Jag mår ordentligt dåligt just nu. AS, studier, ångest, ungefär noll stresstolerans och vad i alla fall verkar vara depression är ingen bra kombination. Jag orkar ingenting. Allt är kaos. Har skjutit upp en tenta och en dugga på mindre än en månad (har alltså inte gjort dem), har gått hem mitt i föreläsningar, kan inte plugga ordentligt, orkar knappt laga mat, orkar inte städa, orkar ingenting.

Jag vet dock inte om jag kan vända mig till psykologen på Habiliteringen. Hur illa måste det vara för att jag ska ha ett legitimt skäl till att kontakta henne? När är det OK? Sist vi sågs kom vi överens om att jag ska maila i slutet av månaden och tala om hur jag mår då men just nu känns det som att jag inte kommer klara av studierna osv den här terminen om jag inte får någon hjälp. Eftersom vi kom överens om att jag ska höra av mig i slutet av månaden så vet jag inte om det är OK att höra av sig tidigare.

Vad ska jag göra? Vad hade ni gjort?

Jag hade mejlat eller möjligtvis ringt och sagt som det var att man mår väldigt dåligt och att man har problem med att få allting att fungera. Problemet är ju om du skjuter på det till slutet av månaden så hamnar du ju ännu mer efter i studierna och ångesten har då troligtvis ökat ytterligare.

Psykologen är där för att hjälpa dig med din vardag så känner du att du behöver hjälp så är det mer än okej att du kontaktar henne.

Om du har ork och tror att du verkligen får hjälp, så hade jag hört av mig. Själv bryr jag mig inte om hab längre för de gör ingenting.

Nån annan kanske har ett mer konstruktivt svar

Av egen erfarenhet är det väldigt olika från olika kommuner. Vissa ger enbart psykologkontakt i början medans andra följer en vårdplan under en längre tid med kontinuerliga träffar. (Glest)
Är du inskriven med vårdplan eller utskriven från hab?
Annars är psykologkontakt via öppenpsykiatrin ett alternativ. Tar tyvärr tid att få det bara.

cocos skrev:Av egen erfarenhet är det väldigt olika från olika kommuner. Vissa ger enbart psykologkontakt i början medans andra följer en vårdplan under en längre tid med kontinuerliga träffar. (Glest)
Är du inskriven med vårdplan eller utskriven från hab?
Annars är psykologkontakt via öppenpsykiatrin ett alternativ. Tar tyvärr tid att få det bara.

Jag hade regelbunden psykologkontakt under och precis efter utredningen men sedan blev det glesare och glesare. Jag är inskriven med vårdplan. Vet dock inte om jag tycker att vårdplanen är till särskilt stor hjälp. Det är bra att försöka göra det som står i planen men hittills har det inte hjälpt så mycket.

Det där med psykologkontakt via psykiatrin verkar vara krångligt. Gick till en psykolog där tidigare men så fort jag blev diagnosticerad med AS sa hon att hon inte har rätt kompetens för att behandla mig och att det bör ligga på Hab eftersom jag har AS och mina problem kanske endast har med AS att göra. På Hab säger de att depression och liknande i första hand bör behandlas av psykiatrin.

EDIT: Jag har försökt ställa in mig på att jag helt enkelt kommer att bli utan hjälp och måste kunna klara mig själv men ja, det blir inte så bra. Det fungerar ett tag och sedan, lite längre fram, fungerar ingenting (som nu).

Neutrino skrev:Gick till en psykolog där tidigare men så fort jag blev diagnosticerad med AS sa hon att hon inte har rätt kompetens för att behandla mig och att det bör ligga på Hab eftersom jag har AS och mina problem kanske endast har med AS att göra. På Hab säger de att depression och liknande i första hand bör behandlas av psykiatrin.

Det här är verkligen ett moment 22, ingen vill ta ansvaret.

Till psykologen på Hab får du säga/skriva att dina problem är en följd av just AS. AS för ofta med sig just svårigheter att komma igång med saker och depression etc. Och du har ju redan kontakt med henne, klart du ska maila och berätta att du inte orkar vänta längre, att du mår jättedåligt, allt är kaos etc. Underdriv inte.

Alien skrev:Det här är verkligen ett moment 22, ingen vill ta ansvaret.

Till psykologen på Hab får du säga/skriva att dina problem är en följd av just AS. AS för ofta med sig just svårigheter att komma igång med saker och depression etc. Och du har ju redan kontakt med henne, klart du ska maila och berätta att du inte orkar vänta längre, att du mår jättedåligt, allt är kaos etc. Underdriv inte.

Ja, det är sannerligen ett moment 22.

Jag mår på ett sätt bättre nu än jag gjorde för ett år sedan, vilket de på Hab vet (trots att jag poängterat att jag inte mår bra). Sedan jag fick min AS diagnos (7 månader sedan) har jag nämligen haft mindre ångest över saker som inte är direkt påverkade av AS; jag har haft färre tvångstankar och mindre ångest över saker som inte har med mitt vardagsliv att göra. Ångesten som gäller mitt vardagsliv kvarstår dock.

Jag är heltidsstudent och AS gör det svårt för mig i studierna (mest på grund av extrem perfektionism, sociala problem, svårigheter att komma igång med saker och att jag i princip inte tål stress). Jag hade samma problem innan jag fick min diagnos men det har blivit mycket värre, vilket jag tror har att göra med att jag nu går år 2 vid universitetet istället för år 1. Pressen, svårighetsgraden samt stressen har ökat och det verkar som att andra ("neurotypiska" personer) också känner av det men ändå har någon slags inbyggd förmåga att anpassa sig relativt fort utan att bryta ihop. Jag, däremot, kan inte det. Jag är oerhört intresserad av de flesta kurserna och jag vill verkligen studera men det är som att jag, istället för att anpassa mig efter de höjda kraven, hamnar i något slags kaos där min hjärna bara låser sig.

Jag har tappat all lust för att göra någonting som har med studierna att göra trots att jag, paradoxalt nog, inte vill något annat än att studera och komma ikapp. Fattar inte varför det är så här.

Vet inte riktigt varför jag skrev allt det där. Behövde nog bara få förklara för någon. Jag är hursomhelst lite orolig att psykologen (om jag kontaktar henne) inte ska förstå. Att hon ska tro att jag mår bättre när jag egentligen inte gör det utan bara har flyttat min ångest till något annat. Förstår du vad jag menar?

EDIT: Det är som att man slås ner (bildligt talat) och reser sig igen men att det blir svårare att resa sig för varje gång man slås ner. Konsekvensen av det: mer depression och ångest. Blir en ond cirkel.

Neutrino skrev:AS, studier, ångest, ungefär noll stresstolerans och vad i alla fall verkar vara depression är ingen bra kombination. Jag orkar ingenting.

Sjukskriv dig och återuppta studierna till höst? Annars så försök att minska ner belastningen genom att kanske få hjälp med praktiska saker som mat, strunta i det sociala och sikta på godkänt istället för MVG osv.

Tror din kropp signalerar att belastningen är för hög helt enkelt.

plåtmonster skrev:

Neutrino skrev:AS, studier, ångest, ungefär noll stresstolerans och vad i alla fall verkar vara depression är ingen bra kombination. Jag orkar ingenting.

Sjukskriv dig och återuppta studierna till höst? Annars så försök att minska ner belastningen genom att kanske få hjälp med praktiska saker som mat, strunta i det sociala och sikta på godkänt istället för MVG osv.

Tror din kropp signalerar att belastningen är för hög helt enkelt.

Eller om det är möjligt att gå ner till halvtid/mindre än vad du har just nu?

Jag tycker det är okej att ringa psykologen när man känner att man behöver det. Är ju du som vet bäst när du behöver hjälp.

" ...just nu känns det som att jag inte kommer klara av studierna osv den här terminen om jag inte får någon hjälp."

Låter som ett väldigt gott skäl att ta kontakt.

Varför skulle psykologen tro att du mår bättre? Min psykolog lyssnar på mig och tar min känsla på allvar.

plåtmonster skrev:Sjukskriv dig och återuppta studierna till höst? Annars så försök att minska ner belastningen genom att kanske få hjälp med praktiska saker som mat, strunta i det sociala och sikta på godkänt istället för MVG osv.

Tror din kropp signalerar att belastningen är för hög helt enkelt.

Jag funderade på det häromdagen men det skulle nog tyvärr inte fungera. Mitt program tar bara in nya studenter på hösten så om jag skulle sjukskriva mig skulle jag behöva vänta ett helt år, dvs till nästa vår, för att kunna återuppta studierna igen (då kurserna alltså bara ges en gång per år). Det fungerar inte.

Puzzle skrev:Eller om det är möjligt att gå ner till halvtid/mindre än vad du har just nu?

Det har jag inte kollat närmre på. Vet inte hur det skulle fungera med tanke på att kurserna bara ges en gång per år.

Zima33 och Minno: jag tror nog bara att jag är något av en börda och att jag är jobbig. För övrigt, tänk om jag kontaktar henne och berättar om hur dåligt jag mår och så blir det bättre efter det direkt efter? Då känns det som att jag har slösat hennes tid. Det kanske låter dumt men det är så jag tänker.

Tror att det hade känts lite bättre om jag faktiskt visste att det var OK att höra av sig.

Det är OK att höra av sig, gör det idag.

Neutrino skrev: jag tror nog bara att jag är något av en börda och att jag är jobbig. För övrigt, tänk om jag kontaktar henne och berättar om hur dåligt jag mår och så blir det bättre efter det direkt efter? Då känns det som att jag har slösat hennes tid. Det kanske låter dumt men det är så jag tänker.

Jag känner igen det alltför väl, att tro att man bara är en börda och en jobbig jäkel om/när man kommer dragandes med sina problem och sitt illamående. Vem är jag att tro att jag kan störa nån annan med det, liksom.

Men nu råkar det ju faktiskt vara en psykologs jobb att bl.a. stötta i såna situationer, så jag är helt övertygad om att de allra flesta (ja, det finns säkerligen en del stolpskott också) verkligen inte ser sina patienter som bördor, för då har de ju valt helt fel yrke.

Ja, tänk om du kontaktar henne och efter samtalet mår bättre... tala om att vara varje psykologs drömpatient.

Neutrino skrev:Tror att det hade känts lite bättre om jag faktiskt visste att det var OK att höra av sig.

Jag kan bara instämma med alixha, för det är verkligen okej att du hör av dig till psykologen.

Försök att ta mod till dig och gör det idag. Lycka till!

Bali och alixha: men hur kan jag säkert veta att hon tycker att det är OK? Kan ju lika gärna vara så att hon tänker att jag inte bör höra av mig innan överenskommet datum (två veckor kvar). Jag vill inte göra fel. Dessutom vet jag inte vad för hjälp jag skulle få (om någon) då jag tycker att de på Hab är lite vaga med vad de faktiskt kan göra för mig. Något måste dock göras.

Bali skrev:Jag känner igen det alltför väl, att tro att man bara är en börda och en jobbig jäkel om/när man kommer dragandes med sina problem och sitt illamående. Vem är jag att tro att jag kan störa nån annan med det, liksom.

Men nu råkar det ju faktiskt vara en psykologs jobb att bl.a. stötta i såna situationer, så jag är helt övertygad om att de allra flesta (ja, det finns säkerligen en del stolpskott också) verkligen inte ser sina patienter som bördor, för då har de ju valt helt fel yrke.

Ja, tänk om du kontaktar henne och efter samtalet mår bättre... tala om att vara varje psykologs drömpatient.

Precis. Jag vet inte riktigt varför jag tänker att jag är en börda (tänker även att jag är det när jag skriver här). Det är tanken på att vara jobbig som hindrar mig från att höra av mig. Tanken ger mig ångest. Jag intalar mig själv att psykologen (och de flesta andra) är trött på mig och att jag bara klagar.

Samtidigt vet jag att du har rätt och att jag kanske borde höra av mig. Annars kommer jag nog bara fortsätta att gå runt här i vad som känns som en slags dimma/bubbla som gör att jag känner mig avskärmad av avtrubbad.

Du gör inte fel, det är helt OK att kontakta henne innan utsatt tid om du behöver det.
Hon kommer inte att bli arg, sur, besviken eller liknande för att du kontaktar henne.
Du gör inte fel och hon är inte trött på dig.

Hennes jobb är att hjälpa och stötta dig när du behöver.
Tiden hon har satt om två veckor är menat som en trygghet för dig så att du inte ska gå i ovisshet om när nästa kontakt är, men självklart får du höra av dig innan om du behöver.

Det är ingen fara att höra av sig i förtid.
Helt OK.

Neutrino skrev:

Puzzle skrev:Eller om det är möjligt att gå ner till halvtid/mindre än vad du har just nu?

Det har jag inte kollat närmre på. Vet inte hur det skulle fungera med tanke på att kurserna bara ges en gång per år.

Med asperger så har man ju åtminstone rätt till att få extrastöd från skolan om det skulle behövas men det kanske du redan har? Annars borde det ju gå om man läser hälften av kurserna i år och andra hälften nästa år.

Och kan inte annat än att hålla med Alixha;

alixha skrev:Du gör inte fel, det är helt OK att kontakta henne innan utsatt tid om du behöver det.
Hon kommer inte att bli arg, sur, besviken eller liknande för att du kontaktar henne.
Du gör inte fel och hon är inte trött på dig.

Hennes jobb är att hjälpa och stötta dig när du behöver.
Tiden hon har satt om två veckor är menat som en trygghet för dig så att du inte ska gå i ovisshet om när nästa kontakt är, men självklart får du höra av dig innan om du behöver.

Det är ingen fara att höra av sig i förtid.
Helt OK.

Men samtidigt så förstår jag att det är jobbigt för jag har rätt ofta samma problem och tankar men det kan hjälpa om man försöker tänka som så att det är säkert många andra som har gjort samma sak tidigare och psykologen har ju ändå valt det jobbet för att hon vill hjälpa folk i din situation.

Neutrino skrev:Bali och alixha: men hur kan jag säkert veta att hon tycker att det är OK? Kan ju lika gärna vara så att hon tänker att jag inte bör höra av mig innan överenskommet datum (två veckor kvar). Jag vill inte göra fel. Dessutom vet jag inte vad för hjälp jag skulle få (om någon) då jag tycker att de på Hab är lite vaga med vad de faktiskt kan göra för mig.

Usch, jag känner verkligen igen mig i ditt dilemma: att inte vilja göra fel eller vara till besvär.

Helt säker på hur psykologen kommer att reagera kan du ju förstås inte vara, men hon bör verkligen tycka att det är okej att du hör av dig i förtid när du nu har ett behov av det, annars är hon inte en bra psykolog enligt mig.

Det är trist att de är så vaga med vad de kan göra eller inte, och att du därför tycks hamna mellan stolarna vad gäller stödet du så väl behöver (så här ser det tyvärr ut inom all sjukvård idag: som patient skyfflas man ofta runt tills man blir alldeles snurrig i skallen), men jag tycker att det likt förbaskat är deras bord att försöka hjälpa dig eller, om de inte kan det, lotsa dig vidare.

Neutrino skrev: Något måste dock göras.

Precis. Och därför är det alltså helt okej att du tar kontakt med psykologen.

Du gör verkligen inget fel då, utan gör istället det enda rätta!

Jag tycker att du skall skriva till psykologen på habiliteringen och förklara att du behöver hjälp snabbt för att åter komma på rätt spår med studierna och livet, och att detta är mycket viktigt för dig. Det är inte säkert att du får hjälpen, och då beror det nog mest på att de inte har tid.
Samtidigt kan du ju fortsätta arbeta med problemhanteringen på egen hand så mycket du kan.

Jag är själv jätteklassisk aspergerperson med över 800 avklarade högskolepoäng (jaja ...) som jag inte har tagit utan hinder. Idéer som finns inom ACT (acceptans av problem, mindfulness, hantera motgångar, exponering...) hjälper mig.

TORatANDET skrev:Jag tycker att du skall skriva till psykologen på habiliteringen och förklara att du behöver hjälp snabbt för att åter komma på rätt spår med studierna och livet, och att detta är mycket viktigt för dig.

Jag har gjort det tidigare. De vet att jag älskar att lära mig saker och är mycket intresserad av det jag studerar men att det blir svårt för mig med all stress och press. Det som föreslagits och som står i min "habiliteringsplan" är att jag ska få träffa en arbetsterapeut för att få hjälp med scheman. Träffade arbetsterapeuten för ett par veckor sedan (och ska dit igen om 1,5 vecka ungefär) men det har inte fungerat alls. Tror inte det är schemat det är fel på (jag tycker om scheman) men när jag mår dåligt blir jag ibland i princip handlingsförlamad (det varierar lite). Nu har jag, ofrivilligt, förlorat all vilja att göra saker och då spelar det inget roll om jag har något schema eller inte.

Vad jag personligen tror att jag behöver är någon att prata med och någon som faktiskt, genom samtal, kan hjälpa mig att ta fram adekvata "coping mechanisms" för olika situationer men jag är tveksam till att Hab erbjuder sådant.

Puzzle skrev:Med asperger så har man ju åtminstone rätt till att få extrastöd från skolan om det skulle behövas men det kanske du redan har?

Ja, lite extrastöd har jag. Har en "mentor" som jag träffar ungefär en gång i veckan för att planera mina studier. Det fungerar dock inte när jag mår dåligt (se mitt svar till TORatANDET). Får även skriva tentor i eget rum, vilket jag är tacksam för.

Bali skrev:Usch, jag känner verkligen igen mig i ditt dilemma: att inte vilja göra fel eller vara till besvär.

Det är bedrövligt.

Bali skrev:Det är trist att de är så vaga med vad de kan göra eller inte, och att du därför tycks hamna mellan stolarna vad gäller stödet du så väl behöver (så här ser det tyvärr ut inom all sjukvård idag: som patient skyfflas man ofta runt tills man blir alldeles snurrig i skallen), men jag tycker att det likt förbaskat är deras bord att försöka hjälpa dig eller, om de inte kan det, lotsa dig vidare.

Något som gör att jag tycker att det är lite svårt att be om hjälp (utöver hela grejen med att inte vilja vara till besvär) är att jag är osäker på vad för typ av hjälp jag behöver. Jag ser bara hur mitt liv ser ut men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Dessutom har jag en ångesttanke som dyker upp då och då (och har gjort det i flera år) som säger att jag kanske överdriver saker (vilket jag aldrig skulle göra medvetet). Tanken säger att det vore fel att höra av sig till någon om hjälp eftersom jag säkert bara hittar på.

Som jag skrev längre upp i detta inlägg så tror jag personligen att jag skulle behöva någon typ av samtalskontakt men jag vet inte om de på Hab håller med mig. Verkar inte så.

alixha skrev:Du gör inte fel, det är helt OK att kontakta henne innan utsatt tid om du behöver det.
Hon kommer inte att bli arg, sur, besviken eller liknande för att du kontaktar henne.
Du gör inte fel och hon är inte trött på dig.

Hennes jobb är att hjälpa och stötta dig när du behöver.
Tiden hon har satt om två veckor är menat som en trygghet för dig så att du inte ska gå i ovisshet om när nästa kontakt är, men självklart får du höra av dig innan om du behöver.

Det är ingen fara att höra av sig i förtid.
Helt OK.

Tack så mycket. Lär behöva läsa igenom det där några gånger till under dagen om jag ska våga höra av mig till henne.

Tycker absolut att du borde ringa och prata med psykologen, om du inte känner att det är möjligt kan du ju alltid ta kontakt med studenthälsan också, då ditt problem klart hänger ihop med din studiesituation.

Hälsningar
//xty3457
//man 32år

Neutrino skrev:Något som gör att jag tycker att det är lite svårt att be om hjälp (utöver hela grejen med att inte vilja vara till besvär) är att jag är osäker på vad för typ av hjälp jag behöver. Jag ser bara hur mitt liv ser ut men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Dessutom har jag en ångesttanke som dyker upp då och då (och har gjort det i flera år) som säger att jag kanske överdriver saker (vilket jag aldrig skulle göra medvetet). Tanken säger att det vore fel att höra av sig till någon om hjälp eftersom jag säkert bara hittar på.

Jag känner onekligen igen mig i mycket av det du beskriver, så även i ovanstående alltså.

Ja jösses, jag är ju för fasiken 49 år nu och vet fortfarande inte säkert vad för hjälp jag egentligen är i (störst) behov av och då har jag ändå haft kontakt med psykiatrin sen 1991. Jag känner också ofta (även om jag ändå har blivit betydligt bättre på att skjuta bort den känslan) att jag nog inte har så stora problem ändå. Det som inte andra tycks se och/eller förstå kan väl inte finnas? Nä, det måste nog vara jag som hittar på eller överdriver och som inte förstår att alla andra också har det som jag, de gnäller bara inte över det.

Nu har jag ju fortfarande inte en "ordentlig" AST diagnos inskriven i min journal (hoppas att en sån kommer vad lider) och har en historia som gjort att mycket av mina problem istället har hänvisats till den, och då är det kanske inte så konstigt att det blivit extra problematiskt att veta vad för hjälp jag varit/är i behov av. Psykiatrin ansåg ju att de hade bilden väldigt klar för sig och erbjöd mig hjälp och stöd därefter, och jag som "bara" kände att något inte stod rätt till kunde ju inte gärna säga emot.

Nu har ju verkligen inte all hjälp varit felaktig, men det kunde helt klart gått mycket bättre om vi hade haft med AST i beräkningen från början.

Neutrino skrev:Som jag skrev längre upp i detta inlägg så tror jag personligen att jag skulle behöva någon typ av samtalskontakt men jag vet inte om de på Hab håller med mig. Verkar inte så.

Jag tycker också det låter som att en samtalskontakt skulle vara bra för dig och om nu inte hab håller med dig hoppas jag att de ändå kan lotsa dig vidare. Försök att stå på dig och få dem att förstå att du tror att det skulle vara det rätta för dig.

När man inte riktigt vet vad man behöver kan just en samtalskontakt vara guld värt, där man (förhoppningsvis) kan bolla med idéer och tankar och få råd om ev. lösningar (eller komma fram till dem själv). När man får möjlighet att lära känna sig själv bättre blir det förstås även lättare att klura ut vad för slags behov man kan tänkas ha.

Jag hoppas att det löser sig för dig!

Är det någon som fått hjälp med detta?

Neutrino skrev:Vad jag personligen tror att jag behöver är någon att prata med och någon som faktiskt, genom samtal, kan hjälpa mig att ta fram adekvata "coping mechanisms" för olika situationer