Det händer att psykiatern och teologen Manfred Lütz intervjuas i tysk teve, när det visar sig att den som utfört det senaste i raden av spektakulära våldsbrott i landet är psykiskt sjuk.

Vi känner till mediedramaturgin: de likaså spektakulära rubrikerna och löpsedlarna kring vansinnesdådet – och på kvällen en psykexpert i nyhetsstudion. ”Hur kunde det ske, varför gjorde han så, vems fel är det, vad ska vi göra för att undvika en upprepning …?”

Mot slutet av dylika utfrågningssessioner brukar doktor Lütz påpeka att psykiskt sjuka begår färre brott, statistiskt sett, än de så kallade normala. Och att det är ”de normala” vi ska se upp för.

Manfred Lütz är på djupet oroad över vad han beskriver som en tilltagande likriktning i samhället – mitt i det som på ytan ser ut som frigjord ”individualitet” – och en därmed förbunden tilltagande trångsynthet – mitt i all förment valfrihet. Allt bottnande i förakt, både för andra och den egna personen, menar han; de båda hänger som bekant ihop. Han vill få läsaren att förstå att det rentav delvis handlar om ett förakt satt i system.

De ”psykoexperter” som häftar diagnoser på folk utan att vara ombedda av individer som sökt hjälp för specifikt själsligt lidande – de ägnar sig enligt Lütz åt ideologi, inte läkekonst. De bidrar också till att skapa ett ”samfund av normopater”, frammana en genomsnittlighetens och normalitetens diktatur.

En människovänlig psykiatri ser alltid till individens existentiella kärna, det outgrundliga och icke utbytbara ”du” i mötet med en patient – och inte bara en samling symptom, som den kristet troende Lütz uttrycker det. Han är djupt kritisk till kollegor som tenderar att se endast sjukdomstecknen, och som fäster alltför stor vikt vid dem: Manfred Lütz menar att det talas för lite om ”terapidefekten”, om olika terapiers biverkningar – som exempelvis att psykiska störningar rentav kan suggereras fram av alltför stort fokus vid det förflutna.

Sådant skådande bakåt kan förvandla människan till en stenstod. Och alltför stort fokus vid själva ”defekten” kan bli destruktivt.

Psykisk sjukdom – och här talar doktor Lütz om faktisk själssjukdom, och inte sådana egenheter som enbart är utslag av originalitet och inre rikedom – är ofta djupt mänskliga responser på ett sjukt samhälle, och dess utopiska krav. Dessa själstillstånd kan lära oss något. Vi bör besinna oss, och omvärdera dem, och deras bärare.

Skildringen av schizofreni, depression, beroenden av skilda slag och några andra mentala vandringar på lidandets väg är, paradoxalt nog, det ljusaste med Manfred Lütz bok. Han visar på ett ömsint sätt hur de ömhudade och – kanske mest av allt – kärlekstörstande bland annat kan hjälpa räddhågade ”normalitetssträvare” att våga göra inte bara som alla andra. Kanske också våga ta itu med de verkligt stora frågorna – som våra slumrande inneboende möjligheter också bjuder oss till.

mitt i det som på ytan ser ut som frigjord ”individualitet” – och en därmed förbunden tilltagande trångsynthet – mitt i all förment valfrihet. Allt bottnande i förakt, både för andra och den egna personen

De bidrar också till att skapa ett ”samfund av normopater”, frammana en genomsnittlighetens och normalitetens diktatur.

En människovänlig psykiatri ser alltid till individens existentiella kärna, det outgrundliga och icke utbytbara ”du” i mötet med en patient

Alien skrev:

Han visar på ett ömsint sätt hur de ömhudade och – kanske mest av allt – kärlekstörstande bland annat kan hjälpa räddhågade ”normalitetssträvare” att våga göra inte bara som alla andra.

Alien skrev:

Mot slutet av dylika utfrågningssessioner brukar doktor Lütz påpeka att psykiskt sjuka begår färre brott, statistiskt sett, än de så kallade normala. Och att det är ”de normala” vi ska se upp för.

bardamu skrev:just likgiltigheten som antidepressiva kan medföra kan ju också innebära likgiltighet till mänskliga liv eller egna horribla handlingar.

bardamu skrev:...
Sedan finns det ju ett samband mellan antidepressiva och massmord som skolkjutningar t.ex. Ett svårt ämne då de förmodligen ändå hjälper en hel del människor, men samtidigt går det ju inte förneka att det finns ett samband, just likgiltigheten som antidepressiva kan medföra kan ju också innebära likgiltighet till mänskliga liv eller egna horribla handlingar.

Wine skrev:

bardamu skrev:...
Sedan finns det ju ett samband mellan antidepressiva och massmord som skolkjutningar t.ex. Ett svårt ämne då de förmodligen ändå hjälper en hel del människor, men samtidigt går det ju inte förneka att det finns ett samband, just likgiltigheten som antidepressiva kan medföra kan ju också innebära likgiltighet till mänskliga liv eller egna horribla handlingar.

Har misstänkt detta länge, att psykoframaka kan påverka individer till att utföra just sådana handlingar. Skulle vara intressant att veta om det finns någon undersökning som gjorts om just detta. Nu undrar man väl om det var så att självmordspiloten Andreas Lubitz som kraschade med Germanwings planet stod under behandling med antidepressiva läkemedel/SSRI.

bardamu skrev:
De doktrorer som jag pratat med om ssri har förklarat dess funktion och syfte som så att de ska fungera att man ska bli mer avtrubbad till sitt eget lidande och situation i livet.

Flinta skrev:

bardamu skrev:
De doktrorer som jag pratat med om ssri har förklarat dess funktion och syfte som så att de ska fungera att man ska bli mer avtrubbad till sitt eget lidande och situation i livet.

Tack d där ska jag ha i minnet om läkare vill att jag börjar med t ex ssri igen.

Ökar psykisk sjukdom risken för en individ att begå våldsbrott?

Ett stort antal har studier publicerats som klart visar att en svår psykisk sjukdom hos en
individ ökar risken för den drabbade att begå ett våldsbrott. Några studier är
befolkningsbaserade som t.ex en stor studie som använt sig av nationella databaser
omfattande samtliga personer som vårdats för ”svår psykisk sjukdom i Danmark. Alla
individer födda mellan 1944 och 1947 (355 180 individer) följdes fram till 44 års ålder i
nationella register omfattande psykiatrisk slutenvård respektive anhållande/häktning för
våldsbrott. För män var risken mellan 2 och 9 gånger högre att ha begått ett våldsbrott om
personen varit vårdad för psykisk sjukdom och för kvinnor mellan 4 och 23 gånger högre. [2].
I en studie gjord i Sverige följdes en oselekterad grupp individer upp under 30 år och man
fann att män med en svår psykisk sjukdom hade en fyra gånger större risk att begå våldsbrott
jämfört med övriga [3]. I en studie från Finland relaterades riskökningen till specifika
psykiatriska störningar. Mer än 10 000 personer följdes upp i register över 26 år och för de
schizofrenisjuka var risken sju gånger högre för våldsbrottslighet jämfört med kontroller utan
psykisk sjukdom [4].
Andra studier har följt upp personer som skrivits ut från psykiatriska kliniker. En av de större
studierna från USA följde patienter under 20 veckor efter utskrivning och man använde sig av
personer från motsvarande bostadsområden som kontroller. Våldsbeteende skattades genom
uppgifter om anhållande/häktning, anhörigrapporter och självrapportering och i mindre
utsträckning dömda våldsbrott. Personer med personlighetsstörning och missbruk var
betydligt mer våldsbenägna än personer med schizofreni. Ett särskilt intressant resultat från
denna stora undersökning var annars att risken för våld bland utskrivna patienter inte var
större än motsvarande risk för icke psykiskt sjuka om man kontrollerade för missbruk [5] .
I en äldre svensk studie omfattande 644 patienter med schizofreni som följdes upp till 15 år
fann man att individer med schizofreni hade en fyra gånger förhöjd risk jämfört med män i
normalbefolkningen [6] . En annan studie fann att män med schizofreni hade fem gånger ökad
risk att bli dömd för ett våldsbrott men man beräknade samtidigt att 99.97% av individerna
med schizofreni inte blir dömda för ett våldsbrott under ett givet år. Annorlunda uttryckt så
var den årliga risken för en man med schizofreni 1:3000 att dömas för våldsbrott [7] .http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Art ... atande.pdf

Bror Duktig skrev:Jag kan inte förstå varför mediciner är första metod vid psykiska problem. Borde vara sista.

Bror Duktig skrev:De flesta ökar även i vikt, mer eller mindre, beroende på sköldkörtelpåverkan (som numer förs in som biverkan på fler och fler SSRI, men förr nekades helt till att förekomma som biverkan - man vara bara lat och chokladmoffande).

Bror Duktig skrev:Hur vill man ha det egentligen? Ska alla gå på dessa mediciner, eller ska "samhället" börja tänka om och ta till vara på alla? Förr kunde värsta kufen fixa sitt eget liv, men det går inte längre. Alla ska kunna allt, och samtidigt vara sociala experter. Hade alla fått vara med och kunna utnyttjas, hade vi vunnit enormt på det, både ekonomiskt för hela samhället, från stat till individ, samt innovationer och utveckling för företag.

bardamu skrev:

Flinta skrev:

bardamu skrev:
De doktrorer som jag pratat med om ssri har förklarat dess funktion och syfte som så att de ska fungera att man ska bli mer avtrubbad till sitt eget lidande och situation i livet.

Tack d där ska jag ha i minnet om läkare vill att jag börjar med t ex ssri igen.

Alltså man ska bli avtrubbad så man slipper ångest och orkar förändra sitt liv till det bättre.

Så har iaf två läkare jag träffat uttryckt det.

Pikachu skrev:Ett särskilt intressant resultat från denna stora undersökning var annars att risken för våld bland utskrivna patienter inte var större än motsvarande risk för icke psykiskt sjuka om man kontrollerade för missbruk [5] .

bardamu skrev:Alltså man ska bli avtrubbad så man slipper ångest och orkar förändra sitt liv till det bättre.

Så har iaf två läkare jag träffat uttryckt det.