Är lite nyfiken på hur personer med asperger ställer sig till barnahavande och familjeliv. Hittade ingen omröstning efter sökning.

Utveckla gärna ditt svar i tråden.

Som total enstöring, ingen familj eller barn för mig. Jag är tacksam att leva i en kultur där det är OK.

Barn och familj, några barn och några barn med fru/flickvän

Just nu skulle jag kunna tänka mig det, men det är för att jag är utvilad och full av energi för tillfället. Så fort jag börjar jobba igen så kommer jag vara glad för att jag inte har någon att ta hand om.

Jag vill inte ha barn. Dels är jag ljudkänslig för gälla skrikande ljud och dels vill ja inte föra över asperger genen till ett barn. Det verkar fortfarande tyvärr vara en väldig kamp för barn med särskilda behov. Man tycker att man borde kommit avsevärt mycket längre i skolorna med detta. Ändå är det ingen större skillnad och barn får lida.

Kul att folk röstar och svarar i tråden. Jag själv har fullt upp att ta hand om mig själv och mitt hem. Hade nog blivit sönderstressad av småbarn i närheten pga ljud och oredan. Stort ansvar att ha och man får svårare att syssla med intressen osv.
Sedan kostar dom pengar I Sverige beräknas ett barn kosta 1 miljon kr tills 18 års ålder i genomsnitt. Jag nöjer mig nog med ensamheten och friheten tror jag. Både för min egen skull men även för sambo/särbo och barnet(n).

Jag skulle kunna tänka mig det om det känns rätt men jag skulle nog behöva stöd av en partner och ett stabilt förhållande. Dessutom så är jag nog mer inne på spåret adoption om det skulle bli några barn än att skaffa biologiska.

Puzzle skrev:Jag skulle kunna tänka mig det om det känns rätt men jag skulle nog behöva stöd av en partner och ett stabilt förhållande. Dessutom så är jag nog mer inne på spåret adoption om det skulle bli några barn än att skaffa biologiska.

Adoptera en som är gammal nog till att inte skrika eller använda blöja.

Huggorm skrev:Adoptera en som är gammal nog för att inte skrika eller använda blöja.

Fast det är ju då dom börjar bli dryga och käfta emot, kan hellre tänka mig en från 0-5 och sen "låna bort den" ett tag tills 16-20 års åldern beroende på personlighet...

Men som sagt, hade varit bättre om man hade en partner så man kan dela på jobbet och tror dessutom att det är lättare att adoptera barn om man är gift/sambo.

Vill inte ha några barn, kommer nog aldrig vilja det.
Har en sambo och en katt, skaffar ev fler katter men inga barn.
Har syskonbarn, det räcker så.

Jag har 1 systerdotter (en till på väg) så det räcker för mig att vara morbror.
Har inte samma ansvar och det är känns bra för mig

Barn är inget för mig.

Vare sig egna eller andras.

Har redan barn och familj. Vill bara ha egna barn och barnbarn omkring mig, ej styvbarn, adoptivbarn och andra "moderniteter".

Hej!
Jag är en väldigt ung pappa fick mitt när jag var runt 19-20 år och nu är jag tonårsförälder med "ALLT" vad det innebär :p...men för tillfället vill jag inte ha några mera barn pga att min asp är rätt krävande när det gäller jobbet och så.

Men i framtiden när man kanske har fått tillbaka ny energi då blir det nog 2 st sladdisar

Om mitt liv hade sett annorlunda ut ( jobb, pengar, socialt nätverk) hade jag säkert skaffat barn.

Men nu är det som det är, så nej inga barn vill jag ha.

Något som skulle vara snäppet värre än att skaffa egna är att bli ihop med någon som redan har barn.

Då måste man skapa en relation till ett barn som inte ens är ett eget, i värsta fall förväntas man väl bli någon slags extraförälder.
Och man kommer av naturliga skäl alltid komma i andra hand.

Vill gärna ha barn i framtiden. Skulle vara mysigt att få en egen familj

Vill du ha barn och familj?: Aldrig i livet:) Men sedan blir det svårt om man i princip aldrig ens har vågat pratat med en tjej...

Jag vill absolut inte ha barn och jag skulle antagligen inte klara av det heller med tanke på känslighet för intryck, att jag är så lättstressad m.m.

Jag vill definitivt inte ha barn. Dels så gillar jag inte barn, dels så vill jag inte föra mina skräpgener vidare. Inget barn ska behöva ta över de problem jag har. Så är det med det.

Att skaffa barn å familj är en dröm för mig

Skrik å liv må vara jobbigt, men de är ju inget dagisjobb man skall ha livet utan, utan barnen växer ju upp. Sen blir dem ju som man fostrar dem och de blir ens sällskap och trygghet när man blir äldre.

Nä jag vill inte ha några barn. Skrikhalsar som springer runt och kladdar.

Nej.

Jag har nog med att klara mig själv så barn betraktar jag mig som direkt olämplig för.

Inte en chans att jag vill ha barn. Skulle inte klara av det och jag vill inte heller föra vidare mina gener.