Hej! Jag är ny här och tänkte fråga hur ni gör för att orka vistas med människor i vardagen?
Jag håller på att förlora hoppet, och frågan är om jag inte redan gjort det.


Jag har haft en del vänner genom åren, men det slutar alltid med att relationerna blir mer krävande än givande. Till sist orkar jag inte upprätthålla kontakten längre.

Det ska alltid bes om tjänster, hjälp och deras egna behov sätts alltid först. Det är aldrig någon som frågar hur jag mår.


Nästa sak som gör mig ännu mer deprimerad är den typiske "NT-Jargongen" som man förväntas att "gilla" som kille.
Att umgås i en mindre grupp med NTs är i princip intellektuellt självmord. Folk skämtar alltid på min bekostnad och säger de mest korkade sakerna. Jag får intrycket av att de oftast vill förlöjliga mig genom förolämpningar maskerade som skämt.

"Dig, hade man inte anställt som..."
"Du hade ju inte klarat..."
"Ja, det passar ju dig" (I Negativ bemärkelse.)

Jag har i princip alltid hållit masken, men om sanningen ska fram så tar jag illa vid och fullkomligt hatar det här beteendet.


Nuförtiden föredrar jag hellre en lugn kväll ensam med något äventyrsspel eller en bra film. Det är mer givande och inte lika påfrestande och energikrävande som det sociala samspelet.

Någon som känner igen sig, och kan dela med sig av tips och erfarenheter?

Jag är väl lite så att jag inte umgås med folk jag inte gillar, visst ibland blir det för mycket men då ber jag om space eller förklarar efteråt varför jag gick upp i rök i nån månad. Och mina vänner har förståelse om detta, kan ju bero på att 90% av mina vänner inte skulle räknas som 'vanliga människor '.

En gång träffade jag en tjej som hade adhd/as som hade ett enormt behov av bekräftelse osv, och hon blev ett problem. Alltid tjänster, skulle umgås ofta, missförstog mycket. Det var jätte kul ibland men ofta kostade det mer än det smakade, och då jag blev utbränd så avslutade hon vänskapen för hon upplevde att jag inte ville vara där för henne

Så något som man måste lära sig som egentligen ibland är omöjligt, är att se om det är en äkta vän eller en energitjuv. jag jobbar ännu på att lista ut det, för jag vill inte hamna i samma 'mamma roll' eller vad man ska kalla det.

testa se om du hittar platser där liksinnade med samma intressen kan finnas, det hjälpte mig massor ( gör fortfarande )

Jag är lite likadan. Har svårt med människor rent allmänt, undviker dem så mkt jag kan. Har iofs några väldigt nära vänner men de har lixom fått kämpa en del för att komma mig nära. Och de är även lite annorlunda så att säga, precis som jag, så det känns så underbart!

Annars kan jag rekomendera INTERNER. typ forum. Har lärt känna så många genom vissa forum (harry Potter forum framförallt) och det har gett mig väldigt mkt fina vänner. Många är lixom lite som jag och många har ungefär samma problem som jag också

Men annars ja, know the feeling! Människor i allmänt är så jobbiga....man skulle flytta till nått hus i skogen med en massa djur istället

den där "NT-jargången" känner jag igen alltför väl. numera så bryr jag mig inte om förolämpningar som maskeras som skämt. med det så menar jag att jag inte känner något när jag blir förolämpad, avtrubbad helt enkelt. vet inte om det är mestadels bra eller mestadels dåligt.

när jag var mindre så kunde jag dock gråta mig till sömns pga sagda jargong.

När någon har lindat in en förolämpning i ett skämt eller dylikt brukar jag vara otroligt kvick med att ge svar på tal. Jag konfronterar dem. Hittills har det funkat varje gång och efter det verkar de respektera mig (nästan lite för mkt ibland haha). Så mitt tips är att ifrågasätta om någon beter sig illa dolt under ett falskt leende. Typ:

"Vad menar du med det?"
"Jag är intresserad av hur du tänker nu. Vidareutveckla tack."
"Verkar som om du sätter dig på lite väl höga hästar nu. Tycker du inte det?"
"På vilka grunder baserar du det där?"
"Försöker du att göra dig märkvärdig på min bekostnad? Vad har du att vinna på det?"
"Haha, den var bra. Säg det igen så jag kommer ihåg det!"

Säg detta med ett självsäkert leende och med en självklarhet om din egen persons värde. Skratta lite åt dem om du känner för det. Det bevisar att du tycker hela situationen är så bisarr och att du har makten.

Alltså, jag har ett bra pansar och en ganska välutvecklad retorisk förmåga.

Så sociala situationer idag drabbar mig inte så mycket mer än att det kan göra mig trött, utmattad.

Jag kan parera NTarnas knepigare spel. När de visar sig från sina sämsta sidor.
Numera.
Det har inte alltid varit så och livet har varit en fight, men under tiden har jag plockat upp ett och annat av verktyg och strategier.

Mina strategier och mitt tänk funkar naturligtvis inte för alla.
Lika lite som käcka allmängiltiga råd har hjälpt mig.


Men jag är ingen gruppmänniska. Kommer aldrig bli.
Det är bara för mig att acceptera.

Hej och välkommen.

Ja, hur gör man?

Jag umgås i stort sett bara med ganska udda människor. T.ex. en del med diagnostierad AS, en del som skulle få det vid utredning, en del med ADHD osv. Men vissa har nog "bara" grava personlighetsstörningar och/eller psykiska sjukdomar.

Det fungerar ganska bra eftersom jag oftast kan vara mig själv. Sen kommer det alltid långa perioder (t.ex. nu) då jag isolerar mig en hel del.

Eftersom jag roterar runt lite vilka jag umgås med tror nog dom flesta att jag alltid umgås med folk. Vilket är rätt långt ifrån sanningen.

Jag har aldrig tråkigt egentligen eftersom jag alltid har diverse olika projekt på gång hela tiden. Med eller utan andra inblandade.

Jag vet inte om det hjälper någon med någonting alls, men i stora drag är det så jag funkar.

Jo föredrar nog att umgås med udda människor. Udda eller erfarna. Andra som har haft det jobbigt på olika sätt.

Präktiga välanpassade A-barn med alla rätt intresserar mig inte.

jag personligen brukar ha att jag antingen tycker om personer med handikapp väldigt mycket eller så 'hatar' jag dem på en gång, gissar det har med att jag inte läser av kroppsspråk som andra

Människor som lyckats avskärma sig från tillvarons mörka sidor och blir nervösa av andra människors tungsinne orkar jag inte med. Konstigt nog jobbar dessa ofta med människor inom vård eller socialtjänst.

De jag vill umgås med ska ha empati utan att för den skull behöva kramas för att visa det.
Och så är det viktigt med lojalitet och ärlighet, inte så vanligt tyvärr! Blir endel film och spelkvällar här för mig själv.

Folk är så upptagna med sig själva också. Ibland undrar man var mänskligheten har tagit vägen.
Menar att det är sällan någon frågar hur man mår och verkligen bryr sig.

Jag umgås inte med människor så ofta, dom som är asociala trivs jag bra med då slipper jag prata så mycket och leka extrovert.. Så om personen i fråga är tyst av sig är det väldigt gött

Dystopikern skrev:Hej! Jag är ny här och tänkte fråga hur ni gör för att orka vistas med människor i vardagen?

Efter att ha läst ditt inlägg så rekommenderar jag att byta umgänge. Hitta ett som har lite högre intellektuell nivå och respekt. Ev personer med karaktär utanför det vanliga spåret.

I övrigt så är mänskligheten i jakt på nästa grej och fast i ekorrehjulet som bankräntorna eldar på.

plåtmonster skrev:I övrigt så är mänskligheten i jakt på nästa grej och fast i ekorrehjulet som bankräntorna eldar på.

Ett livstips: Fundera igenom vad som är dina verkliga behov (och inte andras). Säkra din ekonomi genom små fasta omkostnader och undvik lån övh men inte in absurdum. Var selektiv med sällskap och aktiviteter. Du föddes inte som träl, så agera inte som en. Ifrågasätt allt du tänker och gör, men bara en sak i taget och ändra om det kan bli bättre.

Ett vanligt ekorrehjul är just att folk skaffar sig en bostad som kräver höga avgifter som kräver ett tidsödande jobb med stress. Pendlingen dit och det sociala tär sedan på krafterna. Skall det skaffas barn så ockuperas din tid och ekonomi för decennier.

Jag umgås inte med folk så ofta, träffar bara boendestödjarna två ggr i veckan och några ggr om året "vanliga" människor.
Det är rätt skönt att slippa umgås med folk men trist för jag vill ju ha ett socialt nätverk.