Nu äntligen är det dags, jag har fått kallelse till mitt första psykologmöte som markerar starten på min neuropsykiatriska utredning.

Jag är dock lite orolig och nervös över vad som kommer att hända. Tankarna går från "Jag har inga problem alls i vardagen, överdriver jag när jag pratar med vården?" till "Jag kan ju inte ens äta lunch med mina arbetskamrater, jag blev ju till och med avskedad från mitt tidigare jobb på grund av det!"

Vad är det jag har att vänta mig under utredningen, vilka tester kommer jag att få göra? Jag läste att det oftast görs en anhörigintervju som isåfall kommer att göras med någon av/båda mina föräldrar. Vad för sorts frågor innehåller den intervjun? Finns det risk att mina föräldrar får veta saker som de inte ännu vet om min sjukdomshistoria?

Är fruktansvärt orolig över att jag ska ha väntat ett halvår helt i onödan, och att det inte finns ett spår av någon NPF i mig. Att jag bara ska vara en helt normal person trots mitt asociala beteende samt min stökiga personlighet.

Jag kan tyvärr inte svara på din fråga. Men vill skriva att jag hoppas att det går bra för dig.

EnLitenRosa skrev: Jag läste att det oftast görs en anhörigintervju som isåfall kommer att göras med någon av/båda mina föräldrar. Vad för sorts frågor innehåller den intervjun? Finns det risk att mina föräldrar får veta saker som de inte ännu vet om min sjukdomshistoria?

Hur du var som barn. De kommer t.ex. fråga din mamma hur graviditeten var, om hon tog några mediciner osv och hur du var som liten.
Utredarna har tystnadsplikt så de får inte avslöja något för dina anhöriga.

EnLitenRosa skrev: "Jag har inga problem alls i vardagen, överdriver jag när jag pratar med vården?"

EnLitenRosa skrev:Är fruktansvärt orolig över att jag ska ha väntat ett halvår helt i onödan, och att det inte finns ett spår av någon NPF i mig. Att jag bara ska vara en helt normal person trots mitt asociala beteende samt min stökiga personlighet.

Det här är jättevanligt och kallas "internaliserat förtryck". Det är jättevanligt att man så gärna vill passa in i normen att en ignorerar och/eller ifrågasätter sina egna känslor och upplevelser. "Jag överdriver nog bara, det är nog inte så jobbigt egentligen" osv.

Kom ihåg att du alltid har rätt till dina egna känslor och dina egna upplevelser. Om det känns jobbigt så är det jobbigt, låt aldrig någon försöka intala dig något annat!

Lycka till med utredning.

Beroende på vad du redan har gjort och inte så skulle jag nog säga så här;

Först kommer du nog helt enkelt få prata med psykologen om vilka problem och svårigheter du har och vad det är du vill ha hjälp med.

Tester är svårt att säga men själv så fick jag göra allt från att beskriva bilder och återberätta kortare barnböcker till koncentrationstest (ett dataprogram där jag skulle klicka när dom sa 1 tror jag det var bla.) och jag fick köra "tornen i hanoi" och en del minnestest som att återge sånt som psykologen läste upp för mig och rita av figurer från minnet och en del personlighetstest.

Låter som jag hade värsta lekträffen men jag var faktiskt 23-24 år..

Till föräldrarna så är det mest frågor om hur du var som barn och om dom har märkt något men du kan ju komma överens med psykologen att denne inte ska säga saker som du inte vill att dom ska veta om eller få höra på det sättet. Det gjorde jag.

Kan ju säga att jag var också sjukt nervös när jag skulle utredas men jag tycker ändå att det gick bra och alla jag har haft kontakt med har haft stor förståelse över att det kan vara jobbigt. Och även om du inte har NPF så kan du ju ändå få hjälp om du har så pass stora problem med att umgås med folk.

Lycka till och du får gärna berätta hur det gick.

Tack för lugnande ord

Puzzle skrev:rita av figurer från minnet

Isch, jag som är urusel när det kommer till både pennor och kritor. Korttidsminnet är inte särskilt bra heller

EnLitenRosa skrev:Tack för lugnande ord

Puzzle skrev:rita av figurer från minnet

Isch, jag som är urusel när det kommer till både pennor och kritor. Korttidsminnet är inte särskilt bra heller

Hehe, ja jag hade samma problem. Var dessutom en figur med massa fyrkanter, trekanter, raka linjer och ringar som är helt omöjligt att få fint. Jag verkar tydligen ha ett något sämre korttidsminne också enligt testerna, så bra gick det för mig..

Men som sagt, lycka till och försök att inte stressa upp dig själv i onödan nu.

EnLitenRosa skrev:Tack för lugnande ord

Puzzle skrev:rita av figurer från minnet

Isch, jag som är urusel när det kommer till både pennor och kritor. Korttidsminnet är inte särskilt bra heller

Då är det ju bra att det kommer fram så du får rätt diagnos!

Då var jag klar med WAIS och därmed min del av utredningen. Testet klarades av på halva tiden, och det känns som att jag svarade mycket fel och konstigt.

Men i juli får jag svar, och det blir nog bra hur resultaten än ser ut.

Jag vet inte hur det är att få diagnos nuförtiden hur man får den. Jag kan läsa här på forumet iofs. När jag fick min diagnos fick jag åka till ett center i Uppsala (numera nedlagt) där man redde ut diagnoser och fick gå hos alla möjliga psykologer, arbetsterapeuter, sjukgymnaster m.m. Det jag märkt av som är riktigt stor skillnad är väntetiden nu mot då. Mig tog det bara ca en månad att få min diagnos som då hette Asperger Syndrom (mild variant) och året för min utredning var 1996.

Utredningen visade på ASS. Skönt att ha svar, men nu ska jag försöka jobba runt det också. Uppförsbacken fortsätter.