Vad är det jobbigaste med Aspergers?
Vad är det jobbigaste med Aspergers?
Jag vet inte om något är jobbigt direkt.
För ca 25 år sedan (jag är 52 idag) brukade jag läsa Epiktetos, "Handbok i livets konst". Det gav mig tröst och gör fortfarande då jag brukar erinra mig hans livsvisdom. Epiktetos är stoiker och en frigiven slav. Han är bl a berömd för anekdoten då han återberättar historien om då han fick sitt ben avbrutet av sin herre. Epiktetos sade till sin ägare, om du fortsätter att bända på mitt ben, så kommer det att gå av. Benet gick av och Epiktetos konstaterade bara att han fick rätt.
Centralt hos Epiktetos är föreställningen om "adiafora". Adiafora är det som inte tillkommer dig, det som du inte kan påverka och som därför ligger utanför dig. Bry dig därför inte om detta. Att benet gick av, det låg utanför Epiktetos makt. Han konstaterade bara vad som var på gång att hända och vad som hände. Något annat kunde han inte göra. Borde han inte ha upprörts, klandrat sin ägare? Detta skulle vara fåfängt och bortkastad energi. Inget gott skulle komma därur.
Epiktetos konstaterar att det bara är dåraktigt att försöka påverka det opåverkbara, det som ligger utanför den egna makten. Det enda du kan påverka är din egen föreställning om det som finns.
Det är så det är att vara autistisk (jag föredrar ordet "autism" före Aspergers) för mig. Jag konstaterar att världen är som den är, min konstiga plats i denna, men jag kan ingeting göra åt detta. Jag kan bara gilla läget, acceptera att jag är som jag är och att världen är som den är, något annat finns inte att göra eller säga om det.
Eftersom mitt funktionshinder inte är något jag kan påverka, inte heller hur världen är gestaltad, hur den ser på mig, så kan jag bara föreställa mig det varande som ett faktum vilket det bara skulle vara dåraktigt att bekymra sig över.
Så, frågan ingen. Vad är jobbigt? Det jobbiga är sålunda uppenbart. Det är när jag föreställer mig att det skulle kunna vara annorlunda då det inte kan vara annorlunda och då det inte kan vara annorlunda men jag ändå tror att det skulle kunna vara det, begår jag våld på mig själv och anklagar mig för att inte var annorlunda eller världen för att inte vara det, men allt detta är bara adiafora.
För ca 25 år sedan (jag är 52 idag) brukade jag läsa Epiktetos, "Handbok i livets konst". Det gav mig tröst och gör fortfarande då jag brukar erinra mig hans livsvisdom. Epiktetos är stoiker och en frigiven slav. Han är bl a berömd för anekdoten då han återberättar historien om då han fick sitt ben avbrutet av sin herre. Epiktetos sade till sin ägare, om du fortsätter att bända på mitt ben, så kommer det att gå av. Benet gick av och Epiktetos konstaterade bara att han fick rätt.
Centralt hos Epiktetos är föreställningen om "adiafora". Adiafora är det som inte tillkommer dig, det som du inte kan påverka och som därför ligger utanför dig. Bry dig därför inte om detta. Att benet gick av, det låg utanför Epiktetos makt. Han konstaterade bara vad som var på gång att hända och vad som hände. Något annat kunde han inte göra. Borde han inte ha upprörts, klandrat sin ägare? Detta skulle vara fåfängt och bortkastad energi. Inget gott skulle komma därur.
Epiktetos konstaterar att det bara är dåraktigt att försöka påverka det opåverkbara, det som ligger utanför den egna makten. Det enda du kan påverka är din egen föreställning om det som finns.
Det är så det är att vara autistisk (jag föredrar ordet "autism" före Aspergers) för mig. Jag konstaterar att världen är som den är, min konstiga plats i denna, men jag kan ingeting göra åt detta. Jag kan bara gilla läget, acceptera att jag är som jag är och att världen är som den är, något annat finns inte att göra eller säga om det.
Eftersom mitt funktionshinder inte är något jag kan påverka, inte heller hur världen är gestaltad, hur den ser på mig, så kan jag bara föreställa mig det varande som ett faktum vilket det bara skulle vara dåraktigt att bekymra sig över.
Så, frågan ingen. Vad är jobbigt? Det jobbiga är sålunda uppenbart. Det är när jag föreställer mig att det skulle kunna vara annorlunda då det inte kan vara annorlunda och då det inte kan vara annorlunda men jag ändå tror att det skulle kunna vara det, begår jag våld på mig själv och anklagar mig för att inte var annorlunda eller världen för att inte vara det, men allt detta är bara adiafora.
Vad är det jobbigaste med Aspergers?
Ser mer som felaktig uppväxt, att man inte fick rätt ledning och verktyg att hantera saker, än att något beror på något tillstånd. Tror autism eller att vara annorlunda är något man kan hantera.
Vad är det jobbigaste med Aspergers?
Det varierar, just nu skulle jag säga att det jobbigaste är att man har svårt för att ta sig för och börja med olika saker samt svårigheterna för förändring.
Vad är det jobbigaste med Aspergers?
1. Den begränsade orken i sociala sammanhang och att man är socialt inkompetent
vilket resulterar i
2. Svårt att få en stadig inkomst pg.a. de flesta arbeten kräver att man är utåtriktad och socialt kompetent
vilket resulterar i
3. Att man inte kan bosätta sig i ett läge där man trivs
4. Ha bil så man kan ta sig till olika ställen
5. Resa
6. The list goes on
Story of my life. Hoppas det blir bättre i framtiden, gäller att hitta en strategi
vilket resulterar i
2. Svårt att få en stadig inkomst pg.a. de flesta arbeten kräver att man är utåtriktad och socialt kompetent
vilket resulterar i
3. Att man inte kan bosätta sig i ett läge där man trivs
4. Ha bil så man kan ta sig till olika ställen
5. Resa
6. The list goes on
Story of my life. Hoppas det blir bättre i framtiden, gäller att hitta en strategi
Vad är det jobbigaste med Aspergers?
1. Att jag inte riktigt har accepterat mig själv.
2.Att jag skulle vilja vrida tillbaka klockan o göra saker annorlunda.
3. Att jag inte alltid ska säga sanningen. (Utan hålla käften).
2.Att jag skulle vilja vrida tillbaka klockan o göra saker annorlunda.
3. Att jag inte alltid ska säga sanningen. (Utan hålla käften).
- Spindelmannen
- Inlägg: 29
- Anslöt: 2013-08-28
- Ort: Värmland
Re: Vad är det jobbigaste med Aspergers?
Mitt intryck är att det finns en massa mördare där ute så inte konstigt att man har svårt att komma igång.
Vad är det jobbigaste med Aspergers?
Hettan skrev:1. Den begränsade orken i sociala sammanhang och att man är socialt inkompetent
vilket resulterar i
2. Svårt att få en stadig inkomst pg.a. de flesta arbeten kräver att man är utåtriktad och socialt kompetent
vilket resulterar i
3. Att man inte kan bosätta sig i ett läge där man trivs
4. Ha bil så man kan ta sig till olika ställen
5. Resa
6. The list goes on
Story of my life. Hoppas det blir bättre i framtiden, gäller att hitta en strategi
Vilken "bra" sammanfattning. Så borde jag formulerat d ovan.
Re: Vad är det jobbigaste med Aspergers?
Håller med Spindelmannen om det där med att hålla käft. Folk frågar, jag svarar men det verkar alltid bli fel. Hur ska jag kunna veta vilka lögner som önskas?
Sen är ett av mina problem att uttrycka mig lagom kort och sammanfattande. Alla, utan undantag, klagar på att jag förklarar för långt och beskriver för exakt.
Ett annat problem kan vara 'stenansiktet' och att man är svår att läsa av. Det kan vara kul också men oftast är det ett problem. Jag ser ju själv i spegeln att jag ser lika mordisk ut när jag ler som när jag inte gör det..
Sen är ett av mina problem att uttrycka mig lagom kort och sammanfattande. Alla, utan undantag, klagar på att jag förklarar för långt och beskriver för exakt.
Ett annat problem kan vara 'stenansiktet' och att man är svår att läsa av. Det kan vara kul också men oftast är det ett problem. Jag ser ju själv i spegeln att jag ser lika mordisk ut när jag ler som när jag inte gör det..
Vad är det jobbigaste med Aspergers?
Att jag inte kan upprätthålla någon form av relation. Jag blir för ärlig = elak, obvi, vilket förstås inte uppskattas. En annan centralt jobbig grej är att jag har väldigt, väldigt svårt att lära känna nya människor. Jag vet inte vad jag ska säga, vilket gör att folk tror att jag är tråkig och därför inte vill lära känna mig.
Återgå till Att leva som Aspergare