Är det någon mer som misstror sig själv? När jag sagt till någon att jag mår dåligt så tänker jag efteråt att jag överdrivit. Men jag har nog ändå inte gjort det. Jag tycker det är svårt att veta hur man ska förmedla hur man mår. Jag har berättat detta för min psykolog. Nu måste han ju tro att jag ljugit om hur jag mår. Det vore fruktansvärt! Jag vill inget hellre än att vara ärlig.

Jag har upplevt detta problem, både på det sätt du beskriver och det omvända. Jag skulle dock inte påstå att jag misstror mig själv, men jag är rädd för att bli misstrodd av andra. Att ha svårt för att uttrycka sig är väl något som kännetecknar aspergare, så man får anta att psykologer/läkare/kuratorer är medvetna om detta.

Vilket fint svar! ❤

Jag tror inte att nån människa på jorden som har problem men som önskar att de inte hade dem fungerar annorlunda. I mina ögon blir man mer sympatisk genom att erkänna att man oroar sig över sådant, man får definitivt pluspoäng för ärlighet!

Hujj! Jag misstror mig själv ofta och ifrågasätter mina tankar och känslor dagligen. Men jag vet inte om det är av syftet att vara självkritisk och nå den absoluta sanningen eller för att jag helt enkelt "travel with the A".

Men bara insikten att du är medveten om att du misstror dig själv är ju en bra bit på vägen, vilket jag tror din psykolog förstår och inte väljer att förkasta dig som patient.

Tooticki skrev:Är det någon mer som misstror sig själv? När jag sagt till någon att jag mår dåligt så tänker jag efteråt att jag överdrivit. Men jag har nog ändå inte gjort det. Jag tycker det är svårt att veta hur man ska förmedla hur man mår. Jag har berättat detta för min psykolog. Nu måste han ju tro att jag ljugit om hur jag mår. Det vore fruktansvärt! Jag vill inget hellre än att vara ärlig.

För höga krav på att säga den exakta sanningen?

Men man har faktiskt rätt att säga att man mår dåligt även om man inte står på självmordets rand. Det kan alltid finnas någon som mår ännu värre. Men så länge man inte sagt "ingen i hela världen mår så dåligt som jag", så har man inte överdrivit. Till en psykolog får man säga precis hur man känner sig utan krav på att jämföra sig med andra som ev mår ännu sämre. Men till bekanta skulle jag inte säga alls om jag mådde dåligt, om det inte var någon kroppslig åkomma.

Även om jag tror det med huvudet förstår jag det inte med känslorna. Jag tror det beror på att alla under mitt liv "vetat bättre" hur jag känner. Befinner mig nära en fysisk kollaps just nu och borde gå till doktorn. Men det är svårt när jag vet att hen kommer säga att det bara är inbillning eller överdrift. Jag tror inte på det i teorin men det räcker lixom inte...

Alien skrev:
För höga krav på att säga den exakta sanningen?

Men man har faktiskt rätt att säga att man mår dåligt även om man inte står på självmordets rand.

förmodligen. Men jag mådde så dåligt att jag funderade på det där. Fast jag gjorde det ju aldrig. Hur vet någon att jag inte ljög när jag nämnde det? Jag kanske ljög? Hur vet jag att jag verkligen funderade på det? Vart går gränsen för allt. När ska man be om hjälp?


Tack för alla era svar. Det verkar vara vanligt bland folk med asperger. Vilket jag också misstänkt.
En annan sak som jag vet gör att jag inte litar på mig är att hela jag känns regisserad utanpå. Hur ska jag se utbom jag ska se vanligt glad ut, avslappnad, arg, ledsen? Hur vet man ens om man är något av det? Vad innebär det egentligen att vara ledsen och så vidare. Är man glad om man tycker om något samtidigt som man har ångest över något annat? Nej. Jag fattar inte. Så hur ska man då kunna ge ett uppriktigt svar?

Jag får känslan av att du sällan haft utrymme att vara dig själv. Att människor runt dig har talat om för dig hur man ska vara, när man ska vara så, vad man ska säga och när (drillat dig i NT-beteende/socialt spel). Är jag helt ute och cyklar?
Självklart är det en fördel att vara så bevandrad inom det sociala spelet som möjligt men det bör också finnas en plats där man bara kan vara precis som man är tillsammans med någon eller några andra så man får en rimlig chans att lära känna sig själv och förstå sig själv. För vissa är den platsen hemma under uppväxten (och senare när man åker hem till familjen), för andra är det nära vänner och/eller människor man delar diagnos med. Oavsett vilket är det viktigt för att inte tappa bort sig själv mitt i all social träning.

tahlia skrev:sällan haft utrymme att vara dig själv

Utan detta kan man lätt må dåligt. Bra inlägg.

tahlia skrev:Jag får känslan av att du sällan haft utrymme att vara dig själv. Att människor runt dig har talat om för dig hur man ska vara, när man ska vara så, vad man ska säga och när (drillat dig i NT-beteende/socialt spel). Är jag helt ute och cyklar?
Självklart är det en fördel att vara så bevandrad inom det sociala spelet som möjligt men det bör också finnas en plats där man bara kan vara precis som man är tillsammans med någon eller några andra så man får en rimlig chans att lära känna sig själv och förstå sig själv. För vissa är den platsen hemma under uppväxten (och senare när man åker hem till familjen), för andra är det nära vänner och/eller människor man delar diagnos med. Oavsett vilket är det viktigt för att inte tappa bort sig själv mitt i all social träning.

Jag tror att du träffade mitt i prick! Jag har noga blivit lärd(av omtanke och kanske lite rädsla) hur jag ska föra mig i vuxna sällskap. Det fungerade, jag var och är artig och kan nog bete mig ganska bra i vuxna sammanhang(just ja jag är ju inget barn längre, med den äldre generationen då). Men jag är väldigt osäker och verkar nog väldigt stel. Med folk i min egen ålder har jag bara träffat två personer som jag inte behöver regisseras inför. Jag är inte rädd för dem och hur de ska döma mig. Det är därför väldigt jobbigt att träffa folk.

Det tillsammans med mobbning har gjort mig enormt självcentrerad och kritisk. Tror jag?

Som att jag till exempel har startat flera trådar om mina problem...

Känner igen samma problem :/ är likadan. Har även svårt att tala om hur jag mår, att sätta mitt mående i ord. Det är skitsvårt.
Och sen typ vet jag aldrig vad jag ska svara när något frågar...
Och sen misstror jag mig själv i andra sammanhang också. typ jag kan inte lita på mig själv, alls! Frågar någon tex: vilken tid börjar nästa lektion. Och jag vet egentligen svaret men säger ändå: jag tror den börjar klockan tio men jag vet inte, lita inte på mig. kolla upp själv så vet du exakt. Och sen visar det sig att det är klockan tio!

D: Iof kanske inte det där var det du sökte som svar men aja, jag har iaf samma problem : /

Tooticki skrev:Det tillsammans med mobbning har gjort mig enormt självcentrerad och kritisk. Tror jag?

Jag skulle inte kalla dig självcentrerad, jag skulle säga att du är självmedveten i överkant. Det i kombination med att vara självkritisk landar ju i att man konstant är medveten om vad man gör, varför man gör det och när men samtidigt konstant ifrågasätter att man gör det, om man verkligen gör det av den anledningen man tror att man gör det och om det verkligen är rätt tillfälle att göra just det. En oerhört energikrävande och jobbigt situation.

Spontant känner jag att du skulle behöva hjälp att stärka ditt självförtroende och din självkänsla samt hitta någonstans där du får vara du tillsammans med någon som inte dömer men ändå är ärlig i sin framtoning, någon du känner att du kan lita på och där du kan vara dig själv utan alla pålagringar. Det senare matar det första på naturlig väg men vad gäller självkänsla och självförtroende så finns ju även olika former av terapi - t.ex KBT - att ta till (det gäller dock att få en terapeut som är väl bekant med och bevandrad i autismspektrat).

Jag tycker det är jättebra att du reagerar över det här, att du (främst för dig själv) erkänner att du inte trivs med hur saker fungerar, att de drar en hel del energi och att du inte mår bra av det. För att kunna få hjälp eller hjälpa sig själv måste man ju först lista ut vad det är man egentligen behöver hjälp med. Att våga erkänna att "det här är ett jättejobbigt problem" är starkt i sig.

Jag har kommit till en insikt nu. Jag har grubblat över detta så länge. Men har kommit fram till ett svar nu.
Tack!

Ok. Jag känner iaf samma sak. Tänker ofta att jag bluffar inte vill tillräckligt mycket. Så känner jag även när jag pratar med sjukvården, att jag sitter och ljuger ihop nåt för att slippa jobba. Eller som med tandvårdskortet jag precis fick, att jag bluffade åt mig det.

Moggy skrev:Ok. Jag känner iaf samma sak. Tänker ofta att jag bluffar inte vill tillräckligt mycket. Så känner jag även när jag pratar med sjukvården, att jag sitter och ljuger ihop nåt för att slippa jobba. Eller som med tandvårdskortet jag precis fick, att jag bluffade åt mig det.

Varför tror du att du känner så då?

Jag fick direkt panik av ditt inlägg. Kan det vara så? Men JAG VILL INTE ha förmåner som jag inte behöver. Det skulle ge mig så mycket skuld. Fast det gör det ju redan. Men hur ska man veta när man behöver stöd? Hur jobbigt ska det vara? Panikångest och su-tankar är tydliga indikatorer på att jag inte mår bra. Annars känns känslor så himla abstrakt. Det är en gradskala och jag vet inte när det är nog.

Moggy skrev:Ok. Jag känner iaf samma sak. Tänker ofta att jag bluffar inte vill tillräckligt mycket. Så känner jag även när jag pratar med sjukvården, att jag sitter och ljuger ihop nåt för att slippa jobba. Eller som med tandvårdskortet jag precis fick, att jag bluffade åt mig det.

Samma här, har alltid stor ångest innan sjukvård eller tandläkare för att man går dit och tar upp deras tid. Börjar ifrågasätta sig själv om det verkligen gör ont.

Det finns ju ett tillstånd/symptom som skulle kunna förklara detta. Alexitymi. Jag har läst om det, men aldrig tänkt att jag haft problem med det. Jag har bara trott att jag överdriver. Men hur ska man veta hur jobbigt något är, när det finns gradskala. Eller är det alls jobbigt? Vilken känsla SKA jag känna nu?
Visserligen gäller det för min del inte bara känslor. Även, "När gör det ont?" "När ska man vara hemma från jobbet?" "När är det nog?"

Jag har likadan problematik. Jag brukar, i situationer då jag vet jag kanske kommer att vara och framstå som lite likgiltig/otrovärdig, helt enkelt förklara för vederbörande att hen får ta mina ord får vad dom är.

Tooticki skrev:

Moggy skrev:Ok. Jag känner iaf samma sak. Tänker ofta att jag bluffar inte vill tillräckligt mycket. Så känner jag även när jag pratar med sjukvården, att jag sitter och ljuger ihop nåt för att slippa jobba. Eller som med tandvårdskortet jag precis fick, att jag bluffade åt mig det.

Varför tror du att du känner så då?

Jag vet inte. Nån slags osäkerhet och en allmän förväntan att man ska klara av saker på egen hand. Inte så att det är nån överväldigande känsla att jag ständig går omkring och är övertygad om att jag bluffar och är lat, men det finns där och gnager.

Jag förstår! Men kan det vara så för dig att du inte vet hur du "bör" känna eller göra?