Hejsan!
Jag har jobbat i arbetslivet i 13 år nu på ett antal olika jobb, mitt senaste och nuvarande jobb har jag varit anställd 9 år (stort tryggt företag)
*Jag är för övrigt 32* fick min diagnos förra året i samband med utredning av min 12 åriga dotter som har ADD.
Jag har nästan alltid kunnat tackla *vanliga människor * i normala situationer men nu är energin HELT slut.


Det känns som jag är tömd på alla känslo resurser helt. Jag går runt som en tickande bomb som kan explodera på 0.01 sekund jag börjar själv inte känna igen mig själv längre ett nyare otrevligare "JAG" börjar växa fram i mig som jag inte tycker om alls.

Genom alla mina år har jag tagit så mycket skit och anpassat mig för ALLT och alla, och aldrig tänkt på mig själv i första hand.
Man kan säga att stubin tråden har brunnit Slut och kvar finns en stor dynamit kubbe som kan antända för minsta lilla.

Denna känsla jag har inom mig själv är skrämmande för jag vill inte göra någon jag tycker om illa.
Jag själv som person är väldigt glad,trevlig spontan (planerad spontanitet ) & älskar livet till
110%.

Men den senaste tiden har ett mörker vuxit i mig vilket har lett till att jag isolerar mig själv väldigt mycket undviker ny människo kontakt och situationer som jag inte har kontroll över.

Någon som känner igen sig?
Har ni något tips?



Moderator atoms - modifierade rubriken.

Energin är slut, du måste ta en paus nu innan du blir utbränd.

arneankan skrev:Genom alla mina år har jag tagit så mycket skit och anpassat mig för ALLT och alla, och aldrig tänkt på mig själv i första hand.

Välj vilka människor som är prioriterade för dig. De övriga slutar du ta skit ifrån, hiva tillbaks den istället om det inte är chefen. Men man kan ju lösa det på annat sätt genom att gå ut ur rummet mm och passivt låta det rinna ut. Tänk på dig och vad du behöver. De flesta andra gör precis det oftast utan att vara medvetna om det.

Jag har kanske 2-3 arbetskamrater jag nästan kan lita på men jag har Aldrig känt mig så dränerad på social energi som jag gör i dags läget. Jag har exploderat på både arbetskamrater och mellan chefer för att jag inte har något socialt filter kvar längre.
Jag känner att jag inte kan jobba 100% längre skulle vilja studera 50% jobba 50% men inte hur jag ska gå tillväga ekonomiskt eller hur jobbet tar det???

Det som du beskriver att du går runt som en tickande bomb hände mig rätt nyligen.

Det började smått att misstolka och jaga upp sig för små saker. Sen att försöka få kontroll på småsaker för att jag märkte att jag tappade mer fokus på min normala livs situation.

Energin för att funka "normalt" blev mindre och känslor blev mer styrande.
En långvarig stress med för mycket i vardagen orsakade kollaps till slut.

Du fick diagnosen samtidigt som din dotter förra året. Kan ditt tanke mönster förändrats sen dess?
energi till att förhålla sig till en ny diagnos för dig och din dotter samtidigt som att fortsätta med det normala livet kanske blivit för mycket?

-Låter som att du behöver prata av dig och bearbeta.

Man kan inte vara alla till lags och bara ta emot hur mycket skit som helst.
Bättre att säga ifrån och göra sig av med ilska direkt.
Att bara svälja och samla...är inte bra.

Som sagt, nån att prata av dig med. Förslagsvis kompetent psykolog.
Sen vore det bra om du kan hitta vettiga sätt att kanalisera ilska på.

Det är emellertid långt bättre att explodera mot mellanchefer än mot egna barn.


Jag är ingen psykolog eller så, detta är en enkel mans femtio.

arneankan skrev:Jag känner att jag inte kan jobba 100% längre skulle vilja studera 50% jobba 50% men inte hur jag ska gå tillväga ekonomiskt eller hur jobbet tar det???

Nu är jag 100% sjukskriven ---> jag sprang in i väggen kan man säga.....hoppas man hittar lite glädje och ork att ta tag i livet...!

arneankan skrev:

arneankan skrev:Jag känner att jag inte kan jobba 100% längre skulle vilja studera 50% jobba 50% men inte hur jag ska gå tillväga ekonomiskt eller hur jobbet tar det???

Nu är jag 100% sjukskriven ---> jag sprang in i väggen kan man säga.....hoppas man hittar lite glädje och ork att ta tag i livet...!

Äh det är gött att vara sjukskriven. Slippa slava, en av fördelarna med att ha en diagnos.

arneankan skrev:

arneankan skrev:Jag känner att jag inte kan jobba 100% längre skulle vilja studera 50% jobba 50% men inte hur jag ska gå tillväga ekonomiskt eller hur jobbet tar det???

Nu är jag 100% sjukskriven ---> jag sprang in i väggen kan man säga.....hoppas man hittar lite glädje och ork att ta tag i livet...!

Jag varnade ju för det men jag trodde inte det skulle gå så snabbt, du måste ha varit precis på gränsen. Men nu får du passa på att vila ut och fundera på vad du skall göra efter sjukskrivningen. Kanske läge att börja ett annat liv, som är lite enklare att leva för den som har asperger?

Kanske läge att börja ett annat liv, som är lite enklare att leva för den som har asperger?

Jag har börjat fundera på vad jag "egentligen" orkar jobba med/som och jag vet verkligen inte det.
I höstas läste jag en programmerings kurs -java-fick A i kursen men är mer intresserad av ekonomi,just siffror för mig får mig att bli lugn.... (för övrigt har jag HATAT allt som har med matematik/siffror att göra).

Men det beror nog på att jag inte har förstått det till förra året när jag tog en kvällskurs i matte och började tycka om
det!
Har några fler ämnen att tenta upp innan jag kan söka in på högskola eller universitet, oj oj nu blev det mycket text!

*Jag skulle bara vilja veta vad man kan orka jobba med i framtiden när man har asp-vuxen*

Jag har fått ett och samma tips från flera personer, att byta jobb eller arbetsuppgifter efter 10 år. Anledningen är att man kan det mesta om sitt jobb och inte längre utvecklas och stimuleras. Att man går runt och gör sina uppgifter som en zombie på autopilot.
Jag har själv ingen erfarenhet av ovanstående tips.

Kanske det har något med din situation att göra?

Sen är det väl inte lika lätt att få ett nytt jobb om man är allt för gammal. Men 10 år på samma jobb är ju fina meriter på sitt CV.
Nu när du är sjukskriven så kan du ju ta lång och god tid på dig att hitta ett jobb som intresserar dig.

Söka ekonomutbildning på högskolan??
//xty3457

Hej igen!
Sådär ja nu har jag varit sjukskriven i nästan 4 månader från mitt jobb pga utmaning symtom & utbränd ---> asperger.

Nu har jag fått tid att tänka igenom min livssituation samt mentala/psykiska hälsa och kommit fram till. Att det är fullständigt otänkbart att gå tillbaka till mitt gamla jobb.
Sån tur är att jag har jag kört kvälls kurser & tenta upp mina betyg för att kunna söka in på högskola.

GRATTIS -TILL-MIG!! Jag kom in på ekonomi &IT linje som börjar i morgon!!

Jag äter dock fortfarande antidepressiva-tabletter (dom får mig att känna mig som en NT-Person)
Hoppas jag inte överrepresterar NU på skolan har en tendens att köra i 110% vill INTE bli utbränd igen.
Yoga & meditation-vila-självinsikt (Silva method) har hjälp mig tillbaka till livsglädjen igen

Ville bara skriva av mig lite till alla asp-kamrater ute i vida världen.....

OVER and OUT

Ta det lugnt på skolan, det räcker att komma igen utbildningen med godkänt. Satsat man på högsta betyg i alla ämnen kanske man havererar halvvägs istället och aldrig blir färdig.

Huggorm skrev:Ta det lugnt på skolan, det räcker att komma igen utbildningen med godkänt. Satsat man på högsta betyg i alla ämnen kanske man havererar halvvägs istället och aldrig blir färdig.

Detta!

Ingen utanför skolans värld bryr sig om betyg.
Betyg är detta lands största bluff! De intalar alla hur viktiga de är, men ingen bryr sig någonsin om dem.

Fenren skrev:

Huggorm skrev:Ta det lugnt på skolan, det räcker att komma igen utbildningen med godkänt. Satsat man på högsta betyg i alla ämnen kanske man havererar halvvägs istället och aldrig blir färdig.

Detta!

Ingen utanför skolans värld bryr sig om betyg.
Betyg är detta lands största bluff! De intalar alla hur viktiga de är, men ingen bryr sig någonsin om dem.

Det är också min egen erfarenhet. Men ska du söka in på universitetet eller högskolan är dom i högsta grad relevanta.

slackern skrev:

Fenren skrev:

Huggorm skrev:Ta det lugnt på skolan, det räcker att komma igen utbildningen med godkänt. Satsat man på högsta betyg i alla ämnen kanske man havererar halvvägs istället och aldrig blir färdig.

Detta!

Ingen utanför skolans värld bryr sig om betyg.
Betyg är detta lands största bluff! De intalar alla hur viktiga de är, men ingen bryr sig någonsin om dem.

Det är också min egen erfarenhet. Men ska du söka in på universitetet eller högskolan är dom i högsta grad relevanta.

Det är det enda betygen är bra till. Men om man inte vill bli läkare, psykolog eller liknande vid någon av de största universiteten så är det inga problem, det räcker med strax över medelbetyg

Huggorm skrev:

slackern skrev:

Fenren skrev:
Detta!

Ingen utanför skolans värld bryr sig om betyg.
Betyg är detta lands största bluff! De intalar alla hur viktiga de är, men ingen bryr sig någonsin om dem.

Det är också min egen erfarenhet. Men ska du söka in på universitetet eller högskolan är dom i högsta grad relevanta.

Det är det enda betygen är bra till. Men om man inte vill bli läkare, psykolog eller liknande vid någon av de största universiteten så är det inga problem, det räcker med strax över medelbetyg

Läkare krävs det väl toppbetyg och utlottning har jag för mig.