CrystalHeart skrev:...
När inte ens ett erkännande om självmordstankar får dem att agera, då börjar man ju fundera...

Mina schizofrenibesvär får mig ibland inlagd på psykosavdelning. Och det mest framträdande, mitt på avdelningen, plus gärna på annat ställe också, är en stor TV, omöjlig att undvika, hela tiden full med video och ljud, som sprutar in i alla psykospatienters hjärnor.

Och jag värjer mig så gott jag kan, men tyvärr så känns allt detta så illa att psykologen i Norrort (Stockholm) blev fly förbannad, när jag nämnde det för henne, vid ett av de KBT-samtal som jag fick hos henne.

Blev hon fly förbannad på ledningen som lät TV:n stå där eller på att du störde dig på den?

Tyvärr är det ganska vanligt med självmord inom psykiatrin så jag tror inte de berörs, särskilt inte om det är en stafettläkare som man träffat en gång. Under alla år har jag bara haft en läkare som tagit folk på allvar när de haft dessa dåliga tankar. De andra har bara avvaktat och sett om man försökt dö. De flesta har förlorat sin mänsklighet för länge sedan. Men man kan ha tur, träffade en jättetrevlig psykolog på hab.

CrystalHeart skrev:

kiddie skrev:Ja, det finns psykopater som anser att alla unga KAN jobba och att de blir slöa för livet om man sjukskriver dem. De är helt enkelt inte mänskliga.

Vad gäller AS och sjukdom, det kan vara svårt att förklara HUR MYCKET man lider. De fattar bara om man visar det med kroppen. Så du kanske får flippa ut mer. Gråt skrik sitt i ett hörn hos doktorn och skrik, gråt, vägra prata.

Då kanske de fattar.

Helt sant...
Dessutom är det så många yngre som försöker bli sjukskrivna för att de helt enkelt inte vill jobba, och det förstör för dem som verkligen skulle behöva det...

Jag är ju tvärtom. Jag vill inte att folk ska begripa att jag är ledsen och självmordsbenägen, eller att jag har ont i ansiktet. Om jag börjar gråta går jag undan tills det bölats klart...
Men ska prova göra som du säger, ta av "masken" jag sätter på, och visa de riktiga känslorna istället. Kommer nog inte bli någon trevlig stämning mellan mig och personalen, men det är värt att prova...

Tror också på att du behöver verkligen visa hur illa det är och - i stunden - "överdriva", så det verkligen också syns utåt hur dåligt du mår.

Det är nog ganska vanligt att vi med AS inte får fram det vi vill i livsviktiga kontakter med vården ex....avvikande kommunikation någon? Det är ju liksom det som är en stor del av kärnan i AS.
Kanske printa ut startinlägget här och räcka över till nästa vårdkontakt? Det var hjärtskärande att läsa.

Det är väl klart att du måste få en sjukskrivning och rätt hjälp. Jag håller tummarna.

plåtmonster skrev:Blev hon fly förbannad på ledningen som lät TV:n stå där eller på att du störde dig på den?

Hon blev ilsken på företeelsen. Det är klart att folk tar livet av sig när dom blir drivna till det.

Det är ganska vanligt att man har strul med att titta på TV.

Jag har mött en massa trevliga människor inom vården, som verkligen har hjälpt mig.

Lyckligtvis så är det många år sedan nu, sedan en patient tog livet av sig i min närhet.

Men jag tror psykpersonalen blir ganska förhärdade. För vad skall dom göra åt problemet?

Hej igen!
Jag har inte övergivit tråden, men på vardagarna när jag kommit hem sitter jag nästan aldrig vid datorn. Mest pga. att jag inte orkar resa mig ur soffan...
Nästan så jag blir rörd av att det är så många som bryr sig, efter att ha känt mig mer eller mindre övergiven och lämnad åt mitt öde!

Den här veckan var nog en av de sämre, dessvärre. Under två dagar hade jag mycket mer ångest än vanligt, så det blev en hel del blåmärken på armarna för det. Usch hur armarna ser ut... var orolig att någon skulle fråga om det på jobbet... jag hade ju ingen förklaring direkt...
Allt känns so förbannat hopplöst!!

Zima33 skrev:Har du sökt hos psykiatrin? Psykakuten?

Sjukskriva dig kan du ju göra utan intyg om det går ett visst antal dagar mellan sjukperioderna. Så länge du fortsätter jobba så ser de ju inte att du behöver sjukskrivas...

Jag vågar inte ha kontakt med psyk... när jag var 16 blev jag inlagd på BUP för depp och för att jag funderade på ett självmordsförsök.
Rena mardrömmen att vara där... jag fick en ny psykolog, eller vad de nu skulle föreställa, var och varannan gång. Och fick intrycket av att ingen brydde sig överhuvudtaget... de tvingade mig äta Citalopram fastän jag sa att den inte funkade, hjälpte inte med humöret, jag blev trött och slö samtidigt som jag blev hungrig och sötsugen. Kunde inte sova på nätterna, utan somnade vid skolbänken. Såhär sa de till mig när jag tjatade på dem att än en gång låta mig prova någonting annat:
"Det är en bra medicin och den ska du ta! Att du går upp i vikt är ditt fel för du sitter väl mest i soffan och äter godis, ut och rör på dig och ät nyttigt! Och problemet med sömnen kan vi hjälpa dig med. (skriver ut Propavan, höjer dosen Citalopram)"
De var rent utsagt dumma i huvudet på barnpsyk. Efter ca. 1 år och när jag gått upp över 25 kg och helt förstört betygen sa jag till dem att jag inte ville ha deras "hjälp" och avbokade alla tider jag fick. Då fick jag brev ifrån SOC som i sin tur skulle ta mig in till BUP på tvång för att "jag hade inget val". Jag var under 18 och då kunde jag ju inte veta vad som var bäst för mig, så jag skulle inte få välja.
När jag fyllde 18 sa jag upp kontakten direkt och la av med Citalopramen. Då hade jag mer eller mindre förstört hela gymnasiet och gått upp 38 kg. Jag gick ner typ 10 kg efter bara ett par månader utan... och det har tagit mig ända fram till förra året att gå ner allt... 5 år...
De gjorde inte ens en utredning!!!
De bara konstaterade "Ja, du är deprimerad" så fick jag äta medicin.

Så psyk överhuvudtaget är uteslutet. Aldrig i livet, jag hoppar hellre från balkongen. Om de är så hemska mot barn så måste de ju vara helt fruktansvärda mot vuxna?!

På sistone har jag börjat sjukskriva mig för att jag mår dåligt och inte orkar. Dock när jag kom tillbaka sist blev jag blängd på... personalen var väl missnöjda med att inte få det städat... för tillfället finns det ingen vikarie som kan hoppa in istället för mig...
Till veckan och veckan därpå kommer jag få ha med mig 2 som ska kunna hoppa in... som jag ska lära upp... har ont i magen redan nu...
I och med det så kan jag inte heller sjukskriva mig, då kommer vikarien dyka upp helt i onödan och så blir det krångel och bekymmer för min chef...
Jag har haft turen att få en så trevlig chef... jag skulle få dåligt samvete om jag förstörde för henne... igen...

Känns som jag är fast och inte kan slingra mig... gråter för jag vet inte vad jag ska ta mig till!

Zima33 skrev:Skadan efter operationen kanske du kan få ersättning för http://www.patientskadenamnden.se/nytt- ... ringsbolag

Tack!
Jag har varit på gång med anmälan i över ett år... jag har inte orkar ta tag i det riktigt... det är inte mycket som jag orkar...

antonius skrev:

CrystalHeart skrev:Jag är ju tvärtom. Jag vill inte att folk ska begripa att jag är ledsen och självmordsbenägen, eller att jag har ont i ansiktet. Om jag börjar gråta går jag undan tills det bölats klart...
Men ska prova göra som du säger, ta av "masken" jag sätter på, och visa de riktiga känslorna istället. Kommer nog inte bli någon trevlig stämning mellan mig och personalen, men det är värt att prova...

Om man bryter ihop, på en psykiatrisk mottagning och ber om hjälp, ser dom nog skillnad på en som fejkar för att slipa arbeta/få droger och en som verkligen behöver få stöd och professionell hjälp, annars är det inte mycket med den mottagningen...

Min läkare vägrade skriva ut någon form av ångestmedicin alls, tills en s.k expert sa till honom att låta mig prova Lyrica.
Klart att apoteket krånglade, de gav mig för svag styrka och en förpackning för lite. När jag sen ville ha förnyelse av recept trodde han direkt att jag tryckt i mig allt... men som tur var kunde apoteket instämma att det var de som ställde till det... jag är grymt orolig för att något liknande ska hända igen.

Jag fick gå i 2 år med paniklik ångest för de inte ville ge mig något...

Jag vågar inte ha kontakt med psyk... som sagt...

Jag känner mig så fruktansvärt olycklig...

Dessutom kom rehabiliteringen nu i veckan som var. När jag talade om för dem hur de vägrar sjukskriva mig, trots att jag berättat precis allt jag skrivit här och lite till, så suckade de bara och tittade på varandra. De förklarade och depression är olika för en med aspergers, och att lösningen inte är att "hålla igång" som min läkare så gärna vill få det till. Utan att man måste få vara iväg från stressmomenten...

Sen verkar det ju som att läkaren och kuratorn tycker: "skitsamma att ditt hem ser ut som en soptipp, skitsamma om du inte äter eller orkar duscha. Bara du är här!! Bra att du är häär!"
Habiliteringen suckade även när jag sa det...

Får se när de för får sig att fixa till något... om de nu gör det...
Jag känner mig så utbränd och som att jag inte har något att leva för.

Just nu stressar jag mest över de 2 närmaste veckorna...

Vad var det som triggade igång ett självmordsförsök när du var 16 år?

I övrigt så låter som att du borde försöka komma ur situationen, antingen med förtidspension, annat jobb eller genom att plugga vidare.

plåtmonster skrev:Vad var det som triggade igång ett självmordsförsök när du var 16 år?

I övrigt så låter som att du borde försöka komma ur situationen, antingen med förtidspension, annat jobb eller genom att plugga vidare.

Jag velade "bara" över det... men det är nog iallafall allvarligt när man är barn?

I skolan fick jag inga riktiga vänner... de kom och gick mer eller mindre. Var nästan alltid själv dock, vald sist till allt osv...
Från lekskolan till 3:e klass hade jag bara inga vänner, utfrusen eller vad man ska kalla det.
Men i 4:e klass började mobbingen... min klass blev splittrad och indelad i två andra klasser, jag fick ju den sämsta naturligtvis. De kallade mig för fula grejer, kastade saker på mig, slog och hånade mig. Och läraren ingrep inte.

Minns särskilt en gång i klassrummet, vi skulle läsa högt tillsammans ur en bok. Läraren läste stycket först:
"Under bron bodde ett troll. Hon var en ful varelse, bredbakad och storbystad..!"
"Höhöhöhö det är *namn = jag* "
Alla skrattade, läraren flinade bara.

En annan gång när det gäng med killar som mobbade mig värst väntade på mig i trappuppgången... De stannade mig och turades om att slå och sparka på mig. Boxade mig på brösten och sparkade mig i magen...
Jag kom loss och sprang till toan och grät... När jag tillslut samlade mig och gick till lektionen trätade läraren över att jag var sen... jag sa inget. Det var i 5:e klass.

Ett sista exempel på hur öppet jag mobbades, och i närheten av läraren:
Jag gick bara in i klassrummet, varpå en höjjade "Titta där kommer flodhästen!!"
Det fanns liksom inga gränser...
Det var mest killar som mobbade mig, med tjejer som någon slags hejarklack som stod och fnittrade.

Om jag ska fortsätta historian om skolgången så började jag skära/rispa på armarna i 6:e klass, det var då och bröt ihop. När jag var 15-16 började jag dricka mycket och röka. Allt var för att fly ångesten och depressionen.
Jag uppfattade mobbingen som vardag och något normalt, men jag tålde det inte. Ibland höll jag mig medvetet vaken om nätterna, för att det skulle "kännas" som det var längre tid kvar till jag att var tvungen att gå tillbaka till skolan.
Elever från andra klasser mobbade mig också.

Den "vännen" jag hade och som jag försökte gråta ut till om hur ledsen jag var hade bara ett svar till allt.
"Ryck upp dig"
Sorgligt nog är denne f.d vännen påväg att läsa till psykolog. Tragiskt eller vad? För mig är det ytterligare bevis på vad för människor det är som väljer att bli psykologer. De som vill ha lättförtjänta pengar på andras olycka.

Konstigt nog klarade jag grundskolan med rätt bra betyg... VG i allt utom 2 ämnen, som jag fick G och MVG på. I efterhand när jag tänker tillbaka på den hemska tiden funderar jag på hur jag orkade... men den smällen kom nog i efterhand...
Jag sabbade ju gymnasiet, delvis pga den s.k "psykvården". Även då var jag mobbad fram till andra året. Om det inte varit för min nya klassföreståndare som brydde sig något otroligt, så skulle jag inte fått tagit studenten... Hon gick runt till alla lärare i de olika ämnena och frågade vad minimum var för att jag skulle få godkänt, så gjorde hon iordning en lista på det jag var tvungen att göra som jag bockade av. Guldhjärta till henne, verkligen..!

Jag får hoppas habilitering gör NÅGONTING för att hjälpa mig få livet lite mildare... såhär går det bara inte att fortsätta. Jag tror inte läkaren och kuratorn förstår hur jag har det...

Uppenbart har skolan fallerat och psykvården är inkompetent. Men gjort är gjort.

Kanske du kan ordna så att du kan läsa upp gymnasiet och få betalt för det? Jag ser det som att det är viktigt att du kommer loss ur ekorrehjulet och får en paus.

plåtmonster skrev:Uppenbart har skolan fallerat och psykvården är inkompetent. Men gjort är gjort.

Kanske du kan ordna så att du kan läsa upp gymnasiet och få betalt för det? Jag ser det som att det är viktigt att du kommer loss ur ekorrehjulet och får en paus.

Kan inte annat än hålla med...
Helt sjukt hur det har blivit...

Jag tror på riktigt att jag är drabbad av olycka. Så jag vågar nästan inte göra något större i mitt liv för jag förväntar mig att det går åt helskotta, så som så mycket annat.

Jag har läst upp det ämne som jag fick IG i så det är godkänt iallafall...
Paus är nog det jag behöver mest av allt. Funderade allvarligt förra veckan på att prova kattstrypare på mig.

CrystalHeart skrev:Jag tror på riktigt att jag är drabbad av olycka.

Det är snarare dina föräldrar som bosatte sig i en liten by på landet. Om det blir problem ligger alternativen långt borta.

plåtmonster skrev:

CrystalHeart skrev:Jag tror på riktigt att jag är drabbad av olycka.

Det är snarare dina föräldrar som bosatte sig i en liten by på landet. Om det blir problem ligger alternativen långt borta.

Visserligen... De är själva uppvuxna här, så det föll sig väl naturligt att stanna.

Vem skulle ha ryckt in för mobbingen och psykvården då menar du? BUP låg i örebro.
Mobbad och påkörd kan man väl bli i större städer också?

Kanske är jag som tänker fel, men då får du gärna utveckla vad du menar...

Jag förstår att du är negativ mot psyk men vuxenpsyk är annorlunda, iaf har det varit det för mig. Jag fick också "hjälp" av BUP (eller, mina föräldrar fick hjälp, själv låg jag hemma i stort sett apatisk och kröp till toaletten för jag orkade inte gå, mina föräldrar sa till BUP att jag var "trotsig" och "VÄGRAT följa med").

Först när jag var ca 25 vågade jag ta kontakt med psykiatrin igen och då hade jag flyttat 100 mil, långt bort från alla dåliga minnen.
Nu har vi dessutom fritt vårdval så om man inte gillar en mottagning kan man gå till vilken man vill, finns privata mottagningar med landstingsavtal.

CrystalHeart skrev:Vem skulle ha ryckt in för mobbingen och psykvården då menar du?

I en större stad finns fler skolor att välja på. Sjukvård osv är större och det är därmed större chans att hitta något som fungerar. De blir också utsatta för en hårdare granskning så att inkomptent personal åker ut.

Huvudpoängen är nog att det är hårdare på ett sätt i en storstad. Men det finns också så många möjligheter att det överväger. På mindre orter så är också djungeltelegrafen väl etablerad och utgörs alltför ofta av folk som inte har något bättre för sig.

Hur BUP eller vuxenpsyk mm fungerar beror nog mera på tur.

Nu sitter jag på jobbet, ensam i källaren och har "lunch"... Men jag kommer inte äta... Kan bara inte...

Komiskt nästan hur jag kan ha alla symptomen på utmattning, men inte en enda jäkel bryr sig. Det var hur tungt som helst att tom öppna dörrar...
Jag orkar inte mer...

Sitter i källaren och bölar som en 5-åring. Men måste lägga av och fixa till mig så ingen kan se att jag gråtit. Sen försöka gömma blåmärkena medans jag fortsätter städa...
Vikarien kommer imorgon...

Jag var bara tvungen att skriva, i ren desperation... Förlåt.

Jag orkar bara inte mer!!!!

CrystalHeart skrev:
Jag orkar bara inte mer!!!!

Sjukskriv dig! Gå till en annan läkare och tillåt dig att bryta ihop.

Zima33 skrev:

CrystalHeart skrev:
Jag orkar bara inte mer!!!!

Sjukskriv dig! Gå till en annan läkare och tillåt dig att bryta ihop.

Precis, du kan inte fortsätta så här, det blir katastrof...

Instämmer. Även om det bara är tillfälligt så ger det dig en vilopaus att strukturera ihop dina känslor, vanor och kanske läka ihop lite.

Fick svar från LÖF angående om jag har rätt till ersättning för deras (miss)behandling av bihålorna.

Men självklart inte. För de tycker att läkarna har följt riktlinjerna och gjort allting perfekt och rättvist. Typiskt mitt liv...
Rättvist att bli nekad behandling för bihålorna i 9 månader?
Rättvist att jag fick PTSD av operationen?
Rättvist att bara skicka hem mig hela tiden?
Rättvist att de förstörde mitt liv?
Rättvist att bli nekad både lugnande och smärtstillande trots grov ångest och smärtor?
Rättvist att de vägrade sjukskriva mig trots att jag led utav helvete och hade självmordstankar?

Nejdå, allting vården har gjort är perfekt...

Jag ger upp om rättvisa nu... jag är bara en obetydlig människa man kan behandla hur som helst... helt övertygad om det.

Lyssnade just på Kaliber om hur de låste in en mobbad ung tonåring på psyk och pumpade honom så full av neuroleptika (dagliga överdoser plus tvångsinjektioner när han fick värre symptom på förgiftning). Han dog nästan och blev skadad för livet.

Sedan har jag min egna lilla skojiga historia som hände nyligen och felaktigheter som pågått under flera år.

Jag har också konstaterat, MAN ÄR INGENTING VÄRD.

Man är en smutsfläck som hade mage att bli felbehandlad.

Ens liv är inget för dem, om något är det bara lite småjobbigt att man ens finns, som en irriterande fluga. Med samma värde.

Det gör hyfsat ont att inse detta. Att man för dem saknar värde. Att allt man är, hela ens jag, hela ens liv, allt! Det är INGENTING i deras ögon. Bara det är traumatiserande i sig. Om grannen skiter i mig är det OK, men att DE gör det, det känns liksom inte så OK.....

Iallafall jag får tankarna att det vore bättre att man inte fanns. Egentligen tycker jag inte så, men jag har blivit lärd av dem att det nog är så iallafall.

Jag förstår att du inte får ersättning. Det händer nästan aldrig. Det är en totalt tandlös lag. Vi har en sjukförsäkringslag som aldrig betalar ut och ett anmälningssystem som aldrig leder till åtgärder mot sjukvårdspersonal (kanske mot sköterskor ibland med aldrig läkare).

Vårdmässigt är Sverige ett riktigt FARLIGT land.

SR: Hade det kunnat undvikas? - Kaliber granskar barnpsykiatrin del 3

Det måste vara denna händelse du hörde om:

- När han kom dit, den här läkaren, jag kommer aldrig att glömma henne, började proppa honom med mediciner.

Vad sa läkaren då till er om de här medicinerna?

- Läkaren sa att det här var det bästa. Hon visste vad hon höll på med. Hon hade mycket erfarenhet. Hon kunde allting, säger Claudios mamma Angela.

- Vi trodde på medicinerna. Vi trodde de skulle hjälpa, berättar Claudios pappa som också heter Claudio.

Vi kunde läsa i journalen att Claudio behandlades med fyra olika neuroleptika. När vi låtit experter titta i Claudios journal så menar de att han fått onödigt många mediciner samtidigt. Mediciner som riskerar att ge mycket svåra biverkningar. Dessutom kunde vi konstatera att sättet som Claudio medicinerades på stred både mot Socialstyrelsens och BUP:e egna farmakologiska riktlinjer. För Claudio ledde biverkningarna att han till slut kollapsade.

- Och när vi kommer tillbaka till avdelningen, vi ser att Claudio kan inte gå, berättar hans mamma. Hans hand hade dragit upp sig så här. Och benen också. Och han dreglade. Halva sidan var förlamad.

Dessa stycken är verkar vettiga:

- Man försöker förstå vad är det för situationer som är särskilt sårbara eller särskilt svåra för den här människan att hantera. När är det hennes ångest väcks. Om situation är, till exempel, att hon blir väldigt rädd, då får man dels försöka lära henne egna strategier för att lugna ner henne, dels lära henne att använda personalen i förebyggande syfte. Att säga att nu är jag på väg att bli så här rädd, nu behöver jag känna mig trygg, jag behöver att någon sitter och pratar med mig, något som gör att känslan går ned. Alla känslor kan ju när som helst gå i riktning mot att de blir mer starka eller mindre starka och då måste man lära sig vad som kan dämpa känslan för den här personen. För den som blir patient och har den här typen av svårigheter med sina känslor, hon klarar inte att göra det här själv, då hade de inte varit patient. Hon behöver inte bli tillsagd att ”Lugna ner dig!”, därför att problemet är att hon inte vet hur man gör för att lugna ner sig när det blir så här besvärligt.

Åsa Nilsonne är självkritisk till hur man inom vården ibland ser på psykiskt sjuka människor som inte kan styra sitt beteende.

- Av någon anledning blir vi inom vården väldigt provocerade av detta. Vi blir inte provocerade när någon får ett epileptiskt anfall, för det förstår vi att personen inte kan rå för. Men vi blir provocerade när någon får ett vredesutbrott eller en panikattack därför att vi tycker att folk borde kunna skärpa sig eller borde förstå att så gör man inte. Då blir det inte sällan konflikter. Det blir inte sällan en slags maktkamp och då kan bältet komma in som ett led i den maktkampen, att man har det maktmedlet att lägga någon i bälte när man inte lyckas lösa problemet på annat sätt.

SR: De medicinerade barnen - Kaliber granskar barnpsykiatrin del 2

Förskrivningen av farlig neuroleptika har ökat med 60 procent:

2009 förskrev BUP:s läkare i Sverige 10 000 recept med neuroleptika till barn och ungdomar. Förra året hade den siffran ökat till nästan 16 000. Alltså en ökning med nästan 60 procent.

Biverkningar av neuroleptika samt att vården inte gör kontroller på biverkningar för att undvika dessa:

- Det är fruktansvärda biverkningar och som vi borde ha väldigt mycket respekt för.

Håkan Jarbin är chefsöverläkare på BUP i Halland. Han ingår även i Läkemedelsverkets expertgrupp som just nu håller på att skärpa de riktlinjer som finns när det gäller förskrivning av neuroleptika. Han blir bekymrad när han ser hur mycket förskrivningen av neuroleptika till barn har ökat. Biverkningarna är många och flera av dem är allvarliga.

- De lömska biverkningarna som är mer under huden, om man säger så, inte i hjärnan utan mer under huden är att man får ökad aptit. Man går upp i vikt. Får metabola biverkningar. Med fettrubbningar och glukosrubbningar som kan leda till diabetes av ålderstyp. Det kan leda till högt blodtryck och övervikt. Sen endokrina biverkningar som påverkar prolaktinet i som är ett sexhormon som gör att man får problem både med mens och sexuella funktioner, men också med en del av benbildningen, man får klenare skelett till exempel.

Andra allvarliga biverkningar är motoriska och kallas extrapyramidala symtom. Det förkortas EPS. EPS innefattar kramp i muskler, stelhet, skakningar, rastlöshet, motorisk oro och ofrivilliga muskelspänningar.

- Det ser ut som man har Parkinsons sjukdom, man blir stel och orörlig och går sakta och skakar, säger Håkan Jarbin.

Enligt Håkan Jarbin så är det inte ökningen av neuroleptika i sig som är problemet. Oftast fungerar medicinen bra utan allvarliga biverkningar. Problemet handlar snarare om att inte alla läkare följer upp medicineringen ordentligt, med kontroller av till exempel vikt, blodfetter och för att se att det inte har uppstått biverkningar som till exempel extrapyramidala symtom.

Bodø i Norge där Juwamer Mavlud jobbar verkar som den enda konstruktiva. Med brasklappen att resterande kliniker kan vara rena skiten.

Hjälp finns säkert men definitivt inte på psykkliniker under detta decennium.

Ja, det var del 2 jag hörde.

Jag tror jag berördes extra illa iom att jag vet hur HELVETISKT DJÄVULSKT akatisi känns och vara tvingad medicin som ger detta, det är tortyr och de som gett dessa tycker jag ska tvångsinjiceras så de får känna hur det känns.

Så säger folk att vi har sån FANTASTISK VÅRD i Sverige.

Jojo. Jag vet folk som är på andra sidan med som jobbar i vården. När man hör deras historier blir man extra rädd. Men när man talar om det för folk (som har fått såå bra vård såå en gång när de fick öroninflammation eller nåt eller stukad fot) då tror de att man ljuger och hittar på. En av de värsta sakerna är att de som "förtjänar" vården får den (och det har jag fått bekräftat av flera vårdpersonal). Som gammal eller redan sjuk så får man en slags minimibehandling, medan de som är duktiga, unga, produktiva får "allt". Ofta sätter man ut behandling utan information för att patienter ska dö av.

Härliga Sverige!

Ska inte offtopica mer nu men fy faan alltså.

Här kommer en snabb uppdatering.

Det har gått åt helvete. Detaljer orkar jag inte gå in på just nu... kanske skriver senare... vi får se.
Bara så ni vet. Jag har ingenstans att vädra mig.
Min psykolog, den enda som jag någonsin litat på, slutade förra månaden. Så det är jag upprörd som satan över. Men jag skyller inte på honom. Han har sitt eget liv att leva också...