Jag grät väldigt sällan som barn och nästan inget alls som spädbarn har jag fått berättat. Under tidiga tonåren var det väldigt sällan som jag grät. Inte förrän jag var omkring 18 år så började jag kunna gråta. Efter det har jag haft långa perioder då jag gråtit flera gånger om dagen. Nu gråter jag ganska normalt, tror jag. Ibland till sorgliga filmer och ibland när jag är trött och livet är jobbigt. Upplever att gråtandet är väldigt lättande om det sker då och då, så mitt tips är att se sorgliga filmer! De senaste jag såg som jag grät till var The fault in our stars och You're not you.

Vänliga hälsningar,
011100100110

Själv så hade jag väldigt lätt att gråta när jag var yngre.

1. Oftast för att jag var ljudkänslig, klarade inte av sorlet i klassrummet eller när läraren skrek ut i klassen att alla skulle vara tysta.

2. Eller som när rutiner bröts.

3. Eller när man fick för många uppgifter att utför på en gång, med en massa sinnesintryck på en gång.

Hände något av detta eller mot förmodan eller allt på en gång, så brast det.

Jag grät en skvätt alldeles nyss, när jag fick reda på att min väns katt blivit ihjälkörd.

Jeg gråter, men ikke så ofte som ville vært naturlig i min situasjon. Jeg gråter når ting virkelig topper seg til og jeg føler på maktmisbruk. Men ikke alltid da heller, som i dag. I dag kan jeg ikke gråte, enda jeg ble beltelagt i seng.

Richard skrev:Jag grät en skvätt alldeles nyss, när jag fick reda på att min väns katt blivit ihjälkörd.

Jeg kunne ønske jeg gråt for sånne ting.

Jag kan gråta, fast oftare får jag ont i magen istället (när jag är ledsen/upprörd).

Jag gråter väldigt litet, i första hand handlar det om väldigt sårande händelser, som jag upplever direkt, eller väldigt positiva, exempelvis. när släkt dog framför mina ögon.

Min hund dödade en sork igår. Jag grät för jag trodde den bara var väldigt skadad och inte skulle dö. Och vad skulle jag göra då? Jag ville inte se den lida. Men så dog den ganska snart av sig själv.
Däremot har jag gått igenom väldigt jobbiga saker nu, allt på en gång. För de sakerna har jag stenansikte. De är för stora och svåra att förstå. Om man skulle sätta igång och gråta skulle man väl aldrig sluta? Och allt kanske går över styr?

Igår grät jag jättemycket, eftersom jag fick reda på att en vän tagit sitt liv.

Richard skrev:Igår grät jag jättemycket, eftersom jag fick reda på att en vän tagit sitt liv.

Oj! synd.

Hej Richard, Mulla Richard förövrigt.

Jag har jättelätt för att gråta. Jag gråter för ingenting. Behöver släppa ut emellanåt för att inte gå sönder.

När någon har dött blir jag såklart ledsen och börjar gråta. Sen känns det tomt, och jag känner mig ledsen länge, men jag gråter inte överdrivet mycket. Efter gråten som kommer med det stora beskedet, tror jag att jag gråter när jag har gått och lagt mig, eller hemma när jag får vara i fred. Jag söker också tröst hos geocache, vill görna ha en kram och gråta ut mot hans axel.

Jag bölar för det mesta numera. Frustration , sorg och trötthet.

Jag kan gråta. Men jag kan inte bli arg, skulle vilja bli arg så att inte det går över hela tiden till att vara ledsen

011100100110 skrev:Upplever att gråtandet är väldigt lättande om det sker då och då, så mitt tips är att se sorgliga filmer! De senaste jag såg som jag grät till var The fault in our stars och You're not you.

The Fault in our Stars rörde mig till tårar också för första gången på åtskilliga år. Men bölar det händer bara inte att jag gör längre. Torrsnyftning om läget är riktigt riktigt jobbigt, lite som i en självömkan, förekommer men sällan och bara mycket korta stunder.

Min fantstiska farmor som väldigt plötsligt gick bort för ett par år sedan har jag inte gråtit många tårar över. Det tänker jag nästan som någon omänskligt då hon betytt så oerhört mycket för mig genom åren. Något måste ju vara fel, men så känner jag inte saknad till personer nästan alls, utan njuter av stunden när jag träffar dem.

ja..lätt för gråta

Jag gråter när jag är arg. Därför försöker jag undvika att bli arg bortom stingslig irritation, alternativt tjafsar om saker när jag inte känner lika starkt för dem. Sidoeffekten av det här är att jag mycket sällan debatterar med folk, även om jag lätt skulle kunna ställa upp bevis och argument mot de dumheter människor kommer med.

Nu är jag en av de där lite ovanliga, empatiska aspisarna, så gråtandet som medkänslefunktion är fullt aktiv i mig, däremot har min uppfostran (eller något) resulterat i att jag måste tillåta mig själv att gråta för att kunna göra det. Och eftersom jag inte tycker om att dels visa känslor (eftersom det är ju att visa en känslighet/svaghet och det gör man inte när man känner att man inte litar på folk i allmänhet), dels ogillar att tappa kontroll över min kropp och dess uttryck, så låter jag helt enkelt bli att gråta.

Mer känslomässigt frilagda människor (för det mesta, men inte alltid, neurotyper) tycker att det verkar närmast stört att kunna kontrollera och hålla tillbaka gråtandet som "reflex". Jag har till exempel fått höra att enda anledningen till att jag kan kontrollera impulsen i relation till sorg/medlidande (alltså inte ilska) är för att jag helt enkelt inte sörjer/känner lika djupt som dem. Har till och med fått frågat om jag öht kan känna de här känslorna. Och så är det alltså jag som ska ha dålig theory of mind. Bara för att känslor inte syns, betyder det inte att dem inte finns, eller att de inte är starka.

Äsch, varför kan jag aldrig hålla mig kortfattat?

Jag gråter ofta av vacker musik, eller efter då jag varit arg och så, men oftast när det gäller det som går i musikens tecken

Jag kan gråta men det är inte allt för ofta som jag gör det.