Khunark skrev:Det är just också typiskt att dra upp intelligenskvot och använda för att rättfärdiga sin överlägsenhet. IQ bestäms ju för bövelen av att mentalt rotera figurer, jag skulle vilja se någon bygga ett liv på den färdigheten.

Hm. Begåvningsbatterier (som ger en hel-IQ) testar väldigt många olika förmågor, anledningen till att det "räcker" att göra ett matristest är för att det resultat man får på matristestet stämmer väldigt bra överens med vad man får på batteriet. Det är mer eller mindre samma sak man mäter.

Ett begåvningsbatteri mäter: Minne (korttids & långtids), snabbhet, planeringsförmåga, överblick, sorteringsförmåga, flexibilitet, hantera helhet, hantera delar av helheten, praktisk förmåga (i viss utsträckning), rytmuppfattning (musikalisk förmåga), viousomotorisk snabbhet, sociala principer (borttaget deltest), abstrakt tänkande, logik och verbal förmåga bl.a.

(Rytmuppfattningsdeltestet finns i ett annat batteri än WAIS)

Ett mentalt error många gör är att tro att alla dessa förmågor är helt skilda från varandra, FEL. Överlag, om man presterar bra på ett deltest presterar man bra på flera deltester. Och det motsatta: Om man presterar dåligt på ett deltest så presterar man dåligt på flera.

AS är ett undantagsfall då personer med denna diagnos ofta presterar väldigt ojämnt. Människor med olika hjärnskador presterar väldigt ojämnt. AS är en funktionsnedsättning och det ger även utslag all som oftast på intelligenstester.

Det verkar som om vi har ett slags universell problemlösningsförmåga, som vi använder då vi tvättar och då vi räknar integralekvationer.

En av de största myterna är att vi bara använder en viss procent av hjärnans kapacitet, det stämmer att vi använder vissa delar av hjärnan mer vid vissa uppgifter. Men om en del av hjärnan är helt inaktiv räknas det som en klinisk hjärnskada. Evolutionen har inte gjort så att vi fått de här jättehjärnorna för ingen nytta, det är extremt kostnadsineffektivt att ha en stor hjärna som inte gör någon nytta.

Människans antropologiska benämning betyder "hjärnstort släkte". Man kan ta ett måttband runt om huvudet och få en korrelation till sin generella intelligens (ca. 0.15). Om man inte tror att hjärnan har med förståndet att göra så vet inte jag alltså.

Jag använde att se ner på andra som en försvarsmetod i tonåren, eftersom andra såg ner på mig.

Sen förstod jag att det gjorde ju inte mig bättre än dem, så jag har försökt vänja mig av med det. Helt och hållet har jag inte lyckats.

Iofs tycker jag att "det gör ju mig lika dålig som dem" ofta inte är någon bra motivering till att vara snäll mot taskiga individer, och ofta inte ens stämmer heller. Om någon t.ex. skulle attackera mig och slå mig, då skulle jag inte vara lika dålig om jag slog tillbaks i försvar.

Men när det gäller att se ner på... Om någon t.ex. ser ner på mig för att jag inte är cool (autentiskt exempel från mellanstadiet ), och jag ser ner på den för att den inte är smart, då gör jag samma fel, dvs. dömer ut en person för en egenskap som är rätt harmlös egentligen. Personens stora, allvarliga brist är ju inte att den inte är smart, utan just att den föraktar människor för egenskaper som är rätt harmlösa egentligen.

Jo, men man kan inte vara snäll mot allt och alla hela tiden.

Då blir man till slut uppäten och blir man attackerad, vare sig fysiskt eller mentalt, är det bara att ladda iväg en bredsida.

Har det ökat eller minskat numera eller, är det bara ngt alla äldre tycker, inklusive moi...?

KrigarSjäl skrev:Jo, men man kan inte vara snäll mot allt och alla hela tiden.

Då blir man till slut uppäten och blir man attackerad, vare sig fysiskt eller mentalt, är det bara att ladda iväg en bredsida.

Klart man ska slå ifrån sig när det krävs, men man får akta sig att det inte blir värre av motstånd. Gör dock bara så mycket motstånd som det krävs för att avvärja attacken. Allt annat är ju straffbart i svensk lag. Faran i min upplevelse är om man sen går kvar med rädsla/ilska inom sig, så problemet blir att kvarstå.

Ta alla chanser att behanda människor som jämlikar. Det är ju ett knep för att släta över fientliga relationer till en annan. Be om en enkel tjänst, typ som vad klockan är. Chansen är stor att de gör det eftersom det är oväntat och en sån liten grej. Efter det så liksom bryts den här uppodlade stämningen något och kan upplösas helt med tiden. Kravet för att en fientlig relation ska kvarstå det är ju att den besvaras. Vare sig den besvaras med fientlighet eller underkastelse, så kommer den kvarstå och bekräfta sig själv.

Det som bekräftar fientlighet är ju i kort attityder som har att göra med rangordning. Ställer man sig utanför systemet blir man immun.
Det är ju en gemensam nämnare för folk som faller offer för mobbing, att de redan är lite utanför gemenskapen pga olika anledningar. Flocksmentaliteterna kickar in då hos rotlösa individer som dras till någon som de kan sätta lägre än dem själva. Bara människor med låg grundtrygghet försöker säkra en position på det där sättet.


När jag gick i högstadiet, så var det en liten flyktinggrabb som var allmänt dryg. Hängde med de coola killarna som hade sitt gäng, sina interna uppgörelser med slagsmål och behandlade andra liksom såhär respektlöst, snabba att ta saker personligt och så. På det stora hela ett bra gäng, var det någon som de mobbade då var det den här grabben som bara ville ha några att vara med. Desperat att ställa sig in med dem, medan de tyckte att han mest var jobbig.


Den killen hade jävlats med mig under dagen med att ta nyckeln till mitt skåp, och jag ville bara ha tillbaka den och det slutade med att jag var tvungen att brotta ner honom och ta den, medan resten av klassen hejade på mig. Det var awkward som fan, men han vägrade ge mig nyckeln och tänkte väl att han skulle få status med de coola grabbarna i gänget genom att jävlas med mig. Det var ingen status att jävlas med mig, för jag brydde mig inte nämnvärt. Jag hade ju måltavla på mig eftersom jag läste och gjorde uppgifter på rasterna, samt ställde frågor och gav svar på lektionstid, men förblev liksom civil i det här kriget de förde.

Sen när jag var på väg hem så kom han fram när jag passerade och ville snacka, och jag bara 'nej förfan, jag vill hem', och ville pusha förbi men då han höll emot och sa han att han hade med sig en kniv. Jag såg på ansiktet att han var allvarlig, spänd som en fjäder och högerhanden i fickan, stod bara några decimeter framför mig.

'Det är inte ditt fel', fick jag ur mig. Han såg liksom frågande ut, och jag bara 'det är inte mitt fel heller, det är ingens fel'. Då slappnade han av och sänkte blicken och såg skamsen ut, och vi gick olika vägar. Hade inga fler problem med honom efter det, men vi blev aldrig vänner. Ser honom ibland när jag åker tillbaka till hemstaden, och vi hejar på varandra och kan snacka lite kort. Det går bättre för honom nu.

Man kan inte filosofera matematiskt om sånt här, man får lära sig känna igen vibbar och situationer.

KrigarSjäl skrev:Man kan inte filosofera matematiskt om sånt här, man får lära sig känna igen vibbar och situationer.

Sant, säger inte att det alltid stämmer eller funkar, men det ger en fingervisning. Om man bara går på magkänsla blir det ju slagsmål direkt. Man behöver alltid lite perspektiv.

-Vuxna människor kan hantera konflikter utan handgripligheter...

KrigarSjäl skrev:-Vuxna människor kan hantera konflikter utan handgripligheter...

Det är ofta inte vuxna människor du kan hamna i slagsmål med.
Eller nyktra, för den delen.

Khunark skrev:

KrigarSjäl skrev:-Vuxna människor kan hantera konflikter utan handgripligheter...

Det är ofta inte vuxna människor du kan hamna i slagsmål med.

Man får välja sitt umgänge.

Kan man inte det brukar det funka att få dom på andra tankar genom enkla åtbörder...hela saken handlar om huruvida du är streetsmart eller ej.

Orkar inte förklara det här för matematiker & fantasynördar ytterligare en gång.

ingen ber dig förklara något, och vem är matematiker/fantasynörd

KrigarSjäl skrev:Jo, men man kan inte vara snäll mot allt och alla hela tiden.

Då blir man till slut uppäten och blir man attackerad, vare sig fysiskt eller mentalt, är det bara att ladda iväg en bredsida.

Att inte se ner på är inte samma sak som att vara snäll mot allt och alla.

Ser ner på, det gör man mot svagheter som någon annan har men som man inte har själv. Och det kan verka som om det är moraliskt riktigt när den man ser ner på har "förtjänat" det genom att själv bete sig illa. Men samtidigt finns det massor av andra människor som har just de svagheterna, och som inte har gjort en något. Om jag uttalar mig föraktfullt om en mobbares intelligens t.ex. då bidrar jag bara till det dåliga sociala klimat och den statuskamp som gjorde att jag själv blev sedd ner på till att börja med.

Det som gjorde att man började tycka illa om personen är oftast saker som inte väcker förakt utan ilska. Det som oftast gör att jag tycker illa om någon, är just om den beter sig på ett sätt som skapar ojämlikhet. Dvs. ser ner på mig, försöker dominera mig, etc.

Jag slåss med synen på människor hela tiden. Saken är den att jag tycker om människor generellt, blir engagerad när någon mår dåligt eller behöver hjälp oavsett om det är grannen eller den lilla romanimannen som sitter utanför butiken. Det är tyvärr så mycket lättare att tycka om människor om man skippar att lära känna dem. Det är när man börjar prata med människor på ett lära känna varandra-stadie som man riskerar att snubbla över något man verkligen ogillar. Personen klämmer ur sig någon totalt trångsynt åsikt och vips är man tillbaka i läget där det känns som om världen är ur led.
Ser ner på vet jag inte.... Det blir mer så att jag antingen tycker om folk eller så gör jag det inte.

Ser ner på människor? nej.
Ogillar vissa människor? ja.
Gillar vissa människor? ja.

Jag ser inte ner på människor annat än det att jag är 197 cm lång och är tvungen till det. Sen kan man ju tycka någon har fel och så men jag bedömer inte någons hela person på grund av det

Tyvärr.. men ser även ner på mig själv är lite av en perfektionist när det kommer till hur folk beter sig :/

tahlia skrev:Jag slåss med synen på människor hela tiden. Saken är den att jag tycker om människor generellt, blir engagerad när någon mår dåligt eller behöver hjälp oavsett om det är grannen eller den lilla romanimannen som sitter utanför butiken. Det är tyvärr så mycket lättare att tycka om människor om man skippar att lära känna dem. Det är när man börjar prata med människor på ett lära känna varandra-stadie som man riskerar att snubbla över något man verkligen ogillar. Personen klämmer ur sig någon totalt trångsynt åsikt och vips är man tillbaka i läget där det känns som om världen är ur led.
Ser ner på vet jag inte.... Det blir mer så att jag antingen tycker om folk eller så gör jag det inte.

Sådär är det för mig också. Det är därför jag brukar säga att jag föredrar att vara med människor om vi har ett gemensamt mål att arbeta mot, speciellt om det är ett praktiskt mål. Middagar och annat socialt hoppas över, eftersom jag anser att det skulle riskera den professionella arbetsnivån. Jag vill inte veta vilka värderingar folk har, det är enbart distraherande och tar energi (för mig).