Upplever ni att er aspergers blivit svårare med åren?

Tvärtom, tycker att det blivit lättare.

Kanske beror det på att jag tycker att det är lättare för mig att acceptera mina begränsningar och att jag alltmer är mig själv och inte försöker anpassa mig så mycket till vad andra tycker och tänker som jag gjorde som yngre. Jag är närmare 50 än 40 nu, och mycket har ändrat sig bara under de sista tio åren i mitt fall.

Jag tycker tvärtom nästan. Delvis för att jag är mer medveten, men också för att det förväntas att man är något jag aldrig kommer att bli, när man blir äldre. Jag är inte närmare 50 än 40. Är 44 om en månad, och fick diagnos 2002 (remiss för utredning 2000, och hade då aldrig hört talas om det innan).

Yngre förväntar sig att jag är mer trygg i mig själv och mer förebild, men så är jag mer som de själva är. Trist också för mig som inte riktigt passar in den åldersgrupp jag tillhör. Fast det har jag väl aldrig gjort.

Ja och nej. Det är mycket som försvunnit. Tex en sådan sak som att jag knappt kunde tala som barn och ung. Har tränat fram en ganska klar och tydlig röst, men det har varit kämpigt såklart.

Jag vet inte riktigt vad som är Aspergers och vad som är annat dock, jag blir mer och mer sjuk med åren vad gäller sensorisk känslighet och stresstålighet. Så på den punkten vill jag svara ja, det blir svårare och svårare att försöka uppleva glimtar av ett normalt liv såsom tex åka på någon Aspergerträff vore skoj, men det tillåter inte orken.

Jag är mer stresskänslig idag än förr. Men annars är jag nog mer medveten om mina problem så jag märker av dom mer nu än förr.

Ända sedan man har accepterat diagnosen så är det lite lättare

Jobbigt dock att behöva leva i en neurotypisk värld som inte är anpassad efter folk med osynligt funktionshinder.

Jag upplever bl.a. att jag blir mer trött av vissa sociala situationer än tidigare.

Tycker, som Zirre, att jag blir mer trött av sociala situationer än förut. Däremot blir jag inte lika ofta panikslagen, som när jag var ung.
Har ju fått träna och träna tidigare för att klara av yrkeslivet, men nu när jag är pensionärska blir det ju inte samma tvångsuppdragning av den sociala klockan. Jag kan tillåta mig att skippa jobbiga tillställningar när jag känner att jag inte orkar riktigt. Och jag kan skita lite mer i vad folk tycker. Har ju åldern inne nu för att vara lite excentrisk.

Jo trött vid sociala aktiviteter blir jag med. Väldigt trött.

Jag har blivit mer stresskänslig och känslig för intryck under de senare åren. Det kan dock bero på att jag har fått mycket mer självsinsikt bland annat pga. diagnosen. Tidigare förstod jag inte varför jag hade overklighetskänslor eller var helt utmattad, men nu vet jag vad det beror på.

Jag upplever att sortera intryck är jobbigare. När jag var ung gjorde jag gärna saker hela dagarna. Nu vill jag inte göra för mycket och huvet surrar av allt jag gjort och tänkt under dagen, sedan på kvällen. Får jag inte varva ner på mina egna villkor får jag hemska mardrömmar. Innan kunde jag bara gå och lägga mig efter en dag utan att tänka. Är som min tillvaro är i så mycket mindre bitar numera.

Jag tycker det blivit lättare. Som yngre med asperger hade jag väldigt svårt att kontrollera mina känslor vilket kunde ena stunden vara euforisk glädje och andra stunden massiv aggression.
Jag tycker jag har blivit mycket mer socialare än jag var förut då jag inte sökte mig till människor förr. Jag har blivit mycket mer trygg i mig själv och hittat fungerande lösningar.

kiddie skrev:Jag upplever att sortera intryck är jobbigare. När jag var ung gjorde jag gärna saker hela dagarna. Nu vill jag inte göra för mycket och huvet surrar av allt jag gjort och tänkt under dagen, sedan på kvällen. Får jag inte varva ner på mina egna villkor får jag hemska mardrömmar. Innan kunde jag bara gå och lägga mig efter en dag utan att tänka. Är som min tillvaro är i så mycket mindre bitar numera.

Sortera intryck har blivit jobbigare. Inte superjobbigt men jag har märkt av att det tar mer av min energi nu än vad det gjorde tidigare.

Tipsar om denna länken igen: http://archive.autistics.org/library/more-autistic.html

Det är vanligt att ens Aspergers förändras i olika skeden i livet.

Känns som mina svårigheter förvärras med åldern men tror att det handlar mer om att energi och ork mattas av med åldern. Ser det ännu tydligare hos den förälder jag ärvt AS från. Där är det väldigt tydligt att orken tryter allt mer.

Ananas skrev:overklighetskänslor

Varfor hadde du overklighetskanslor? var det på grunn av autismen?
Jeg har mye overeklighetskanslor selv og jeg lurer på om det er på grunn av autismen? Vet du noe om det?

Jag tycker nog enklare. Fast jag har inga sensoriska problem, och har aldrig haft, och inte heller problem med stress.

asp123 skrev:

Ananas skrev:overklighetskänslor

Varfor hadde du overklighetskanslor? var det på grunn av autismen?
Jeg har mye overeklighetskanslor selv og jeg lurer på om det er på grunn av autismen? Vet du noe om det?

Kände en med Asperger som hade det, så nu är det 3 stycken som jag vet om med det. Har det inte själv.

Det var bara att googla så kom denna upp http://www.aspergerforum.se/overklighetskanslor-t31765.html

kiddie skrev:Jag upplever att sortera intryck är jobbigare. När jag var ung gjorde jag gärna saker hela dagarna. Nu vill jag inte göra för mycket och huvet surrar av allt jag gjort och tänkt under dagen, sedan på kvällen. Får jag inte varva ner på mina egna villkor får jag hemska mardrömmar. Innan kunde jag bara gå och lägga mig efter en dag utan att tänka. Är som min tillvaro är i så mycket mindre bitar numera.

Känner igen delvis. Allt utom det med mardrömmarna. Jag blir mer påverkad av att det händer saker omkring mig. Denna veckan har jag haft något jag måste göra 4 dagar men avbokade en grej och vilade på tisdagen. Förra natten somnade jag efter 7 på morgonen, upp 11:30 så sov ca 4 timmar. Sen umgåtts med folk på em, varit lite på stan, promenerat mig svettig. Då borde jag väl somnat gott på kvällen igår men nej, låg vaken till ca 8-9 på morgonen igen med snurrande tankar.
Det verkar som om jag måste låta kroppen bestämma hur länge jag ska sova. Om jag tvingar mig upp innan jag "sovit klart" så blir jag antingen jätteseg hela dagen och somnar eller så blir jag uppvarvad och kan inte sova natten efter.
Jag behöver vila 1-2 dagar när jag gjort något jag inte brukar göra. Gå och handla mat på stamstället är inte så tröttande men en gång var jag till vårdcentralens öppna mottagning och fick sitta i ett väntrum med en massa folk i drygt en timme. Dagen efter fick jag avboka den dagens aktivitet och vila hjärnan.

Jag har liksom landat efter många år av kämpande, men fortfarande hatar jag oväntade möten i vardagen, när jag handlar i någon matvaruaffär har jag full koll vilka människor som rör sig omkring mig och ser till att inte möta personer som kan tänkas vilja prata med mig - kallprat är så j-a meninglöst.

Tycker egentligen att det både blir svårare och lättare. Lättare - för att all träning under åren gjort att jag klarar sociala sammankomster bättre. Men samtidigt svårare - för att jag värdesätter framgångarna allt mindre.
För att ta ett exempel: Idag kan jag fixa middag hemma hos mig för 6 personer.
Det kunde jag inte när jag var yngre, så det får mig att känna mig väldigt duktig.
Men ... det innebär också minst två dagars förberedelser med råångest och kraftiga magsmärtor, medan jag repeterar inför tillställningen.
Sen kommer gästerna. De äter, berömmer maten, trivs och pladdrar.
Medan jag sitter där dubbelvikt och tänker: Otroligt att jag klarade detta! Men ska inte folk gå hem snart?
Och dagen efter kommer det som Krigarsjäl kallade 'den sociala baksmällan', och den varar i 2 dagar.
Alltså: Fem dagar går åt till något som jag både vill och inte vill ha. Och ofta tycker jag att jag kunde väl ha gått ut i skogen i stället.

Jag tycker att jag är oförändrad genom åren. Enda skillnaden är att när jag var ung fanns ju åtminstone hoppet att livet skulle bli bättre i framtiden. Men det blev det inte, och större delen av livet är passerat nu.

nescio skrev:Jag tycker att jag är oförändrad genom åren. Enda skillnaden är att när jag var ung fanns ju åtminstone hoppet att livet skulle bli bättre i framtiden. Men det blev det inte, och större delen av livet är passerat nu.

Don't stop believing!

En av dom stora skillnaderna generellt sätt mellan autister och neurotypiska, när det kommer till inlärning i olika situationer är att neurotpiska lär sig "naturligt" och omedvetet, medans autister lär sig aktivt och medvetet. Mycket kommer inte naturligt för oss på samma vis som för neurotypiska, då mycket av deras beteenden m.m inte är naturliga för oss.
Finns såklart för och nackdelar med båda sätten.

Det skulle iaf kunna innebära att tiden är på vår sida, iaf när det kommer till inlärning.

Synd bara att unga autisters huvuden blir indoktrinerade med så kallad beteende inlärning i diverse former. Motbjudande sociala normer och värderingar tvingas på så att vi bättre ska passa in i vårt sjuka samhälle. Sen kallar man det hjälp och vård så att det ska låta fint,
för att sedan sitta och se bekymrad ut när den psykiska ohälsan och självföraktet ökar bland unga autister. fuck autism awereness, vad hände med acceptans?

Personligen tycker jag mycket blivit bättre med åren, kollektivt ser det mörkt ut för oss autister, nu är det väl bara en tidsfråga innan dom börjar skrapa bort oss i fosterstadiet också.