Har blivit mobbad/misshandlad hela livet bara för att jag är annorlunda så nu är fan nog, nu är det dags att stå upp för mig ajälv, nästa människa som anfaller mig kastar jag gud på!

Jag har aldrig träffat någon av mina mobbare, däremot var det en "kompis" till mig från mellan- och högstadiet, som varit lite halvtaskig, som ville bli vän med mig på facebook och jag klickade i att jag inte känner denna personen

Om jag mötte någon mobbare, skulle jag nog göra något liknande. Ignorera dem och ifall de söker kontakt, visa att jag inte vill ha något med dem att göra.

Drömde en gång att jag tog det sista alternativet. Han fick en spark där solen aldrig skiner i självförsvar och jag vakna när resultatet var att han tappa mig. Det var väldigt tillfredsställande. Jag hann se minen innan jag vaknat.

Sitter för närvarande inbjuden till en klassträff. Inget av alternativen passar på vad jag har planerat. Jag tänker inte ge en detaljbeskrivning, men min plan går ut på att ge dom en sammanfattning av mitt liv efter mellanstadiet. Sen spelar det ingen roll hur dom reagerar, alla svar eller icke-svar har jag kommit fram till att skulle få mig mindre benägen att använda mig själv som en slagpåse.

Det hälsosammaste sättet jag vet att ta revansch på en gammal plågoande är att leva gott och stråla ut självacceptans. Även om man nånstans känner att det sticker till lite om man träffar på personen ifråga får man försöka att dölja det. Människor går på det de ser. Om du har en relativt god eller god självkänsla är det förstås lättare att dölja eventuella negativa känslor som dyker upp i mötet eller sammanhanget där du och din gamla plågoande förenas igen.

Sedan beror det på vilket slags sammanhang man träffas i och om man är ensam eller har sällskap med någon/några du känner dig trygg med. Hur självsäker man än har blivit med åren finns det alltid en liten risk att man kryper ihop till en mask ifall man möter på en forna plågoande och man är "ensam och utsatt". Fast i vissa sammanhang känner man sig också trygg och säker när man är ensam.

Trådstartaren: Ge exempel på sammanhang där man kan konfrontera sin gamla plågoande. Olika exempel kan ge olika resultat känslomässigt. Framförallt om självkänslan är svajig.

Det viktigaste är väl att ordna så att man slipper drägget på jobb eller socialt.

Jag skulle gå snabbt därifrån så jag slapp se obehaget mer! Eller låssas som att jag inte visste vem hen var, och typ ignorera totalt och hoppas på att jag kan komma bort från idioten så fort som möjligt!


Japp, pratar om egna erfarenheter....är många jag verkligen avskyr!!

Jag blev inbjuden till en klassträff. Jag vurderade att åka dit, bara så jag kunna resa mig upp och seja "jag tycker ni är skit. Jag har aldrig gillat någon av er. Och när jag nu åker härifrån så är det med glädje, glädje över att jag aldrig behöver att möta er igjen. Så ni kan åka åt helvete alllihop. Takk".

Det hadde varit så najs. Men jag orkar inte tilbringa tid i et rum fullt av skit. Om jag möter någon nu, så ignorerar jag dom. Pratar dom til mig så ignorerar jag dom. Rörar dom mig så slår jag, då blir det stryk.

Mobbningen har förstört mitt liv!

Jag är den intressanta kombinationen av svårsårad men kortstubinad så dom flesta av mina plågoandar är nog snarare jobbigt att möta igen för jag vet inte om man borde hälsa och säga förlåt för att jag spöade/kränkte dom.

Sen tror jag i för sig ett det finns ett par som har försök mobba mig men dom har varit så dåliga på det så jag blev inte sårad eller orkade bry mig.

har aldrig blivit mobbad men hade antagligen sagt något spydigt. Hade jag fått något spydigt tillbaka hade det smällt direkt.

Tooticki skrev:Mobbningen har förstört mitt liv!

Bra att du säger det rent ut!

Äntligen visar undersökningar att många som 'mobbats' lider av det resten av livet.

Nu gäller det att göra något, för dem som kommer efter men också för dem som drabbades för länge sedan.

gadas skrev:Nu gäller det att göra något, för dem som kommer efter men också för dem som drabbades för länge sedan.

Men vad?

plåtmonster skrev:

gadas skrev:Nu gäller det att göra något, för dem som kommer efter men också för dem som drabbades för länge sedan.

Men vad?

Frivilliga vuxna som vaktar skolgårdarna? Förkättrade övervakningskameror?
Kräva social träning som ersättning för allt vi gick miste om?

Jag var så socialt underutvecklad, att jag inte vet om man försökte mobba mig eller inte. I varje fall förstod jag aldrig att någon av mina klasskamrater mobbades förrän det kallades till klassmöte om saken. Jag levde i min egen, inneslutna värld. Slutenheten gör också att jag antagligen inte skulle känna igen fler än en eller två av mina gamla klasskamrater från grundskolan och gymnasiet.

Men jag har alltsedan mina sociala färdigheter började bli tillräckliga varit arg på de ansvariga inom skolan i den stad där jag gick i skola från mellanstadiet till gymnasiet. Vi hade ett par personer i min klass som utsattes för en vidrig behandling av sina mobbare och bara en av lärarinnorna försökte ta itu med saken. Tyvärr var hon själv på väg in i väggen, så det gick åt skogen, men hon skall ändå ha heder för att hon försökte göra något. Och jag är arg på min autism, som gjorde att jag inte var utvecklad nog för att förstå vad som pågick och ryta ifrån.

Vilket skälet än är, att en person mobbas eller mobbades (det är antagligen ytterst få fall där det finns något att peka på), så skall kommunerna tvingas betala skadestånd i de fall där ingenting eller ytterst lite gjordes för att avhjälpa situationen. Och i de fall där mobbningsoffret är den som bestraffades, t.ex. genom tvångsförflyttning till en annan skola (när det inte var en uttrycklig önskan från offrets sida) eller genom att få höra att han/hon fick skylla sig själv, så bör ansvariga lärare och skolledare dessutom hållas personligen ansvariga.

gadas skrev:Frivilliga vuxna som vaktar skolgårdarna? Förkättrade övervakningskameror?
Kräva social träning som ersättning för allt vi gick miste om?

Det är kanske bra prevention men det löser inte problemet för de som redan har tråkiga upplevelser.

Lispington skrev:I varje fall förstod jag aldrig att någon av mina klasskamrater mobbades förrän det kallades till klassmöte om saken. Jag levde i min egen, inneslutna värld.

Det där hände mig också, eller snarare så startade dom en "tjejgrupp" så vi tjejer i högstadieklassen skulle få komma undan killarna för ett tag (allmänt stökig klass) och så att vi skulle kunna "lösa våra interna problem" sa lärarna. Själv så trodde jag att det handlade om att dom andra hade bråkat men fick senare veta att det handlade om mig och det faktum att jag inte "socialiserade mig som jag skulle" vilket gjorde att lärarna trodde och troligtvis hade rätt i att jag var "mobbad".

Men eftersom jag inte ens kände av det så orkade jag inte reagera ens när jag fick det förklarat för mig, trivdes ändå mycket bättre i min bubbla i biblioteket bland böckerna.

@Puzzle, De andra kanske inte var värda att socialisera sig med?

Puzzle skrev:så startade dom en "tjejgrupp" så vi tjejer i högstadieklassen skulle få komma undan killarna för ett tag (allmänt stökig klass)

Det där är väl egentligen ett gigantiskt feltänk av skolan. Det baseras på antagandet att tjejer är lugna per automatik. Alla buntas ihop som ett kollektiv med likformiga egenskaper. Ett bättre alternativ måste ändå vara att man delar upp klassen beroende på hurvida de är lugna eller inte..

plåtmonster skrev:@Puzzle, De andra kanske inte var värda att socialisera sig med?

Dom var väldigt "lömska" och pratade ofta illa om varandra (och troligtvis även mig då) när dom andra inte hörde så ja, inte direkt någon som var mödan värd.

plåtmonster skrev:Det där är väl egentligen ett gigantiskt feltänk av skolan. Det baseras på antagandet att tjejer är lugna per automatik. Alla buntas ihop som ett kollektiv med likformiga egenskaper. Ett bättre alternativ måste ändå vara att man delar upp klassen beroende på hurvida de är lugna eller inte..

Tjah.. Det var ju inte så att vi hade lektioner på så sätt utan det var som en extraaktivitet på skoltid och som sagt mycket för att personalen försökte få in mig i "tjejgänget". Vet faktiskt inte vad killarna gjorde då, dom hade kanske något liknande eller så hade dom kanske håltimma..

På lektionerna brukade dom dela upp klassen beroende på vilka som sköte sig och inte och vi fick sitta i olika grupprum och läraren fick gå emellan (förutom när läraren hade redovisning då).

plåtmonster skrev:Ett bättre alternativ måste ändå vara att man delar upp klassen beroende på hurvida de är lugna eller inte..

Det gjordes på min tid. Stökiga elever (det här var innan MBD, DAMP och andra diagnoser kom till) och sådana som jag, som blev klara med saker före de andra (eftersom jag satt och arbetade medan de andra hade en massa socialt trams för sig) sattes i en s.k. obs-klass.

Jag avundas dem som har självklara personer att peka på för sin jobbiga barndom. Även dem som med säkerhet kan säga att vad som gjordes mot er var fel och galet istället för att behöva ifrågasätta sin egen del.

plåtmonster skrev:

gadas skrev:Frivilliga vuxna som vaktar skolgårdarna? Förkättrade övervakningskameror?
Kräva social träning som ersättning för allt vi gick miste om?

Det är kanske bra prevention men det löser inte problemet för de som redan har tråkiga upplevelser.

Nja, det sista var liksom avsett för dem. Att lösa det som redan inträffat går ju inte men det går att göra mycket för att lindra. Vi som fick vår (redan genom AS) ynkliga chans till ett socialt liv saboterad behöver få kompenserande träning/hjälp/utbildning, bättre sent än aldrig.

Problemet med skolan är inte att man inte ser problemen utan att man alltid ser fel problem. Stökig grupp=allas fel, stör undervisningen. Verkligheten: Några förstör livet för andra.
En massa oväsen, måste bli tyst. Verkligheten: Någon som får sitt liv förstört försöker säga ifrån.
Inget problem, ingen slår någon. Verkligheten: Det börjar när lärarna nöjda går därifrån.