(Jag är relativt ny på forumet så om min fråga är uttjatad av flera andra får ni gärna länka till dessa trådar).

Jag - 31 år gammal - har under flera år misstänkt att roten till mina problem i hur jag förhåller mig till andra och samhället ligger i att jag förmodligen har aspergers. När jag trotsade min telefonfobi och bokade tid hos vårdcentralen möttes jag som så många gången förut av en läkare som inte ställde djupa frågor utan bara noterade att jag svarar artigt på frågor och blev betagen av att jag nämnde att jag doktorerat. Läkaren skickade dock en remiss till neuropsykiatrisk utredning och jag tänkte att äntligen kanske jag ska få hjälp. Men förra veckan fick jag ett brev från vårdcentralen och kliniken som fått remissen att jag inte har tillräckliga problem i vardagen för att få en utredning och det tog luften ur mig helt. Det kan tilläggas att jag sökt hjälp hos ungdomsmottagningar, terapeuter, KBT, osv. sedan jag varit 17 år (då pga. självskadebeteende som jag började utveckla som 14-åring) men alla blir alltid så fascinerade av mig och jag brukar få stämpeln duktig/söt men stressad flicka, introvert och osäker men driftig kvinna, med mera. När jag nämnde för en psykolog som jag gick i KBT för att jag misstänkte aspergers lade han huvudet på sned, log och sa "men tror du att det är ett problem?", varpå jag blev så ställd att jag inte kunde svara, sedan försökte han lägga till mig på facebook (varpå jag slutade gå till honom).

Nu tvivlar jag inte på att det finns folk som har det värre än jag, men att säga "du har inte problem för det finns andra som har det värre" är lite som att säga "du är inte kvinna/man för det finns andra som är mer kvinnliga/manliga". Dessutom har jag problem i vardagen och det hade framgått om läkaren hade bemödat sig att ställa frågor och inte bara vilja prata om att jag doktorerat på något spännande (hej specialintresse) eller tyckt att det var mysigt att ha en session med en humoristisk patient (hej clownen gråter när ingen ser).

Ursäkta om detta låter som ett dagboksinlägg men jag är bara så sjukt trött på att inte tas på allvar och bedömas baserat på fördomar. Och jag är sjukt trött på att kämpa i en vardag som inte är kompatibel med min biologi. Det jag vill fråga er här är: hur värt är det att kämpa för att få en utredning och vilka alternativ finns det?

Byt psykiatriker tills du hittar rätt?

Ordna någon som kan prata om dig istället för att de pratar med dig? Då blir det lite svårare att bortförklara saker.

Jag hade aldrig ansett att det varit värt att genomgå en utredning om det inte var för att jag har haft problem att klara av skola och arbete. Har haft en hel del problem i form av ångest, sömnproblem, panikattacker, utmattningsdepressioner, svårigheter att få ett arbete och att få det att gå ihop med vardagen och livet. Tvekade ändå till att genomgå neuropsykiatrisk utredning under många år även då detta föreslogs av en läkare i samband med en hälsoutredning. Jag har aldrig själv kämpat för att bli utredd utan detta har föreslagits av läkare jag har haft kontakt med.

Jag anser att man är den man är och jag tyckte länge att jag inte skulle behöva "stämplas" eller sållas ut med en neuropsykiatrisk diagnos. Kunde inte se att det fanns något positivt med att få en diagnos.

Byt psykiatriker tills du hittar rätt?

Jag hade bytt psykiatriker om det vore enkelt, men för mig är det svårt nog att ringa och beställa tid. Nu blev jag ju i princip visad kalla handen så då är det ännu jobbigare att ta tag i det igen.

Har haft en hel del problem i form av ångest, sömnproblem, panikattacker, utmattningsdepressioner, svårigheter att få ett arbete och att få det att gå ihop med vardagen och livet.

Det är ungefär så mitt vuxna liv har sett ut också förutom arbete...men ja, det kanske hjälper med en diagnos ändå. Jag skulle mest vilja veta samt ha som trygghet när familj och andra försöker pressa in mig i en normal reaktion/norm som jag inte kan relatera till.

Tack för era svar i alla fall!

spindel skrev:Jag skulle mest vilja veta samt ha som trygghet när familj och andra försöker pressa in mig i en normal reaktion/norm som jag inte kan relatera till.

Ett annat sätt att hantera detta är att så fort dessa skall pressa dig så vänder du dig om och går. Eller ber de fara & flyga.

Telling someone they can’t be sad because others have it worse is like
telling someone they can’t be happy because others have it better.


Ja, det är sjukt det där D: vården ibland alltså....finns många rötägg där! Men jag skulle säga att ge inte upp, framförallt om du har stora problem i vardagen. Jag vet inte hur det är för dig men för mig, som väntar på en utredning, så skulle det verkligen underlätta! Jag skulle förstå mig själv bättre och jag skulle kunna förklara för andra hur jag fungerar så de förstår mig bättre också. PLUS att jag skulle kunna plugga/jobba och få rätta hjälpen.

Så ja, jag tycker du ska kämpa! Är så synd att du ska få så mycket negativt och så D: men jag hejjar på dig

Jag tycker att det låter som att du har blicit fel/dåligt behandlad av vården.

Du har _alltid_ rätt att söka "second opinion" och tyvärr är nog "byt psykolog till du hittar rätt" enda/bästa tipset.

Jag har också extremt svårt att ringa. Beroende på vart du bor kanske du kan söka via minavårdkontakter.se istället? (om det finns i ditt landsting alltså)w Till dom flesta NPF-mottagningar kan du också skriva egenremiss genom att skriva ut en blankett eller fylla i ett formulär på en webbsida. Det tycker jag att du borde göra.

Om du själv vill göra en utredning så tycker jag att du ska göra en utredning.

En variant kan också vara att göra några aspie-test på nätet och skriva ut dina resultat och ta med till läkaren. Det är ju inget att grunda en diagnos på men det kan ju vara ett "bevis" på att en utredning vore på sin plats. Det kan också vara en idé att prata mer om dina svårigheter, inte ljuga men vara överdrivet tydlig med vilka saker som är jobbiga och "tjata" lite om dom.

Tardis89 skrev:Telling someone they can’t be sad because others have it worse is like
telling someone they can’t be happy because others have it better.

Den är så jäkla skön!

Det här kan man skriva ett helt bibliotek om. Känner igen så oerhört väl...

Depressionsdiagnos - 8 år
AS-diagnos - 4 år
Bipolär 2-diagnos - 4 år (och då enbart tack vare att jag inte accepterade den avfärdande läkaren)
Effektiv medicin som jag önskat från början - 3 år ytterligare

Men det är lite kul när man nått så långt att en läkare sitter och försöker övertala en till det som man föreslagit från början...