Okej, aspies har svårt att läsa av andra människors ansiktsmimik, men hur är ni själva? Grimaserar ni mycket? Använder ni er av det mycket?

Själv går jag i perioder. Periodvis ler jag mycket och skrattar åt saker som ingen annan direkt ser som kul. Men många gånger är min mun som ett rakt streck både i glada och allvarliga situationer..

Nej, jag grimaserar verkligen inte mycket... Allt sker manuellt och det kan se riktigt tokigt ut, för om jag någon gång börjar grimasera kan det antingen bli sjukt subtila grejer, eller så blir det alldeles för mycket och då ser jag lustig ut...

Mina ansiktsuttryck är medvetet regisserade och jag övar ofta när jag ser nya uttryck i tv-serier eller filmer. I min arsenal finns ganska många ansiktsuttryck som jag är ensam om att använda vilket ibland kan föranleda frågor från människor i min omgivning, men det är sällsynt.

Och ja visst ansåg även jag att det var svårt att tyda ansiktsuttryck när jag var ung. Nu har jag dock lärt mig de vanligaste genom ackumulerad erfarenhet. Jag tycker dock fortfarande att det är svårt att se när någon blir förnärmad eller arg.

En intressant egenskap är att när jag tänker koncentrerat och sluter ögonen så tittar ögonen uppåt mot hårfästet där bakom ögonlocken. Är det så för er också?

ninegirl skrev:Okej, aspies har svårt att läsa av andra människors ansiktsmimik, men hur är ni själva? Grimaserar ni mycket? Använder ni er av det mycket?

Själv går jag i perioder. Periodvis ler jag mycket och skrattar åt saker som ingen annan direkt ser som kul. Men många gånger är min mun som ett rakt streck både i glada och allvarliga situationer..

Jag har inte så mycket ansikts mimik.
Jag är glad , eller ser nog koncentrerad ut.
Då är jag bara tyst och lugn.
Min kille läser av mina ögon istället.
Om de är ledsna , busiga, sensuella. Blyga, oroliga.
Läser ni av människors ögon.
Jag har aldrig varit med om det förut men jag läser även av hans blick hur han mår eller menar.

Jag tycker jag nästan jämt får tvinga till mig att tex le. Skratta gör jag inombords men har tränat upp ett slags fejkskratt som kommer samtidigt då jag skrattar inifrån.

Är det fler som här som alltid känner sig stela i ansiktet? Mest kinderna tänker jag på, att det är riktigt jobbigt att le. Det stramar åt på något sätt.
Har alltid haft det så här. Arg och bedrövad eller totalt likgiltig ansiksmimik går bra.

När jag sitter själv kan jag nog se rätt allvarlig ut. Jag märker det om jag börjar skratta på riktigt, att det är skönt och att jag nästan spänt ansiktet innan.

Jag kan också när jag är ensam bland folk se ruskigt frånvarande ut. Beror nog på att jag är det. Samtidigt så har jag fattat att jag ser vänlig ut (för vissa grupper) för de som anses mindre värda kommer ofta fram till just mig och ber om hjälp. Det är skitmystiskt.

När jag umgås med folk kan jag ha varierad mimik. Jag låter den vara som den är för jag orkar inte fejka.

Min make blir alltid förvånad över alla nya ansiktsuttryck jag har varje dag. Tydligen är det aldrig samma min jag använder..

Jag lägger inte mycket tankekraft på min mimik, blir ofta förvånad när folk har filmat mig i smyg. Då har jag nästan ingen mimik alls. Men jag tittar mycket på min omgivning. Och ofta när jag går ute bland folk tenderar jag att se arg ut. Det är en försvarsmekanism tror jag.

Hoppas det inte gör något att jag "kapar" tråden lite nu men jag tyckte att båda frågeställningarna var så pass nära varandra så dom kunde lika gärna dela tråd.

Hur är det med medveten mimik, har ni lätt eller svårt för det? Som exempel höga ena ögonbrynet, ett snett leende eller röra specifika delar av ansiktet men inte andra?

Själv så har jag en person i min närhet som kan göra alla möjliga överdrivna, övertydliga grimaser så jag blev lite "inspirerad" (läs utmanad) att höga ett ögonbryn och det var ju inte lätt kan jag säga!

Men efter en hel del träning framför spegeln och "pillande" i ansiktet för att få "känna" hur musklerna skulle behöva röra sig så har jag lyckats lära mig det. Så nu kan jag få det vänstra ögonbrynet en liten, liten bit högre upp än det högra, men jag kan inte "vända det" och höga det andra ögonbrynet än men jag försöker träna in det också. På samma sätt har jag svårt med sneda leenden eller "rynka på ena sidan av näsan" men när man ska röra båda sidorna av ansiktet på samma sätt är det mycket lättare.

Min vanliga mimik är nog rätt ofta allvarlig och lite stel men jag kan ju ändå le även om det också kan se lite stelt ut ibland och sen har jag ett lite irriterande problem med att jag kan skratta åt saker som jag egentligen inte tycker är roligt och det kan ibland handla om rent utav tragiska händelser.

Jag har ingen aning om hur min mimik ser ut och det stör mig lite. Jag vill helst *inte* att folk ska kunna läsa av mig för bra. Det har hänt någon gång att folk vetat att jag varit missnöjd t.ex. trots att jag trodde det inte märktes. Jag vill själv kunna styra över vilka tankar och känslor jag delar med mig av till andra.

Kattmat skrev:Jag vill själv kunna styra över vilka tankar och känslor jag delar med mig av till andra.

Ja. Fast, man brukar kunna få skäll när man skriver sånt här.

Om jag blundar och rör mina händer, har jag en tydlig, om än osynlig, bild av hur handen rör sig. Men om jag försöker göra lika med ansiktet, blir upplevelsen av minen mera som smilisar, övertydliga stereotyper.
Jag märker ofta att det senaste ansiktsuttrycket dröjer sig kvar, ibland i flera minuter.
Är också lite fascinerad av muskelkontroll, och har övat en del på miner, så jag kan se rätt små nyanser i mitt eget ansikte.
Men är väldigt osäker på vilka uttryck jag läser hos andra, om jag ser för många eller om jag missar de viktiga.
@ Puzzle
Jag har mycket lättare för höger ögonbryn och höger öra, annars hittar jag nog musklerna lika lätt eller svårt på både höger och vänster i övriga kroppen.

Dandelo skrev:Jag tycker jag nästan jämt får tvinga till mig att tex le. Skratta gör jag inombords men har tränat upp ett slags fejkskratt som kommer samtidigt då jag skrattar inifrån.

Är det fler som här som alltid känner sig stela i ansiktet? Mest kinderna tänker jag på, att det är riktigt jobbigt att le. Det stramar åt på något sätt.
Har alltid haft det så här. Arg och bedrövad eller totalt likgiltig ansiksmimik går bra.

Oja, jag känner mig också stel i ansiktet, mest kinderna, som att det stramar när jag ska le. Det är jobbigt och det tar emot att le, känns inte naturligt och jag förundras ständigt över hur t.ex. kungafamiljen kan gå runt och le hela dagarna! Jag blir trött i ansiktsmusklerna på nolltid. Sen tycker jag även att jag blir så ful och förvrider ansiktet på något sätt när jag ler, plus att jag har fula tänder så det påverkar också att det tar emot så mycket att le (men framför allt är det pga depression).