Fakta talar inte för sig själv. En debattartikel är sällan saklig - vetenskapliga studier skiljer sig i sin kvalité - saklighet och källkritik är något som ständigt måste diskuteras - problemet med Schachars artikel är att den insinuerar på en "allvetandes sanning" - starkt präglat av SK-samfundets dogmer.

Det försvarar inte Gillbergs idioti, verksamheten på RPV Säter etc, trovärdigheten hos akademiskt utbildade inom området faller sig större än hos icke-utbildade, självutnämnda experter med pseudovetenskaplig analys.

Antidepressiva är dyra Tic-tacs, sockerpiller, enligt denna artikel, den förbättring man eventuellt känner vid behandling med antidepressiva beror i huvudsak på placebo effekten:

Newsweek - Why Antidepressants Are No Better Than Placebos
By Sharon Begley 1/29/10 at 12:00 AM

The moral dilemma was this: oh, yes, I knew of 20-plus years of research on antidepressants, from the old tricyclics to the newer selective serotonin reuptake inhibitors (SSRIs) that target serotonin (Zoloft, Paxil, and the granddaddy of them all, Prozac, as well as their generic descendants) to even newer ones that also target norepinephrine (Effexor, Wellbutrin). The research had shown that antidepressants help about three quarters of people with depression who take them, a consistent finding that serves as the basis for the oft-repeated mantra "There is no question that the safety and efficacy of antidepressants rest on solid scientific evidence," as psychiatry professor Richard Friedman of Weill Cornell Medical College recently wrote in The New York Times. But ever since a seminal study in 1998, whose findings were reinforced by landmark research in The Journal of the American Medical Association last month, that evidence has come with a big asterisk. Yes, the drugs are effective, in that they lift depression in most patients. But that benefit is hardly more than what patients get when they, unknowingly and as part of a study, take a dummy pill—a placebo. As more and more scientists who study depression and the drugs that treat it are concluding, that suggests that antidepressants are basically expensive Tic Tacs.

dasunbedingte skrev:Fakta talar inte för sig själv. En debattartikel är sällan saklig - vetenskapliga studier skiljer sig i sin kvalité - saklighet och källkritik är något som ständigt måste diskuteras - problemet med Schachars artikel är att den insinuerar på en "allvetandes sanning" - starkt präglat av SK-samfundets dogmer.

Det försvarar inte Gillbergs idioti, verksamheten på RPV Säter etc, trovärdigheten hos akademiskt utbildade inom området faller sig större än hos icke-utbildade, självutnämnda experter med pseudovetenskaplig analys.

Har inget större förtroende för psykiatrin, pappa som förut jobbade som kirurg har sagt: "Psykiatriker i alla fall förr var de läkare som inte platsade som kirurger o.s.v." Om man opererar en patient fel så är det lätt att påvisa, däremot om man gör klantiga psykiska bedömningar och tar felaktiga beslut så kan de mycket lättare överslätas av att det var ett obotligt fall ändå o.s.v.

Något jag allvarligt stört mig på gällande rättspsykiatrin är definitionen allvarlig psykisk störning. Vad jag har hört, så kan personer som genomgått mer än en RPU och blivit klassificerad som "tillräknelig" ändå genom trick och diverse fulheter ändå kunna låsas in på rättspsyk. Då kan man istället hänvisa till LPT som likt LRV också har kravet att man måste lida av en allvarlig psykisk störning. Kravena för både LPT (Lagen om psykiatrisk tvångsvård) och LRV (Lag om rättspsykiatrisk vård ) är desamma men kan tillämpas på olika sätt. LPT kan tillämpas på s.k. "gränsfall". Man hör ju hur skevt det låter, är psykiatrikerna gudar eller?

Pikachu skrev:är psykiatrikerna gudar eller?

Ja

Eftersom det är svårt att falsifiera utkomsten av behandlingar inom psykiatri/psykologi så är utrymmet för osanningar också större.

http://www.mynewsdesk.com/se/kommitten_ ... at-1102056

Hinner inte läsa hela tråden nu så hoppas att jag inte länkar något som redan blivit länkat.

Pikachu skrev:Har inget större förtroende för psykiatrin, pappa som förut jobbade som kirurg har sagt: "Psykiatriker i alla fall förr var de läkare som inte platsade som kirurger o.s.v."

Denna rangordning beror på att patienter med psykiska problem ses som mindre värda än sådana med fysiska problem (som kanske kan opereras). Därför missgynnas också psykvården.

Precis som man kan dö om man inte blir opererad i rätt tid, så kan människor med psykiska sjukdomar dö om de inte får hjälp.

Kirurger som ser ned på andra läkare ägnar sig åt det gamla vanliga upphöjande av sig själva på andras bekostnad. Varför skulle alla läkare vilja bli just kirurger? För att de har högst status? Så det är därför man blir läkare, inte pga intresse utan på statusjakt.

Dagglarv skrev:http://www.mynewsdesk.com/se/kommitten_for_manskliga_rattigheter/pressreleases/psykiatrisk-expert-psykofarmaka-aer-laangt-farligare-aen-vi-naagonsin-anat-1102056

Hinner inte läsa hela tråden nu så hoppas att jag inte länkar något som redan blivit länkat.

Tack för länken, i texten bekräftas mycket av det som jag själv har funnit och misstänkt vad gäller psykofarmaka, bl.a. att det är meningen att man långsiktigt ska fastna i ett beroende av läkemedel för att detta gynnar läkemedelsbolagen, branschen ekonomiskt. De får ju "kunder" som de kan mjölka resten av deras liv men även psykiatrin gynnas ju givetvis av detta, deras "kundunderlag" och behovet av hjälp ökar ju och i och med detta deras existensberättigande:

Psykiatriker Peter Breggin menar att psykiatriska droger orsakar värre skador än vi någonsin anat. Den omhuldade teorin om att de hjälper psykiskt sjuka genom att justera kemiska obalanser i hjärnan är en myt, skapad av läkemedelsbolagen och aldrig någonsin bevisad. All psykofarmaka, starka kemikalier, orsakar istället kemiska obalanser hos hjärnor som från början inte hade någon kemisk obalans.

Intressant också att man nämner detta med våldsdåd och skolskjutningar, har faktiskt undrat över detta och misstänkt att det kan finnas ett samband mellan bruk av psykofarmaka/psykiatriska droger och just våldsdåd och skolskjutningar.

Peter Breggin berättar att olika kliniska undersökningar visar att flera psykiatriska droger, bland annat ADHD-droger och bensodiazepiner, orsakar att hjärnan krymper.

Att centralstimulerande läkemedel förändrar kemin i hjärnan, kanske permanent är något jag tycker man borde uppmärksamma, framförallt med tanke på att detta innebär att en person kan bli tvingad att fortsätta medicinera livet ut eftersom medicinen bidrar till en ökning av dopamintransportörer vilket innebär att dosen successivt måste höjas för att önskad effekt ska uppnås.

I en studie där man undersökt effekten av behandling med Ritalin hos en grupp försökspersoner diagnostiserade med ADHD som aldrig tidigare hade behandlats med centralstimulerande läkemedel fann man att det är själva medicineringen med centralstimulantia som bidrar till ökningen av dopamintransportörer.

Har tidigare postat om detta i tråden Concerta, Strattera, Metamina, Ritalin etc. Finns mer att läsa där om själva studien.

Här även postat om detta i tråden Artiklar om ADHD

Alien skrev:Varför skulle alla läkare vilja bli just kirurger? För att de har högst status? Så det är därför man blir läkare, inte pga intresse utan på statusjakt.

Av de signaler jag får från studenter som är involverade så är det rätt mycket statusjakt som driver en hel del läkare. Det är nog något man skall ha i åtanke vid kontakt med sjukvården.

Wine skrev:bekräftas mycket av det som jag själv har funnit och misstänkt vad gäller psykofarmaka, bl.a. att det är meningen att man långsiktigt ska fastna i ett beroende av läkemedel för att detta gynnar läkemedelsbolagen, branschen ekonomiskt. De får ju "kunder" som de kan mjölka resten av deras liv men även psykiatrin gynnas ju givetvis av detta, deras "kundunderlag" och behovet av hjälp ökar ju och i och med detta deras existensberättigande

Det är nog en kombination av försummelse och vinstmotiv. En del saker är förfärliga men uppkommer av många små steg som var för sig är oförargliga. Man skall dock ha klart för sig att många mediciner kom till för att förhindra tragedier, inlåsningar och lobotomeringar som tidigare var de enda verktygen i stort sett. Problemet är väl att man försöker använda mediciner på nya åkommor där bieffekterna inte är försvarbara.

Notera att Thomas Szasz som medverkar i artikeln är knuten till scientologikyrkan vilket underminerar dennes trovärdighet och vetenskapliga objektivitet.

Wine skrev:Intressant också att man nämner detta med våldsdåd och skolskjutningar, har faktiskt undrat över detta och misstänkt att det kan finnas ett samband mellan bruk av psykofarmaka/psykiatriska droger och just våldsdåd och skolskjutningar.

Skolskjutningarna är nog mer relaterade till att vissa elever trakasseras i flera år och tillgång till vapen.

Wine skrev:Att centralstimulerande läkemedel /../ bidrar till en ökning av dopamintransportörer vilket innebär att dosen successivt måste höjas för att önskad effekt ska uppnås.

Personer med ADHD har för många dopamintransportörer med andra ord?

Det är egentligen ingen på ett professionellt plan som menar att man har för lite serotonin och så tar man en tablett och så blir det balans. Det är naturligtvis bara som man framställer det för att folk inte klarar av att höra osäkerheter utan behöver förenklingar även om det förenklas till ren osanning.

Och inriktningen på just signalsubstanser är ju naturligtvis för att sälja mediciner.

Visst, serotonin finns med i bilden någonstans, men det verkar snarare som SSRI bygger om hjärnan, det är därför man inte får effekt med en gång. Det kan vara ombyggnaden som lindrar depressionen. Även den mest selektiva SSRI påverkar andra signalsubstanser, t ex kan man se en tillbakabildning av noradrenalinreceptorer efter behandling med Zoloft.

Det lite djävulska med den här "teorin" om kemisk obalans är att folk inte fattar vad som avses. Många tror att det handlar om hjärnan, som naturligtvis är uppbyggd av något. Men man avser inte neuroner eller gliaceller, man avser enbart den små "partiklar" som en nervcell skjuter ut som fångas av nästa så att den nerven också kan avfyras elektriskt. Så kemin i det hela handlar bara om en enda sorts funktion i hjärnan.

Andra funktioner som kan nämnas är större strukturer, t ex hur mycket massa olika delar i hjärnan har, hur mycket energi olika delar i hjärnan förbrukar, hur nervcellerna "mår", om det finns tillräckligt med isolering (glia) så att signalerna inte avbryts, hur mycket som är nervkroppar, hur mycket som är nervarmar (axoner) osv.

Inget av detta omfattas av teorin om kemisk obalans.

Och naturligtvis finns det ingen egentlig balans av signalsubstanser heller. De ändras hela tiden, det är inte något statiskt. Det är meningen att det ska vara så.

Sedan så finns det ju såklart en väg in i hjärnans kemi och andra funktioner med. Blir man glad av något vore det ju himla konstigt om det inte hände något i hjärnan, om signalsubstanserna inte ändrades eller elektriciteten eller metabolismen i vissa områden i hjärnan.

"Teorin" felar också i att visa en början. Att man har "fel på sina kemikalier" även om det vore sant, uppstår ju inte ur intet. Det har ju orsaker. Men om man inte låtsas om det så kanske man kan avdramatisera mental sjukdom och låta den leva i ett vakuum.

Jag anser dock inte att det är fel att förskriva medicin. Men det ska inte göras på falska grunder.

kiddie skrev:"Teorin" felar också i att visa en början. Att man har "fel på sina kemikalier" även om det vore sant, uppstår ju inte ur intet. Det har ju orsaker. Men om man inte låtsas om det så kanske man kan avdramatisera mental sjukdom och låta den leva i ett vakuum.

Att pressa folk till att leva i stressiga miljöer under lång tid med omgivande dilletanter kan ju inte ha något alls med det att göra......

Jag hör ofta människor jämföra ssri-medicinerna med insulin till diabetiker. Men den jämförelsen haltar ju rätt mycket. Har alltid blivit lite irriterad när jag hör det.
-Det är fan ingenting som fattas i min hjärna! Skönt att veta att läkarna inte vet! Gillar sanningar bättre än välmenande/försäljningsmässiga lögner!!

Nej, jag gillar inte den liknelsen heller. Däremot så tycker jag att om man behöver en psyktablett om dagen och att det gör skillnad så ska man inte behöva skämmas, att psykiska sjukdomar inte är påhitt. Att det kan vara OK att ha en krycka.

Visst att man kan göra annat än medicin mot depression men det kan man ju med typ 2-diabetes med.

kiddie skrev:Nej, jag gillar inte den liknelsen heller. Däremot så tycker jag att om man behöver en psyktablett om dagen och att det gör skillnad så ska man inte behöva skämmas, att psykiska sjukdomar inte är påhitt. Att det kan vara OK att ha en krycka.

Visst att man kan göra annat än medicin mot depression men det kan man ju med typ 2-diabetes med.

Det är sant, och jag skäms inte, är helt öppen med att jag äter ssri, och om nån vill prata om det eller dåligt mående så gör jag det också. Tror att hela samhället skulle må bättre om vi betraktade detta som naturligt.
Skammen och locket på sätter en extra plåga på människor,
Men vänder mig emot att konstruera fel i våra hjärnor som man inte är riktigt klar över.

Vad som saknas är en logisk förklaringsmodell.

Jag tänker inte lansera en ny teori, bara visa att det behövs en.

Vad är vitsen med att bli deprimerad? Har det funnits någon nytta med det?

Börja med att titta på vad som händer - hjärnan orkar inte med, man ser inte någon mening i livet - trots att man veckan innan inte ens behövde ställa frågan vad som är meningen.

Om nu serotoninnivåerna sjunker, VARFÖR gör de det?? Alla tycks utgå ifrån att det är ett fel som uppstått. Det är inte särskilt intelligent.

Vi vet att hjärnan förbrukar i storleksordningen 25 watt. Tänk er en glödlampa mitt i huvudet - vilken enorm kylning den kräver för att det inte ska bli mer än 37 grader!

Testa sedan denna idé - Nej, gör för Guds skull inte det, jag har redan gjort det, helt oavsiktligt - genom att klä på er ytterkläder i två timmar, värma upp badrummet till 30-40 grader och sedan lägga er i ett 39-gradigt bad. "Det är individuellt" säger man, ja, hur många minuter det tar att bli deprimerad när all värme som ska lämna kroppen enligt termodynamikens andra huvudsats måste gå genom huvudet...

Ångest har varit livsnödvändigt och hypomani har varit gynnsamt - men det måste väl finnas en gräns där det blir för mycket, av värme om inte annat. En mutation som till stor del stänger av hjärnan skulle därigenom ha befordrats genom det naturliga urvalet.

Som sagt - jag säger inte att det måste vara så här det går till, bara att går att hitta logiska förklaringar i stället för att älta om serotoninnivån sänkts eller inte. Vetenskapligt är det tydligen inte i vilket fall som helst, ännu.

Problemet är kanske att man ser symptomen som orsak. Då blir det svårt att hitta rätt..

Jag tror det finns olika sorters depressioner, vissa beror på obalans i hjärnan, andra på trauman bakåt i tiden och sen såna som t.ex vitaminbrist eller hypotyreos. Finns säker fler orsaker också...

Zima33 skrev:Jag tror det finns olika sorters depressioner, vissa beror på obalans i hjärnan, andra på trauman bakåt i tiden och sen såna som t.ex vitaminbrist eller hypotyreos. Finns säker fler orsaker också...

När vardagen blir övermäktig o utom ens kontroll kan man bli t ex deprimerad eller psykotisk, eg inte konstigt. Inge konstigt heller att så många med AS drabbas, d e ju inte sällan svårt att skapa sig ett fungerande liv.

@Flinta, precis.

Tror faktiskt inte psykoser kommer så mycket av att livet är kaotiskt. De som haft det riktigt jobbigt kan få någon personlighetsstörning, komplext trauma, dissociation, nedstämdhet osv, men just att tappa greppet vet jag inte om det hör dit. De jag träffat med psykos har inte haft ngn direkt "anledning".

Att tro att behandling med antidepressiva är en bra lösning vid depression kan vara att lura sig själv, behandling av depression med antidepressiva läkemedel kan istället göra att man mår sämre än innan efter att man slutat använda läkemedlen. Antidepressiva läkemedel verkar inte fungera på det sätt vi har trott:

Science Daily - Science behind commonly used anti-depressants appears to be backwards, researchers say
February 17, 2015

The science behind many anti-depressant medications appears to be backwards, say the authors of a paper that challenges the prevailing ideas about the nature of depression and some of the world’s most commonly prescribed medications.

Those serotonin-boosting medications actually make it harder for patients to recover, especially in the short term, says lead author Paul Andrews, an assistant professor of Psychology, Neuroscience & Behaviour at McMaster.

When depressed patients on SSRI medication do show improvement, it appears that their brains are actually overcoming the effects of anti-depressant medications, rather than being assisted directly by them. Instead of helping, the medications appear to be interfering with the brain's own mechanisms of recovery.

The best available evidence appears to show that there is more serotonin being released and used during depressive episodes, not less, the authors say.

Andrews, an evolutionary psychologist, has argued in previous research that anti-depressants leave patients in worse shape after they stop using them, and that most forms of depression, though painful, are natural and beneficial adaptations to stress.

Ja, jag mådde ju sämre av efexor, tog den i 4-5 år sen misstänkte jag att det var den som gjorde att jag hade mardrömmar och ångest. Trappade ut den och började må bättre...

Till detta får man väl nästan säga "döh, vad var det jag sa!?":

Science Daily skrev:and that most forms of depression, though painful, are natural and beneficial adaptations to stress.

Frågan är då om antidepressiva läkemedel verkligen är till någon nytta i flertalet av fallen? (iaf 90%)

Eller om det är ett sätt för samhället att slippa ta itu med strukturella problem som det själv orsakar och för vården att slippa lägga pengar på faktisk terapi?
(terapi = sådant där man öppnar käften och använder insidan..)

plåtmonster skrev:Till detta får man väl nästan säga "döh, vad var det jag sa!?":

Science Daily skrev:and that most forms of depression, though painful, are natural and beneficial adaptations to stress.

Frågan är då om antidepressiva läkemedel verkligen är till någon nytta i flertalet av fallen? (iaf 90%)

De kan ju göra en viss nytta för en del genom placeboeffekten men det är dyra sockerpiller:

post1265075.html#p1265075

Läkemedelsbolagen tjänar dock bra med pengar när många behandlas med antidepressiva läkemedel.

plåtmonster skrev:Eller om det är ett sätt för samhället att slippa ta itu med strukturella problem som det själv orsakar och för vården att slippa lägga pengar på faktisk terapi?
(terapi = sådant där man öppnar käften och använder insidan..)

Terapi och läkemedel behöver inte vara bättre än fysisk aktivitet för att behandla depression. Har man inte en svårare form av depression tror jag det är bättre att man inte medicinerar utan att man låter depressionen läka ut av sig själv och att man försöker må bättre genom att vara aktiv och sysselsätta sig, promenera ute i naturen o.s.v. Det sämsta är att vara passiv, då ökar ohälsan (både den psykiska och den fysiska) och ångesten, det är bra att försöka sysselsätta sig. Vissa läkare skriver ut recept på motion, FaR, som behandling för depression och ångest men tydligen är det fortfarande inte så vanligt:

KI - Motion mot depression

Spänn musklerna – och vårda hjärnan. Fysisk aktivitet är lika effektivt mot depression som läkemedel och terapi. Ändå används behandlingsalternativet sällan i praktiken.

Förra året gjorde vetenskapsinstitutet Cochrane en summering av hur väl motion fungerar vid behandling av depression. Den visar att många studier inom området har stora brister, men sammantaget har motion, psykologisk behandling och läkemedel ungefär likvärdig effekt för att lindra symtom vid depression.

En studie visade att många av de deprimerade patienterna levde mycket inaktiva liv, en del verkade aldrig ha upplevt träningsvärk tidigare i sina liv trots att de var medelålders:

Redan innan studiedeltagarna började träna bar de accelerometrar under en veckas tid och resultatet visar att de deprimerade patienterna då levde ett mycket inaktivt liv. I genomsnitt var de stillasittande drygt nio timmar om dagen, vilket är ungefär 65 procent av den vakna tiden, under den vecka då de bar sina accelerometrar. Endast var femte levde upp till allmänna rekommendationer om att röra på sig minst 30 minuter per dag. En mindre grupp studiedeltagare, var tionde av dem vars rörelser mättes, var så fysiskt inaktiva att det inte någon gång under veckan gick att uppmäta en sammanhängande tiominutersperiod av fysisk aktivitet. Det väcker frågor, anser Yvonne Forsell.

–Kan det finnas något gemensamt drag som ger upphov till både fysisk inaktivitet och depression? Kan det vara så att vissa personer helt enkelt tycker mindre om att röra på sig och att ett annat drag hos de personerna är en risk för depression? Det här är funderingar som har kommit till oss när vi har studerat dessa data, säger hon.

Andra funderingar har handlat om hur svårt det i praktiken är att komma igång med träning för en deprimerad person som saknar sådana vanor. Dels för att depressionen i sig sänker motivationen, dels för att okunskap kan bygga spärrar som kan vara svåra att överbrygga.

– Jag har fått samtal från medelålders människor som har undrat vad det är som gör så ont i deras muskler, om värken är farligt och om de bör sluta träna. De har alltså haft träningsvärk för första gången i sina liv.

Kanske inte så konstigt om människor som inte gillar att röra på sig drabbas av ohälsa, inte bara fysisk som övervikt och fetma, välfärdssjukdomar, benskörhet m.m. utan även psykisk ohälsa för att de helt enkelt är för passiva. Det tycker jag kan vara något att fundera över med tanke på att det verkar vara vanligare bland individer diagnostiserade med AST/Aspergers syndrom med en inaktiv och passiv livsstil, att sitta mycket framför datorer samt att inte tycka om motion och att röra på sig så mycket.

1177 Vårdguiden - FaR – fysisk aktivitet på recept

Tror att många har en övertro på läkemedel och de lockar ju också som en slags "quick fix", man behöver inte själv anstränga sig så mycket och ta ansvar, förändra sin livsföring o.s.v. utan det är bekvämt med ett piller som man kan ta som ska fixa problemet.

Om man på allvar tror att ett antidepressivt piller ska lösa problemet kommer man att bli gruvligt besviken. Antidepressiva läkemedel är inget botemedel och har heller inte påståtts vara ett. Det är ett hjälpmedel, en krycka, sparken i häcken som hjälper personen att komma igång så att de kan läka sig själv. Att prata om sockerpiller och placebo känns långt borta. Låååååångt borta.