Jag fick då min diagnos för ca 2 veckor sedan (autismspektrumstörning) och jag hatar den redan. Visst, det var väl mysigt att veta var självföraktet kom ifrån och att kunna se i backspegeln på varför de senaste 15 åren gått åt helvete. Inte lika trevligt att inse att man är mer autistisk än man trott och inte heller lika roande att inse att man inte känner sig själv.

Men så läser jag om hur man kommer till att acceptera sin diagnos. Det finns många aspies som tenderar att kliva upp på den höga hästen och slänga sig med begreppet "neurotypisk"/NT: det finns ett "vi" och "dem". Vi uppmuntras att främmandegöra oss själva. Kanske att inte ursäkta oss så mycket och leva efter NT's villkor. Inte spela i en riggad match ... men personer med AS tenderar ju att avläsa situationer och sociala koder mindre bra och riskerar därför att låta okänsliga, hårda, självcentrerada m.m. - är det då klokt att stärka den bilden genom att peka på en diagnos och rättfärdiga allt beteende? Är det så jag accepterar mig själv, genom att bli mer egocentrisk och motarbeta självanpassning?

Handlar det alltså om att dra igen dragkedjan till min bubbla och svära åt alla NT:are som passerar? Handlar frid och självacceptans om att köra sitt eget race på sina villkor och ta mindre hänsyn till andra? Låter ju som en säljande religion annars att låta alla andra göra jobbet att anpassa sig efter mig istället. Måste vi välja ett utanförskap och måste det bli vi mot dem?

Det handlar inte om "vi och dem" eller att dra igen dragkedjan till någon egen bubbla.
Det handlar bara om att se mer positivt på sig själv som människa.
Att använda ordet neurodiversitet istället för autismspektrumstörning är en bra början, t.ex.
En annan bra grej är att fokusera på sina specialintressen.
Vad tycker du är roligt? Vad intresserar dig?
Vi är varken bättre eller sämre än NT, bara annorlunda.

Livet är ingen tävling. Jag är jag och jag hade inte velat vara någon annan. Det där förstod jag inte innan när jag hatade min diagnos men nu har jag landat i den. Visst jag är jättekänslig för stress, visst jag är väldigt udda från gemene man, men jag älskar att jag är udda. Jag hade inte velat vara som alla andra. Att jag är känslig för stress har gjort mig mer in-touch med mitt inre då jag varit tvungen att adaptera. Ärligheten som de med asperger har är ett vapen. Vi är närmare andra på att vara äkta. Det är en jävla fördel! Men vi är också närmare helvetet än andra, så det är en väldigt fin balansgång, men det är just pga av att det är en så fin balansgång vi har den där möjligheten till andlighet som gemene man inte har.

Jag tror man måste hitta någon balans mellan det extremare "vi och dom" -tänket men ändå inse och acceptera att det är vissa skillnader mellan personer med autismspektrum tendenser (föredrar det framför "störning") och neurotypiska. Som exempel att man har svårare med det sociala samspelet och sämre stresstålighet är ju såklart något man bör fortsätta jobba med och försöka förbättra men samtidigt så måste ändå både en själv och omgivningen till viss del anpassa och acceptera att man som AST fungerar lite annorlunda. Att man blir sedd som en person helt enkelt och inte på förhand utdömd för att "man ska kunna göra/veta/höra/se det" (angående sarkasm eller spontana infall exempelvis).

Dessutom så behöver du inte känna att du inte känner dig själv längre, visst kan det vara jobbigt att få en diagnos men du är fortfarande du och inte din diagnos.

Tack för de kloka orden

Puzzle skrev:Dessutom så behöver du inte känna att du inte känner dig själv längre,visst kan det vara jobbigt att få en diagnos men du är fortfarande du och inte din diagnos.

Sant. Men enligt mitt sätt att se det så är jag den jag är i min nästas ögon. Om jag saknar självinsikten att se hur jag ses av andra människor, så vet jag heller inte riktigt vem jag är. Inte fullt ut.

Men jag menar ju att ens ordet "neurotypisk" existerar bevisar en hel del. Förutom att "neurotypisk" låter som en robotmodell, så är det också en omskrivning för normal. Så fort du är bekväm med ordet NT, då har du också accepterat ett utanförskap. Ordet i sig är något som mest används internt. Eller skulle du öppet och högt talat om NT människor (som om du vore alienerad) på fikarasten? Jag hoppas inte det, för man kan inte hålla på att stryka under sitt utanförskap i sociala situationer, och det är just det som användningen av "NT" gör.
Är du då bekväm med din diagnos så, ja - vad innebär det?

Varför ens tala om vi och dem? Alla är vi människor med fel, brister, positiva egenskaper osv.

Zirre skrev:Varför ens tala om vi och dem? Alla är vi människor med fel, brister, positiva egenskaper osv.

Winterblues skrev:Men jag menar ju att ens ordet "neurotypisk" existerar bevisar en hel del. Förutom att "neurotypisk" låter som en robotmodell, så är det också en omskrivning för normal.

Jag tror ju att ordet myntades av psykologer eller forskare för att kunna diskutera och jämföra autismspektrum med "normala" eller "neurotypiska" utan att behöva referera dom som "onormala - normala" eller "sjuka - friska" men jag kan ha fel.

Ordet "normalt" är väldigt svårdefinierat måste jag säga, tror aldrig jag riktigt känt mig som det utan man har nog alltid känt sig lite annorlunda även när man var ung och bland vännerna. Sen när jag blev äldre började jag klä mig "onormalt" (svart, nitar, dödskallar och bandtröjor) just för att "sticka ut" och komma bort från det "normala" där jag ändå inte kände att jag passade in bara för att komma in i en mindre grupp av människor med samma klädstil där man inte heller passade in.

Så på ett sätt kände jag mig och hade redan accepterat att jag var "onormal" innan jag fick min diagnos (som för den delen också är rätt nyligen) vilket säkert kan vara anledningen att jag inte tog särskilt illa vid mig av att få diagnosen. Men jag skulle ändå inte riktigt säga att jag har accepterat ett "utanförskap" för jag känner mig inte riktigt "utestängd" utan man har helt enkelt vissa skillnader i hjärnan som gör att man tolkar saker på ett annorlunda sätt än majoriteten. Bara för att man ingår i en minoritet behöver man inte vara utanför, så att säga.

"Neurotypiska" eller "NT" använder jag (och vad jag har sett av andra) egentligen bara istället för "normal" eller "personer utan AST" för att kunna diskutera på forum som det här hur "NT" eller en själv kan ha tolkat/misstolkat någon situation för att kunna prata ut om sånt så man kan förstå och lära sig och man är kanske inte alltid bekväm med att prata med just den personen som det hände med. Annars använder jag ordet lika ofta som andra använder "asperger" eller "autism", säger någon "Ni aspergare.." så svarar jag oftast med "Ni neurotypiska" med skämtsam stämma och glimten i ögat för som sagt så ÄR man inte sin diagnos, man har den så det är bara en liten del av en själv.

Winterblues skrev:Om jag saknar självinsikten att se hur jag ses av andra människor.

Varför skulle du sakna självinsikt, om det går bra att jag frågar? Tror alla har mer eller mindre svårt att se hur andra människor ser än just för att människor ser oftast det dom vill se så jag tror inte riktigt man har sämre självinsikt för att man har AST.

Zirre skrev:Varför ens tala om vi och dem? Alla är vi människor med fel, brister, positiva egenskaper osv.

På ett sätt håller jag med men samtidigt om man har AST så har man ju oftast problem med det sociala så då tycker jag ändå att det är helt okej att prata om "dom neurotypiska" i lärande syfte. Eller egentligen kan det väl gälla alla så länge som det handlar om att få en bättre förståelse och att man inte talar omotiverat nedlåtande om "dom".

Kostymhippie skrev:Det handlar inte om "vi och dem" eller att dra igen dragkedjan till någon egen bubbla.
Det handlar bara om att se mer positivt på sig själv som människa.
Att använda ordet neurodiversitet istället för autismspektrumstörning är en bra början, t.ex.
En annan bra grej är att fokusera på sina specialintressen.
Vad tycker du är roligt? Vad intresserar dig?
Vi är varken bättre eller sämre än NT, bara annorlunda.

-Exakt så.

Zirre skrev:Varför ens tala om vi och dem? Alla är vi människor med fel, brister, positiva egenskaper osv.

Hoppas du förstår att det är så jag också tycker det borde vara, men att det inte är så när jag ser mig om på forumet. Det är en viss skillnad på att hur ett sakförhållande bör vara och hur det faktiskt ligger till.

KrigarSjäl skrev:

Kostymhippie skrev:Vi är varken bättre eller sämre än NT, bara annorlunda.

-Exakt så.

Antar att mitt "problem" ligger här egentligen. Jag tycker inte om att vara annorlunda i de sociala sammanhangen. Jag tycker fortfarande det finns ett "vi och dem"-tänk, även bland er som skrivit här.

Att vara AS är en identitet, för många. Vissa omfamnar den, andra tar avstånd. Men om det är en identitet så skapas det lätt sammanhållning och samhörighet bland de som befinner sig inom detta autismspektrum. Därmed blir det väl lätt att man som grupp och individ tenderar att spä på ett utanförskap som alltid funnits där - det är någonting som behöver motarbetas, så det inte landar i en slät ovilja gentemot omgivningen och ett motstånd till anpassning.

Men bara av att höra Puzzle resonera så känner jag att jag släpper guarden lite. Tror nog jag behöver smälta information angående min utredning innan jag kan förvänta mig en bekväm landning i diagnosen.

Winterblues skrev:Men bara av att höra Puzzle resonera så känner jag att jag släpper guarden lite. Tror nog jag behöver smälta information angående min utredning innan jag kan förvänta mig en bekväm landning i diagnosen.

Se där, det tar jag nog som en komplimang, man tackar.

Nu vet jag i för sig inte hur gammal du är men med tiden och kanske särskilt när man väl är medveten om vilka sociala sammanhang man har svårt för så kan man ju träna och bli bättre på dom så man vet vad som gäller och på så sätt se till att man inte beter sig annorlunda/"onormalt", eller åtminstone att det syns mindre utåt sett.

Men jag hoppas att det löser sig för dig, antingen att det lugnar sig efter att du haft diagnosen en tid eller att du hittar någon tankebana kring diagnosen som du känner att du trivs med, och ännu viktigare att du "lär dig förstå" och trivs med dig själv.

Haha jo det ska du göra Puzzle
Jag är 32, så relativt gammal. Jag har nämnt det i andra poster, men jag fick min diagnos nyligen. Sedan inträffade det några händelser som fick mig att reflektera ordentligt - jag är antagligen mer autistisk än jag tidigare trott. Så då återstår bara självinventering, och att i en ny ansats försöka reda ut om jag är den jag tror jag är; hur jag speglas; vad jag alstrar.

Winterblues skrev:

Zirre skrev:Varför ens tala om vi och dem? Alla är vi människor med fel, brister, positiva egenskaper osv.

Hoppas du förstår att det är så jag också tycker det borde vara, men att det inte är så när jag ser mig om på forumet. Det är en viss skillnad på att hur ett sakförhållande bör vara och hur det faktiskt ligger till.

KrigarSjäl skrev:

Kostymhippie skrev:Vi är varken bättre eller sämre än NT, bara annorlunda.

-Exakt så.

Antar att mitt "problem" ligger här egentligen. Jag tycker inte om att vara annorlunda i de sociala sammanhangen. Jag tycker fortfarande det finns ett "vi och dem"-tänk, även bland er som skrivit här.

Att vara AS är en identitet, för många. Vissa omfamnar den, andra tar avstånd. Men om det är en identitet så skapas det lätt sammanhållning och samhörighet bland de som befinner sig inom detta autismspektrum. Därmed blir det väl lätt att man som grupp och individ tenderar att spä på ett utanförskap som alltid funnits där - det är någonting som behöver motarbetas, så det inte landar i en slät ovilja gentemot omgivningen och ett motstånd till anpassning.

Men bara av att höra Puzzle resonera så känner jag att jag släpper guarden lite. Tror nog jag behöver smälta information angående min utredning innan jag kan förvänta mig en bekväm landning i diagnosen.

Det finns alltid den problematiken i alla grupper - kolla bara in alla religiösa och politiska grupper och du kommer se vilka hetsiga diskussioner det kan bli om meningsskiljaktigheter.

Alla är annorlunda i sociala situationer, det finns ingen normalitet hur mycket än vissa vill hävda det, detta gäller framför allt NT tyvärr.

Ålder, hur man mår och har mått, bakgrund och en massa annat påverkar hur man ser på sin AS. Jag fick diagnos som liten och mina päron har alltid haft en okomplicerad inställning till mig, så jag har haft lättare att acceptera hur jag är. Andra kan ha det svårare och det är OK så, vi har inte samma förutsättningar. Ta den tid du behöver att ta in din diagnos, men fokusera också på det du tycker är roligt, spännande och intressant i den här världen.

Inte många med AS har sett det som att det är fel på NT - men många med NT har sett det som att det är fel på AS. Se där en anledning till att 'skilja' mellan NT och AS.

Det handlar om upplysning och anpassning - och då är det inte självklart att det är NT som ska upplysas och AS som ska anpassas. Jag t ex skulle behöva upplysning om hur emotionell kommunikation går till och som så ofta är det svårt med upplysning... Och så här skriver Christopher Gillberg i sin bok:

"Pedagogik, social och annan träning, beteendemodifikation och medicinering - allt detta kommer i andra hand jämfört med uppgiften att försöka anpassa omgivningens attityder, och därmed bemötande, till Aspergerpersonens mycket betydande, och inte sällan dolda, funktionshinder."

På ett sätt tror jag man ska vara försiktig med att försöka "dela upp sig själv" om vad som är "autistiskt" och inte och särskilt om man redan har svårt för diagnosen så är det nog lätt att man får allt dåligt med sig själv och sitt liv att vara på grund av diagnosen och man börjar hata diagnosen ytterligare för man bygger upp en bild av att ens liv hade varit "perfekt" om man inte hade haft AST.

Nu återigen så vet jag inte så mycket om dig för jag har inte läst dina andra trådar men såvida du inte har haft kontakt med psykiatrin väldigt länge och helt enkelt haft problem med att få en diagnos så skulle jag nog säga att du har relativt "lite" AST ändå eftersom du har på något sätt kunnat ordna upp ett liv utan att behöva "extrahjälp" tidigare. Så jag vågar nog säga att du har/har haft något annat problem med livet också som har ställt till det och det hade kunnat hända även om du inte var autistisk. Jag menar ju inte att vara elak med det utan jag "tänker bara högt" eller vad man kan säga.

Så försök istället att se dig själv som en hel person med bra och dåliga sidor som vem som helst annars än att försöka reda ut vad som beror på vad och som Kostymhippie säger så se till att du tar dig tid att göra sånt som du tycker är roligt och intressant också så du inte fastnar i att försöka reda ut dit psyke och din bakgrund för det kommer du nog ändå aldrig kunna göra helt och det är ändå inte något du kan göra någonting åt, tyvärr.

Reflektera, hitta, börja jobba på och bitvis acceptera dina svårigheter men försök se framåt istället för bakåt för "you're not going that way anyway".

Jag upplever det tvärt om mot dig - är 33 och tog själv initiativ till diagnos samt är glad över att jag fick den.
Tycker det har ökat min förståelse för hur min hjärna fungerar, vilket är både till nytta, och intressant. Det innebär också att jag har rätt till extra hjälp med myndighetskontakter, söka arbete och liknande, när de tidigare bara struntat i mig. Jag tror inte diagnosen får folk att uppfatta mig mer negativt; de kategorierna av människor har nämligen aldrig respekterat mig ändå.

Jag tror det här att ställa AS mot NT är just det. (Vissa grupper av) NT har redan valt att dra upp en gräns och säga att vi är konstiga och sämre. Då gör vi samma sak tillbaka, och litegrann får de skylla sig själva. Man får vara försiktig bara, så att man inte kategoriskt fördömer folk bara för att de är NT. Då gör man ju samma fel själv. Felet är ju inte att de trångsynta är NT, utan att de är trångsynta.

Sen är det också så, att man förstår inte alltid varför NT gör och säger på vissa sätt. Då är det bra att kunna diskutera hur de eventuellt tänker. Det är inte att dela upp utan att försöka förstå, så att kommunikationen blir bättre.

Det är extremt vanligt att neurotypiska personer inte kan vara tydliga när ett socialt fel begås. Sådana felsteg ses också som oförlåtliga. Det saknas också förståelse för att det finns olika drivkrafter i livet. Så det är inte bara att något är annorlunda utan en ganska stor brist på ödmjukhet och respekt. Alla är inte så, men det är den stora majoriteten som har effekt.

plåtmonster skrev:Det är extremt vanligt att neurotypiska personer inte kan vara tydliga när ett socialt fel begås. Sådana felsteg ses också som oförlåtliga. Det saknas också förståelse för att det finns olika drivkrafter i livet. Så det är inte bara att något är annorlunda utan en ganska stor brist på ödmjukhet och respekt. Alla är inte så, men det är den stora majoriteten som har effekt.

Och sen har vi det där med att relativt små misstag kan ses som oförlåtliga medan rejäla felsteg ofta slätas över.
Kan vara mer OK att få ett raseriutbrott och trasha en hel bostad än att säga ifrån lugnt vid fel tillfälle.
Eller mer OK att vara notoriskt otrogen än att snacka med en viss annan person i en viss situation.
Ungefär som att man skulle få ett enkelt bötesstraff för grov misshandel men flera år i fängelse för att man snattar godis på mataffären.

Kostymhippie skrev:Ta den tid du behöver att ta in din diagnos, men fokusera också på det du tycker är roligt, spännande och intressant i den här världen.

Tack. Jag ska försöka göra detta

gadas skrev:Inte många med AS har sett det som att det är fel på NT - men många med NT har sett det som att det är fel på AS. Se där en anledning till att 'skilja' mellan NT och AS.

Och här finns ju det här "vi mot dem"-tänkandet som jag försöker rota i. Min syn (för tillfället) på det är att AS är ett typ av handikapp - men här är det oerhört viktigt att skilja på olika egenskaper och dess olika kategoritillhörighet:
T.ex. så kan jag tänka mig att oförmåga/bristande förmåga att läsa av kroppsspråk inte har någonting med norm att göra - det är ett handikapp eftersom det begränsar kommunikation och medför en extra anspänning. Oförmåga att läsa mellan rader, social klumpighet
Ett annat problem kan vara arbetsliv/samhälle/tidsålder/osv och det här har väl mer att göra med normer som helt naturligt formats av en majoritet. Det späder på utanförskapet, även genom konsekvenser som sjukskrivningar/förtidspensionering (läs: lägre klasstillhörighet), svårare att finna kärlek m.m
För mig finns där "fel" hos mig, även om jag inte lägger så mycket tyngd i ordet. Det finns ju positiva effekter också, och dem är jag många gånger tacksam över Men "fel" säger jag eftersom jag inte har klarat att ta alla de steg jag velat här i livet och jag ser mina vänner långsamt växa om mig.

Puzzle skrev:Nu återigen så vet jag inte så mycket om dig för jag har inte läst dina andra trådar men såvida du inte har haft kontakt med psykiatrin väldigt länge och helt enkelt haft problem med att få en diagnos så skulle jag nog säga att du har relativt "lite" AST ändå eftersom du har på något sätt kunnat ordna upp ett liv utan att behöva "extrahjälp" tidigare.

Jag tror också jag har relativt lite AS. Känner mig faktiskt mer autistisk än AS (om det ens går att särskilja dem så), men jag tror jag ljuger för mig själv.
Har funderat och känt att något är fel i 15 år. När jag var en 19 sökte jag hjälp och fick en sk screening (bedömning ifall vidare utredning var befogat), men de skickade hem mig med orden "Du är normal". Sedan gick de mesta åt helvete de följande åren. Kunde inte behålla jobb. Förstod inte var stressen kom ifrån. Kaos i min hjärna.
Så småningom hamnade jag hos vuxenpsykiatrin och efter några år skickade de mig vidare till en beroendeklinik. De senaste fem åren misstänkte jag att jag hade AS ... så det har varit en lång resa och jag vet inte riktigt hur autistisk jag är.
En av mina vänner reagerade positivt när jag talade om att jag hade autismspektrum/AS - och han skrattade och sa att han inte var förvånad när jag frågade. En annan kompis hamnade lite mer i försvarsställning först och trodde inte på mig och kritiserade alltihop - men han behöver nog bara lite mer tid på sig

Kattmat skrev:Jag upplever det tvärt om mot dig - är 33 och tog själv initiativ till diagnos samt är glad över att jag fick den.
Tycker det har ökat min förståelse för hur min hjärna fungerar, vilket är både till nytta, och intressant. Det innebär också att jag har rätt till extra hjälp med myndighetskontakter, söka arbete och liknande, när de tidigare bara struntat i mig. Jag tror inte diagnosen får folk att uppfatta mig mer negativt; de kategorierna av människor har nämligen aldrig respekterat mig ändå.

Det känns lite bättre för varje vecka som går tycker jag. Om jag sedan kan få hjälp och stöd i arbete så känner jag lite hopp om att kunna leva ett drägligt liv.

Kattmat skrev:Jag tror det här att ställa AS mot NT är just det. (Vissa grupper av) NT har redan valt att dra upp en gräns och säga att vi är konstiga och sämre. Då gör vi samma sak tillbaka, och litegrann får de skylla sig själva.

Här ringar du in lite av anledningen till varför jag startade tråden. Kanske att man oundvikligen hamnar i ett "vi och dem"/"vi mot dem" genom det utanförskap som finns. Själv anser jag att det är lite som att sätta på sig en offerkofta som luktar bitterhet.
Jag är sämre än majoriteten inom vissa områden (notera att jag inte använde ordet NT, utan majoriteten, och där inkluderas ALLA. Dvs jag speglar mig i världen och lägger inget utanförskap i den meningen). Och jag är lite konstig och udda - lite excentrisk, men det är sådan jag är uppenbarligen. Men då stöttar jag mig mot detta citat:

"It is no measure of health to be well adjusted to a profoundly sick society".

- Jiddu Krishnamurti

Winterblues skrev:T.ex. så kan jag tänka mig att oförmåga/bristande förmåga att läsa av kroppsspråk inte har någonting med norm att göra - det är ett handikapp eftersom det begränsar kommunikation och medför en extra anspänning. Oförmåga att läsa mellan rader, social klumpighet

Det är inte oförmågan utan kravet på förmåga och sätt att kommunicera som ställer till det. Och vilken grupp ställer detta krav..

Winterblues skrev:Ett annat problem kan vara arbetsliv/samhälle/tidsålder/osv och det här har väl mer att göra med normer som helt naturligt formats av en majoritet. Det späder på utanförskapet, även genom konsekvenser som sjukskrivningar/förtidspensionering (läs: lägre klasstillhörighet), svårare att finna kärlek m.m

När det blir krav på att följa normen även inom irrelevanta områden t.ex utanför jobbet så skapas det ett utanförskap.

Winterblues skrev:Här ringar du in lite av anledningen till varför jag startade tråden. Kanske att man oundvikligen hamnar i ett "vi och dem"/"vi mot dem" genom det utanförskap som finns. Själv anser jag att det är lite som att sätta på sig en offerkofta som luktar bitterhet.

Om en grupp aktivt exkluderar en annan genom att sätta vissa krav för hur man skall fungera så resulterar det såklart i problem och negativ återkoppling.

Att släta över och förneka de skillnader som finns driver inte saken vidare. Det skapar bara förvirring och återigen personer som blir vilse för att de inte vet varför de inte kan få saker att fungera i livet.

Winterblues skrev:

Kattmat skrev:Jag tror det här att ställa AS mot NT är just det. (Vissa grupper av) NT har redan valt att dra upp en gräns och säga att vi är konstiga och sämre. Då gör vi samma sak tillbaka, och litegrann får de skylla sig själva.

Här ringar du in lite av anledningen till varför jag startade tråden. Kanske att man oundvikligen hamnar i ett "vi och dem"/"vi mot dem" genom det utanförskap som finns. Själv anser jag att det är lite som att sätta på sig en offerkofta som luktar bitterhet.

I grund och botten är det väl ganska sunt att man tar avstånd från sådana som inte respekterar en, istället för att försöka vinna deras gillande. Fast uppdelningen i AS/NT är en generalisering; man generaliserar lätt. Finns NT som är öppna och även som är udda/har haft otur i livet. De ska inte behöva anklagas för något som andra har gjort.

Att man som aspergare är funktionshindrad beror inte bara på en själv tycker jag. Vårt sätt att fungera blir "funktionshindrat" delvis för att samhället så som det är organiserat nu och den sociala kulturen som den är just nu inte passar oss; det gör att de flesta av oss misslyckas med att få tillfredsställande liv. Tänk om mina vetenskapliga intressen tagits till vara av samhället när jag var liten, t.ex. Istället har jag lagt ner nästan all min tid från tonåren och framåt på att försöka förstå varför allt går så fel, samt verklighetsflykt från allt som är fel.

Man skulle också kunna säga att NT är funktionshindrade på de områden där AS brukar vara bättre, men de är i majoritet och därför är det våra brister som sjukdomsförklaras.
Jag förnekar inte att jag har en del rätt stora svagheter och skulle gärna slippa dem, men mina styrkor och små excentriciteter som egentligen inte borde göra det svårt för mig vill jag inte byta bort.

Kattmat skrev:Man skulle också kunna säga att NT är funktionshindrade på de områden där AS brukar vara bättre

Det är där en rätt bra möjlighet finns. Då kan man smälla entisar på fingrarna utan att de kan göra så mycket tillbacks.

Winterblues skrev:Kanske att man oundvikligen hamnar i ett "vi och dem"/"vi mot dem" genom det utanförskap som finns. Själv anser jag att det är lite som att sätta på sig en offerkofta som luktar bitterhet.

En annan aspekt är då varför det då finns så många som finner samma svårigheter men dessutom finner att de har så mycket gemensamt och fungerar relativt NT mycket bättre ihop.

plåtmonster skrev:

Winterblues skrev:T.ex. så kan jag tänka mig att oförmåga/bristande förmåga att läsa av kroppsspråk inte har någonting med norm att göra - det är ett handikapp eftersom det begränsar kommunikation och medför en extra anspänning. Oförmåga att läsa mellan rader, social klumpighet

Det är inte oförmågan utan kravet på förmåga och sätt att kommunicera som ställer till det. Och vilken grupp ställer detta krav..

Här skiljer sig mitt synsätt ganska mycket. Jag ser det inte som en GRUPP utan som en MAJORITET. Tyvärr, men det är ju så det fungerar, majoriteten brukar bestämma. Men sedan tycker jag varken social interaktion har direkt att göra med vare sig olika grupper eller majoriteter. Det handlar om naturliga samspel och saknar man ett naturligt samspel så är det ingens fel.

Alltså jag tycker det känns bra med den typ av gemenskap som verkar finnas här sinsemellan och jag kan också känna den ibland när jag träffar en främling och jag märker på personen att den har AS. Inte alltid, men ofta.
Men jag finner det naturligt och samtidigt väldigt konstigt att det här agget mot NT finns: de-anpassar-sig-inte-efter-oss-så-då-skjuter-jag-undan-alla-NT-attityden - den återfinns ju inte inom några av de andra neuropsykologiska diagnoserna.
Tror ni seriöst att en person med OCD eller grav ADHD inte stöter på problem i vardagen? Jag har jobbat som elevassistent åt elever som inte får lov att vara i klassrumssammanhang - de fick ha sin undervisning i en villa och blev väldigt isolerade. Förvisso skiljer sig de neuropsykologiska diagnoserna sig åt väldigt mycket och problemen blir oftast av helt annan typ, men de har ju också ett handikapp även om det precis som för AS många gånger är en styrka. Men de gör heller inga grupperingar och pratar om "vi och dem". "NT" finns liksom inte i deras vokabulär ... så någonting måste ju vara annorlunda? Min gissning är att det landar i en frustration i den "sociala dyslexin"
(sedan kan man diskutera detta eftersom kunskapen/toleransen/insatsen sett större ut för andra neuropsykologiska tillstånd genom åren. "Kunskapen" om AS består fortfarande mest av fördomar tror jag. Men en ökad kunskap skulle inte löst mycket - om inte du som läsare med AS kan anpassa dig, hur har du då tänkt att alla andra ska kunna vara förmögna att anpassa sig till dig? Varför skulle de? Det låter skruvat).

Kattmat skrev:

Winterblues skrev:

Kattmat skrev:Jag tror det här att ställa AS mot NT är just det. (Vissa grupper av) NT har redan valt att dra upp en gräns och säga att vi är konstiga och sämre. Då gör vi samma sak tillbaka, och litegrann får de skylla sig själva.

Här ringar du in lite av anledningen till varför jag startade tråden. Kanske att man oundvikligen hamnar i ett "vi och dem"/"vi mot dem" genom det utanförskap som finns. Själv anser jag att det är lite som att sätta på sig en offerkofta som luktar bitterhet.

I grund och botten är det väl ganska sunt att man tar avstånd från sådana som inte respekterar en, istället för att försöka vinna deras gillande.
...//...
Jag förnekar inte att jag har en del rätt stora svagheter och skulle gärna slippa dem, men mina styrkor och små excentriciteter som egentligen inte borde göra det svårt för mig vill jag inte byta bort.

Jo jag har kanske en del att lära mig av de mer erfarna (och det inkluderar nog alla föregående talare) Och jag instämmer med att även jag har en del styrkor som jag inte vill bli av med. Det är väl denna kluvna häxblandning av skam, bitterhet och stolthet som driver aspies till grupptillhörighet och identitet.

Jag får definiera en konkret fråga:

Varför gör aspies indelningen "neurotypisk" och "aspies", när inte det behovet finns hos någon av de övriga neuropsykiatriska diagnoserna?
- aspies är de enda som frivilligt sätter sig i ett utanförskap genom själva definitionen.