teadoor skrev:...
Idag, när jag läser här på forumet, känner jag mig lurad. Både för att jag stämmer in på det många med AS-diagnos skriver om sig själva och för att, vid jämförelse med era beskrivningar av omfattande utredningar, min "utredning" förefaller vara rena skämtet: ett möte på ca en timme med två personer med samtal och ett tämligen enkelt formulär (inga anhöriga eller andra uppgiftslämnare närvarande / tillfrågade). Resultat: diagnosen ej AS, inga papper med resultat/bedömning och en tid till en (visade det sig) psykolog som bara verkade intresserad av att förbruka tid = tjäna pengar och noll förmåga att skapa kontakt och förtroende.
...

Det låter som att du var på ett första bedömningsmöte för att undersöka om det överhuvudtaget skulle vara aktuellt och befogat med en neuropsykiatrisk utredning. Anses man inte vara i behov av en diagnos så går man inte heller vidare med en utredning. Det är ganska kostsamt att utreda.

Jag blev diagnostiserad förra året, sent i livet, av skilda anledningar som jag inte skall skriva om här, men jag var drygt 50 år. Anledningen till att jag lät mig utredas var tvåfaldig. En fd. flickvän (vi umgicks i perioder då hon bor väldigt långt från Sverige), som arbetat med autistiska barn/ungdomar, tyckte jag var autistisk, dessutom kunde jag eventuellt ha användning av en diagnos (en diagnos är för min del blott ett redskap och ingen identitetsgrej; exempelvis brukar jag ibland säga att jag har AS inför kontakt med någon inom vården eller liknande, för att de skall fatta att kommunikationen kan bli lite skruvad och därmed kan jag försöka få personen ifråga att anpassa sig till mina egenheter för att det skall funka).

Jag försökte sätta mig in i vad autism/AS är för något (kring år 2011 började jag med detta). Sedan kontaktade jag vården år 2013 och blev utredd och fick diagnosen Aspergers Syndrom/Högfungerande Autism.

Dock var jag skeptisk efter att jag fick diagnosen. En av anledningarna till tvivlet är att jag är diagnostiserad så sent i livet, borde ingen ha upptäckt detta förut? En annan är att jag är präglad av en bild att man måste vara ganska mycket "egen" (här kommer förstås alla fördomsfulla bilder jag själv ha burit på om vad AS är för något) för att ha Aspergers.

För några månader sedan gjorde jag Baron-Cohens självtest på nätet och scorade 44 utav 50; alltså, klart indikerande på Aspergers. Då kändes det som att jag nog ändå är rätt diagnostiserad.

Jag brukar vara ganska praktiskt lagd. Om det verkar som att jag är rätt diagnosticerad, då är jag nog också det. Alltså tvivlar jag inte längre - och kommer nog inte att tvivla igen om jag inte får någon rationell anledning till det, t ex i form av att någon läkare (som förhoppningsvis vet vad hon talar om) säger till mig att jag nog inte har rätt diagnos..

Jag har precis fått diagnosen och jag tvivlar inte. Det är mer tvärt om, att jag blir för längre tid som går säkrare att jag har den diagnosen jag har fått.

Detsamma gäller saker som religion enperson, uppmärksamma hur du skiljer dig och odla hela dig själv.

Fattas inte svarsalternativet: "Jag har ingen aspergerdiagnos" här? De som inte har diagnos kommer ju att trycka på "Nej".

Det testet som felaktig pratade om (baron-cohens) fungerade ju inte för fem öre!
"Du har enligt testen en hjärna av typ ?
(0 i empatiseringsförmåga och 14 i systematiseringsförmåga)."
Tror inte att testet fungerade eftersom att jag nästan aldrig tryckte på "stämmer helt". Eller "stämmer inte alls", varför ens ha de alternativen när de tycks räknas som 0.

Aspie-quiz är mycket bättre.

Tvivlar inte på att jag har asperger.

den som inte tvivlar på allt, kan inte tvivla på något. :p

Jag är orolig för att vårdare ska behandla mig som om de måste tala tydligt och inte använda ironi osv..,det behövs inte för mig och det, i stället för att hjälpa mig, skulle kännas nedvärderande i stället.

Men läste någonstans att det med att tolka bokstavligt osv är ett urstarkt kännetecken. Jag har inte detta i större grad, anledning att tvivla eller är det individuellt?

Det är individuellt. "Individernas diagnos" kallas asperger och det är verkligen sant. Det finns de som tolkar saker man säger bokstavligt såsom 'ta med dig dörren in' eller 'ska vi hoppa över kaffet'. Men det finns ju även dem som förstår det ologiska i att ta loss dörren från gångjärnen och släpa in den i rummet eller sätta ner kaffekoppen på golvet och ta ett skutt över den.

Tror att det är viktigt att inte glömma, att det finns lika många variationer av autism som det finns autister.

Ja, jag har inte Asperger. Det var längesen jag fick den diagnosen. Snarare ADD, manodepressiv och smått psykopatiska drag.

Jag tvivlar inte på min diagnos. Jag har haft tre specialintressn under mitt liv, varav två som jag har kvar. Eller rättare sagt, när det ena specialintresset "gick sönder" så fick jag två nya specialintressen. Dessa tar upp stor del av min vardag och präglar mitt liv på mer än ett sätt. Det är väl typiskt asperger.

Däremot känner jag inte igen mig i en del beskrivningar som ges av kommuner runt om i landet (i sådnaa). Jag känner att de överdriver skygghet, social klumpighet och problem med relationer. Jag har inga problem att småprata med personer och ofta känner jag snabbt delaktighet i olika typer av sammanhang. Det vill säga, jag gör det som förväntas i den typen av situationer.

Sen ändras man ju med åren, enligt mig. För typ 10 år sedan så kunde jag inte fråga butikspersonalen i affären om hjälp. Nu för tiden är det inget problem. Jag hade skoskav i somras och frågade en som jobbade i butiken om de sålde något som kunde lindra. Och det blev jättebra, fick god hjälp och allt gick suveränt. Nästa gång jag handlade frågade hon om det jag köpte hade gjort nytta mot skoskavet och jag kunde med glädje svara "ja"

Stress då? Ja, jag blir inte stressad när jag befinner mig i stressiga situationer. Men före! Oj, jag kan bli helt galet och få fysiska symtom av stress ifall jag ska till sjukhuset. Så absolut, jag kan i näst intill gå sönder av stress. Men det är före. Inte under eller efter.

Moderator:

Ett par inlägg har avdelats till en ny tråd i avdelningen, Tipsa medlemmarna.

- i-skuggan-av-diagnosen-en-dokumentar-t52172.html

Ja, jag är ganska säker på att jag inte har tillräckligt många drag av det för att verkligen ha själva nedsättningen, däremot har jag ADHD så vad vet jag, kanske har varit att den diagnosen på något sätt framträtt som AS.

december16 skrev:Däremot känner jag inte igen mig i en del beskrivningar som ges av kommuner runt om i landet (i sådnaa). Jag känner att de överdriver skygghet, social klumpighet och problem med relationer.

Känner igen mig. Iofs är jag socialt avvikande och har även tillåtit mig själv att vara det, för min egen skull. Men känner inte igen mig i att man ska vara ett totalt socialt UFO och inte fatta någonting av det sociala. Det känns lite jobbigt att aspergers utmålas mest som en social grej. Det är väl för att det är där man påverkar andra och hur man känner det själv spelar inte så stor roll...

Det där andra som aspergers är som påverkar en själv mest, det talas inte mycket om. Så om man funkar hyfsat socialt (som jag faktiskt gör) så börjar folk t o m ifrågasätta att man har aspergers om man råkar tala om det.

Att jag som det lite uttjatat heter, har ett annat operativsystem i skallen, det kvittar lixom. Fokuset är på det sociala. Vi ska vimsa omkring och vara extremt socialt dumma på alla plan.

Har träffat de som faktiskt har det sociala som ett väldigt stort problem i sin aspergers och inte ens de är dumma rakt av i det sociala, utan vissa sociala grejer är lättare, andra svårare.

Inte det minsta tvivel. Känner mig trygg med den och tack vare den har jag fått hjälp och träffat proffsiga personer jag inte skulle fått hjälp av annars.

Jag sökte psykiatrin för andra bekymmer och blev efter ett tag tilldelad en behandlare som var psykolog och gick sedan i terapi hos hen i något eller några år. Efter ett tag kom AS på tal och samma behandlare startade en ordentlig utredning. Utredningspsykologen kände mig alltså redan tack vare terapin och genom hens kolllega jag hade innan hen.

Jag gjorde mycket tester förstår jag när jag läser i utredningen i efterhand.
Även föräldraintervjuer och bedömningar av hem- och hushållsgöromål av arbetsterapeut i hemmet ingick.

Det jag minns av läkaren som var med var att jag upplevde hen ha tydliga drag av autism själv och fler än jag som träffat hen har identifierat hen som autist/aspergare. Hen fick mig att slappna av.

När utredningen var klart fortsatte jag gå i terapi hos utredningspsykologen några år. 5 år gick jag nog hos utredningspsykologen, allt som allt.

kiddie skrev:

december16 skrev:Däremot känner jag inte igen mig i en del beskrivningar som ges av kommuner runt om i landet (i sådnaa. Jag känner att de överdriver skygghet, social klumpighet och problem med relationer.

Känner igen mig. Iofs är jag socialt avvikande och har även tillåtit mig själv att vara det, för min egen skull. Men känner inte igen mig i att man ska vara ett totalt socialt UFO och inte fatta någonting av det sociala. Det känns lite jobbigt att aspergers utmålas mest som en social grej. Det är väl för att det är där man påverkar andra och hur man känner det själv spelar inte så stor roll...

Det där andra som aspergers är som påverkar en själv mest, det talas inte mycket om. Så om man funkar hyfsat socialt (som jag faktiskt gör) så börjar folk t o m ifrågasätta att man har aspergers om man råkar tala om det.

Att jag som det lite uttjatat heter, har ett annat operativsystem i skallen, det kvittar lixom. Fokuset är på det sociala. Vi ska vimsa omkring och vara extremt socialt dumma på alla plan.

Har träffat de som faktiskt har det sociala som ett väldigt stort problem i sin aspergers och inte ens de är dumma rakt av i det sociala, utan vissa sociala grejer är lättare, andra svårare.

Precis Jag delar den erfarenheten som du beskriver. Det är väldigt frustrerande och jobbigt när personer, även släktingar, tvivlar på att jag har asperger

Tack för ditt inlägg

december16 skrev:

kiddie skrev:

december16 skrev:Däremot känner jag inte igen mig i en del beskrivningar som ges av kommuner runt om i landet (i sådnaa. Jag känner att de överdriver skygghet, social klumpighet och problem med relationer.

Känner igen mig. Iofs är jag socialt avvikande och har även tillåtit mig själv att vara det, för min egen skull. Men känner inte igen mig i att man ska vara ett totalt socialt UFO och inte fatta någonting av det sociala. Det känns lite jobbigt att aspergers utmålas mest som en social grej. Det är väl för att det är där man påverkar andra och hur man känner det själv spelar inte så stor roll...

Det där andra som aspergers är som påverkar en själv mest, det talas inte mycket om. Så om man funkar hyfsat socialt (som jag faktiskt gör) så börjar folk t o m ifrågasätta att man har aspergers om man råkar tala om det.

Att jag som det lite uttjatat heter, har ett annat operativsystem i skallen, det kvittar lixom. Fokuset är på det sociala. Vi ska vimsa omkring och vara extremt socialt dumma på alla plan.

Har träffat de som faktiskt har det sociala som ett väldigt stort problem i sin aspergers och inte ens de är dumma rakt av i det sociala, utan vissa sociala grejer är lättare, andra svårare.

Precis Jag delar den erfarenheten som du beskriver. Det är väldigt frustrerande och jobbigt när personer, även släktingar, tvivlar på att jag har asperger

Tack för ditt inlägg

Fast bara för att man inte har Asperger betyder det inte att man är NT. Själv har jag börjat luta mer och mer åt att ADD är en mer passande beskrivning av mig nu som vuxen.

Jag har ADD, men jag tycker nog att jag har AS också. Jag har mycket som inte är så vanligt i ADD, hatar beröring, tittar inte folk i ögonen, har inte en så varierad röst, har specialintressen, gillar att snurra mig själv och saker och HATAR förändringar.

Kanske lite av båda. Eller nåt.

Jag tvivlar inte på min diagnos men vissa i min omgivning förstår inte vad autism innebär, lyckligtvis hjälper min LSS handläggare och kontaktperson till att informera.

kiddie skrev:Jag har ADD, men jag tycker nog att jag har AS också. Jag har mycket som inte är så vanligt i ADD, hatar beröring, tittar inte folk i ögonen, har inte en så varierad röst, har specialintressen, gillar att snurra mig själv och saker och HATAR förändringar.

Kanske lite av båda. Eller nåt.

Min raka motsats bortsett från att variera rösten är knepigt för mig med.

I den första utredningen som gjordes på mig, när jag var 9 år, så kom de fram till att jag inte hade asperger.
I den andra utredningen kom de fram till att jag hade diagnosen.
Trotts att jag vetat sedan 16-års åldern att jag haft asperger så är jag fortfarande osäker på vad asperger ens är för något.
Jag vet inte ens vilka punkter inom diagnosen jag har problem med.
Blev aldrig mobbad som barn men började förlora intresset av att umgås med andra människor när jag blev äldre. Märker att jag har väldigt mansdominerande intressen trotts att jag är kvinna.
Tror jag är bra på att tyda kroppsignaler men att jag har en konstig dialekt.

Jag är bara för - störd. Enkelt. Min mor var ej harmynt - och jag betackar alla typer av skalor.

Mvh / har ej minigitarr