille.
Kanske en lugn och omtänksam kille som kompletterar dig och du honom. Finns en drös av dem där ute och många vill ha dig ska du veta .

Diagnos utesluter inte på något sätt lycka och avsaknad av diagnos utesluter inte olycka.
Vi kan inte veta vad livet ger oss utan bara göra det bästa av det. Att vara bra förebilder och ge stora mängder kärlek är viktigare än om man har diagnos eller inte.

rapchic skrev:Diagnos utesluter inte på något sätt lycka och avsaknad av diagnos utesluter inte olycka.
Vi kan inte veta vad livet ger oss utan bara göra det bästa av det. Att vara bra förebilder och ge stora mängder kärlek är viktigare än om man har diagnos eller inte.

Nej visst är det så men denna funktionsnedsättning medför i regel alltid någon form av definitivt lidande. Antingen socialt lidande, ångest, depressioner eller sömnproblem.
Jag fick hur mycket kärlek och förståelse som helst av min familj men led igenom min uppväxt ändå och lider än idag mycket av svårigheterna.

Potterhead skrev:haha, nej, det tror jag inte att killar villxD då måste det vara nåt fel på dem

Står det så rätt till hos dig då? Alla är vi fucked up på något sätt.
Det finns någon för alla och kärleken är en slump. Ge det tid och var öppen bara.

H2SO4 skrev:

Potterhead skrev:haha, nej, det tror jag inte att killar villxD då måste det vara nåt fel på dem

Står det så rätt till hos dig då? Alla är vi fucked up på något sätt.
Det finns någon för alla och kärleken är en slump. Ge det tid och var öppen bara.

Förkåt, men vad menar du?
det enda är väl att jag har depression av och till och inte har nån slags självförtroende och möjligtvis aldrig haft nåt

Jag har barn.
Men ett för mycket brukar jag säga.
Fick barn före diagnos.
Jag hade inte skaffat flera om jag vetat.
Det är tufft. Men det är så härligt också.
Men svårare för oss än för de flesta antagligen.