Maggi skrev:Det är väl skillnad på olika ssri-preparat när det gäller viktpåverkan?

Ingen har sagt annat, men som sagt så kan sänkt ämnesomsättning uttrycka sig i lägre vikt för vissa, ibland beroende på hur övriga hormoner eller singalsubstanser påverkas.

Fontex t.ex. kan ge mig hyposymptom, men ge lägre vikt för att jag på något sätt inte blir intresserad av att äta. Medan andra kan ge samma symptom men med ej minskad aptit.

Högre serotonin kan höra ihop med sköldkörtelrubbningar. Det finns samband med östrogendominans, för lågt progesteron, högre prolaktin m.m. Det finns många fler studier än de som läkemedelsföretagen skräddarsyr och plockar ut.

Det kan vara av intresse att veta att det finns motsatsen till SSRI, SSRE (enhancer) som ska vara effektiva mot depression och ångest. Jag känner till en person som får detta på licens (SSRI var det som företagen fick upphaussat så SSRE försvann) och den personen har god effekt av dem. Biverkningarna är typ motsatta de man får av SSRI.

Läkemedel kan ha sin plats, men jag är starkt emot slentrianförskrivning och att man av bara farten låter folk gå på SSRI i decennier.

Håller med dig helt Bror Duktig! Vill verkligen sluta äta dessa piller men vågar inte, väntar på ett bra tillfälle att åtminstone dra ner dosen till kanske hälften. Sist jag provade gick det inte bra.

@Bror Duktig, vad har du för källor på detta, jag blev vettskrämd och vill läsa mer.

Alienerad skrev:@Bror Duktig, vad har du för källor på detta, jag blev vettskrämd och vill läsa mer.

Jag har läst FASS, och jag har vid det här laget diskuterat med väldigt många som ätit SSRI.

Jag hade ett helvete att sätta ut SSRI och sökte då kontakt med andra som kunde hjälpa mig. Och det visade sig att många höll på i flera år för att bli fria. Både lång utsättning och sedan lång period för att komma i balans.

Nu hade alla dessa ätit SSRI länge. Äter man så som det står om i FASS, en "kur" på typ max ett år, så är det troligen en helt annan situation.

En del kan såklart äta länge och sätta ut utan större problem också, och en del mår för dåligt utan och bra med, år efter år, och dessa måste ju kunna äta utan att tvinga sig att sluta.

Jag har alltså inga källor att länka till, men det står numer om sänkt sköldkörtelfunktion (ofta om sänkt T4 eller sköldkörtelhormon) på fler och fler SSRI i FASS. Och man ser ju tydligt att bland alla vanliga biverkningar är många samma som hypothyreossymptom.

Det om epigenetik eller att man ställer om sina funktioner på ett permanent sätt, läser jag lite här och var och överallt numer. Jag tror inte att jag hittar en enda länk som känns allomfattande och trovärdig, utan det är samlad info och personliga berättelser, några forskare, både riktiga och sådana som analyserat och intresserat sig maximalt för detta under många år. Det är de senare som märks mest och som sprider studier och fakta.

Jag tycker alltså inte att man ska välja att leva i ett helvete om man mår bättre med SSRI eller välja att må så dåligt så man dör (tar sitt liv). Men om man inte har det jättejobbigt men läkaren trycker på om sin slentrianmedicinering, bör man nog tänka till lite. Det är många mediciner som skrivs ut bara för att, särskilt SSRI. Jag har blivit erbjuden Cipramil när jag tyckte det var jobbigt på KomVux och lite annat olika gånger. Det är inte seriöst alls. Har hört om flera som börjat så, och sedan fortsatt äta under många år.

Har haft depressioner sedan 10> års ålder, som trappats upp med tiden. Fick Sertralin utskrivet av psykiatern för c:a en månad sedan och har tagit medicinen ända sedan dess. Mådde bra i början (första 2 veckorna), men började ta medicinen under en uppåtperiod, så det kan snarare ha varit en korrelation än en direkt kausalitet. Efter den inledande tiden så har likväl mina djupa depression återkommit som ett brev på posten, och det känns ärligt talat som att Sertralin inte ger någon som helst effekt på mig. Obs: Jag fördömer inte medicinen, utan refererar endast till mina erfarenheter.

Swesse skrev:Har haft depressioner sedan 10> års ålder, som trappats upp med tiden. Fick Sertralin utskrivet av psykiatern för c:a en månad sedan och har tagit medicinen ända sedan dess. Mådde bra i början (första 2 veckorna), men började ta medicinen under en uppåtperiod, så det kan snarare ha varit en korrelation än en direkt kausalitet. Efter den inledande tiden så har likväl mina djupa depression återkommit som ett brev på posten, och det känns ärligt talat som att Sertralin inte ger någon som helst effekt på mig. Obs: Jag fördömer inte medicinen, utan refererar endast till mina erfarenheter.

Höj dosen, det gjorde jag när jag var i samma situation.
Jag gick från 50mg till 100mg.

Okej, nu har jag hamnat i en rätt jobbig situation, mitt recept har inte förnyats, min läkare har bytt avdelning och min psykolog är sjuk och min sertrone tar slut i morgon. Låter som ett dåligt skämt men tyvärr inte.

Så jag är på 50 mg per dag, hur illa är det med ett tvärt avbrott för att sedan rivstarta behandlingen igen?

Puzzle skrev:Okej, nu har jag hamnat i en rätt jobbig situation, mitt recept har inte förnyats, min läkare har bytt avdelning och min psykolog är sjuk och min sertrone tar slut i morgon. Låter som ett dåligt skämt men tyvärr inte.

Ring vårdcentralen, de kan nog ordna detta om du ger dem tillåtelse att se på dina journaler.

Alienerad skrev:

Puzzle skrev:Okej, nu har jag hamnat i en rätt jobbig situation, mitt recept har inte förnyats, min läkare har bytt avdelning och min psykolog är sjuk och min sertrone tar slut i morgon. Låter som ett dåligt skämt men tyvärr inte.

Ring vårdcentralen, de kan nog ordna detta om du ger dem tillåtelse att se på dina journaler.

Ah, glömde säga det men jag har en kurator också som jag "i ren panik" ringde igår som sa att hon "skulle fixa det" men jag är inte säker på om hon kommer hinna till imorgon.

Men står det i journalen då att jag fortfarande ska ha medicin trots att receptet gått ut?

Puzzle skrev:

Alienerad skrev:

Puzzle skrev:Okej, nu har jag hamnat i en rätt jobbig situation, mitt recept har inte förnyats, min läkare har bytt avdelning och min psykolog är sjuk och min sertrone tar slut i morgon. Låter som ett dåligt skämt men tyvärr inte.

Ring vårdcentralen, de kan nog ordna detta om du ger dem tillåtelse att se på dina journaler.

Ah, glömde säga det men jag har en kurator också som jag "i ren panik" ringde igår som sa att hon "skulle fixa det" men jag är inte säker på om hon kommer hinna till imorgon.

Men står det i journalen då att jag fortfarande ska ha medicin trots att receptet gått ut?

Har råkat ut för samma sak flera ggr jag som alltid skjuter på att hämta medicinen. Ring psykiatrimottagningen, finns alltid en läkare eller jourläkare som skriver recept. Har du tur kan du hämta det redan idag. Du kan logga in på mina recept på apoteket.se och se om det trillat in så du slipper åka i onödan. En dag utan är inga problem annars. De ser att du haft medicinen tidigare ja.
Annars kan du försöka med VC också. Osäker på om dessa läkare får förnya psykofarmaka dock.

cocos skrev:Har råkat ut för samma sak flera ggr jag som alltid skjuter på att hämta medicinen. Ring psykiatrimottagningen, finns alltid en läkare eller jourläkare som skriver recept. Har du tur kan du hämta det redan idag. Du kan logga in på mina recept på apoteket.se och se om det trillat in så du slipper åka i onödan. En dag utan är inga problem annars. De ser att du haft medicinen tidigare ja.
Annars kan du försöka med VC också. Osäker på om dessa läkare får förnya psykofarmaka dock.

Men jag hatar att ringa.. Ja, jag vet, man kan inte riktigt klaga allt för mycket när man skjutit upp det till sista pillren men, men..

Kuratorn har i alla fall svarat på mejlet att hon har bett en läkare kolla på det, jag skulle ju dessutom gärna byta från 25 till 50 mg tabletter för det skulle ju bli billigare för mig och jag antar det är något som kan vara svårt att fixa om man bara ringer dit. Men jag har medicin så det räcker för imorgon så jag kan ju vänta till tidig eftermiddag eller så men annars får jag väl lov att motvilligt ringa mottagningen ändå.

Och tack för att du sa att det går bra i en dag, då kan jag lugna ner mig något i alla fall.

Kan rekommendera senaste avsnittet av SVT - Vetenskapens värld, avsnitt 13.

Henry Markram, professor i neurovetenskap och initiativtagare till HBP, The Human Brain Project uttrycker sig om läkemedel på följande sätt:

Vi har ett jättestort problem när det gäller forskning på hjärnsjukdomar. Nämligen att vi inte kan klassificera dem.

Om ett läkemedel inte fungerar testar man ett annat och sen ett tredje tills man hittar nåt som fungerar hjälpligt. Vi har ingen medicin som bygger på en grundläggande förståelse av hjärnan.

the guardian - Human Brain Project: Henry Markram plans to spend €1bn building a perfect model of the human brain

Wine skrev:Kan rekommendera senaste avsnittet av SVT - Vetenskapens värld, avsnitt 13.

Henry Markram, professor i neurovetenskap och initiativtagare till HBP, The Human Brain Project uttrycker sig om läkemedel på följande sätt:

Vi har ett jättestort problem när det gäller forskning på hjärnsjukdomar. Nämligen att vi inte kan klassificera dem.

Om ett läkemedel inte fungerar testar man ett annat och sen ett tredje tills man hittar nåt som fungerar hjälpligt. Vi har ingen medicin som bygger på en grundläggande förståelse av hjärnan.

the guardian - Human Brain Project: Henry Markram plans to spend €1bn building a perfect model of the human brain

Yep det är lite läskigt det där. Man har bara teorier om hur psykofarmakan agerar på receptorer i hjärnan. Hela pillerpsykiatrin bygger på att man sätter in ett preparat för att sedan skåda vad som sker. Trial and error helt enkelt. Kombinerar man dessutom flera olika preparat har man inte en susning om vad som sker i hjärnan.

Puzzle skrev:jag skulle ju dessutom gärna byta från 25 till 50 mg tabletter för det skulle ju bli billigare för mig och jag antar det är något som kan vara svårt att fixa om man bara ringer dit.

Det är väl bara att säga att det blir billigare för dig med 50 mg tabletter. Är ju samma medicin så inte ska du behöva boka ny läkartid för det.

Senast jag var till dr så skulle hon skriva ut en ny medicin som finns i 10-pack eller 60-pack och hon sa att hon skriver ut 10-pack tills jag fått frikort så blir det inte så dyrt för mig.
Så det finns läkare som tänker på patientens ekonomi!

cocos skrev:
Annars kan du försöka med VC också. Osäker på om dessa läkare får förnya psykofarmaka dock.

Jo det får de, förutom centralstimulantia. Men antidep, sömntabletter osv får de skriva ut. Fast en behandling ska väl helst utföras av den som skrivit ut läkemedlet från början.

Alienerad skrev:Höj dosen, det gjorde jag när jag var i samma situation.
Jag gick från 50mg till 100mg.

Fick den nyligen höjd av läkaren till 75mg. Har tyvärr inte hjälpt.

Swesse skrev:

Alienerad skrev:Höj dosen, det gjorde jag när jag var i samma situation.
Jag gick från 50mg till 100mg.

Fick den nyligen höjd av läkaren till 75mg. Har tyvärr inte hjälpt.

75mg är fortfarande en låg dos. 100-200mg är vanlig behandligsdos för en vuxen människa.

Vill man inte ringa kan man gå in på minavårdkontakter.
Leta upp din psykmottagning - Fyll i receptförfrågan - Skriv namnet på läkaren som senast utfärdade receptet.
Är läkaren inte tillgänglig så skickas det vidare till en jourläkare eller liknande som skriver ut.
Har fungerat för mig varje gång min läkare inte varit där.

Har tagit Sertralin 150-175 mg i ungefär 5 år och min läkare skriver fortfarande inte ut mer än 1 recept per gång på Sertralinen trots att jag påminner henne varje gång om att skriva recept på intervaller, dessa läkare alltså

Tur att dom finns i alla fall

cocos skrev:

Swesse skrev:

Alienerad skrev:Höj dosen, det gjorde jag när jag var i samma situation.
Jag gick från 50mg till 100mg.

Fick den nyligen höjd av läkaren till 75mg. Har tyvärr inte hjälpt.

75mg är fortfarande en låg dos. 100-200mg är vanlig behandligsdos för en vuxen människa.

Stämmer, jag tycker fortfarande att det ligger och gnager ångest långt in i sinnet som säkert växer sig större snart och en ny doshöjning blir aktuell.

cocos skrev:

Wine skrev:Kan rekommendera senaste avsnittet av SVT - Vetenskapens värld, avsnitt 13.

Henry Markram, professor i neurovetenskap och initiativtagare till HBP, The Human Brain Project uttrycker sig om läkemedel på följande sätt:

Vi har ett jättestort problem när det gäller forskning på hjärnsjukdomar. Nämligen att vi inte kan klassificera dem.

Om ett läkemedel inte fungerar testar man ett annat och sen ett tredje tills man hittar nåt som fungerar hjälpligt. Vi har ingen medicin som bygger på en grundläggande förståelse av hjärnan.

the guardian - Human Brain Project: Henry Markram plans to spend €1bn building a perfect model of the human brain

Yep det är lite läskigt det där. Man har bara teorier om hur psykofarmakan agerar på receptorer i hjärnan. Hela pillerpsykiatrin bygger på att man sätter in ett preparat för att sedan skåda vad som sker. Trial and error helt enkelt. Kombinerar man dessutom flera olika preparat har man inte en susning om vad som sker i hjärnan.

Ja och därför förstår jag inte hur det kan vara så många som frivilligt utsätter sig för eller är villiga att experimentera med sitt psyke och sin egen hjärna, alternativt sin själ beroende på hur man ser på det.

Det som pågår är som ett gigantiskt mänskligt experiment där de som är ansvariga för produktutveckling och produktion av läkemedel och de som administrerar läkemedlen inte själva behöver ta smällen om något går fel, om det uppstår skador i hjärnan efter läkemedelsbehandling som är irreversibla.

Själv har jag slutat att ta psykofarmaka för länge sedan och har egentligen aldrig medicinerat i några längre perioder och de få gånger jag gjort det har det bara handlat om antidepressiva läkemedel. Då jag åt antidepressiva första gången visste jag i stort sett inget om dem mer än att de kallades för "lyckopiller" och att de skulle hjälpa mot depression, jag var rätt ung då, strax över tjugo. Senare fick man ju reda på att de skulle påverka seretoninnivåerna i hjärnan.

Några år senare såg jag en dokumentär om hur behandling med antidepressiva läkemedel kunde göra en del både självmordsbenägna samt kapabla till att döda andra människor. Efter det bestämde jag mig för att vara restriktiv med antidepressiva läkemedel, psykofarmaka och att helst försöka undvika dessa läkemedel överhuvudtaget. Jag tar inga sådana läkemedel för jag har ingen lust att vara någon försökskanin i ett jättelikt experiment, eventuellt få irreversibla skador i hjärnan och dessutom betala dyra pengar för läkemedlen.

Om alternativet är att ta sitt liv för att man bara inte orkar längre så bryr man sig väldigt lite om konsekvenserna. Jag var beredd att prova vad fasen som helst för att må bättre - det visade sig att ECT var räddningen. Fick jag minnesproblem? Ja, men vad gör det? Jag lever.

Det jag känner kan bli fel med antidepressiva mediciner är att de ofta tycks skrivas ut även till människor vars problem lutar åt nedstämdhet snarare än depressioner där man hade kunnat prova andra behandlingsmetoder först, som terapi, gruppträffar, motion och mat etc.

Känns som det blir mycket OT nu. Borde finnas någon annan tråd om kritik mot psykofarmaka.
Kort sagt. Man skall inte äta det om man verkligen inte behöver det. Det finns evidens för användning av det, det är effektivare än placebo men visst har allt en baksida. Ibland får man väga för och nackdelar, det är ett faktum att denna sorts medicin har räddat många ifrån att begå självmord. Jag hade inte levt idag om det inte vore för psykofarmaka.

Man får inte glömma bort att träning och terapi är minst lika viktig. Psykofarmaka är egentligen till för att äta under en begränsad tid. Det är upp till läkarna att se till detta.
Det är inte heller etiskt rätt att sätta många olika preparat på samma gång då man inte vet effekterna av det.

Så visst är man ibland lite av en försökskanin men ibland är det ett pris värt att betala om man är tvungen. Mår man så dåligt att man inte vill eller kan leva måste något drastiskt göras.
Dagens mediciner är trubbiga verktyg men vi får hoppas att hjärn och medicinforskningen går framåt.

tahlia skrev:Om alternativet är att ta sitt liv för att man bara inte orkar längre så bryr man sig väldigt lite om konsekvenserna. Jag var beredd att prova vad fasen som helst för att må bättre - det visade sig att ECT var räddningen. Fick jag minnesproblem? Ja, men vad gör det? Jag lever.

Ja så tänker jag ju också, att man liksom får väga för och nackdelar mot varandra, vad är alternativet, är alternativet död så kanske man kan leva med eventuella negativa konsekvenser av behandling. Har en släkting där man prövade läkemedelsbehandling men där detta inte verkade fungera så denne behandlades med ECT. När jag var deprimerad kände jag ju också att jag inte heller orkade leva längre, att jag ville försvinna och att jag inte var värd att leva längre men jag behandlades med antidepressiva och depressionen "läkte ut", efter en tid mådde jag bättre. Dock är jag övertygad om att det inte var läkemedlet som gjorde att jag efterhand mådde bättre utan att jag fick tillfälle till vila och att bryta med ett destruktivt leverne med för lite sömn, för mycket stress och för lite tid till både fysisk och psykisk återhämtning.

tahlia skrev:Det jag känner kan bli fel med antidepressiva mediciner är att de ofta tycks skrivas ut även till människor vars problem lutar åt nedstämdhet snarare än depressioner där man hade kunnat prova andra behandlingsmetoder först, som terapi, gruppträffar, motion och mat etc.

Ja, i första hand borde man ta reda på hur den deprimerade lever, kostvanor, alkoholkonsumtion, om det förekommer bruk av andra substanser, hur aktiv personen är och om denne motionerar, hur det ser ut med sömnen och hur familjeförhållandet och arbetssituationen ser ut.