Neutrino skrev:Nu har jag, ofrivilligt, förlorat all vilja att göra saker och då spelar det inget roll om jag har något schema eller inte.

Tycker det låter som att du har eller åtminstone är väldigt nära på att överanstränga dig så jag skulle verkligen rekommendera att du minskar eller avbryter studierna helt ett tag så du inte stressar sönder dig själv totalt.

Neutrino skrev:Vad jag personligen tror att jag behöver är någon att prata med och någon som faktiskt, genom samtal, kan hjälpa mig att ta fram adekvata "coping mechanisms" för olika situationer men jag är tveksam till att Hab erbjuder sådant.

Jag är också tveksam att det där är något som Haben kan ha men om du nämner det till psykologen så är det möjligtvis något som ni kan prata om och hon kan kanske tipsa dig om några olika sätt man kan hantera olika händelser på. Men att det skulle finnas någon direkt person eller "kurs" tror jag inte för det är nog något som är väldigt personligt och beroende på situationer så man måste nog (tyvärr) mer eller mindre fundera och testa vad som passar en själv.

Hur har det gått, har du hört av dig till psykologen?

Bali skrev:När man inte riktigt vet vad man behöver kan just en samtalskontakt vara guld värt, där man (förhoppningsvis) kan bolla med idéer och tankar och få råd om ev. lösningar (eller komma fram till dem själv). När man får möjlighet att lära känna sig själv bättre blir det förstås även lättare att klura ut vad för slags behov man kan tänkas ha.

Jag hoppas att det löser sig för dig!

Tack. Jag tycker dock att det ofta verkar som att psykologer inte tycker om när man inte har ett konkret mål med samtalskontakten så om jag inte vet exakt vad det är jag behöver för hjälp så kanske de inte kan/vill hjälpa mig. Eller?

plåtmonster skrev:Är det någon som fått hjälp med detta?

Neutrino skrev:Vad jag personligen tror att jag behöver är någon att prata med och någon som faktiskt, genom samtal, kan hjälpa mig att ta fram adekvata "coping mechanisms" för olika situationer

Är frågan riktad till mig eller andra?

Puzzle skrev:Hur har det gått, har du hört av dig till psykologen?

Nej, jag hörde inte av mig till henne igår. Blev inte av. Var på universitetet, åkte hem och lade mig på sängen i 2,5 timma (gjorde ingenting förutom att tänka) och sedan tittade jag på TV-serier resten av kvällen. Sa åt mig själv att höra av mig till psykologen idag istället men idag vet jag inte. Det är så konstigt. Jag har fortfarande ingen större lust att göra någonting (kommer inte ens åka in till universitetet idag och jag ställer därmed även in ett möte jag skulle haft idag) men idag mår jag, i alla fall hittills, inte lika extremt dåligt som föregående dagar (känner mig dock inte OK). Så nu när jag mår "bättre" så tänker jag att det säkert är helt onödigt att höra av sig till psykologen. Att jag bara slösar tid. Att jag kanske inte alls mår dåligt osv.

Blir inte klok på mig själv. Det är som att mitt "standardhumör" är lågt och deprimerat men att jag har episoder av extremt dåligt mående som sedan går upp till standardhumöret igen (där jag alltså fortfarande inte mår bra). Förstår inte.

Neutrino skrev:Tack. Jag tycker dock att det ofta verkar som att psykologer inte tycker om när man inte har ett konkret mål med samtalskontakten så om jag inte vet exakt vad det är jag behöver för hjälp så kanske de inte kan/vill hjälpa mig. Eller?

Jag tror det där mest är en känsla som du har eftersom du verkar tycka att du "bara tar tid och är i vägen". Det är nog väldigt få som kommer till psykiatrin och själva vet exakt vad det är dom behöver så du skulle nog behöva prata med psykologen och tydligt säga vad du har problem med och hur du mår så hon kan fundera eller ta reda på vilka insatser det är som du behöver eller skulle må bättre av.

Neutrino skrev:Nej, jag hörde inte av mig till henne igår. Blev inte av. Var på universitetet, åkte hem och lade mig på sängen i 2,5 timma (gjorde ingenting förutom att tänka) och sedan tittade jag på TV-serier resten av kvällen. Sa åt mig själv att höra av mig till psykologen idag istället men idag vet jag inte. Det är så konstigt. Jag har fortfarande ingen större lust att göra någonting (kommer inte ens åka in till universitetet idag och jag ställer därmed även in ett möte jag skulle haft idag) men idag mår jag, i alla fall hittills, inte lika extremt dåligt som föregående dagar (känner mig dock inte OK). Så nu när jag mår "bättre" så tänker jag att det säkert är helt onödigt att höra av sig till psykologen. Att jag bara slösar tid. Att jag kanske inte alls mår dåligt osv.

Blir inte klok på mig själv. Det är som att mitt "standardhumör" är lågt och deprimerat men att jag har episoder av extremt dåligt mående som sedan går upp till standardhumöret igen (där jag alltså fortfarande inte mår bra). Förstår inte.

Jag skulle nog säga att du uppenbarligen inte mår bra som det är just nu, att du är trött och kör slut på din energi under dagen tror jag är ett rätt vanligt problem för aspergare som håller på och överanstränger sig.

Att du mår "bättre dåligt" idag tycker inte jag spelar någon roll för på det stora hela mår du ändå sämre än normalt och du har behövt hoppa över skolan så det känns ju som att det inte är en hållbar situation som du är i just nu.

Så försök att kontakta henne idag är min rekommendation, skulle det vara lättare om du hade en liten minneslapp när du ringer henne så du vet vad du ska säga? Bland annat det där att det känns som om ditt "standardhumör" har sänkt kan vara bra att säga samt att du inte har kunnat ta dig till skolan idag.

Hoppas att du gör det och att det går bra för dig.

Neutrino skrev:

plåtmonster skrev:Är det någon som fått hjälp med detta?

Neutrino skrev:Vad jag personligen tror att jag behöver är någon att prata med och någon som faktiskt, genom samtal, kan hjälpa mig att ta fram adekvata "coping mechanisms" för olika situationer

Är frågan riktad till mig eller andra?

Det var en allmän fråga eftersom jag tror många skulle ha nytta av det men att det verkar som många psykologer/psykiatriker missar detta.

Puzzle skrev:Jag skulle nog säga att du uppenbarligen inte mår bra som det är just nu, att du är trött och kör slut på din energi under dagen tror jag är ett rätt vanligt problem för aspergare som håller på och överanstränger sig.

Att du mår "bättre dåligt" idag tycker inte jag spelar någon roll för på det stora hela mår du ändå sämre än normalt och du har behövt hoppa över skolan så det känns ju som att det inte är en hållbar situation som du är i just nu.

Så försök att kontakta henne idag är min rekommendation, skulle det vara lättare om du hade en liten minneslapp när du ringer henne så du vet vad du ska säga? Bland annat det där att det känns som om ditt "standardhumör" har sänkt kan vara bra att säga samt att du inte har kunnat ta dig till skolan idag.

Hoppas att du gör det och att det går bra för dig.

Jag tror nog inte att jag tänker ringa henne om jag hör av mig. Att maila är nog lättare (lättare att kommunicera skriftligt). Jag har dock skjutit upp det hela idag också. Funderar på om det kanske är vettigare att höra av sig till Studenthälsan. Tycker att det är väldigt svårt att veta vad som är bäst att göra i denna situation.

Borde nog, som de flesta av er påpekat, bara höra av mig till Hab men jag är för feg.

Neutrino skrev:Jag tror nog inte att jag tänker ringa henne om jag hör av mig. Att maila är nog lättare (lättare att kommunicera skriftligt). Jag har dock skjutit upp det hela idag också. Funderar på om det kanske är vettigare att höra av sig till Studenthälsan. Tycker att det är väldigt svårt att veta vad som är bäst att göra i denna situation.

Borde nog, som de flesta av er påpekat, bara höra av mig till Hab men jag är för feg.

Ah, det är sant, brukar själv också gärna maila dom på psykiatrin när det är möjligt. Känns det som om det vore lättare att höra av sig till Studenthälsan än till Haben? Vet inte riktigt vad eller hur mycket dom kan göra men om det känns bättre för dig så kan du ju alltid börja med att kontakta dom och se vad dom säger.

Dessutom så behöver ju inte det ena utesluta det andra utan du kan ju ta kontakt med båda eller Haben senare om du känner att du inte får den hjälp du behöver av Studenthälsan.

En annan idé är ju om du råkar ha någon som kan kontakta Haben åt dig? Eller hjälpa dig att skriva mailet och se till att du skickar in det?

Puzzle skrev:Ah, det är sant, brukar själv också gärna maila dom på psykiatrin när det är möjligt. Känns det som om det vore lättare att höra av sig till Studenthälsan än till Haben? Vet inte riktigt vad eller hur mycket dom kan göra men om det känns bättre för dig så kan du ju alltid börja med att kontakta dom och se vad dom säger.

Dessutom så behöver ju inte det ena utesluta det andra utan du kan ju ta kontakt med båda eller Haben senare om du känner att du inte får den hjälp du behöver av Studenthälsan.

En annan idé är ju om du råkar ha någon som kan kontakta Haben åt dig? Eller hjälpa dig att skriva mailet och se till att du skickar in det?

På ett sätt vore det nog enklare att höra av sig till Studenthälsan då jag inte skulle känna att jag är till besvär på samma sätt om jag hörde av mig dit istället för till psykologen på Hab. Däremot vet jag inte vad jag skulle säga till de på Studenthälsan. Det är i så fall om jag går dit, är helt ärlig och säger att jag behöver hjälp men att jag inte vet om det är till dem jag ska vända mig. Om jag vågar vill säga.

Jag har inte riktigt någon som kan hjälpa mig att kontakta Hab eller hjälpa mig att skriva mailet och se till att jag skickar in det. Det finns nog folk jag skulle kunna be om hjälp med det (pojkvän till exempel) men jag tror inte att de förstår riktigt.

Tack för att du skriver här och hjälper mig förresten.

Neutrino skrev:På ett sätt vore det nog enklare att höra av sig till Studenthälsan då jag inte skulle känna att jag är till besvär på samma sätt om jag hörde av mig dit istället för till psykologen på Hab. Däremot vet jag inte vad jag skulle säga till de på Studenthälsan. Det är i så fall om jag går dit, är helt ärlig och säger att jag behöver hjälp men att jag inte vet om det är till dem jag ska vända mig. Om jag vågar vill säga.

Jag har inte riktigt någon som kan hjälpa mig att kontakta Hab eller hjälpa mig att skriva mailet och se till att jag skickar in det. Det finns nog folk jag skulle kunna be om hjälp med det (pojkvän till exempel) men jag tror inte att de förstår riktigt.

Tack för att du skriver här och hjälper mig förresten.

Jag precis på väg att säga, tycker du jag är jobbigt och påträngande så säg till så kan jag sluta. Kan ha ett litet "problem" med att bli lite för överengagerad i andras problem så ingen fara.

Personligen skulle jag nog rekommendera att gå till Haben istället för som jag förstår det så har du varit där tidigare men inte på Studenthälsan så Haben "känner dig" och vet redan vad det är du har problem med medans hos Studenthälsan så kommer du nog behöva förklara mer vad du har problem med osv. så det kan bli mer jobb med att gå till en ny hjälpinsats.

Men känns det lättare att gå dit så gör det, det värsta som kan hända är ju att dom ber dig kontakta Haben istället eller att du tycker att hjälpen du får från dom är dålig. Du skulle ju kanske kunna få pojkvännen följa med dig dit första gången i alla fall om det skulle kännas bättre.

Annars om du vill så kan jag ju kontrolläsa mailet till Haben och komma med tips, du kan PM:a det till mig om du inte vill ha det öppet här på forumet men jag kan ju inte se till att du skickar in det. Men för min del så kan det ju kännas bättre att någon annan har läst igenom sånt innan.

Jag sökte mig till psykvården när jag kände sådär ;O Eller snarare när jag känt sådär en längre tid!

Så jag tycker du ska göra det om du vill, för om du fortsätter sådär så kommer det ju tillslut bara säga pang och så är det ännu värre!

Så ja, men KRAM Hoppas du får hjälp

Jag gick till Studenthälsan idag (innan jag såg att ni hade skrivit). Funderade på vad jag skulle säga och övade på det i säkert 20 minuter innan jag ens gick in genom dörren. Hann inte ens prata klart innan jag blev avbruten av kvinnan i receptionen som (vänligt) informerade mig om att Studenthälsan inte hjälper de som har diagnos. Hon gav mig istället ett litet informationsblad om ett närvårdsteam för folk med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och sa åt mig att höra av mig till dem istället. Jag läste informationen och det verkar som att de erbjuder ungefär samma typ av hjälp som de på Habiliteringen gör, det vill säga försöka strukturera vardagen, göra scheman och liknande. Visst, sådant är bra men som jag nämnde tidigare så verkar det inte spela någon större roll om jag har scheman eller ej när den underliggande problematiken (vad det nu är) inte behandlats.

Det känns lite som en ond cirkel: AS ger mig problem i studierna, vilket leder till depression, vilket i sin tur leder till ännu mer problem i studierna. Börjar man "behandla" AS genom att försöka strukturera saker och ting så hjälper det inte riktigt då jag har ångest och är låg, men om man istället börjar behandla ångesten osv så kanske man upptäcker att det är AS som är det grundläggande problemet. Det går runt. Det finns ingen konkret början. Det börjar kännas som att jag har fastnat lite.

Puzzle: tack, det vore väldigt snällt om du kunde läsa igenom mitt eventuella mail innan jag skickar det. Vet dock inte alls vad jag ska säga eller om jag ens kommer att höra av mig till psykologen på Hab. Allt känns lite hopplöst och jag känner mig lite uppgiven med tanke på det jag skrev ovan.

Tardis89: problemet är bara att de inom psykiatrin anser att mina problem i grund och botten sannolikt orsakas av AS och därför hänvisar de till Habiliteringen.

Kanske ångesten släpper långsamt om du tar sjukledigt (paus) och strukturerar vardagen?

Även om det tar ett år innan kurserna går igen så kan du ju då istället begära sjukledigt i ett år och nyttja tiden till att plugga ikapp och förbi?

Neutrino skrev:Jag gick till Studenthälsan idag (innan jag såg att ni hade skrivit). Funderade på vad jag skulle säga och övade på det i säkert 20 minuter innan jag ens gick in genom dörren. Hann inte ens prata klart innan jag blev avbruten av kvinnan i receptionen som (vänligt) informerade mig om att Studenthälsan inte hjälper de som har diagnos. Hon gav mig istället ett litet informationsblad om ett närvårdsteam för folk med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och sa åt mig att höra av mig till dem istället. Jag läste informationen och det verkar som att de erbjuder ungefär samma typ av hjälp som de på Habiliteringen gör, det vill säga försöka strukturera vardagen, göra scheman och liknande. Visst, sådant är bra men som jag nämnde tidigare så verkar det inte spela någon större roll om jag har scheman eller ej när den underliggande problematiken (vad det nu är) inte behandlats.

Det känns lite som en ond cirkel: AS ger mig problem i studierna, vilket leder till depression, vilket i sin tur leder till ännu mer problem i studierna. Börjar man "behandla" AS genom att försöka strukturera saker och ting så hjälper det inte riktigt då jag har ångest och är låg, men om man istället börjar behandla ångesten osv så kanske man upptäcker att det är AS som är det grundläggande problemet. Det går runt. Det finns ingen konkret början. Det börjar kännas som att jag har fastnat lite.

Ajdå, det var synd men bra jobbat ändå att du gick dit och pratade med dom för sånt där kan ju vara rätt jobbigt att göra.

Depressionen och ångesten bidrar nog till att det ser ännu mörkare och hopplösare ut än vad det är dessutom. Nu är jag ju ingen psykolog men jag tror att om man börjar strukturera upp vardagen och minskar stressen kring studierna med att antingen dra ner på timmarna eller kanske till och med sjukskriver sig ett tag tills man börjar må bättre så kommer nog ångesten och depressionen lätta och då blir det lättare att handskas med aspergern.

Kan ju säga att jag har nog mycket samma problem som dig med att man sliter ut sig själv när man har någon form av aktivitet som studier eller jobb så blir det bara allt värre och det känns som man fastnar i den där onda spiralen tills man mår rent ut sagt förj*vligt. Och i mitt fall så är jag för närvarande sjukskriven och står i kö till en arbetsterapeut som hjälpa till och lära mig att "behärska mig" så jag inte ska slita ut mig själv med jämna mellanrum.

Är du på någon antidepressiv medicin? För sånt kan ju hjälpa till med att komma igång när det känns för tungt.

Neutrino skrev:Puzzle: tack, det vore väldigt snällt om du kunde läsa igenom mitt eventuella mail innan jag skickar det. Vet dock inte alls vad jag ska säga eller om jag ens kommer att höra av mig till psykologen på Hab. Allt känns lite hopplöst och jag känner mig lite uppgiven med tanke på det jag skrev ovan.

Som sagt ingen fara, jag gillar att hjälpa till när jag kan. Du kan ju börja med att säga att du inte orkar med studierna som det ser ut just nu och att du måste stanna hemma eller gå hem tidigt lite då och då, sen kan du ju försöka beskriva hur då mår på ett så utförligt sätt som du kan. Tycker ju själv också att det är lättare att få skriva om såna saker än när man sitter där framför psykologen och ska på nåt snabbt sätt komma på hur man ska förklara sig.

Nej, att ta ett uppehåll eller sjukskriva mig känns tyvärr inte som ett bra alternativ för mig. Delvis för att jag har alldeles för höga krav på mig själv och delvis för att det skulle bli kaos med allt. Jag bor i en studentkorridor (har eget rum och eget badrum) men jag får endast bo här om jag studerar så skulle jag ta ett uppehåll skulle jag antagligen inte ha någonstans att bo (att flytta tillbaka till mina föräldrar är inte ett alternativ). Det skulle säkerligen även uppstå ekonomiska problem och dessutom vet jag inte om det skulle vara bra att bara vara inaktiv och inte göra någonting om dagarna. Jag skulle nog behöva mindre press och stress än vad jag har nu men att inte ha några regelbundna åtaganden känns inte nyttigt för mig heller. Har en tendens till att bli deprimerad då också.

Det är svårt för mig att reglera balansen. Jag gör antingen ingenting (som nu när jag inte orkar göra något) och stressar över det eller så gör jag extremt mycket i studierna och blir utmattad.

Puzzle: Jag tar inga antidepressiva, nej. Har blivit erbjuden det ett par gånger (ganska långt innan jag blev diagnosticerad med Asperger) men har inte vågat prova. Om psykologen jag har sporadisk kontakt med på Habiliteringen tycker att SSRI eller liknande är något jag behöver är tyvärr inget jag vet. Jag vet inte ens om jag har kvar en depressionsdiagnos längre (ungefär 1,5 år innan jag fick min Aspergerdiagnos diagnosticerades jag med depression och diverse ångestsyndrom men när jag fick min diagnos sa psykologen något om att jag måste få hjälp med AS först innan de kan avgöra om de andra diagnoserna stämmer).

Om jag nu skulle försöka skriva ett mail till psykologen, har du några tips på vad jag bör få med i det mailet?

Att du har höga krav på dig själv är nog också en del av problemet är jag rädd så det skulle nog vara bra att ta en liten paus och låta sig själv vila utan massa krav.

Boendet går ju att lösa på annat sätt, har du AS så har du ju rätt till aktivitetsersättning och bostadstillägg bland annat och det är ju även möjligt att få någon mindre krävande aktivitet som en praktikplats eller daglig verksamhet.

Studier är ju lite extra jobbigt för man är ju inte "klar" ens efter att man har gått hem för dagen utan man måste läsa om sådant som man inte förstår och även träna inför prov och göra hemuppgifter så man kan ju inte koppla av på samma sätt som med andra aktiviteter.

Vet inte riktigt om jag ska traggla på dig antidepressiva men det går ju alltid att testa och känner man att det inte funkar eller att man inte vill så går det ju alltid att trappa ner och avsluta medicineringen. Tror nog att om du skulle fråga eller be om det så skulle du nog kunna få det.

Klipper och klistrar ihop lite sånt som jag tycker du ska ta med i brevet;

Jag har tappat all lust för att göra någonting som har med studierna att göra trots att jag, paradoxalt nog, inte vill något annat än att studera och komma ikapp. Fattar inte varför det är så här. Pressen, svårighetsgraden samt stressen har ökat.

Har skjutit upp en tenta och en dugga på mindre än en månad (har alltså inte gjort dem), har gått hem mitt i föreläsningar, kan inte plugga ordentligt, orkar knappt laga mat, orkar inte städa, orkar ingenting.

Träffade arbetsterapeuten för ett par veckor sedan (och ska dit igen om 1,5 vecka ungefär) men det har inte fungerat alls. Tror inte det är schemat det är fel på (jag tycker om scheman) men när jag mår dåligt blir jag ibland i princip handlingsförlamad (det varierar lite). Nu har jag, ofrivilligt, förlorat all vilja att göra saker och då spelar det inget roll om jag har något schema eller inte.

Det känns lite som en ond cirkel: AS ger mig problem i studierna, vilket leder till depression, vilket i sin tur leder till ännu mer problem i studierna. Börjar man "behandla" AS genom att försöka strukturera saker och ting så hjälper det inte riktigt då jag har ångest och är låg, men om man istället börjar behandla ångesten osv så kanske man upptäcker att det är AS som är det grundläggande problemet. Det går runt. Det finns ingen konkret början. Det börjar kännas som att jag har fastnat lite.

Det är som att mitt "standardhumör" är lågt och deprimerat men att jag har episoder av extremt dåligt mående som sedan går upp till standardhumöret igen (där jag alltså fortfarande inte mår bra).

Vad jag personligen tror att jag behöver är någon att prata med och någon som faktiskt, genom samtal, kan hjälpa mig att ta fram adekvata "coping mechanisms" för olika situationer, finns det något sådant som Hab har att erbjuda?

Nu är ju det där lite av ett "Frankenstein förslag" på ett möjligt mail till Haben som jag har klippt ihop av det du skrivit här i tråden och lagt till en mening i slutet i blått men någonting sånt tycker jag att du ska skriva (eller "snygga till" den där). Du kan ju också säga någonting om att du har tagit kontakt med Studenthälsan men att dom inte hade något dom kunde göra.

Neutrino skrev:Jag bor i en studentkorridor (har eget rum och eget badrum) men jag får endast bo här om jag studerar så skulle jag ta ett uppehåll skulle jag antagligen inte ha någonstans att bo

Hur ser det där kravet ut rent formellt?

Är det inskrivningskrav? poängkrav per termin? eller bara att man har pengar till hyran? etc.

Med tanke på första inlägget i tråden skulle jag efter att ha läst enbart det inlägget säga att rätt tid är genast.

Har också träffat en på träffarna som är läkarstuderande, förstår jag honom/henne rätt så ska man inte göra det för lätt för läkaren att göra sig av med en.
Min spontana tanke är att du går in med "nu är det så här och jag vill ha hjälp med det".
Möjligen att de skriver en remiss någonstans men jag tror inte du ska ge dig därifrån enbart för att de säger att det inte är deras bord, min spontana tanke där.

Tyckte det var ett märkligt uttalande av studenthälsan att de inte hjälper funktionshindrade eller vad det var de kallade det.

nano skrev:Tyckte det var ett märkligt uttalande av studenthälsan att de inte hjälper funktionshindrade

Den tanken tänkte jag också.

Studenthälsan kanske bara är till för de som är friska i alla avseenden? eller endast har godkända sjukdomar mellan 8-16 på kontorstid?

Puzzle: Jag tror definitivt att det faktum att jag har höga krav på mig själv ställer till det för mig ännu mer. Jag har problem med perfektionism och jag är mycket rädd för att misslyckas (vilket är ytterligare en anledning till att jag inte vill ta något uppehåll).

Puzzle skrev:Studier är ju lite extra jobbigt för man är ju inte "klar" ens efter att man har gått hem för dagen utan man måste läsa om sådant som man inte förstår och även träna inför prov och göra hemuppgifter så man kan ju inte koppla av på samma sätt som med andra aktiviteter.

Precis. Enda gången jag egentligen kan slappna av utan att stressa över studier alls är när jag är mellan två kurser (när jag till exempel har skrivit tentan på fredagen och nästa kurs inte börjar förrän på måndagen) eftersom jag då inte kan plugga någonting.

Tack för tipset om vad jag bör få med i mailet. Vi får se om jag skriver ett sådant. Menar inte att vara krånglig och be om hjälp men inte "lyssna" (läsa) på råden. Jag är bara väldigt ambivalent gentemot det här.

Plåtmonster: Jag hittar inte mitt kontrakt just nu men på hyresvärdens hemsida står det att det som krävs för att man ska få bo här är heltidsstudier vid universitetet, berättigad till CSN.

Angående Studenthälsan och att de inte hjälper folk med diagnoser så vet jag inte om det gäller alla diagnoser eller endast de med neuropsykiatriska sådana. För ungefär 2,5 år sedan, precis innan jag kom i kontakt med psykiatrin, gick jag till Studenthälsan och efter en träff med en psykolog där psykologen fick höra om mina ångestproblem osv så skickade de mig vidare. Så det kanske helt enkelt gäller alla som har "mer allvarliga" problem (även om de påverkar studierna, vilket är Studenthälsans fokus).

Nano: Ja, jag borde säkert ta tag i det och höra av mig men jag är så orolig för ett flertal saker att det hindrar mig.

Fint periodiskt system förresten.

Neutrino skrev:Jag hittar inte mitt kontrakt just nu men på hyresvärdens hemsida står det att det som krävs för att man ska få bo här är heltidsstudier vid universitetet, berättigad till CSN.

Fråga om det gäller att du är inskriven för heltidsstudier eller om det är heltidspoäng det gäller. Kanske du kan få lov att göra uppehåll om du får något papper från studenthälsan?

Det verkar något orimligt att studenterna skall fungera som pluggmaskiner.

Neutrino skrev:Fint periodiskt system förresten.

Var?

plåtmonster skrev:

Neutrino skrev:Fint periodiskt system förresten.

Var?

Kolla in nanos signatur.

Neutrino skrev:Jag tror definitivt att det faktum att jag har höga krav på mig själv ställer till det för mig ännu mer. Jag har problem med perfektionism och jag är mycket rädd för att misslyckas (vilket är ytterligare en anledning till att jag inte vill ta något uppehåll).

Puzzle skrev:Studier är ju lite extra jobbigt för man är ju inte "klar" ens efter att man har gått hem för dagen utan man måste läsa om sådant som man inte förstår och även träna inför prov och göra hemuppgifter så man kan ju inte koppla av på samma sätt som med andra aktiviteter.

Precis. Enda gången jag egentligen kan slappna av utan att stressa över studier alls är när jag är mellan två kurser (när jag till exempel har skrivit tentan på fredagen och nästa kurs inte börjar förrän på måndagen) eftersom jag då inte kan plugga någonting.

Tack för tipset om vad jag bör få med i mailet. Vi får se om jag skriver ett sådant. Menar inte att vara krånglig och be om hjälp men inte "lyssna" (läsa) på råden. Jag är bara väldigt ambivalent gentemot det här.

Mm. Jag förstår att det är jobbigt när det känns som att man har "misslyckats" men som sagt så tror jag ändå att du skulle må bra av att få en liten paus eller nedtrappning. Studier är väldigt krävande och halkar man efter är det oftast svårt att komma ikapp igen och särskilt om man mår dåligt.

Varsågod och ingen fara, om du nu inte skulle lyckas skicka in något brev till psykologen så se då åtminstone till att du är ärlig och berättar för henne när du träffar henne i slutet på månaden om hur dåligt du mår och du kan ju dessutom fråga när det går bra att kontakta henne (som många har sagt i tråden så är det helt okej men det kan kännas säkrare att få hörde det från henne).

Lycka till.

Bali skrev:Kolla in nanos signatur.

Ah, http://www.ptable.com/

Puzzle skrev:
Boendet går ju att lösa på annat sätt, har du AS så har du ju rätt till aktivitetsersättning och bostadstillägg bland annat

Inte automatiskt. Man måste ha nedsatt arbetsförmåga för minst ett år framåt.

Zima33 skrev:Inte automatiskt. Man måste ha nedsatt arbetsförmåga för minst ett år framåt.

Sant, men i det här fallet så om jag inte har missförstått något så har hon nyligen fått AS och dessutom verkar deprimerad och har problem med studierna så jag är ändå rätt säker på att hon skulle kunna få aktivitetsersättning för ett år om hon skulle "vilja"/behöva det.