Läste tråden post903626.html#p903626 och kom att fundera i dessa banor:

Meningen med ämnet idrott i grundskola och gymnasiet där det är obligatoriskt måste väl vara att ge en orientering om vad som finns samt att ge goda vanor. Men om det går ut på akiviteter som pressar de olika förmågor en person har att t.ex hantera sensoriska stimuli. Så borde ämnet vara mer orienterat efter vad som fungerar bäst för denne istället för att pressa igenom volter, sparkad boll mot ansiktet (fotboll/handboll), mm. Så att man utövar den typ av aktivitet som fungerar bäst för en själv.

Om ens huvudintresse är t.ex matematik så lär idrott i många fall vara rätt mentalt stimulansbefriat. T.ex skulle elever kunna använda styrketräningsrummet med motionscykel eller något i still med F&S "medelpass" för att uppnå samma effekt och då kanske iaf tycka att det var något man kunde fortsätta med för att det var kul. Istället för att få en inlärd version.

Utöver få utöva den typ som fungerar bäst för personen så blir det oftast problem då man tvingas utföra en aktivitet som man inte har förutsättningarna för på samma sätt som andra och då utöver att tvingas till en olämplig aktivitiet utsätts för trakasserier.

De som utövar idrott på fritiden får oftast ett alldeles för stprt utrymme över vad som skall utövas samt att det underlättar gängbildning mot de som ej är med.

Någon som tycker detta rimmar vettigt på något sätt?


Co-Admin: ändrade länken

Inriktningen mot lagsporter (som det har skrivits om på forumet vid många tillfällen, det kanske tom finns en lämplig tråd att sammanfoga denna med) är rätt skrämmande, man tvingar eleverna till förnedring under i stort sett varenda idrottslektion (hur rimmar detta med barnkonventionen) osv.

Barn är individer, självklart ska man skapa bra förutsättningar för ett framtida rörligt liv eftersom det gynnar hälsan så enormt mycket men all denna förnedring motverkar troligtvis sitt syfte och jag gissar att det folkhälsomässigt haft precis motsatt effekt, men idrottslärarna (som de helst själva vill kallas) måste ha en individuell syn på varje elev för att skapa en så bra situation för den eleven som möjligt inför framtiden vilket gör att lagsporter där enskilda elever förnedras går fetbort!

Någon idé hur man får till det?

Ett par kortare pass med övningar. Ett på morgonen och ett efter lunch. Nåt inspirerat av yogaövningar.



En hake är ju att 80% av eleverna tycker att bollsporten på gympan är det roligaste på hela skolveckan...

Då kan de andra 20% göra något de gillar, och har skolan inte resurser till det.. Så skall man befria dem från förnedringen isåfall..

Jag gillade idrotten under hela skolgången, kanske för jag hade stor framgång, dessvärre hade en allt annat än dugliga idrottslärare - från första klass till andra ring på gymnasiet.
Problemet, förutom lärare med brist på förståelse och jämlikt bemötande (obs, egen erfarenhet), ligger hur betyg ska motivera barn -och ungdomar ska prestera bättre inom ämnet.

Vill minnas att undervisningen i idrott är till för att stimulera fortsatt motion efter skoltid samt god hälsa; därmed faller betyg på sin egna existens, eftersom det är inte vilket ämne som helst. Om syftet är att pusha för bättre hälsa, vore det inte då rimligt med personliga utvärderingar av idrottslärare utan benhårda bedömningar?

Ungdomsåren är generellt sätt väldigt känsliga; syn på kropp och hälsa osv - det är en väldigt utsatt miljö under ämnet idrott, omklädningsrummen/duschen sägs vara en utav den mest kraftfulla miljön för påbörja/öka mobbning - om alla har sett hur enskilde eleven presterar (individuellt och i lag), och hamnar "efter", då är det ganska lätt att hacka (eftersom idrottslärare verkar tycka det är ok med "kamratligt uppfostran/pushning").

- Inför endast 'underkänt' och 'godkänt' som betyg.
- Undervisningen bör utvärderas utifrån genus -och maktperspektiv noggrannare.
- Som TS var inne på; individualisera idrotten - ge alternativ!
- Skippa elit-tänkandet - vår "duktiga" idrottslärare under mellan -och högstadiet, tyckte det var ypperligt med elittävlingar i friidrott (visst, jag fullkomligt diggar friidrott) - "bästa av de bästa" skulle göra upp. Fastän en inte ville delta.

Jag tycker att idrotten i skolan är helt okej, inget fel alls på den.
Det som det däremot är fel på (i många fall) är läraren, vill av privata skäl inte gå in på mer detaljer kring det.

Genus tycker jag är ett specialfall av inviduella förutsättningar som det egentligen bör handla om. Tävlingar kan hållas utanför skoltid av de som vill delta.

Jag håller helt med om att idrott som skolämne är helt fel utformat. Syftet med att ha idrott på schemat borde vara för att lära eleverna hur motion påverkar hälsan, samt att ge dem tillfälle att utöva motion. Man borde ha ett långsiktigt perspektiv för läroplanen och se till hälsoeffekterna i ett livslångt perspektiv. Jag menar, hur stor effekt ger det egentligen (i ett livslångt perspektiv) att lära sig grunderna i handboll, fotboll, bandy etc? Förmodligen inte så jättestora (plus att man ändå inte hinner lära sig särskilt mycket på ett par lektioner vilket oftast är vad varje enskild sport får för utrymme på en termin eller ett läsår).

Jag tycker att idrotten helt borde ge upp "allmänbildnings"-ambitionen. Alla måste inte prova på alla idrotter. Istället borde man välja ut några få, lämpliga sporter och ge dem större utrymme.

Har man t.ex. två idrottslektioner i veckan så anser jag att man borde ha "funktionell träning" för alla på den ena. För att hålla kroppen i god form behöver man träna kondition samt styrka och det är ju vad funktionell träning går ut på. Sen den andra lektionen borde vara valbar. Mera funktionell träning för dem som föredrar det, och bollsport för dem som tycker att det är roligare.

Helst borde det vara mer än två idrottslektioner per vecka, och i så fall borde även de vara flervalsalternativ. Då kunde man t.ex. ha bollsport för dem som gillar det, löpning/promenad för dem som tycker om det och kanske en "prova-på" inrikning för dem som är nyfikna och vill testa lite olika sporter.

Om alla elever fick välja i början av terminen så skulle t.ex. en elev kunna välja två pass funktionell träning och en promenad. En annan skulle kunna välja ett pass funktionell träning och två pass med bollsport. En tredje skulle kunna välja ett pass funktionell träning, ett löp-pass och ett "prova-på"-pass. Jag tror att de allra flesta skulle få ut mera av skolidrotten då.

Det skulle inte ens behövas någon större lärartäthet, för man skulle kunna slå ihop flera klasser och dela in dem i grupper utifrån vilka val de gjort.

Nu behöver vi bara få en proposition skriven..

Tror iofs att lärarna skulle invända på planeringsmässiga grunder.
Ett annat krav borde vara att det ställs krav på att lokaler mm är ofarliga samt mögelfria för att få lov att bedriva sådan "undervisning" övh.

Tycker det som skrivits här är kloka och insiktsfulla synpunkter så det finns inte så mycket att tillägga. Jo en sak; borde det inte finnas studier på hur lagidrotter & gruppindelande genererar mobbing?

plåtmonster skrev:Ett annat krav borde vara att det ställs krav på att lokaler mm är ofarliga samt mögelfria för att få lov att bedriva sådan "undervisning" övh.

Jo, samt att lokalerna ska vara funktionella.

I en gymnastiksal jag hade i låg och mellanstadiet hade de nålfiltsmatta vilket renderade i brännmärken på knän på de som ramlade... dessutom gick den inte att hålla ren... det tog många år innan de hade råd att byta ut eländet trots att de konstaterade efter bara några lektioner att det var en rejäl felsatsning...

Mina minnen från idrotten var att, som sagts tidigare i tråden, de som sysslade med fotboll eller hockey på fritiden per automatik blev idrottslärarens favoritelever. Om ämnet ska motivera elever till motion så borde ämnet vara inriktat på att eleverna får en så bred erfarenhet av vad motion kan innebära som möjligt. Jag minns att ofta fick eleverna välja själva. De som skrek "fotboll!" högst fick sin vilja igenom. Sen detta med poäng... Vinna i fotboll, brännboll, springa snabbast, hoppa högst, längst etc, det har ju begränsad relevans med motion.

Tävlingsmomentet måste vara till för att garantera negativ återkoppling för de som inte ser idrottsämnet som det mest intressanta i livet.

Den bästa idrottsläraren jag någonsin haft hade jag på högstadiets då hans syn ej var så elitistisk som många andras är. Han åsikt var att alla ska kunna få MVG om den deltar efter sina förutsättningar.

En som är kanonbra på fotboll skall bara få G ifall han/hon ej gör sitt bästa på något annat än fotboll, men på en gång ska någon som sitter i rullstol kunna få MVG om han/hon gör sitt bästa på de saker denna kan delta i.

Han bedömde således utifrån elevens förutsättningar och inte enbart på resultat och han ansåg att huvudsaken var att man gjorde allt man kunde. Detta utöver de obligatoriska momenten såklart. Ifall man inte klarade kursen om ex. näring så når man ju inte upp till målen. Men hans åsikt var att i gymnastik skall målen vara satta individuellt, efter var persons förutsättningar.

Gafsan skrev:Jag håller helt med om att idrott som skolämne är helt fel utformat. Syftet med att ha idrott på schemat borde vara för att lära eleverna hur motion påverkar hälsan, samt att ge dem tillfälle att utöva motion. Man borde ha ett långsiktigt perspektiv för läroplanen och se till hälsoeffekterna i ett livslångt perspektiv. Jag menar, hur stor effekt ger det egentligen (i ett livslångt perspektiv) att lära sig grunderna i handboll, fotboll, bandy etc? Förmodligen inte så jättestora (plus att man ändå inte hinner lära sig särskilt mycket på ett par lektioner vilket oftast är vad varje enskild sport får för utrymme på en termin eller ett läsår).

Jag tycker att idrotten helt borde ge upp "allmänbildnings"-ambitionen. Alla måste inte prova på alla idrotter. Istället borde man välja ut några få, lämpliga sporter och ge dem större utrymme.

Har man t.ex. två idrottslektioner i veckan så anser jag att man borde ha "funktionell träning" för alla på den ena. För att hålla kroppen i god form behöver man träna kondition samt styrka och det är ju vad funktionell träning går ut på. Sen den andra lektionen borde vara valbar. Mera funktionell träning för dem som föredrar det, och bollsport för dem som tycker att det är roligare.

Helst borde det vara mer än två idrottslektioner per vecka, och i så fall borde även de vara flervalsalternativ. Då kunde man t.ex. ha bollsport för dem som gillar det, löpning/promenad för dem som tycker om det och kanske en "prova-på" inrikning för dem som är nyfikna och vill testa lite olika sporter.

Om alla elever fick välja i början av terminen så skulle t.ex. en elev kunna välja två pass funktionell träning och en promenad. En annan skulle kunna välja ett pass funktionell träning och två pass med bollsport. En tredje skulle kunna välja ett pass funktionell träning, ett löp-pass och ett "prova-på"-pass. Jag tror att de allra flesta skulle få ut mera av skolidrotten då.

Det skulle inte ens behövas någon större lärartäthet, för man skulle kunna slå ihop flera klasser och dela in dem i grupper utifrån vilka val de gjort.

Detta tror jag på. Man har oerhört mycket att vinna med mer individanpassning på idrottslektionerna. Alla är inte lagsportare! Sedan kan man ju givetvis ha det någon gång också, men till största delen borde undervisningen ske utifrån individens önskningar och förutsättningar. Viljan till motion hänger ju så mycket på de egna preferenserna.

marxisten skrev:Den bästa idrottsläraren jag någonsin haft hade jag på högstadiets då hans syn ej var så elitistisk som många andras är. Han åsikt var att alla ska kunna få MVG om den deltar efter sina förutsättningar.

En som är kanonbra på fotboll skall bara få G ifall han/hon ej gör sitt bästa på något annat än fotboll, men på en gång ska någon som sitter i rullstol kunna få MVG om han/hon gör sitt bästa på de saker denna kan delta i.

Han bedömde således utifrån elevens förutsättningar och inte enbart på resultat och han ansåg att huvudsaken var att man gjorde allt man kunde. Detta utöver de obligatoriska momenten såklart. Ifall man inte klarade kursen om ex. näring så når man ju inte upp till målen. Men hans åsikt var att i gymnastik skall målen vara satta individuellt, efter var persons förutsättningar.

Jag både håller med, och inte håller med... Grundtanken är ju rätt, att man skall göra så gott man kan. Men jag som har utövat idrott på hög nivå för en sisådär 25 kg sedan; skulle tycka att det var konstigt om jag med mina nya och sämre förutsättningar skulle lyckas få samma betyg som jag fick då.

Jag tycker att den föreslagna principen är helt rätt eftersom skolgymnastiken är enormt viktig för folkhälsan.

Skolan ska inte utbilda soffpotatisar, de ska (förutom utbildning) skapa förutsättningar för god hälsa bland eleverna och för deras framtid, så fungerar det inte idag.

Dessutom, barn som sportar på sin fritid åker snålskjuts idag till höga betyg, de som har det tufft på gymnastiken får ingen hjälp till en framtida god hälsa, tvärtom, de förnedras och slutar ofta med att motionen så fort skolan är slut.

Vad skolidrotten borde lära ut:
-Det är viktigt att träna
-Det behöver inte vara tråkigt att träna
-Det är viktigt att äta rätt


Vad skolidrotten istället lär ut:
-Det är viktigt att vara social och positiv


Hatade alltid idrotten i skolan, trots god närvaro och bra betyg.
Idag tränar jag inte alls - kan inte ett jävla skit om det faktiskt och vill inte sätta mig in i det. Känner att jag skulle behöva det egentligen (sitter vid dator väldigt mycket, är rätt så smal, etc) men att jag liksom blivit felprogrammerad från start. Skyller på skolans jävla stenålders-tänk.

Håller med (dock har jag kommit igång att röra på mig)!

Miche skrev:Håller med (dock har jag kommit igång att röra på mig)!

Ja det är ju ett steg längre än jag kommit. Jag verkar helt traumatiserad utav idrotten i högstadiet/gymnasiet. Inte för att jag blev mobbad eller så utan jag hatade det ämnet helt enkelt. Fick ju inte ens pyssla med det jag gillade: dvs racketsporter och innebandy. Blev bara massa skit istället - såsom längdskidåkning i lågstadiet varje jävla vinter.

Vad är det du kommit igång med btw? Vilken typ av träning?

Nu har jag inte läst igenom hela tråden (kommer göra det imorgon), men jag håller med dig fullt och fast. Det är svårt för lärarna att se till individen, det blir inte ens enklare om man har ett väldokumenterat handikapp! Har själv ett svårt, medfött hjärtfel, och jag orkade inte med att vara så aktiv som de andra på idrottslektionerna. Hade inte fysisk möjlighet till det.

På låg- och mellanstadiet så var det mest "lek", jag kunde gå ifrån och vila när jag ville, och behövde inte vara med på allt.
När jag kom upp på högstadiet så hade vi ett möte där min mamma och jag informerade min idrottslärare, rektorn och skolsköterskan om vad som gällde. Min mamma hade även skrivit ett långt informationsbrev till berörd personal. Ändå pressade läraren mig till mitt yttersta.
Jag började skolka från idrotten i ren protest... i åttonde klass opererades jag igen, och först därefter så insåg min lärare hur illa ställt det var. Jag fick tillåtelse att hoppa över lektionerna, och istället gå ut och gå med min hund som rehabilitering efter operationen. Hundpromenaderna gav mig ett Godkänt i betyg! Var väldigt stolt!

I gymnasiet så fick jag en riktigt sadistisk och korkad idrottslärare. Han skulle minsann inte lyssna på min mamma eller något dumt intyg som var skrivet av en professor i barnkardiologi. Onej. Han förklarade för mig att hjärtat var en muskel som gick att träna upp, och beordrade mig att styrketräna (riktigt farligt med statisk träning) samt att simma 25 längder med hjärtsvikt(!)... Rent livsfarligt. Orkade inte, men han ville inte släppa upp mig från bassängen förrän jag simmat klart! Jag simmade lite, sedan satte jag mig i ett hörn i bassängen tills lektionen var slut. Borde anmält honom. Men orkade inte.

I andra klass på gymnasiet opererades jag åter. Efter det skolkade jag från ALL idrott. Gick till rektorn och frågade om man kunde få dispens från idrotten, men se, det gick inte, för det var ett kärnämne, oavsett alla intyg man hade. Jag fick streck i Idrott & Hälsa A...

Skit samma, säger jag. Skrämmande dock att det skall finnas sådana idioter till lärare.

Gymnasieläraren borde polisanmälts för "Framkallande av livsfara". Gärna civilrättsligt. Hadde varit intressant att se hur rättsväsendet ställt sig. Läraren hadde kanske förstått "hinten" iaf.

Jag hörde nyss på P1 en intervju med en person som inte kunde ta examen på gymnasiet eftersom hon inte blev godkänd på idrotten, trots att hon hade goda betyg i alla andra ämnen. Hon intervjuades för att hennes debattinlägg på nyheter24.se blivit väldigt uppmärksammat. Så jag gick in där nu för att läsa det, men hela förstasidan täcktes ju av en drive om att dubblera skolidrotten! De hade mängder med propaganda för hur bra idrotten är och att det får eleverna att prestera bättre även i andra ämnen. 73% av tillfrågade rektorer vill ha mer idrottsundervisning.

Jag vet inte om jag skulle klarat av skolgången om de dubblerat idrottstimmarna. Ångesten över det hade antagligen spillt över på de andra ämnena och förstört alltihopa.

När jag började ett yrkesprogram på gymnasiet trodde jag att plågan var över, men det var idrott där med. På första lektionen frågade läraren om det var någon som inte tyckte det var kul med gymnastik. Av närmare fyrtio elever var det jag och en till som räckte upp handen. De flesta verkar vilja ha idrott men resten då? Alla de som är födda utan bollsinne? Och hur kan förmågan att springa i grupp och sparka på en boll få påverka examen?

När jag gick på lågstadiet hade vi en riktigt elak kärring till gymnastiklärare, en extremt manhaftig kvinna med stor snusprilla under läppen och troligtvis mer testosteron än de flesta män. Vi hade gymnastik sist på dagen och kärringen hade bestämt sig för att undervisningen skulle ske fram till sista minuten och sedan fick vi byta om och duscha efter skoltid. Jag bodde utanför stan och åkte skolskjuts, jag missade ju den och det blev ett jäkla liv. Nästa gång fick jag gå en stund tidigare för att hinna byta om men stressad som jag var hoppade jag över duschen, jag skulle ju ändå rakt hem och kunde duscha då. Läraren upptäckte det och blev helt vansinnig och gormade om sviket förtroende. Efter det lät hon dörrarna till omklädningsrummet stå öppna så hon kunde hålla koll på mig. Även resten av klassen kunde då se när jag bytte om och gick till duschen, inklusive tjejerna. I efterhand ser jag nästan det som ett övergrepp och det var kanske då min aversion mot skolidrott föddes.