KrigarSjäl skrev:-Nä.

Utan diagnoser ingen grund för neurodiversitetstänk.

Man måste ha nåt att hänga upp det på.

Håller inte med. Det är att kapitulera för dysfunktionstänket. Det borde vara en självklarhet att man inte kan driva folks rätt att vara annorlunda baserat på en psykiatrisk diagnos som sätts p.g.a. man patologiserat mänsklig variation. I fallet Asperger har ju psykiatrin själva sabbat hela begreppet genom att slå ihop diagnosen med andra autismdiagnoser. En rörelse som driver neurodiversitetsfrågor kan ju inte stå och falla med sådana påhitt.

KrigarSjäl skrev:Det är lögn och förbannad dikt att det bara ska vara lågfungerande/tydligt funktionshindrade som ska ges diagnos...tyvärr resonerar en del läkare som du och det är helt åt skogen.

Möjligen att de måste få diagnos under en övergångsperiod, men målet måste vara att dessa kan klara sig utan diagnos.

KrigarSjäl skrev:Neurodiversitet är att bejaka styrkorna i aspergerdragen och styrkorna ifråga leder ofta till saker som självständighet och ett bättre analytiskt tänk.

Det är såklart ett feltänk. Inget av detta har något med själva diagnosen att göra, och dessa drag finns såklart hos en stor andel människor som INTE får diagnos, men som jag anser som neurodiversa. Det enda rimliga är att det är DRAGEN som sådana man argumenterar kring, inte om de finns hos diagnosticerade eller odiagnosticerade.

-Patologisera och patologisera...det är bra att det finns beskrivningar inom psykiatrin så man har nåt att gå efter...utan det skulle man ju bara få höra saker som "alla är speciella på sitt sätt" och "gaska upp dig, det är bara att sluta grubbla och tänka positivt!"...

rdos skrev:Håller inte med. Det är att kapitulera för dysfunktionstänket. Det borde vara en självklarhet att man inte kan driva folks rätt att vara annorlunda baserat på en psykiatrisk diagnos som sätts p.g.a. man patologiserat mänsklig variation. I fallet Asperger har ju psykiatrin själva sabbat hela begreppet genom att slå ihop diagnosen med andra autismdiagnoser. En rörelse som driver neurodiversitetsfrågor kan ju inte stå och falla med sådana påhitt.

Vilket bludder. Du kan nog känna dig ganska ensam om att ha denna syn på vår diagnos. Idiotiskt.

KrigarSjäl skrev:-Patologisera och patologisera...det är bra att det finns beskrivningar inom psykiatrin så man har nåt att gå efter...utan det skulle man ju bara få höra saker som "alla är speciella på sitt sätt" och "gaska upp dig, det är bara att sluta grubbla och tänka positivt!"...

Beskrivningar är inte relaterade till styrkor, de avser enbart problem.

kullan skrev:Vilket bludder. Du kan nog känna dig ganska ensam om att ha denna syn på vår diagnos. Idiotiskt.

Det tror jag inte. Det är säkert denna syn som gör att över en miljon människor gjort mitt test.

Men du får gärna oja dig över diagnosen. Sådant intresserar mig inte.

rdos skrev:

KrigarSjäl skrev:-Patologisera och patologisera...det är bra att det finns beskrivningar inom psykiatrin så man har nåt att gå efter...utan det skulle man ju bara få höra saker som "alla är speciella på sitt sätt" och "gaska upp dig, det är bara att sluta grubbla och tänka positivt!"...

Beskrivningar är inte relaterade till styrkor, de avser enbart problem.

Nja, medicinska texter är ju medicinska texter.
Bara medicinska texter, kanske man ska tillägga.

Medicinen har sitt synsätt - men Livets synsätt - det som är ofantligt mycket större än medicinens - har helt andra perspektiv.

Men man måste fortfarande ha nåt att utgå ifrån.
En beskrivning som verktyg när det knasar.

KrigarSjäl skrev:Det är lögn och förbannad dikt att det bara ska vara lågfungerande/tydligt funktionshindrade som ska ges diagnos...tyvärr resonerar en del läkare som du och det är helt åt skogen.

De kan vara mycket välfungerande. Problemet är som oftast konstaterats att det kostar på att hantera tillvaron och när ingen stresspaus eller återhämtning finns så brakar det ihop. Denna aspekt är nog många i yrkesmänniskor i vården helt blinda för.

När de aktiviteter som skall vara återhämtning bara är det för normala människor så blir det dubbel bestraffning.

rdos skrev:I fallet Asperger har ju psykiatrin själva sabbat hela begreppet genom att slå ihop diagnosen med andra autismdiagnoser. En rörelse som driver neurodiversitetsfrågor kan ju inte stå och falla med sådana påhitt.

Håller med.

Nu börjar det strax! Och eftersom det börjar mer normal tid för mig (20.00) så kan jag se avsnittet från början!

Hej
Jag följer serien "Att leva med aspergers syndrom". Men har hängt upp mig på att jag undrar om alla där verkligen har asperger på riktigt. Han filmfantasten t ex, är han inte bara "udda"? Han talar med varierat tonläge, använder mimik och ansiktsrörelser för att kommunicera, vilket man ju INTE skall göra för att uppfylla kriterierna för diagnosen. Han verkar vara rätt social. Hans intresse för film är stort men han verkar ju inte vara fullt så insnöad att man verkligen kan säga att det är ett "specialintresse".
Vissa av dem i serien verkar helt klart uppfylla kriterierna. Men inte alla.
Min fundering är helt enkelt, kan man inte få vara lite "udda" utan att det ska kallas något? Jag har själv inte asperger men efter att ha kollat lite på denna serie börjar jag misstänka att jag skulle kunna få en sån diagnos om jag sökte för det.

O min sida väntar jag på profiler som känns mer intellektuella och av trailern att döma fanns det några kandidater i avsnitt tre.

Jag såg större delen av del nr 2. Själv ser jag ingenting att klaga över. Jag anser att dokumentären är bra.

Earla skrev:Hej
Jag följer serien "Att leva med aspergers syndrom". Men har hängt upp mig på att jag undrar om alla där verkligen har asperger på riktigt. Han filmfantasten t ex, är han inte bara "udda"? Han talar med varierat tonläge, använder mimik och ansiktsrörelser för att kommunicera, vilket man ju INTE skall göra för att uppfylla kriterierna för diagnosen. Han verkar vara rätt social. Hans intresse för film är stort men han verkar ju inte vara fullt så insnöad att man verkligen kan säga att det är ett "specialintresse".
Vissa av dem i serien verkar helt klart uppfylla kriterierna. Men inte alla.
Min fundering är helt enkelt, kan man inte få vara lite "udda" utan att det ska kallas något? Jag har själv inte asperger men efter att ha kollat lite på denna serie börjar jag misstänka att jag skulle kunna få en sån diagnos om jag sökte för det.

Man ska inte få diagnos utan att ha problem. Jag är övertygad om att alla dessa personer fått problem redan i skolan och de flesta blivit mobbade. Och det märks ju att de fortfarande t ex är mer beroende av sina föräldrar än andra i den åldern. De har inget lönejobb, ingen egen bostad, ingen partner, inte så många vänner. Filmfantasten sade sorgset "mina vänner växer upp men inte jag".

En del personer i den här serien har entoniga röster och pratar långsamt och trevande, men inte alla. Det är inget kriterium för att få diagnos. Jag pratar inte heller entonigt och jag kan gestikulera.

Det är snarare så att att det är stor skillnad på oss aspergare. Tror man att man kan se på alla att de har AS, så har man gått på stereotypbilden av aspergare.

Då var det söndag igen och även denna gång tycker jag att programmet i stort var bra. Till och med bättre än första.

Lite obehagligt och de kom även en liten tår. Att känna igen sig, och kanske även oron för framtiden. Kommer det alltid att vara så här och de är lite ledsamt.

Men jag vill ge alla i serien en stor eloge, för att dem ställer upp och lämnar ut sig så i tv. Tack för att ni gjort den resan.

Ytterst intressant programserie detta och jag kände igen en av deltagarna i kvällens program som jag sett flerfaldiga tillfällen i Stockholms innerstad

Jag råkade ha på ngt på TVn idag, var det detta? De satt i en ring och en normalis frågade dem saker och log fjantigt och klappade dem mentalt på huvudet typ Duktig idiot.

Då stängde jag av.

Kanske var det inte representativt för hela programmet men jag grejade det inte.

Programmet är det egentligen inget fel på mer än att det är gjort på ett så tråkigt sätt att jag inte orkar kolla på det ordentligt...

Går söndagens program i repris någonstans?

Earla skrev:Hej
Jag följer serien "Att leva med aspergers syndrom". Men har hängt upp mig på att jag undrar om alla där verkligen har asperger på riktigt. Han filmfantasten t ex, är han inte bara "udda"? Han talar med varierat tonläge, använder mimik och ansiktsrörelser för att kommunicera, vilket man ju INTE skall göra för att uppfylla kriterierna för diagnosen. Han verkar vara rätt social.

Alltså, alla aspergare är inte likadana och alla uppfyller inte precis alla kriterier.

Om du utgår från en schablonartad stereotyp aspergerbild är du helt fel ute.

På många märks det inte alls på det där yttre påtagliga viset utan visar sig mest i att man blir utmattad av röriga miljöer, höga ljudnivåer, buller och intryck.

Sen finns det nåt som heter kompensationsstrategier.
Med åren lär man sig sociala koder och beteenden intellektuellt, man slipar bort alltför tydliga drag för att bli mindre avvikande - någonting som också kräver mycket energi.

En annan viktig sak att nämna är att vi som kan kallas "asperger light" väldigt sällan syns i medierna.
När det ska göras program, reportage och artiklar vänder sig journalister till traditionellt håll, dvs anhörig- och personalorganisationerna och inte till oss aspies direkt.
Och iom det blir det filmat, vinklat och intervjuat ur omsorgsperspektivet där vi framställs som stackare det är synd om.

plåtmonster skrev:Går söndagens program i repris någonstans?

Se här.

Jag såg inte det förra men såg detta. Tycker inte programmet är särskilt väl utformat.

Kan säga att jag hade aldrig ställt upp i ett program som går ut på att med dyster och tillstukad uppsyn berätta om hur jobbigt jag har och har haft det och få hjälp av en käck teatertant. Visst får man sympati för personerna och det är bra att de är olika, men de får antagligen inte komma till sin rätt.

Det är väl tänkt att visa deras vardagsliv (när de möter sina föräldrar, sina kompisar, tränar och så där) - men få människor uppför sig naturligt framför en kamera (inklusive kompisarna och föräldrarna). I synnerhet inte om man inte är van vid att filmas.

Saknar också en tydligare beskrivning av vad Aspergers syndrom är. Många vet inte vad det är ens, och ännu fler har stora missuppfattningar. Programmet är inte särskilt upplysande för dem som har liten kunskap om vad aspergers är, dvs. majoriteten av Sveriges befolkning.

Förklaringar om vad det är, blandat med personliga intervjuer, tror jag hade varit ett bättre format.

Relaterat till teatertanten snarare än programmet: Om någon inte gillar fysisk närhet, ska den väl slippa behöva "träna" på det!

Kattmat skrev:Relaterat till teatertanten snarare än programmet: Om någon inte gillar fysisk närhet, ska den väl slippa behöva "träna" på det!

Han verkade väl vilja kunna hantera det bättre dock? Jag uppfattade det som att det var något han själv ville men inte riktigt ansåg sig själv vara värdig närhet.

Dagglarv skrev:Han verkade väl vilja kunna hantera det bättre dock? Jag uppfattade det som att det var något han själv ville men inte riktigt ansåg sig själv vara värdig närhet.

Kan väl iofs stämma.
Jag reagerade nog utifrån mitt eget stora obehag med massage, dans och fysiska "lära känna"-övningar som tvingats på en i skolan.

Kattmat skrev:Jag reagerade nog utifrån mitt eget stora obehag med massage, dans och fysiska "lära känna"-övningar som tvingats på en i skolan.

Det beror väl också på hur relationen till de som man skall göra övningen är. Om det är en spänd mobbningssituation så blir det inget bra eller övh om det är strul och osäkerhet. Om det inte råder frivillighet så blir det också problem bara utav den anledningen i sig.

Kristofer skrev:Jag tror att mycket av den kritik som Heliora skriver är en fråga om ålder och samtid. De som porträtteras i programmet är unga vuxna på väg ut i livet. Många unga vuxna idag, oavsett diagnoser eller ej, har en fas i livet där man inte är helt klar över sitt yrkesliv eller sin studieinriktning. Då kan det nog vara vanligt att delta i någon slags kortare verksamhet/program/åtgärd och samtidigt kanske inte heller har hunnit skaffa sig en egen bostad. Man har alltså inte ännu hunnit forma det mer självständiga vuxenlivet.

Jag förstår inte riktigt hur du menar här. Att det är normalt för ungdomar att ha daglig verksamhet innan man hunnit skaffa sig ett riktigt jobb? Att det är normalt att bo på en gruppbostad innan man hunnit få sig en "egen bostad"?

Kristofer skrev:Var det lättare för aspergare förr? Var det ett problem att diagnosverktyget saknades? De unga vuxna i programmet kanske inte har större hjälpbehov än vi som fick diagnos i vuxen ålder. Vi kanske bara lever i en omvärld som idag ställer andra krav. Eller var det förr ett helvetiskt arbete med att utarbeta strategier för att klara sig själv?

Jag tror snarare att man förut var tvungen att klara saker som man nu kan få hjälp med, att man var tvungen att anstränga sig och kämpa för saker. Nu erbjuder man folk med diagnos allehanda olika hjälpinsatser, bara för att de finns, och för att de med diagnos skall få det lättare och slippa anstränga sig. Men att "få det lättare" har en viss baksida också. Man blir osjälvständig och lär sig inte att klara sig själv. Och då blir man beroende av denna hjälp livet ut. Biståndshandläggare, kuratorer och sånt gör de unga en björntjänst, tycker jag. De tror att de är schyssta för att de styr upp så att folk med diagnos inte längre skall behöva anstränga sig med saker och ting.

När jag förut berättade för min kurator om svårigheter med att få jobb så var det första hon föreslog daglig verksamhet eller lönebidrag. En quick fix liksom. För att jag skulle slippa behöva anstränga mig. Och när jag berättade om att jag har få vänner så var det naturligtvis kontaktperson hon först föreslog, inte om hur man kan skaffa vänner på vanligt sätt. Återigen för att jag skulle slippa behöva anstränga mig.

Många går ju på detta också, för att det är enkelt att få allt serverat och slippa behöva anstränga sig. Alltid enkelt med en quick fix. Men också för att man nu för tiden, med diagnosen, blir itutad att man har problem med det och det och det och då kan det lätt bli en självuppfyllande profetia. Det har jag själv upplevt förut. Innan jag fick diagnosen tyckte jag det var lite jobbigt att ringa till människor man inte känner, men i och med diagnosen så fick jag plötsligt jätteproblem med det. Nu flera år senare har jag släppt detta ständiga diagnostänk och plötsligt har jag inte alls samma problem längre.