Har du berättat för dina närmaste om att du har asperger? Jag har inte kunnat göra det eftersom jag aldrig har kunnat vända mig till dem.Tycker det är jättesynd eftersom jag hade behövt deras stöd, har känt mig jätteledsen.

Jag har berättat för alla inom familjen förutom pappa men jag tror han har hört det ändå, reaktionen blev att mamma och syrran "skällde ut mig" "För det där stämmer ju inte alls!", "varför har du inte sagt något om det här tidigare?!", "diagnoser är bara en stämpel!!!" medan brorsorna snarare reagerade som "Jaha, så det är därför du är så jobbig?" så det gick inte så jättebra för mig heller..

Så har nog samma problem som dig med att vi i familjen inte riktigt vänder oss till varandra om olika problem tills det är "försent" (exempelvis man blivit dumpad och utkastad ur lägenheten). Så om du har en sån relation så kan det nog vara lättare att få stöd av andra som är i en liknande situation, som här på Aspergerforum.

Menade inte att skrämma upp dig och välkommen till forumet.

Ja alla i min släkt vet om min diagnos och det är ingen som visat upp någon skam eller dyl.

Min släkt vet om min diagnos och jag tror inte att de riktigt accepterar den alla gånger. Tråkigt att du inte har kunnat vända dig till dina närmaste för stöd. Är nog själv mer eller mindre i samma sits.

Jag har berättat för mina systrar. Föräldrarna har jag inte kontakt med men gissar att de vet ändå.

Ja, min diagnos är inget hemligt.

Puzzle skrev: "Jaha, så det är därför du är så jobbig?"

, inte elakt menat utan som ett igenkännande. Mamma sade när jag berättade: "Jag har alltid vetat att du är hjärndöd" .

Pikachu skrev:

Puzzle skrev: "Jaha, så det är därför du är så jobbig?"

, inte elakt menat utan som ett igenkännande. Mamma sade när jag berättade: "Jag har alltid vetat att du är hjärndöd" .

Hehe, highfive för att vara knasiga!
En annan lite lustig grej är att mamma har länge kallar mig "Einstein" och det är ju ändå vissa spekulationer på att han också hade asperger så hon hade ju på ett sätt rätt hela tiden..

Ja eftersom de medverkade vid den neuropsykiatriska utredningen så vet de om diagnosen, är väl rätt självklart att de närmaste borde känna till att man har en diagnos då anhöriga bör medverka vid en utredning för att inte riskera feldiagnostisering.

Wine skrev:Ja eftersom de medverkade vid den neuropsykiatriska utredningen så vet de om diagnosen, är väl rätt självklart att de närmaste borde känna till att man har en diagnos då anhöriga bör medverka vid en utredning för att inte riskera feldiagnostisering.

Min mamma blev intervjuad på telefon och fick nåt frågeformulär men det betyder ju inte att hon får veta resultatet av utredningen.

Zima33 skrev:

Wine skrev:Ja eftersom de medverkade vid den neuropsykiatriska utredningen så vet de om diagnosen, är väl rätt självklart att de närmaste borde känna till att man har en diagnos då anhöriga bör medverka vid en utredning för att inte riskera feldiagnostisering.

Min mamma blev intervjuad på telefon och fick nåt frågeformulär men det betyder ju inte att hon får veta resultatet av utredningen.

Nej man behöver ju inte berätta men sannolikheten är väl ändå rätt stor att en anhörig själv kan lista ut vad det kan handla om då denne medverkar vid en utredning, är ju rätt lätt att ta reda på?

Min far är död så det går inte, men han ansåg ändå att jag var en odugling och när jag förtäljde min mor om mina tillkortakommanden, sa hon att har jag problem har jag skapat dem själv, så den fina hjälpen fick man hemifrån, kan ju säga att det inte bättrade på min bottenlåga självkänsla, haha...

antonius skrev:Min far är död så det går inte, men han ansåg ändå att jag var en odugling och när jag förtäljde min mor om mina tillkortakommanden, sa hon att har jag problem har jag skapat dem själv, så den fina hjälpen fick man hemifrån, kan ju säga att det inte bättrade på min bottenlåga självkänsla, haha...

Okunnighet är ingen bra egenskap, några i min släkt tyckte jag kunde skärpa mig eller "gå till någon som kan hjälpa dig", som att gå till frisören, typ.

Mamma var med under psykologsamtalet där psykologen ville prata med en familjemedlem och efter att jag fick diagnosen så berättade hon för alla .. sen frågade hon efteråt om det var okej att hon hade berättat för alla

Jag har berättat för min fd ridlärare Vet inte varför, kände att hon kunde få veta det. Lite konstigt eftersom vi inte haft kontakt sen jag slutade rida 2001, la till henne på facebook för några år sen och berättade härom året.
Min ena syrra har blivit mer förstående sen jag fick diagnoserna (i alla fall offentligt), innan var jag bortskämd och överbeskyddad enligt henne.

34567 skrev:Har du berättat för dina närmaste om att du har asperger? Jag har inte kunnat göra det eftersom jag aldrig har kunnat vända mig till dem.Tycker det är jättesynd eftersom jag hade behövt deras stöd, har känt mig jätteledsen.

Du kan försöka risken är att dom inte förstår.
man föräldrar vet om de men de förstår inte vad det innebär.
då har min mor asperger oxå


[Ot]
Har hört att asperger är Soul of thé blinds

Helt själlös, men det stämmer vell inte?

Eller att Vi har svårt Att se andras själa..

Ja.

Familjen vet om det sen tidigare.

Ja det har jag. Föräldrarna fick bekräftelse, syskonet trodde inte på diagnosen och vännerna bryr sig inte.

Eftersom det var föräldrarna som tog med mig till asperger-utredningen så behövde jag inte säga att jag har en viss diagnos. Däremot har jag berättat vetenskapliga fakta om asperger-diagnosen osv då jag har detta som ett stort intresse.

Jag har berättat, ingen blev förvånad

Jag har valt att, för det mesta i alla fall, hålla tyst om min diagnos. Det är inget jag vill skylta med direkt, utan jag försöker att välja vem jag berättar det för. Mina två syskon vet (den ena fick samma diagnos efter mig, och den andra ska börja en utredning imorgon), sen har jag berättat för mamma och pappa. Pappa är sån att han inte riktigt tror på diagnoser, han avfärdade i alla fall min diagnos med att "alla har någon slags diagnos" och liknande ignoranta uttalanden. Då jobbar han ändå på en psykiatrisk avdelning. Nu, tre år senare, så har han väl börjat acceptera det, även om han inte visar någon vidare förståelse för att jag är lite annorlunda.

Utöver familjen så är det bara ett fåtal personer som vet att jag har AS. Min granne, en nära vän ifrån gymnasiet, min tjej, två snubbar jag har lärt känna via online-spelande, och en tjej som jag brev-växlar med. Ibland har jag berättat för andra människor att jag har AS, men oftast har det bara slutat med att dom inte vill ha med mig att göra, så nu håller jag hellre tyst om det.

Jag har inte berättat det för mina föräldrar, men jag fick diagnos ganska sent i livet och de är gamla. De skulle inte förstå. Jag har försökt börja förklara, men har märkt att de inte kommer ihåg till nästa gång man ses. Ingen idé att berätta för min syrra, för hon är övertygad om att hon har haft så svårt som barn och att jag har haft så mycket bättre. Så hon skulle bara bli förnärmad. Hon har ett handikapp (utvecklingsförsening och epilepsi)men hon fattar inte att jag också har fått kämpa.

Och jag är numera försiktig med att berätta för nya bekanta. Jag berättar mest för såna som själva har diagnos. Min man vet förstås och mina barn också.

I svaren ser jag att att folk verkar se anhöriga som familj. Jag har bara en syster och en bror, ingen övrig familj, så jag ser inte anhöriga som släktingar, jag tänker mer på nära vänner. Jag kan tillägga att ingen medverkade vid min utredning eftersom ingen jag umgås med nu kände mig som barn.

De absolut flesta känner till min diagnos, jag har en vän som inte gör det och jag borde berätta, men har inte sett att det har funnits någon anledning till det. Annars är inte min diagnos något jag är jätteoffentlig med, jag har inte skrivit det på Facebook, men det är ingen jättehemlighet heller.