Jag förstår inte riktigt mig själv ibland. Jag begår samma typ av misstag i sociala situationer om och om igen men jag verkar ändå aldrig lära mig att inte begå samma misstag igen. Detta trots att jag grämer mig över misstaget ett bra tag efter att det har hänt. Eftersom jag misstänker att denna typ av faux pas är det som vid ett flertal tillfällen fått mig att förlora vänner/bekanta (det hände till exempel med ett par personer för inte alls så längesedan) så tycker man ju att jag borde ha lärt mig att bete mig annorlunda. Det är dock svårt då det som gör att misstaget begås är att jag helt enkelt är mig själv.

Jag kan inte med säkerhet veta om andra människor uppfattar det jag gör som konstigt/fel men jag tror att det är så. Ser ingen annan förklaring. Jag tror att jag skrämmer iväg människor ibland. Tror att jag kan uppfattas som för ärlig, för nyfiken, för djup (i konversationer) och kanske till och med för "intensiv". Lär mig aldrig att det inte alltid uppskattas av folk. Jag vill bara förstå och veta saker. Jag vill bara förstå hur andra fungerar, hur de tänker, hur de uppfattar världen och om de tänker som jag. När jag väl vill lära känna folk (vilket verkligen inte är en självklarhet för mig) så vill jag lära känna dem ordentligt och diskutera saker. Det är allt. Jag önskar att jag förstod varför det inte är så för alla.

Det är svårt att veta på vilken nivå man ska hålla konversationer, hur ofta det är OK att kontakta andra och hur man ska bete sig för att folk ska tycka om en. Jag försöker bara vara mig själv. Önskar att det räckte. Istället känner jag mig inadekvat och, på ett sätt, ensam.

Någon som känner igen sig i detta?

Ja faktiskt, delvis.

En hel del med AS är ju rätt mkt för fakta/vetenskap o att dyka djupt i d. Jag tror jag skriver för många när jag uttrycker att jag ogillar/har svårt för/hatar småprat t ex om väder o vind o gärna vill gå "direkt på". Att "mjuka upp stämningen" innan man börjar prata allvar ("seriöst") med folk tycker jag e mkt energikrävande (jag behärskar d visserligen tack vare/pga min förmåga t socialt skådespeleri).

Känner igen det där, tyvärr så verkar det inte bli så mycket bättre med åren

@Neutrino, Jag tror ditt problem och andras kan ha sin bakgrund i:
* Stress - när du befinner dig i situationen blir du kanske stressad så att du inte agerar rationellt.
* Egentid - om du saknar detta eller möjlighet att sova ordentligt så saknas möjlighet att bearbeta och ta in erfarenheterna. Dels behöver man komma ner i varv, låta hjärnan fritt komma med uppslag. Dagdrömma (simulera) om situationer och hur man bör agera i dessa. Samt spara ner det i långtidsminnet.
* Träning - hitta någon eller något sammanhang att träna på sociala situationer så att det går med automatik och att du helst får återkoppling på vad du gör.

Flinta skrev:ogillar/har svårt för/hatar småprat t ex om väder o vind o gärna vill gå "direkt på". Att "mjuka upp stämningen" innan man börjar prata allvar ("seriöst") med folk tycker jag e mkt energikrävande

Tja, vad ska man säga. Folk som behöver denna uppvärmning får betala för sig eller slösa bort någon annans tid.

Ja, så är det. Det blir lite lättare med åren allteftersom man samlar på sig "erfarenhetsdata", men vissa saker verkar vara det eviga klaver, vari jag med bestämda steg klampar kring. Men jag har börjat lära mig att inte skämmas om jag inte rår för vad jag gjorde eller om det egentligen inte var fel, utan bara ett smärre etikettsbrott.

Plåtmonster: jag är alltid stressad (kan inte komma ihåg senast jag inte var det) men jag vet inte om jag är mer stressad när jag för konversationer med folk än när jag inte gör det (om jag inte är väldigt obekväm vill säga, då blir det riktigt svårt). Klart man har mer att tänka på då (ögonkontakt, ansiktsmimik och andra knepiga icke-verbala aspekter av socialt samspel) men jag vet inte om det påverkar vad jag faktiskt pratar om med andra personer. Förstår du vad jag menar? Jag pratar bara om det jag tycker är intressant och det är inte så att jag då för en slags monolog (det händer dock ibland) utan jag försöker alltid inkludera den andra parten genom att ställa frågor och så vidare. Det kanske är där jag gör fel. Jag vet inte.

Var tränar man på sociala interaktioner om inte i just riktiga sociala situationer?

Lispington: jag tycker att jag borde ha samlat på mig en del "erfarenhetsdata" redan, men icke. Skulle nog göra bättre ifrån mig socialt om jag "spelade" någon annan men det är inget jag vill göra då det är både utmattande och ohållbart.

Neutrino skrev:Jag pratar bara om det jag tycker är intressant

Det där har många neurotypiska personer svårt att acceptera eller respektera.

Neutrino skrev:Var tränar man på sociala interaktioner om inte i just riktiga sociala situationer?

Teatergrupper, med sin partner som kan ge återkoppling, eller på ställen där det inte finns någon koppling till ens vardag.

Neutrino skrev:jag tycker att jag borde ha samlat på mig en del "erfarenhetsdata" redan, men icke.

Du kanske redan har erfarenheten men saknar förmågan eller kunskapen att bearbeta den? eller att du är blind för de signaler som finns? Kanske du kunde ordna videoinspelning för att se hur du agerar.

Neutrino skrev:Skulle nog göra bättre ifrån mig socialt om jag "spelade" någon annan men det är inget jag vill göra då det är både utmattande och ohållbart.

I det fallet behöver du antingen vara oerhört selektiv med ungängeskrets eller spela när du skall uppnå ett specifikt syfte och låta bli i övrigt för att spara på orken.

En fundering är om du helt enkelt om du skall börja kika efter en annan umgängeskrets? hur vet du förresten att du gör misstag alls?

plåtmonster skrev:hur vet du förresten att du gör misstag alls?

Det är jag som sagt inte helt säker på. Jag misstänker dock att det är så med tanke på att folk har en tendens till att sluta prata med mig så fort samtalen blivit av den djupare typen. Det har hänt tillräckligt många gånger för att jag ska associera det med det jag beskrev i det första inlägget.

Det är förmodligen för att folk inte är intresserade eller att de inte klarar av distanslösheten. Åtgärden är att byta sällskap.. Det är kan dock vara få personer som dels är intresserade och dels på det djupet. Vilket kan göra det svårt att hitta rätt.

Det är exakt likadant för mej med allt det där, men det finns inget jag kan göra åt det, om jag skulle vara tvungen att låtsas vara någon annan än mej själv och bete mej annorlunda så skulle jag isåfall föredra att inte prata med någon överhuvudtaget istället.

När blev det nånsin rätt....?

Det kanske aldrig blir rätt bara att man får välja vilket fel man skall göra.

Neutrino skrev:

plåtmonster skrev:hur vet du förresten att du gör misstag alls?

Det är jag som sagt inte helt säker på. Jag misstänker dock att det är så med tanke på att folk har en tendens till att sluta prata med mig så fort samtalen blivit av den djupare typen. Det har hänt tillräckligt många gånger för att jag ska associera det med det jag beskrev i det första inlägget.

Det verkar vara en sorts regel bland de flesta att man bara får prata om ytliga saker, såvida man inte är på universitet och måste analysera litteratur eller något, eller är full. Vad det beror på vet jag inte riktigt.

Neutrino skrev:

plåtmonster skrev:hur vet du förresten att du gör misstag alls?

Det är jag som sagt inte helt säker på. Jag misstänker dock att det är så med tanke på att folk har en tendens till att sluta prata med mig så fort samtalen blivit av den djupare typen. Det har hänt tillräckligt många gånger för att jag ska associera det med det jag beskrev i det första inlägget.

Man kan inte prata djupt med folk man bara känner ytligt (om inte bägge är aspergare då). Man måste börja med kallprat om väder och vind, sen bli lite mer personlig och till slut om man blivit riktigt goda vänner kan man diskutera det verkligt intressanta. Man får inte gå direkt på third base på första träffen för jämföra med amerikansk dejting!

Jag förstår också att folk inte vill prata om det mycket personliga el rentav privata med vemsomhelst. Tyvärr vill de inte heller prata om fakta, såvida de inte är speciellt intresserade av just det ämnet. Jag tänker på Sheldon Cooper som ständigt kommer med faktauppgifter som han tycker är intressanta men alla andra ser som fullständigt ointressanta.

Jag känner också igen mig. Vissa saker vet jag att de inte går hem hos andra, ändå har jag svårt att låta bli. T.ex. prata på om sånt som intresserar mig. Jag tror att det helt enkelt är ganska svårt för oss Aspies att agera på ett sätt som egentligen är mot vår natur. NTs har helt enkelt lättare där, för att hela det sociala samspelet är anpassad till deras behov och intressen.

Toblerone skrev:Jag tror att det helt enkelt är ganska svårt för oss Aspies att agera på ett sätt som egentligen är mot vår natur.

Det är väl det som delvis är grejen, personer med asperger måste ständigt gå emot sin natur. Och när de inte orkar så anses det som konstigt att de blir utbrända av helt normala situationer.

Man får nog dela upp sällskap som är ett jobb som skall utföras bland neurologiska antagonister och sällskap där man kan vara sig själv.

Grejen är väl att neurotyper har ett väldigt begränsat attentionspan och inte håller trådar så bra vilket gör dem 'flexibla' som det heter. Jag fick det förklarat som att nt pratar i spiraler och jag/vi pratar som man lägger tegelsten.

Blashyrkh skrev:Grejen är väl att neurotyper har ett väldigt begränsat attentionspan och inte håller trådar så bra vilket gör dem 'flexibla' som det heter. Jag fick det förklarat som att nt pratar i spiraler och jag/vi pratar som man lägger tegelsten.

Vilket roligt uttryck

Om jag kommer in på ett ämne som kan analyseras, så kommer jag fortsätta & fortsätta med det ämnet tills det inte finns något mer att bena ut.
Så jag pratar kanske som när en extremt petig person rensar fisk

Alien skrev:Man kan inte prata djupt med folk man bara känner ytligt (om inte bägge är aspergare då). Man måste börja med kallprat om väder och vind, sen bli lite mer personlig och till slut om man blivit riktigt goda vänner kan man diskutera det verkligt intressanta. Man får inte gå direkt på third base på första träffen för jämföra med amerikansk dejting!

Jag förstår också att folk inte vill prata om det mycket personliga el rentav privata med vemsomhelst. Tyvärr vill de inte heller prata om fakta, såvida de inte är speciellt intresserade av just det ämnet. Jag tänker på Sheldon Cooper som ständigt kommer med faktauppgifter som han tycker är intressanta men alla andra ser som fullständigt ointressanta.

Ok, men då undrar jag lite var gränsen går mellan någon man endast "känner ytligt" och någon man känner bättre än så. Vad går gränsen egentligen? Tycker att det är oerhört krångligt att veta på vilken "relationsnivå" man befinner sig (om personen i fråga endast är en bekant eller om personen är en vän till exempel).

Jag tror inte att mitt problem är att jag frågar andra om deras privatliv och så. Problemet ligger nog i att jag inte ljuger och inte riktigt döljer saker om mitt eget liv när jag/vi väl pratar om det. Berättar inte allt för alla (jag är väldigt selektiv vad gäller vem jag faktiskt öppnar upp för) men jag tenderar nog till att ge allt för utförliga svar på frågor som handlar om mig själv och mitt liv. Det kanske blir lite tungt för folk. Jag vet inte. Hursomhelst, förstår du/ni vad jag menar? Vet inte riktigt hur jag ska formulera det hela.

Neutrino skrev: Problemet ligger nog i att jag inte ljuger och inte riktigt döljer saker om mitt eget liv när jag/vi väl pratar om det. Berättar inte allt för alla (jag är väldigt selektiv vad gäller vem jag faktiskt öppnar upp för) men jag tenderar nog till att ge allt för utförliga svar på frågor som handlar om mig själv och mitt liv. Det kanske blir lite tungt för folk. Jag vet inte. Hursomhelst, förstår du/ni vad jag menar? Vet inte riktigt hur jag ska formulera det hela.

Ah, det är också ett socialt fel i stil med att man inte får prata om vetenskap, filosofi & sånt.
Man får inte verka som om man inte är lycklig. Man får visserligen ha bekymmer, men det ska vara bekymmer som "alla" kan relatera till (ex. vis vädret är dåligt, det är en vattenläcka i huset, busschauffören var otrevlig i morse, min svärmor är hemsk).
Man bör dessutom vara ungefär lika lyckligt lottad i livet som den man pratar med. Inte ha/haft det uppenbart mycket sämre eller bättre.
Du gör rätt som är selektiv med vad du berättar för vem, fast du är kanske inte tillräckligt selektiv
Det är ju dock ett problem om folk blir nyfikna & frågar!
Jag kan inte heller ljuga, men har med tiden blivit rätt bra på att säga A men inte B. Resultatet av det har blivit att folk tycker jag är svår att lära känna istället, och det är ju inte heller ett önskvärt resultat
På senare tid har jag börjat tycka att antalet kompisar är en ganska dålig indikator på livskvalitet. För om jag måste förställa mig för att bli omtyckt av en viss person passar vi ju ändå inte ihop, och vitsen med umgänge ska väl ändå vara att man mår bra av det. Mår man inte bra av att umgås, kan man lika gärna låta bli.

Neutrino skrev:Ok, men då undrar jag lite var gränsen går mellan någon man endast "känner ytligt" och någon man känner bättre än så. Vad går gränsen egentligen?

Man känner nog personen lite mer när man kan umgås i timvis endast två personer och delar privata saker och bemöts med respekt.

Kattmat skrev:Ah, det är också ett socialt fel i stil med att man inte får prata om vetenskap, filosofi & sånt.
Man får inte verka som om man inte är lycklig. Man får visserligen ha bekymmer, men det ska vara bekymmer som "alla" kan relatera till (ex. vis vädret är dåligt, det är en vattenläcka i huset, busschauffören var otrevlig i morse, min svärmor är hemsk).
Man bör dessutom vara ungefär lika lyckligt lottad i livet som den man pratar med. Inte ha/haft det uppenbart mycket sämre eller bättre.

Det här gör mig frustrerad. Jag förstår verkligen inte. Varför vill man prata med någon men inte riktigt lära känna personen? Varför vill man inte veta allting (jag vill förstå allt i livet, vilket inkluderar människor jag finner intressanta)? Varför lär man hellre känna en person som döljer vem han/hon är än att faktiskt "handskas" med den riktiga personen? Jag kan inte förstå det. Det finns inte i min värld. Jag vill sannerligen inte lära känna alla (ofta känner jag inget större socialt behov) men när jag väl hittar en person jag tycker är intressant vill jag veta vem den personen verkligen är.

Hur är det ens möjligt att avgöra om man är "ungefär lika lyckligt lottad i livet som den man pratar med"? Om personen man pratar med döljer saker så finns det ju ingen chans att man kan ta reda på det och samtalet kommer att stranda och stanna i något slags superficiellt läge.

Kattmat skrev:Du gör rätt som är selektiv med vad du berättar för vem, fast du är kanske inte tillräckligt selektiv
Det är ju dock ett problem om folk blir nyfikna & frågar!

Dessa problem har uppstått även med folk som faktiskt frågar mig om saker. För inte så längesedan så var det en bekant till mig som började fråga mig om AS (han visste att jag misstänkte att jag hade det för flera år sedan och undrade hur det hade gått med utredning osv). Jag berättade, han ställde följdfrågor och sedan, efter några meddelanden fram och tillbaka, slutade han tvärt att skriva till mig och jag har inte hört något från honom efter det.

plåtmonster skrev:Man känner nog personen lite mer när man kan umgås i timvis endast två personer och delar privata saker och bemöts med respekt.

Det är konstigt för en av de "vänner" jag tror att jag nu förlorat var en person jag kunde umgås med i flera timmar, som delat privat saker med mig också och som jag tycker att jag trivdes ganska bra med. Detta förblir något av ett mysterium för mig.

Neutrino skrev:Varför lär man hellre känna en person som döljer vem han/hon är än att faktiskt "handskas" med den riktiga personen?

Det handlar inte om att man inte vill lära känna den riktiga personen, utan att det finns regler för hur man får vara som riktig person.

Folk föredrar att umgås med sådana som liknar dem själva. Men det sociala livet är delvis även en tävling i status, så folk vill känna sig lite bättre än den de pratar med. Uppfattas den de pratar med som väldigt mycket sämre (pga konstig, fattig eller annat) vill man dock inte ha något med den alls att göra - den platsar inte i klubben. Och om den de pratar med är väldigt mycket bättre (t.ex. extremt smart, supersnygg eller mycket rikare) är det inte heller bra för ingen tycker ju om att känna sig underlägsen.

Jag tror aspergare har så mycket sociala problem inta bara pga våra brister i att tolka kroppspråk och liknande, utan även att man brukar samtidigt vara både märkbart "sämre" och "bättre" än dem man pratar med, så det blir dubbelt fel.

Har man erfarenheter som är väldigt jobbiga (eller som uppfattas som jobbigare än de är pga att de är ovanliga) kan man göra den andra obekväm för att den inte vet vad den ska säga till en, och då undviker den istället personen som gör den obekväm. Det betyder inte nödvändigtvis att den ogillar en, utan att den själv inte vill säga och göra fel saker så att du får en negativ uppfattning om den.

Nu är jag säkert alldeles för cynisk och dömande; folk vill även känna gemenskap, förtroende och vara jämlika, men detta är tendenser som jag har märkt. Det hade varit intressant att höra från NT hur de upplever socialt samspel och vad som gör att de drar sig undan en person. Det är ju svårt att gissa hur en annan tänker om den aldrig talar om det för en.