Hej!
Jag som de flesta andra med asperger så behöver jag mycket tid för mig själv och trivs bäst själ. Samtidigt så känns denna valda ensamhet just ensam. Den mildrar min ångest,oro osv men den gör mig deprimerad. Jag vill kunna umgås med folk och ha kul men jag har ju bara tråkigt med andra och bör rörig i huvet!

Många med asperger tycker ju om att få vara ifred men är det någon mer än jag som känner att den gör en deprimerad?

Hej xxxxx.

Jag tänker på samma sätt som du. När jag mår som sämst inuti brukar jag tänka "självvald ensamhet är en livsförutsättning, påtvingad ensamhet är en livsfara" (det där sista kanske är drastiskt uttryckt av mig, men så känner jag det, alltid).

Jag har nog samma problem som dig, man trivs bra ensam och det är lugnande men ibland så blir det bara tragiskt och deprimerande. Har man något att göra som att läsa brukar det gå bättre men samtidigt om man gör det för länge så blir man ändå bara deppig igen.

Vet inte om det stämmer på dig men för mig så är det ibland också så att man känner att man "missar" saker för att man behöver sin egentid istället.

Hej på dig!

När jag är ensam så känner jag en smärtsam tomhet som jag inte vill beskriva. När jag hänger med folk jag nyss träffat eller inte känner så stark samhörighet med så mår jag ungefär likadant fast har mer förhoppningar. När jag spenderar tid med någon som verkligen känns som om de är från min planet så har jag den bästa tiden i mitt liv. Jag njuter av varje sekund och är så jäkla tacksam för tiden jag kan spendera med dem. Jag känner mig som stålmannen och klarar av allt och har superbra självförtroende.

Eftersom jag inte har fått spendera någon tid med den sistnämnda gruppen människor på sju år så har jag med andra ord mått väldigt dåligt lika länge. Jag har gått från att vara en av de mest lyckliga, pratglada och extroverta personerna till att bli den raka motsatsen. Så du kan säkert förstå hur besatt jag blivit av att hitta den rätta. Men ju mer jag letar och inte hittar, ju mer släcks hoppets ljus.

Så ja, jag är med dig om att ensamheten gör en deprimerad!

Jag ställer mig nog innerst inne också lite dubbel till ensamheten: Å ena sidan trivs jag bra med att kunna göra saker på mitt eget sätt och när jag som mest känner för det och jag behöver också vara helt själv för att ladda de så kallade batterierna, men å andra sidan kan det bli lite väl mycket av det goda ibland (till exempel när jag efter flera månader utan att ha pratat med någon nästan glömt bort hur man formar ord som andra kan höra eller får andra jobbiga symptom som jag inte tänker gå in på just nu).

Det var senast i måndags jag tänkte i liknande banor, när jag var ute och promenerade i skog och mark, vilket förvisso var väldigt livgivande och avkopplande - plus en massa annat positivt - i sig, men jag kunde samtidigt inte låta bli att tänka att nu vore det trevligt att kunna dela allt det här fina med någon (och sedan tänkte jag lite annat också som jag dock inte ska gå in på just i denna stund).

Jag har många stora projekt på gång som håller mig mer än sysselsatt på egen hand, men det vore ändå skönt att kunna koppla bort det ibland med ett riktigt möte med en riktig människa, men kanske även någon att bolla idéer med ibland.

Jag tror dock på möjligheten att till exempel leva tillsammans med någon som man kan dela sitt behov av ensamhet med, men också dela andra saker med mer direkt (som att äta middag tillsammans eller göra små (spontana) utflykter) och fortfarande må bra eller till och med bättre än då man levde ensam, men det kanske inte är lika lätt att hinna den personen.

Jag är väldigt introvert till min natur och har alltid varit en ensamvarg (och jag kommer bäst till min rätt när jag umgås med en i taget), men jag vet att det finns människor som jag ändå fungerar ihop med (när väl mina batterier är fulladdade), fast de är inte så många direkt och efter en viss tid behöver jag alltid dra mig undan ett tag (fast som sagt skulle det kanske kunna fungera att emulera de behövda förhållandena tillsammans med någon).

Oj vadskönt att man inte är ensam om dessa känslor, jag försöker träffa människor i lagom doser, alltså inte för länge åt gången.

Jadå det är liknande.

Som jag upplever är det skillnad på ensam = att inte ha människor omkring sig, och ensam = att inte ha någon som uppskattar en som man är. Den förstnämnda sortens ensamhet behöver jag mycket av, fast det fins en gräns. När jag var som mest isolerad under en period brukade jag gå ut och fika bara för att vara bland folk. Men det räckte för min del. För de flesta andra hade det inte varit tillräckligt. Den senare sortens ensamhet kan man uppleva även om man har folk omkring sig, och det är den dåliga sorten.

Jag förstår inte andra människor, oftast. Jag blir för det mesta bara besviken.
Antar väl att det är därför jag väljer att vara ensam många gånger.
Även fast det är något jag inte vill.
Jag saknar att göra en massa misstag och låta livet leva.

Så intressanta svar alla har skrivit. Jag förstår verkligen vad ni menar och det känns bra att inte vara ensam även om det känns så!

Saken är väl att vara i sociala miljöer som fungerar som du. Oftas fungerar storstäder och specialgrupper bättre för sådant.

Ibland är det skönt med ensamhet, eftersom man får tid för sig själv och slipper jobbiga människor. Men visst är det jobbigt om det håller på för länge.

Det är stor skillnad på vald ensamhet och påtvingad. Samt dito för socialt umgänge med fel typ av människor eller bara påtvingat rent allmänt. Så den röda tråden kanske är självbestämmande gällande umgänge helt enkelt.

^Håller helt med

Jeg er aldri alene, men ofte ensom. Det handler om å ikke føle tilhørighet.

Jag gillar att vara ensam då jag väljer att vara ensam. Men om jag känner mig ensam, utanför blir det bara negativt. Så jag försöker bara tänka ordentligt först vad jag egentligen känner, om jag känner mig ensam eller om jag vill vara ensam.

"Självvald" ensamhet är ofta påtvingad! Många med AS tvingas gå undan för att stå ut.

@gadas, Bra att du pekar ut denna "frivillighet" ..

Jag behöver ju mycket tid för mig själv, men jag vill ju inte vara ensam jämt. Tycker det är svårt att finna människor som accepterar en för den man är. Tycker man aldrig är på samma våglängd som andra. Det blir för mycket hela tiden, aldrig lagom. Jag har ju försökt passa in och umgås med vissa, men den ensamheten man känner då är nog värre än den man känner när man är helt ensam. Det är ju som att spela någon annan och gå emot sig själv.

bådeoch för mig! Jag gillar att vara ensam, jag behöver ensamtid varje dag. Annars funkar jag inte.
Men ibland kan jag känna att jag känner mig ensam och deppig för att kompisar ska ut och festa och jag inte följer med för att jag inte pallar. Så det e ju jobbigt :/

termos skrev:Jag behöver ju mycket tid för mig själv, men jag vill ju inte vara ensam jämt. Tycker det är svårt att finna människor som accepterar en för den man är. Tycker man aldrig är på samma våglängd som andra. Det blir för mycket hela tiden, aldrig lagom. Jag har ju försökt passa in och umgås med vissa, men den ensamheten man känner då är nog värre än den man känner när man är helt ensam. Det är ju som att spela någon annan och gå emot sig själv.

Känner igen mig helt.

Jag känner mig oftast mer ensam när jag umgås med ngn av mina enstaka "vänner" än när jag e själv. Blir liksom påmind om min förmåga samt oförmåga till socialt skådespeleri. "Allt känns som en teater". D tar vanligen mer än d ger. Förberedelse o återhämtning e viktigt.

gadas skrev:"Självvald" ensamhet är ofta påtvingad! Många med AS tvingas gå undan för att stå ut.

Mnja...är inte säker på att det där är helt rätt. Går du verkligen undan fast du egentligen vill vara bland dessa människor men inte orkar? Eller går du undan för att du inte orkar med människorna i sig (vilket då skulle betyda att du visst vill vara ensam)?

Personligen går jag undan för att jag inte vill misshandla mina sinnen mer än jag måste, vilket innebär att jag verkligen inte vill vara bland dessa människor som misshandlar mina sinnen. I det läget vill jag ju ha ensamheten och inte en massa sladdertackor.

Jag känner mig inte ensam, jag har alldeles mycket att göra. Det e intressant hos mina tankar och känslor. Men... på plats var e mycket folk känner jag ignorerad, inte ensam. . . tvångsällskap? Nejp.

I nutiden det känns alldeles lyxigt att vara någonstans utan avbrytningar i lugn,
ro, tystnad.

Däremot någon TVÅNGSÄLLSKAP e mycket värre.


Kanske e det sa att du känner inte ensam, utan IGNORERAD? Man kan känna sig mycket "ensam" även i fullpackad tunnelbana/buss, var andra anstränger sig att "inte se" någon.