Bästa tiden GENERELLT: När mina far- och morföräldrar levde och när jag lekte med mina kusiner.
Och - låter sjukt men är faktiskt sant - när The Phantom of the Opera spelades i Stockholm.

Sämsta tiderna: När jag var mellan fem och sju år gammal (OCD).
När jag var fjorton (totalt invalidiserande OCD).
Halva tvåan och hela trean på gymnasiet (ensam).
2008 - 2010 när jag gick runt med obehandlad borrelia och hade galopperande OCD + eftersviterna (OCD:n kom tillbaka) 2012 - 2013.

Utan tvekan just nu, och jag hoppas att fler likadana år ligger framför mig.
Min barndom var hemsk, så långt bakåt jag kan minnas dvs. redan långt före skolstart.

När som helst nu!

Utan någon som helst tvekan kan jag svara att den bästa tiden i mitt liv var medan jag låg inne i lumpen.
Ingen tvekan om vad man skulle göra och välstrukturerat, det var en mental semester.

Flatline skrev:Utan någon som helst tvekan kan jag svara att den bästa tiden i mitt liv var medan jag låg inne i lumpen.
Ingen tvekan om vad man skulle göra och välstrukturerat, det var en mental semester.

Var din aspergerdiagnos känd när du gjorde lumpen?

Jag skulle säga mestadels stunder fram till man fyllde 14 eller 15, ungefär. Fast inte hela tiden och det har väl funnits stunder även senare - dock tycks de komma alltmer sällan.

KrigarSjäl skrev:

Flatline skrev:Utan någon som helst tvekan kan jag svara att den bästa tiden i mitt liv var medan jag låg inne i lumpen.
Ingen tvekan om vad man skulle göra och välstrukturerat, det var en mental semester.

Var din aspergerdiagnos känd när du gjorde lumpen?

Nej den fick jag några år efteråt som tur var men den diskvalificerade mig från att söka vidare tjänst vilket var tråkigt

Det är en helt omöjlig fråga att svara på. Alla tider har varit både bra och dåliga på olika sätt. Men jag skulle kunna travestera en känd refräng och säga att "vår bästa tid är nu"... Jag lever sedan snart sju år tillbaka i ett förhållande som känns tryggare och mer självklart för varje dag som går och det känns bra. Mitt liv tidigare har varit väldigt mycket himmel & helvete om vartannat och det är slitsamt i längden.

När jag gick högstadiet, hade kompisar, flickvänner och inte så mentalt förstörd som nu, var faktiskt snudd på populär, hur fan det nu gick till. Sen kom man ut i verkligheten och alla problem började och man insåg att man var en idiot på riktigt...

När jag var 12-16 år, var ganska populär i högstadiet. Men sen i gymnasiet kraschade allt!

Nu - anledning håller jag för mig själv , så får vi se om denna post slinker fram.

Den bästa tiden i mitt liv ... ja, jag håller med övriga att på dagis och kände jag mig inte annorlunda. Även lågstadiet var rätt okej, då fick jag en bästis. Men sen började jag känna mig utanför. Vid sex års ålder fick jag diagnosen MBD, men fick aldrig reda på den.

Annars, den lyckligaste tiden var när jag började dejta geocache. Då kände jag mig mer normal, hel. Nykär, då finns inga bekymmer.

Det så många säger - att tiden på dagis var bra - betyder kanske att det är viktigt att gå där för att vänja sig vid andra barn? Jag gick aldrig på dagis. Min mamma var hemma. Jag är äldst av tre syskon och mamma började inte jobba förrän den yngste av oss började skolan. Då var jag elva. Fram tills dess träffade jag ändra barn som bodde i samma kvarter och som gick i samma skola men det var svårt att få umgänget att fungera. Jag hade någon kompis men mest var jag för mig själv. Det var i och för sig skönt och jag var ofta ute på egen hand med vår hund - gick i skogen och upplevde naturen på olika sätt.

Men den ganska bekymmerslösa tiden som barn (man tenderar dessutom lätt att minnas det som var bra och förtränga resten) har ändå nackdelen att man är så utlämnad till de vuxna och deras beslut.

Parvlon skrev:Nu - anledning håller jag för mig själv , så får vi se om denna post slinker fram.

Det känns som jag vill och bör säga grattis men jag har ingen aning om till vad.

Intressant men kanske inte så förvånande att så många upplever att barndomen var allra bäst. Själv delar jag inte riktigt den upplevelsen fullt ut. Den tid jag, som barn, tillbringade för mig själv antingen i skogen byggandes kojor eller på golvet i färd med att skruva isär gamla radioapparater var härliga tider. Dagis var en mardröm - grupplekar, skidåkning, tjatiga vuxna som tydligen ansåg att ensamhet var livsfarligt samt ett konstant oväsen.
Precis som Titti känner jag att livet varit både bra och dåligt, ofta samtidigt och på olika vis. Frågar man mig när jag har en dålig dag skulle jag dock antagligen hävda att livet var bäst mellan 21 (då min första dotter föddes) och 25 (då jag plöjde in i väggen).

Ett och ett halvt dygn i slutet av Augusti 1998 (den 23:e känns bekant, men jag är inte säker) och ungefär två dygn på försommaren (slutet av Maj, kanske början av Juni) 2003 kan kvala in.

Grejen med gamla minnen är ju att man kommer ihåg det som var bra men glömmer det dåliga.

nallen skrev:Ett och ett halvt dygn i slutet av Augusti 1998 (den 23:e känns bekant, men jag är inte säker) och ungefär två dygn på försommaren (slutet av Maj, kanske början av Juni) 2003 kan kvala in.

Så är det, några dagar här och där.

Finns nog ingen bästa tid. På ett sätt högstadiet och gymnasiet, men de sista 20 åren har oxå varit ok (med vissa irritationsmoment).

Kanske nyckeln till framtida lycka ligger i kunskapen om vad som gjorde de goda perioderna just, goda?
Det verkar som just schemalagt liv och pubertet orsakar mycket av problemen.

plåtmonster skrev:Det verkar som just schemalagt liv och pubertet orsakar mycket av problemen.

De flesta aspergare verkar ju vilja ha ett schemalagt liv där allt är förutsägbart och man slipper överraskningar. Men jag håller med dig, desto friare från scheman, desto bättre mår jag.

Snarare andras scheman och andras livsmallar. Du ska socialisera med objekt som IQ mässigt skiljer sig lika mycket från dig som apor. Sedan undras det varför så mycket problem uppstår..

Jag tror att den bästa tiden i mitt liv är just nu. Det är iallafall nu som jag kan göra skillnad.

Musik skrev:Jag tror att den bästa tiden i mitt liv är just nu. Det är iallafall nu som jag kan göra skillnad.