Hoppas att det här är det rätta forumet för vad jag vill prata om. Ber om ursäkt om det är fel.

Jag fick min diagnos när jag var 23 år gammal, nästan i samband med min utflyttning från hemmet. Nu är jag 27. Efter det jag fick min diagnos har jag varit i kontakt med AF, FK och nu senast LSS. Jag har även aktivitetsersättning sedan ett drygt halvår tillbaka. Anledningen till att jag skriver om det här är på grund av just LSS och ett "vägskäl" som jag nu står inför. Under ett möte med två LSS-människor och min "förträffliga" FK handläggare fick jag veta att jag har ett val. Antingen går jag tillbaka till AF och blir betraktad som någorlunda arbetskapabel - med allt vad det innebär - eller så accepterar jag daglig verksamhet hos LSS. Jag har redan besökt två olika sådana verksamheter och mina intryck har enbart varit negativa. Jag respekterar vad de håller på med och att deras insatser för dysfunktionella är lovvärda, men jag är inte en person med grava problem. Jag är jag. Jag vet precis vem jag är och vad jag är kapabel till.

Fortfarande är jag tveksam till försoningen mellan mig - som jag är - och diagnosen. Jag lever ett självständigt liv och är kompetent i många saker. Jag har lite tålamod för människor men jag är även flexibel när det gäller dem. Jag kan arbeta, om jag har tillräckligt mycket psykisk energi (som min läkare kallar det), och därför är den här senaste utvecklingen oroväckande. För första gången känner jag mig riktigt, riktigt annorlunda. Jag har alltid varit udda och reserverad men jag har aldrig betraktat mig själv som handikappad (eller hur man nu vill beskriva det). Förmodligen ingen annan heller. Bara lite egen. Daglig verksamhet känns som ett steg i fel riktning för mig. Jag har praktiserat på tre olika ställen sedan jag fick min diagnos och det har gått bättre och bättre. Jag kan fortfarande inte arbeta halvtid men jag har fortfarande förhoppningar om det i framtiden. Just nu känner jag mig dock bara förminskad.

Jag har sett vad daglig verksamhet har att erbjuda och inget av det känns passande för mig. Jag kan dock inte vara utan min ersättning och stabiliteten den tillför mitt liv. Jag kan inte gå tillbaka till socialbidrag och allt det där. Jag orkar inte. Kanske är det fel av mig att känna mig förnedrad men jag kan inte hjälpa det. Jag har diagnosen Asperger men jag är fortfarande den jag alltid har varit. Jag har bevisat att jag har potentialen att arbeta som vilken annan person som helst, dock inte lika intensivt. Nu har jag DV framför mig där jag skall vara för att "bevisa" att jag går att lita på. Efter det kanske det finns en praktikplats för mig någonstans.

Vad skall jag göra? Jag passar inte in i DV och jag gillar inte den miljön. Jag är myndig och är enligt rykten även klipsk, därför vill jag inte höra vad som är bäst för mig hela tiden. Jag blir arg när jag hör det, dock invärtes. Det sista jag vill är att sabotera mina möjligheter. Är det bara jag som är fånig och tänker för mycket (som vanligt) eller är min oro/frustration befogad? Är det någon med liknande erfarenheter? Vad bör mitt nästa steg vara? Svälja min stolthet och börja med DV, hoppas att det leder till något konkret? Eller går jag den andra och betydligt mer riskfyllda vägen? Jag föredrar att stå på mina egna ben och styra mitt eget liv, vilket är varför jag sällan ber om råd: nu står jag dock helt utan svar.

Moderator Alien: Förtydligade rubriken.

Har du någon möjlighet att få en särskild handläggare för funktionshindrade på Arbetsförmedlingen? Jag har en sådan och jag tror man har rätt till det.

Du kan försöka få ett jobb med lönebidrag; det innebär att arbetsigvaren kompenseras för att hen anställer en person som inte är 100% produktiv och/eller behöver särskild anpassing för att klara av jobbet. Det låter väl som en möjlig kompromiss mellan DV och vanligt jobb?

Tyvärr så tror jag inte ett jobb - även om det är med lönebidrag - är aktuellt för mig just nu. Jag är alltför orutinerad och mentalt svag vid tillfället. Förhoppningsvis blir det ändring på det i framtiden. Nu gäller det att bygga upp mig själv och få mer erfarenhet, helst genom en givande praktikplats. Om det skulle ske på en arbetsplats som någorlunda passar mina behov så är det ännu bättre. Det har varit diskussioner om lönebidrag för min del innan och det kommer troligtvis att tillämpas när jag väl når dit. Angående särskild handläggare är jag mer osäker. Jag har ingen kontakt med AF för närvarande och får allt mitt stöd från FK. Jag tror att jag hade en sådan handläggare när jag senast var kopplad till AF. Jag blev dock snabbt kopplad till en annan verksamhet som hjälpte mig med praktikplatser och dylikt. Det var innan jag fick aktivitetsersättning.

Så som jag förstår det kan jag ej förvänta mig att erhålla min ekonomi om jag vänder mig till AF. Det var i alla fall den signalen jag fick från min handläggare på FK. Poängen med aktivitetsersättningen är att jag ej står till arbetsmarknadens förfogande, vilket förblir sant tills vidare. Dock så hade jag hoppats på någonting annat än just DV. Det känns lite som en återvändsgräns.

Det finns vad jag vet inget formellt krav på DV om du uppbär aktivitetsersättning. Finns väl heller inga hinder att söka praktik eller deltidsjbb senare på egen hand när du känner att du fått ordning på tillvaron. Tror att de försöker säga en massa dumheter till dig. Du bör nog ha inställningen att FK mm kan ordna ekonomin. Deras förmåga att rehabilitera personer kan man ifrågasätta ordentligt.

Har du inte fått någon Sius-konsulent:

Särskilt introduktions- och uppföljningsstöd är ett stöd till arbetssökande med
nedsatt arbetsförmåga på grund av en funktionsnedsättning. Den arbetssökande får
stödet inför och under en anställning. En SIUS-konsulent med särskild kompetens
i introduktionsmetodik hjälper då den arbetssökande på arbetsplatsen. För att den
arbetssökande ska få stödet ska han eller hon ha ett behov av att träna på arbetsuppgifter
och annat som krävs i arbetet.

http://www.arbetsformedlingen.se/downlo ... ius_ag.pdf

Var det genom AF du fick dina tre praktikplatser? Vad blev resultatet? Gick det bra el kände du att det var för ansträngande?

Jag tycker att du ska skriva in dig på AF (igen) och kräva en handläggare som känner till om NPF.

Hur det är med ekonomin vet jag inte, om du ska få arbetslösersättning el aktivitetsersättning. Men jag är rädd för att DV är en återvändsgränd.

Varför vill FK absolut att du ska in på DV och få aktivitetsersättning? För att du nu går på sjukpenning och det är dyrare än aktivitetsersättning?

Det kan ju inte stämma att man måste vara 100% arbetsförmögen för att få hjälp via AF. Så jag tycker det bästa vore att du kontaktade dem igen.

-plåtmonster

Jag måste medge att allt det här är fortfarande väldigt främmande för mig. Det hjälper inte heller att ha FK handläggare som varken tycks vilja engagera sig eller ens lyssna riktigt. Man kan nästan se hur frustrerade de blir när man ifrågasätter eller vill annat än vad dem hade tänkt sig. Det får en att känna sig smått utlämnad och vilsen. Kanske är det därför man har stödperson eller vad det heter. Dock så tycker jag att kommunikationen mellan mig och diverse myndigheter har varit högst bristfällig - och då försöker jag alltid vara så tydlig som möjligt. Jag vet inte varför men jag får oftast en nästintill hotfull upplevelse under dessa möten. "Gör så här så blir det bra. Annars får du gå tillbaka till AF och göra som alla andra." Bara där vill ångesten ta över och även vreden. Jag måste bli mer påläst känns det som.

-Alien

Jag har aldrig hört talas om Sius innan och jag har haft ett antal möten både med AF och FK de senaste åren. Märkligt. Dock så hade jag inte hört talas om bostadstillägg heller (något som min förra FK handläggare inte ville nämna). Det var endast genom en kontakt som jag fick nys om det och kunde rädda min ekonomi. Att leva på endast aktivitetsersättningen är svårt och att handläggaren inte nämnde något sådant, även fast jag blev orolig och desperat bad om råd, är konstigt. Handläggaren ville att jag skulle låna utav min familj. Den som finns kvar. Utan min kontakt så hade jag inte vetat om bostadstillägget alls. Det kanske är mitt fel men ändå, det känns inte förtroendeingivande när sådant undanhålls. Man blir trött, minst sagt.

Jag fick mina praktikplatser genom MISA, som blev rekommenderat till mig genom AF. Jag tror inte AF hade någon roll utöver det. Mina praktikupplevelser blev stadigt bättre. Den första var både desperat och förhastad men som ändå gav mig nyttig insikt i en arbetsplats. Missriktad men ändå värdefull. Efter det var jag i en större butik och packade upp varor och lite annat. Det gick någorlunda bra men jag insåg att arbetsmiljön var för påfrestande. Den var mycket extrovert och livlig. Den sista och senaste var lyckad. Jag hade ingen möjlighet att få jobb där men erfarenheten var ovärderlig. Jag arbetade mestadels med arkivering. Efter det fick jag min aktivitetsersättning och inget har egentligen hänt sedan dess.

Jag har ingen sjukpenning. Jag har full aktivitetsersättning. Kanske formulerade mig klumpigt innan.

Angående DV så vet jag inte varför det är så väsentligt och alltid det första som nämns vid mötena. Så fort man pratar om andra lösningar så blir det så svårt och allt vad det heter. Jag skulle även vara tvungen att lämna in något sjukintyg till AF där det står att jag är det till deras förfogande igen eller något sådant. Om jag nu skulle ta den vägen istället för DV. Jag tycker att allt är så märkligt och förvirrande.

DV är nåt skit till universallösning för aspies, tror de, socionomfolket.

Om du inte är flexibel och stresstålig kan du bara måla flörtkulor tillsammans med mongoloider.

-Fuck them.

Ja det är alltid nån mongoloid med, så att man fattar vilket läge man är i! Och stämningen är lugn och fin

För att upplysa alla så de inte tror att KrigarSjäls "insikter" är hela sanningen om Daglig verksamhet:

De flesta dagliga verksamheter finns på externa, dvs på helt vanliga arbetsplatser. Om du skulle besluta dig för DV, så är den en sådan du ska begära. Däremot kan du bestämma själv arbetstiden (det kan inte en vanlig arbetstagare göra).

Andra trådar om DV:

agna-sig-at-dv-daglig-verksamhet-eller-vad-t22166.html
daglig-verksamhet-o-aktivitetsersattning-en-atervandsgrand-t4538.html
sluta-se-ned-pa-oss-som-har-daglig-verksamhet-t8842.html

Faran med att ägna sig åt DV är att FK och AF sedan kan anse att din situation är löst. Och AF behöver inte anstränga sig mer.

Konstigt att de inte upplyst dig om Sius. Men jag tycker du ska begära att få en Sius-handläggare och möjlighet till arbete med lönebidrag. Sådant går ju genom AF. Har läkaren skrivit att du helt saknar förmåga till att arbeta?

LSS har förmodligen som avsikt att placera mig på en vanlig praktikplats till slut, det vill säga när jag har bevisat att jag är "redo". Jag känner mig redo och har bevisat min kapacitet flera gånger om. Det är mitt problem med allt det här. Både LSS och FK vill att jag skall sitta någonstans, bland handikappade, och göra något för att få tiden att gå. Efteråt, om jag har varit duktig nog, så kan jag måhända gå vidare till en riktig arbetsplats. Jag ville ha en sådan extern verksamhet från första början och förmedlade det till både FK och LSS. De vill dock inte erbjuda mig en sådan plats förrän jag är prövad. Att få bestämma över arbetstider är inte så problematiskt för mig. Själva poängen med arbetsträning är att anpassa sig själv efter tider som man kanske inte är van vid; obekväma tider är bara något man måste träna på att gilla. Om man vill ha en chans.

Läkarens utlåtande menar - om jag minns rätt - att jag inte är till AF:s förfogande inom den närmaste framtiden. Det är väl därför jag är i den här situationen just nu. Jag tycker inte att jag helt saknar förmåga att arbeta men samtidigt har jag en bra bit kvar tills halvtid. Det är precis det som jag måste träna på, rent psykiskt, men då måste jag prövas på riktigt. DV med sina, för mig, intetsägande sysselsättningar är däremot inte den rätta vägen att gå. Bara tanken på att jag skall infinna mig på en plats endast för att sysselsättas, samtidigt som jag blir bedömd av dessa människor är riktigt tung. Jag vidhåller att bara för att jag har en diagnos betyder det inte att jag hör hemma på ett sådant ställe - även om det bara är temporärt. Det är precis som om jag inte har någon värdighet alls att tala om.

Jag skall fråga om möjligheten till SIUS handläggare i alla fall. Med tanke på min fulla aktivitetsersättning så är jag däremot inte säker på att jag har rättigheten.

Ja det finns bra ställen också, men då är det kurser i vettiga ämnen med kunniga lärare.I Stockholm finns det iallafall ett sånt ställe. Dock är det kö till de flesta kurserna.

Om du har aktivitetsersättning och bostadstillägg, varför finns det någon anledning övh att befatta sig med dessa nedbrytande mötena?
Det blir också en självuppfyllande loop där mötena bryter ner dig så att det blir svårare att fixa något på egen hand.

Befinner du dig på en småort eller vid en storstad?

Vad vill du själv jobba med?

(och jag håller med Krigarsjäl även om jag kanske inte skulle uttryckt mig så)

plåtmonster skrev:Det finns vad jag vet inget formellt krav på DV om du uppbär aktivitetsersättning.

Enligt lag kan Försäkringskassan "kräva att den försäkrade deltar i utredning,
planering och genomförandet av lämpliga rehabiliteringsåtgärder" (ur Vägledning 2013:2). Sen kan det naturligtvis ifrågasättas om DV utgör lämplig rehabilitering och huruvida FK har samrått tillräckligt med Megadei.

Alien skrev:För att upplysa alla så de inte tror att KrigarSjäls "insikter" är hela sanningen om Daglig verksamhet:

Mina insikter därvidlag är högst reella och inte nåt som förekommer med apostrofer.

Men det finns naturligtvis människor med bättre erfarenheter.

-plåtmonster

Anledningen till att jag närvarar på mötena är delvis på grund av en rigid pliktkänsla. Får jag ett brev hemskickat där det står att jag skall infinna mig på ett möte, då blir det bara så. Jag tror även att om jag strular med sådant och inte samarbetar, tar dem pengarna ifrån mig. Jag vill även gå framåt och göra någonting med mitt liv. Jag har tyvärr inga vidare kontakter i Kristianstad där jag bor, annars hade jag sagt till dem att jag fixar sysselsättning på egen hand. Vad jag vill jobba med är däremot mer diffust. Jag gillar att skriva berättelser men det är också en högst privat angelägenhet (än så länge) och jag är självlärd inom det intresset. Ett passande jobb för mig är ett någorlunda stillsamt arbete med en miljö som inte frustrerar mig. Då handlar det om faktorer som ljudnivå, ljusnivå (till viss del) och möjligheterna till att få vara ensam ibland. Om sådant kan erbjudas mig kan jag bli en bra del av arbetsplatsen.

-Kanin

Jag blir mycket fundersam när det gäller definitionen av dessa lagar och hur flexibla de är. Intrycket jag fick av min handläggare och LSS-människorna var att jag antingen kunde göra som de ville eller riskera hamna i AF limbot igen. Jag fick inget intryck av att de ville hjälpa mig alls. De ville förmodligen hjälpa sig själva och började sucka när jag uttryckte mina egna önskemål och funderingar. Det kanske är något nytt för dem - ett beteende som går emot vad dem läst om Aspergervarelsen. Mitt enda önskemål är att försöka hitta en passande praktikplats där jag kan utvecklas ytterligare ett steg och komma närmare arbetslivet.

Jag undrar egentligen vad som händer om jag vägrar DV. Tar det hus i helvete då?

Megadei skrev:LSS har förmodligen som avsikt att placera mig på en vanlig praktikplats till slut, det vill säga när jag har bevisat att jag är "redo". Jag känner mig redo och har bevisat min kapacitet flera gånger om. Det är mitt problem med allt det här. Både LSS och FK vill att jag skall sitta någonstans, bland handikappade, och göra något för att få tiden att gå. Efteråt, om jag har varit duktig nog, så kan jag måhända gå vidare till en riktig arbetsplats. Jag ville ha en sådan extern verksamhet från första början och förmedlade det till både FK och LSS. De vill dock inte erbjuda mig en sådan plats förrän jag är prövad. Att få bestämma över arbetstider är inte så problematiskt för mig. Själva poängen med arbetsträning är att anpassa sig själv efter tider som man kanske inte är van vid; obekväma tider är bara något man måste träna på att gilla. Om man vill ha en chans.

Men om du redan varit på tre praktikplatser, och den tredje fungerade bra, vad är det de tycker ska prövas? Att du kan hålla tider, att du klarar av att komma dit varje dag? Det har du ju redan gjort, el var det något problem på praktikplatserna? Jag tycker de ska förklara ordentligt varför just DV skulle vara så lämpligt nu. Jag tycker du är förbi det stadiet mtp din tidigare praktik.

Envisas de med DV så säg att du bara vill gå på sådan DV som kan höja din kompetens. Typ jobba i ett arkiv el på ett bibliotek, för att det är vad du vill göra.

Megadei skrev:Läkarens utlåtande menar - om jag minns rätt - att jag inte är till AF:s förfogande inom den närmaste framtiden. Det är väl därför jag är i den här situationen just nu. Jag tycker inte att jag helt saknar förmåga att arbeta men samtidigt har jag en bra bit kvar tills halvtid. Det är precis det som jag måste träna på, rent psykiskt, men då måste jag prövas på riktigt. DV med sina, för mig, intetsägande sysselsättningar är däremot inte den rätta vägen att gå. Bara tanken på att jag skall infinna mig på en plats endast för att sysselsättas, samtidigt som jag blir bedömd av dessa människor är riktigt tung. Jag vidhåller att bara för att jag har en diagnos betyder det inte att jag hör hemma på ett sådant ställe - även om det bara är temporärt. Det är precis som om jag inte har någon värdighet alls att tala om.

Det vore kanske bättre om läkaren skrev att du inte orkar arbeta heltid men att du klarar av ett arbete som är anpassat för dina funktionsnedsättning, dvs inte för mycket stress och hög ljudnivå. Och hur länge är "närmaste framtiden"? Det kan ju vara att läkaren anser att du behöver återhämta dig, men då kanske träning och dagliga promenader är bättre för din hälsa. El något som detta: http://www.fontanhuset.se/

Megadei skrev:Jag skall fråga om möjligheten till SIUS handläggare i alla fall. Med tanke på min fulla aktivitetsersättning så är jag däremot inte säker på att jag har rättigheten.

Men kan man inte få hjälp av Af om man har aktivitetsersättning? Är man då s a s avförd ur rullorna och enbart hänvisad till LSS och DV? Men man kan arbeta och ha aktivitetsersättning, så länge man arbetar under 5 tim/vecka. Det går också att ha aktivitetsersättningen vilande medan man prövar på ett jobb. Se här: https://www.forsakringskassan.se/wps/po ... ba_studera

Jag hade egentligen inga synliga problem när jag praktiserade. Det var mest psykiskt som jag inte pallade med de två första - men då gjorde jag fortfarande ett bra arbete. Det är inte mycket som sker på utsidan av mig, kan man säga, och jag är inte den som klagar. Det är under ytan saker sker och eventuellt leder till någon form av utmattning. I alla fall så tycker jag definitivt att jag är förbi DV stadiet men jag lyckades inte övertyga FK och LSS om det, av någon anledning. Det kanske ligger något missförstånd i det hela. Att jag fick min praktikplatser genom MISA och inte LSS, kanske är det där som skon klämmer. Inte en aning.

Min ursprungliga uppfattning av aktivitetsersättningen och dess innebörd var att jag skulle kunna arbeta upp mig i lugn och ro, utan att behöva oroa mig för pengar hela tiden. Att det automatiskt skulle innebära DV och sådant trodde jag dock aldrig. Jag trodde jag fortfarande hade samma möjlighet att praktisera som vanligt, med något långsammare takt. Min definition av den "närmaste framtiden" är 12-16 månader framåt. Jag vet inte om jag kan bli tillräckligt stark för halvtid snabbare än så. Då måste jag även få chansen att bli starkare också. Det gäller både att bygga upp självförtroendet och rutinen. Det finns inget självförtroende att hämta i DV:s sysselsättning. Inte för mig i alla fall. Om det erbjuds en reell praktik, där man känner att man behandlas som en vuxen, då är det annorlunda. Det tillför mycket gott.

Angående aktiviteter och sådant så går jag till gymmet två dagar i veckan och får det finansierat av FK. Det fungerar bra och håller igång mig.

Jag behöver verkligen fråga antingen någon på FK eller AF hur det egentligen ligger till med mig och saker som SIUS. Vad jag har för rättigheter och om jag faktiskt kan säga nej till saker. Att jag skulle vara förpassad till DV:s sysselsättning bara för att jag har aktivitetsersättning är högst märkligt och inget jag har fått information om. Ibland känns det som att de s.k. experterna stjälper istället för hjälper. Att min FK handläggare förefaller sig vara okunnig om Asperger är knappast bra det heller. Har aldrig fått ett rakt svar utav hen. Generaliseringar flödar.

Jag skulle hemskt gärna vilja arbeta 5 tim/veckan i nuläget - om den möjligheten fanns. Det tror jag säkert att jag skulle kunna klara av. Det skulle kunna vara ett startskott till något större. Inte ens det har jag fått höra någonting om - att jag hade den rättigheten.

Det låter som du skulle behöva ett stöd gentemot de myndigheter som inte kan ge ett klart svar på dina frågor och som tror att de vet bättre än du vad du behöver. Ett PO som t ex kan närvara vid jobbiga möten.

Jag föreslår att du kontaktar ett personligt ombud (PO).
Personligt ombud (PO) stödjer personen med psykisk funktionsnedsättning (klienten) genom att tillsammans med klienten planera, genomföra och följa upp uppdrag som definierats av klienten.
---
Målgruppen för insatser av personligt ombud utgörs av personer som har en funktionsnedsättning som innebär ett omfattande och långvarigt socialt handikapp som medför stora hinder för ett fungerande vardagsliv och som har komplexa behov av vård, stöd och service och som har behov av kontakt med socialtjänst, primärvård och/eller den specialiserade psykiatrin (utan krav på diagnos) och andra myndigheter.

http://www.personligtombud.se/

PO finns i Kristianstad också:

Vem kan få hjälp?
Människor med psykiska funktionsnedsättningar mellan 18-65 år som bor i Kristianstads kommun
De psykiska funktionsnedsättningarna ska ha funnits eller antas att komma bestå under en längre tid. Funktionsnedsättningarna är ett resultat av psykiskt ohälsa
Du har svårigheterna inom ett eller flera av följande områden:
bostad, ekonomi, arbete/sysselsättning, social gemenskap, relationer eller fritid

http://www.kristianstad.se/sv/Kristians ... igt-Ombud/

Står mer om dem här: http://www.kristianstadsbladet.se/krist ... utsatta-2/

Risken är förstås att kommunen anser att npf inte ingår i deras målgrupp iom att funktionsnedsättningen ska vara ett resultat av psykisk ohälsa och inte tvärtom. Se även denna tråd: personligt-ombud-har-aspergare-ratt-till-det-t4388.html

Jag har vart i din situation där jag hade det valet.

Jag tog valet om att börja praktisera eftersom jag jobbat tidigare och fungerat "normalt" typ.

Det var ett misstag. Jag fick hjälp med praktikplats. Men min energi tillät inte att fortsätta just då.
Så jag gick tillbaka för att få aktivitets ersättning. Läkaren skrev ett långt läkarutlåtande
som beskrev att jobb inte är aktuellt idag.

Det gick inte FK med på. Så jag har haft ett helvete för att försöka få ekonomin gå ihop.
Soc - ringa läkarn om sjukskrivning - soc, osv osv. Nu har läkaren skrivit ut ett till läkarutlåtande. Får hoppas det går igenom..

Jag är 27år som du och man kan få aktivitets ersättning tills man fyllt 30. Idag går jag inte tillbaka till praktik igen för det blir ett H*lvete för att få en trygg inkomst efteråt.
Så är det iaf för mig. Behöver såklart inte vara samma sak för dig.

Men det var min erfarenhet Har barn också så inkomsten är A&O för att skola/kläder och allt vad barn innebär ska fungera.

Jag är totalt utbränd idag.

Det viktiga är att följa reglerna. Inte att åstadkomma resultat
Svaret på varför så många skattekronor försvinner..

I en mer rationell värld så hade man använt rehabiliteringsåtgärder som kontinuerligt utvärderas. Personal som krävs på kontinuerlig kompetensutveckling och lyhördhet. Givetvis skall de har relevanta meriter från början. Man hade satsat på rehabilitering först som pågått tills den uppnått det som behövs innan man gått vidare med arbete i någon form som varit adekvat för personen. Men uppenbarligen har myndigheterna andra mål, om de ens har några.

Alla LSS-insatser är frivilliga, även DV. Så de kan inte tvinga dig ut på en DV.

Jag kontaktade faktiskt den lokala Vuxenhabiliteringen på eget initiativ för att stämma ett möte. Det kommer att ta lite tid innan mötet kommer ske men jag känner mig redan positivare kring min situation. Så jag kommer definitivt inte fatta något beslut förrän jag har fått Vuxenhabiliteringens synpunkter på det hela.

-Zima33

Hur blir det med aktivitetsersättningen då? Det är främst det jag tänker på eftersom ersättningens vara eller icke vara är min nackdel och deras fördel i alla s.k. förhandlingar. Jag är ju i underläge på det sättet kan man säga. Sen är jag också benägen till katastroftänkande, så det kanske bara är jag som är paranoid.

Megadei skrev:-Zima33

Hur blir det med aktivitetsersättningen då? Det är främst det jag tänker på eftersom ersättningens vara eller icke vara är min nackdel och deras fördel i alla s.k. förhandlingar. Jag är ju i underläge på det sättet kan man säga. Sen är jag också benägen till katastroftänkande, så det kanske bara är jag som är paranoid.

De får inte ta bort den pga att du vägrar DV. Aktivitetsersättningen har du fått för att du inte är arbetsför. DV är inte ett villkor för att få aktivitetsersättning.
Du har väl ett beslut på hur länge du ska ha akt. ers? Det beslutet gäller och innan det går ut gör du en ny ansökan med läkarintyg. De får inte avslå ansökan pga du tackat nej till DV.

Jag blev erbjuden DV när jag hade akt.ers men ville inte. Inget mer med det.

När man har akt.ers. kan man även få ersättning för aktiviteter som man väljer själv, jag vet en som får gymkort och busskort betalt för att hon ska kunna åka till gymmet. Andra kan få simning eller annan sorts träning betald av FK. Kolla upp det!

Edit: Oj ,du hade visst redan gjort det, sorry.