Går blyghet att bota? Växer blyghet bort med åren? Vem är blyg?
Kan asperger förväxlas med blyghet?

http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article3059374.ab



Moderator atoms - kastade om orden i rubriken.

Jag tycker om den delen hos mig faktiskt. Alla äldre kvinnor min moder arbetar med tycker jag är söt!

Allvarligt talat, jag är nöjd med den delen. Jag hoppas inte att den försvinner än på ett tag. Kan Asperger förväxlas med blyghet? Nja, det betvivlar jag faktiskt. Det är två olika beteenden. Jag är blyg, jag rodnar väldigt lätt och fnissar lite lätt för mig själv medan jag tittar ner i marken och blir nervös.

Jag är nog i viss mån blyg, men jag uppfattas eller har nog uppfattats som mer blyg än jag uppfattar mig vara. Att jag tex sätter mig vid eget bord eller inte hälsar tolkar endel som blyghet exempelvis, där det snarast handlar om att jag är reserverad/avvaktande. I vissa fall kan det säkert uppstå missförstånd, eller som i mitt fall, blandtilstånd som gör att as gör man kan uppfattas som mer blyg än jag är.

Jag tycker det verkar vara lite svårt att skilja blyghet från asperger. Blyga kan också ha problem med ögonkontakt, mimik och kommunikation. Vad vet man vad som är blyghet och as? Det skulle väl isåfall vara bristfällig empati och specialintressen. Men hur vet man att man har svårt för empati? Man kanske är en sån person som sällan uttrycker sina verkliga känslor.

Jag är så förvirrad, jag talar ju bara ifrån mina egna beteenden...

Mystiqa skrev:Går blyghet att bota? Växer blyghet bort med åren? Vem är blyg?
Kan asperger förväxlas med blyghet?


http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article3059374.ab

det beror ju på kanske, kanske inte i alla fall o-sociala i vardagen och så.
nedsatt förmåga att kunna umgås med andra normalt ..

Aspergare kan väl utveckla blyghet p.g.a. osäkerhet om "hur man gör". Om blygheten växer till sig så kan den nog dölja en del. Och om aspergare oftare är blyga, så kan det säkert förväxlas.

Extrem blyghet hos små flickor har det skrivits om, kan vara ett tecken på asperger.

När jag blev mer medveten om mig själv och hur jag framstod socialt, så utvecklade jag social fobi. Då var jag i den (vuxna) ålder då vanligt folk som senast brukar bli mer självsäkra och mindre blyga.

Innan dess så var jag mer vanligt blyg, men var överblyg i vissa situationer och "för lite blyg" i andra, jämfört med en NT-norm. Troligtvis beroende på att jag visste alldeles för lite om hur jag framstod socialt och ATT man behöver tänka på sådant mer (och annorlunda) än jag gjorde.

Nu läste jag lite i artikeln och tänker genast:

De har missat att se alla orsaker till blyghet.
Vissa som är blyga borde jobba med att fokusera mindre på sitt beteende och bete sig mer avslappnat och "som sig själv". Det rådet fungerar inte för många aspergare. Om jag skulle slappna av och vara "mig själv" så skulle det sociala INTE fungera bättre *lol* En del aspergare skulle verka ännu mer blyga eller "stela" om de "var sig själva".

För oss kanske det gäller att lära sig acceptera att man gör bort sig, och lära sig några strategier som fungerar för att få ner mängden tillfällen då det blir fel. Få lite mer kontroll.

I artikeln står också att icke-blyga ser fördelar med blyghet,

– Till exempel att man skärper sig lite extra om man ska göra något, eller att man kan hålla tillbaka lagom mycket på dejt och inte avslöja allt om sig själv.

Jag tror inte att blyghet inte bara är att jobba bort och lägga av sig för alla personlighetstyper.

Bror Duktig skrev:När jag blev mer medveten om mig själv och hur jag framstod socialt, så utvecklade jag social fobi. Då var jag i den (vuxna) ålder då vanligt folk som senast brukar bli mer självsäkra och mindre blyga.

Känner igen mig i det, fast i mitt fall kom den sociala fobin i nedre tonåren.

Innan dess vet jag inte riktigt om jag skulle beskriva mig själv som blyg. Bara benägen att undvika socialt umgänge ibland, antingen för att det var sånt jag inte var van vid, eller för att det inte intresserade mig.

Jag har alltid varit extremt blyg. När jag började högskolan utvecklade jag social fobi och det blev omöjligt att ens ta mig till skolan pga. vad folk tyckte och tänkte om mig+ ångest. Jag går fortfarande runt och "läser tankar" och oftast är det något negativit i folks tankar, väldigt jobbigt.

Jag är extremt självmedveten, varje rörelse jag gör och varje ord jag talar tänker jag innan på. det går oftast inte på automatik som det verkar göra på andra. Jag blir för självfokuserad när jag istället borde fokusera mig på vad som händer utifrån mitt inre.

MsTibbs skrev:Jag är nog i viss mån blyg, men jag uppfattas eller har nog uppfattats som mer blyg än jag uppfattar mig vara. Att jag tex sätter mig vid eget bord eller inte hälsar tolkar endel som blyghet exempelvis, där det snarast handlar om att jag är reserverad/avvaktande.

Precis, jag har också uppfattats och kan fortfarande uppfattas som väldigt blyg. Jag är det också i vissa situationer, men det är inte hela sanningen. Mitt beteende har nog varit en mix av blyghet/likgiltighet, och ibland har det t o m varit så att jag medvetet brutit mot sociala regler. Jag tror jag har kunnat utnyttja min skenbara blyghet och oförarglighet en del, det har ofta dröjt ett tag innan folk insett att jag faktiskt inte vill ha någonting med dem att göra. Många tror att jag är en sån som vill vara med, men inte vågar.

earlydayminer skrev:Jag tycker om den delen hos mig faktiskt. Alla äldre kvinnor min moder arbetar med tycker jag är söt! Laughing

Jo, blyghet kan faktiskt vara lite charmigt. Jag har mycket svårare för alla plastiga, tillgjorda, översociala människor som finns överallt, och särskilt att det har blivit idealet i dagens samhälle.

Mystiqa skrev:Jag tycker det verkar vara lite svårt att skilja blyghet från asperger. Blyga kan också ha problem med ögonkontakt, mimik och kommunikation. Vad vet man vad som är blyghet och as? Det skulle väl isåfall vara bristfällig empati och specialintressen. Men hur vet man att man har svårt för empati? Man kanske är en sån person som sällan uttrycker sina verkliga känslor.

Som jag ser det så är de sociala svårigheterna medfödda vid AS, till skillnad från vid bara blyghet. Blyga människor kan ha ett medfött ängsligt/tillbakadraget temperament, som indirekt leder till sociala problem och till att man halkar efter socialt. Däremot så har de från början inga svårigheter med kommunikation, att tolka kroppsspråk osv.

Sen så är det inte heller alla aspergare som har bristfällig empati (åtminstone inte om man syftar på medkänsla), eller svårigheter att uttrycka känslor. Brister i Theory of Mind är däremot centralt vid AS, och det brukar märkas ännu mer hos de mer utåtriktade aspergarna, som ofta har ännu svårare att känna in och anpassa sig till andra. Alla aspergare har inte heller specialintressen.

Och "theory of mind" brister något så in i helvete hos en massa "NT", kan jag berätta. Och då menar jag inte mot AS:are, utan även mot andra "NT" (om man nu ska göra den dikotomin).

Mer adekvat att laborera med, men icke så enkelt som utomstående (inkl. proffs) skulle tro det heller, vore nog
- sen, förlångsammad eller (av brist på rätt stimulans?) utebliven kognitiv, motorisk, social och i vissa, huvudsakligen socialt relaterade, avseenden mental utveckling vid AS.
Människan är formbarare än man länge har trott. Och aspergare är inga undantag. I varje fall inte alla och inte nödvändigtvis.

Blyghet (och andra yttringar av osäkerhet) kan också vara skador efter att ha blivit sociomentalt sönderslagen pga. sociala AS-problem. Precis som efter ett traumatiskt liv av helt andra skäl än AS.

(edit: anknöt till Anastasia ovan utan att ha plöjt tråden. Känner igen mig i mycket av vad Bror Duktig skriver. Bland annat i det där "men slappna av och var dig själv bara..." )

Det känns som det är typiskt svenskt (i motsats till exempelvis amerikanskt) att vara blyg:

Mellan 40 och 50 procent av befolkningen uppfattar sig som blyga.

http://www.dn.se/DNet/road/Classic/article/0/jsp/faktaRender.jsp?fno=0&major=1&minor=594747

Men idag går det inte an att vara blyg:

Det ställs stora krav på att individen ska lyfta fram sig själv, synas och vara socialt kompetent i dag. Blyga klarade sig nog bättre i det gamla bondesamhället, man kunde nå en bra position i samhället utan att framträda så mycket, säger Furmark.

Går att lura hjärnan
Studier Tomas Furmark gjort visar att personer som lider av svårartad blygsel, social fobi, får en kraftigt ökad aktivitet i amygdala, hjärnans rädslocentrum, när de måste framträda inför publik. Men det går att lura hjärnan - både med terapi och antidepressiva läkemedel visar Furmarks undersökningar. - Båda behandlingarna ger samma dämpande effekt på aktiviteten i amygdala. Men vi tror att psykoterapin ger mer bestående resultat.

http://www.expressen.se/1.511476

Jag tror AS ofta yttrar sig som blyghet/social fobi. Det var vad både jag och alla trodde om mig, att jag var blyg. Men jag tror inte det märktes i jobbet. Jag kunde vara blyg för att ringa någon privat, men ringde jag i tjänsten så gjorde det inget, då gick jag in i min yrkesroll. Alltså genom träning försvann en viss del av blygheten men inte all.

Fast sen jag slutade jobba har jag inte fått så mycken social träning och då ökar den sociala fobin.

I många fall växer blygheten bort automatiskt. Det ser jag på min egen dotter. Hon var blyg som barn men blygheten försvann under tonåren. Men hon är NT, för en aspergare tror jag det krävs mer aktivt arbete för att bli av med blygheten.

Jag vet inte. Vet bara att jag inte är det minsta blyg.

Bumpar tråden, eftersom jag läst en intressant artikelserie om just blyghet i SvD:

Detta består blyghet av:

• Tankar: Blyga personer oroar sig ofta för vad andra personer ska tänka om dem och att andra ska bedöma dem på ett negativt sätt.

• Känslor: Blyga personer känner ofta nervositet och obehag när de befinner sig i eller tänker på en utmanande social situation. De kan också uppleva fysiologiska reaktioner som rodnad, hjärtklappning eller handsvett.

• Beteende: Blyga personer kan undvika ögonkontakt, svara enstavigt på tilltal och ha svårt att inleda samtal med andra. Det kan också hända att de helt undviker vissa sociala situationer.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/artikel_3773115.svd

Så, vad är det för skillnad mellan blyghet och social fobi?

Inger skrev:Så, vad är det för skillnad mellan blyghet och social fobi?

Kan det möjligtvis vara bakgrunden till agerandet/känslorna/tanken?

Hårddraget går det väl påstå att blyg = försiktig och/eller osäker medan social fobi = livrädd.


Vid första anblick kan jag uppfattas som blyg. Det är en vanlig miss många gör. Jag är faktiskt allt annat än just blyg, om vi nu ser till den traditionella bakgrunden till vad blyghet är. (Den traditionella bilden av blyghet var det som beskrevs i artikeltipset från Alien.)

Det här är intressant, jag tycker det kan stämma för många aspergare (fast det kanske gäller blyga aspergare), om att blyga är självcentrerade:

– Det är inte så att de försöker stå i centrum för andras uppmärksamhet, men de är hela tiden oerhört medvetna om sitt eget beteende och oroar sig för hur andra uppfattar dem. Det är som en parallellfilm som hela tiden rullar inne i huvudet och som registrerar alla de egna reaktionerna – samtidigt som det händer en massa saker runt omkring. Eftersom de blyga ofta riktar sin strålkastare inåt och fokuserar så mycket på sig själva, har de svårt att tolka hur saker de säger eller gör uppfattas av omgivningen. Fantasierna om att man gjort bort sig eller framstått som konstig får därför fritt spelrum, vilket lätt skapar obehagskänslor.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psy ... 773115.svd

Detta är också intressant:

– En allmänt omfattad psykologisk teori (aktörs/observatörsteorin) säger att människor generellt är benägna att förklara sitt eget beteende med yttre omständigheter, medan de gärna förklarar andras med inre orsaker, oftast personliga egenskaper. Eller mer konkret: Om jag själv sitter tyst i ett hörn på en fest så beror det på att det är en tråkig tillställning. Men om jag ser någon annan sitta på liknande sätt så tolkar jag det som att han eller hon är en tråkig typ.

– Men blyga personer följer inte det här mönstret, utan skyller oftare på inre orsaker när något händer dem. Jag sitter ensam på festen därför att jag är så ointressant. Förklaringen till det här beteendet är troligtvis att de blyga är så självfokuserade att de har svårt att se orsaker som ligger utanför dem själva.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psy ... 773115.svd

Alltså den vanliga människan skyller ifrån sig och har präktig dubbelmoral. Och på grund av detta har hon en bättre självbild och mår bättre.

Tycker det är mer realistiskt att se att man själv kan ha del i något. Men den blyge går för långt åt andra hållet.

Finns det ingen som är lagom?

imperativ skrev:

Inger skrev:Så, vad är det för skillnad mellan blyghet och social fobi?

Kan det möjligtvis vara bakgrunden till agerandet/känslorna/tanken?

Hårddraget går det väl påstå att blyg = försiktig och/eller osäker medan social fobi = livrädd.

Lyckad sammanfattning, men det låter som en gradskillnad snarare än en artskillnad?

Kanske personlighetsdraget blyghet blir psykiatrisk åkomma när den är så grav att det menligt påverkar ens förmåga att fungera normalt i ens vardag, eller hur det nu brukar stå i DSM?

Alien skrev:Det här är intressant, jag tycker det kan stämma för många aspergare (fast det kanske gäller blyga aspergare), om att blyga är självcentrerade:

– Det är inte så att de försöker stå i centrum för andras uppmärksamhet, men de är hela tiden oerhört medvetna om sitt eget beteende och oroar sig för hur andra uppfattar dem. Det är som en parallellfilm som hela tiden rullar inne i huvudet och som registrerar alla de egna reaktionerna – samtidigt som det händer en massa saker runt omkring. Eftersom de blyga ofta riktar sin strålkastare inåt och fokuserar så mycket på sig själva, har de svårt att tolka hur saker de säger eller gör uppfattas av omgivningen. Fantasierna om att man gjort bort sig eller framstått som konstig får därför fritt spelrum, vilket lätt skapar obehagskänslor.

Man kanske är introvert, helt enkelt? Introvert + sensibel + ängslig för vad andra ska tycka = riktigt jobbigt i sociala sammanhang. Och lägger man sen till en intolerant omgivning, kanske mobbing, så torde det bli ännu värre?

Uppfattar mig själv som blyg , men de flesta bara skrattar när jag säger det , som känner mig

Exhibitionisten Salvador Dalí var också blyg, enligt egen utsago.

Här står om hur blyghet ses som något sjukligt fast det inte är det:

Länge ansågs blyghet vara ett fint personlighetsdrag som signalerade eftertänksamhet, måttlighet och integritet. Men i dag ses egenskapen allt mer som ett problem som bör åtgärdas.

Det har kommit en uppsjö av självhjälpsböcker med titlar som ”Våga leva – fri från blyghet och social ångest”.
---
– Visst finns det människor som lider av extrem blyghet och som behöver professionell hjälp för att över huvud taget våga sig utanför dörren, men i  dag finns det också en massa normalblyga personer som stämplas som sjuka eftersom de inte lever upp till samhällets krav på hur utåtriktad och social man bör vara, säger litteraturprofessorn Christopher Lane.

Hans bok Shyness – How Normal Behavior Became a Sickness (Yale University Press) väckte stor uppmärksamhet i USA och Storbritannien när den kom ut för ett par år sedan.

I takt med att synen på blyghet har förändrats har också acceptansen för vad som anses vara ett ”normalblygt” beteende minskat, menar Lane. Människor som drar sig för att hålla tal, som rodnar när de står i centrum för uppmärksamheten eller som behöver ett visst mått av ensamhet för att må bra, ordineras terapi eller medicin.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/artikel_3779227.svd

Detta kan leda till att "normalblyga" människor stoppar i sig mediciner, med okända biverkningar.

Vad beror då den här attitydförändringen på? Främsta förklaringen är, enligt Lane, att social fobi skrevs in som en ny officiell diagnos i den så kallade DSM-manualen*. DSM ges ut av amerikanska psykiaterförbundet och kallas ofta ”psykiatrins bibel”. Den används i en mängd länder, däribland Sverige, och påverkar hur hela världen tänker kring psykisk hälsa.
I samband med att den nya versionen av DSM-manualen lanserades 1980, lades 112 nya diagnoser till och en av dessa var alltså social fobi. Denna sjukdom ­beskrevs som en ”bestående ogrundad fruktan för, och en tvingande önskan att undvika, en situation där individen kan bli utsatt för att skärskådas och därför är rädd för att råka bete sig på ett sätt som kan vara förödmjukande eller generande.” Bland symtomen fanns rädsla för att framträda inför publik, att skriva under handlingar offentligt och att äta ensam på restaurang.

– Jag förnekar inte att det finns en liten grupp människor som lider av verklig social fobi. Problemet med den nya diagnosen var att symtomen var så luddigt formulerade att de lätt kunde förväxlas med normal blyghet.

Då blir det svårt att dra gränsen mellan blyghet och social fobi (och vanlig aspighet).

Jag har ju asperger och jag e ganska blyg oftast. Det verkar som det är ganska valigt att aspergare är blyga. Men jag vet inte. De med tourettes och Adhd är ju oftast klassens clown, om ni förstår vad jag menar. Jag har en kompis som har adhd. Han är ju så charmig, impulsiv, och har sin speciella humor. Jag är oftast blyg, men ibland kan jag få mina ryck, men jag liksom härmar efter, nästan lite mani över det XD vet inte, men jag kan bli väldigt sprudlande glad.

Vad tror ni?



Moderator atoms - slog ihop två trådar om samma ämne.

Jag har inte AS eller något annat (bara inbillningsvarianten) men jag känner igen det där med att bli väldigt sprudlande glad.

Jag är blyg/tillbakadragen tillsammans med okända människor, men med personer jag känner väl så är det jag som är clownen.