Jag tycker det är obehagligt att ha kroppskontakt med människor, även familjemedlemmar. Det gäller i princip all kroppskontakt utom handslag och i viss mån slagsmål på skoj. Det är inte känselsinnet som är problemet, utan att någon gör intrång i min privata sfär. Att sitta för tätt runt ett bord t.ex. är också obehagligt även om man inte rör vid varandra.

Undantaget är djur och ev.partner.

Jag tycker det verkar som att många aspergare kan gilla att klappa djur, även om de ogillar kroppskontakt med människor.

Varför tror ni man har lättare för kontakt med djur än kontakt med människor (om man nu har det)?
*för att de inte utgör något hot mot ens revir - man konkurrerar inte med djur om status så som man konkurrerar med människor, och därför kan man lita på dem?
*för att det inte kan tolkas sexuellt om det är ett djur? (undantaget dem som tänder på djur.)
*för att man inte upplever djur som "personer" på samma sätt och därför reagerar på dem mer som om de var saker? (hoppas inte det är därför.)
*annan anledning?

Människor är opålitliga och ologiska, djur är inte det.

Hettan skrev:Människor är opålitliga och ologiska, djur är inte det.

Underbar kommentar. Men ja, det är väl lite så jag tänker också, för djur är det inget "spel" på samma sätt som med människor. Gillar man någon kan man klia magen och gillar dom en tillbaka så accepterar och uppskattar dom agerandet. No more, no less.

Människor bedömer, rangordnar och fördömer. Djur inte på samma sätt. Antar att djur gör en bedömning av vem som är farlig och vem som är vänligt inställd. Men vad som är därutöver bekymrar inte djuret.

Det stämmer ju inte. Flockdjur har ju i största grad rangordning med alfahanar och följare. Om man har en hund t.ex så är det ju viktigt att hunden ser dig som ser dig som ledare för att relationen ska funka och hunden ska må bra.

Hettan skrev:Människor är opålitliga och ologiska, djur är inte det.

hur definierar du logik?

bardamu skrev:Det stämmer ju inte. Flockdjur har ju i största grad rangordning med alfahanar och följare. Om man har en hund t.ex så är det ju viktigt att hunden ser dig som ser dig som ledare för att relationen ska funka och hunden ska må bra.

Som djurägare ger jag djuret mat och blir därmed automatiskt ledare. Är jag besökare vill t ex en hund el katt få uppmärksamhet och smekningar, tycker inte något ledarskap spelar in där.

Intim kärleksberöring är ok även om jag har ett litet närhetsbehov. Beröring inom familj börjar bli obekvämt redan där. Djur funkar så länge de är rena. Barn skyr jag som pesten.

Alien skrev:Som djurägare ger jag djuret mat och blir därmed automatiskt ledare.

Öhhh... nej, inte direkt. Inte alls faktiskt. Resonerar man på det viset bör man garanterat inte bli hundägare för då kommer hunden att ta över på sisådär 2 sekunder. Att du ger en hund mat gör inte att denne ser dig som ledare någonstans.
Det gör f.ö inte en katt heller - skillnaden är att katten inte är ett flockdjur på samma sätt och således inte kommer att reagera på samma vis när den saknar en "ledare".

Jag är likadan, gillar inte beröring från människor!
Djur går hur bra som helst, det är ingen press och inga konstigheter.

Djur bedömer inte mig på samma sätt som människor gör.
Det är ett rakare språk från djurens sida som är enklare att förstå.
Jag tror det är därför jag inte har något emot beröring från djur men avskyr beröring från människor.

Det finns ett visst lugn hos djur också, en sorts trygghet som jag aldrig hittat hos en människa, därmed är det enklare att släppa in djuret i den personliga bubblan tycker jag.

jesusiscool skrev:

Hettan skrev:Människor är opålitliga och ologiska, djur är inte det.

hur definierar du logik?

Det är t.ex. inte logiskt att sätta andra före sig själv, det gör inte djur, men det gör människor vilket gör människor opålitliga.

Fast om du tar med människors känsloliv i beräkningen blir det fullkomligt logiskt.

tahlia skrev:Fast om du tar med människors känsloliv i beräkningen blir det fullkomligt logiskt.

På sätt och vis men ändå inte. Beteendet är egentligen jävligt idiotiskt för den viktigaste individen i ditt liv är du själv...

Förutom möjligtvis dina barn, men det är troligtvis för att man vill sprida sina gener vidare (undermedvetet)

Same shit. Skillnaden är väl att djuren inte är lika intelligenta och därmed känner man ett mentalt överläge. Och sen är det mer socialt accepterat att klappa djur man inte känner än människor man inte känner.

Min största fiende just nu är faktiskt en av de lokala gässen som bestämt sig för att den hatar mig och kommer fram och väser helt oprovocerat. Idiotgås.

Människor speglar dig själv. Djur speglar ingenting. Därför går det att lita på djur. Man kan alltid lita på ingenting.

CarolusRex skrev:Och sen är det mer socialt accepterat att klappa djur man inte känner än människor man inte känner.

Det kanske också kan spela in ja.
Om man har svårt att veta vad som är okej och inte okej socialt, är det svårare att veta hur mycket kroppskontakt som är ok och med vilka människor. Inte bara hur man själv får göra, utan det blir också svårt att veta om någon annan överskrider en gräns. Och då är det mindre jobbigt och obehagligt att helt enkelt avstå från kroppskontakt. Massage blir en väldigt konstig situation t.ex. för man får ju aldrig annars hålla på och klämma på någons kropp om man inte är intim med den.

Men med djur och med partner är reglerna mycket enklare och tydligare.

alixha skrev:Det är ett rakare språk från djurens sida som är enklare att förstå.

Ja. Djur kan ha baktankar och de kan luras, men inte på samma sätt. Om de har något emot en, visar de det. Om de har baktankar är det i stil med: "Om jag spinner och stryker mig får jag kanske godis". Men med människor är det nästan omöjligt att veta vad de tänker.

Tänkte mycket på att när det gäller djur så om man går fram och klappar ett djur så har man ju själv valt att ha kontakt med djuret, medans om man sitter nära en person på en bänk eller att någon annan typ rör vid en då är det kanske inte frivilligt vilket kan göra det väldigt jobbigt?

Nä jag vet inte x) Jag har den känslan dock! Väljer jag själv/vill jag så går det bra, väljer jag inte själv/vill jag inte blir det riktigt jobbigt.

Och sen som många säger, djur dömer inte. Och sen den där sexuella biten tror jag också mycket på, eller jag känner igen den känslan iallafall!

Djur är mjuka och ulliga. Dessutom kan de inte med några få undantag kramas!

En annan grej är att djuren inte kan gå och snacka om hur de kände när de blev rörda vid. Och man märker i deras interaktion som ofta är ärlig, om de vill att man ska röra vid dem (jag har dock en katt som ljuger så det är inte 100 %).

Människor kan gå och tala om hur de upplevde beröringen, jag menar jag gör det ju själv. Det kan bli ett dömande.

Dessutom ska jag utveckla det jag skrev däruppe, jag upplever hud mot hud som ett obehag. Djur med päls ger mig tvärtom en njutning att röra vid.

Så djuren leder över människan på många fronter för mig.

Dessutom särskilt om jag känner djuret så fattar jag kroppspråket bättre. De verkar fatta mitt med. Tror ofta det blir fel mellan mig och andra människor pga skillnader i kroppspråk. En sak är t ex att jag och djuren bara vill möta den andres blick flyktigt, för att kolla av lixom. Vi vill inte behålla ögonkontakten.

Om det är en person som jag tycker tillräckligt mycket om så får hon gärna komma in i min privata sfär.
Håller med TS om det TS skriver utom djur, vill inte ha så mycket djurkontakt, de är söta och goa men vill inte klappa djur i timmar.

kiddie skrev:Djur är mjuka och ulliga. Dessutom kan de inte med några få undantag kramas!

Djur är det bästa som finns, framförallt katter

kiddie skrev:Djur är mjuka och ulliga. Dessutom kan de inte med några få undantag kramas!

De brukar även vara sötare än människor

Kan ju lägga till att småbarn (under 2) brukar också gå bra, men då måste man ju känna föräldrarna för annars kan det blir lite tokigt ändå..

kiddie skrev:En annan grej är att djuren inte kan gå och snacka om hur de kände när de blev rörda vid. Och man märker i deras interaktion som ofta är ärlig, om de vill att man ska röra vid dem (jag har dock en katt som ljuger så det är inte 100 %).

Människor kan gå och tala om hur de upplevde beröringen, jag menar jag gör det ju själv. Det kan bli ett dömande.

Hur märker du att katten "ljuger"?

Däremot har jag upplevt katter som givit dubbla budskap. Som katten som först kommer fram och spinner, sedan när jag smeker den biter den mig hårt, sedan går den och äter, sedan kommer den och hoppar upp i min famn. Men där tror jag att det berodde på att den var förvildad och ännu inte återanpassad.