Hej!

Jag har haft över 4 jobbiga år.
Fick bihåleinflammation och vårdcentralen skickade bara hem mig, fastän jag satt i tårar framför dem för att det gjorde så fruktansvärt ont + kunde inte andas överhuvudtaget genom näsan. Tror jag blev hemskickad ca 5 ggr med orden "det ska gå över av sig själv".
Sjukskrivning kunde jag ju bara drömma om, för "man blir inte sjukskriven för bihåleinflammation".
Jag gick i 9 månader (Det var den värsta tiden i mitt liv...) innan de fick för sig att hjälpa mig.

Behandligar: 3 antibiotikakurer, 3 bihålespolningar (HEMSKT), och en operation.
Operationen var rena mardrömmen, jag var vaken och hade inte ens fått lugnande när de handborrade sig genom överkäken ut till bihålan via min mun... De tog ut en cysta.
Men värken gick inte över... nu har de gett mig diagnosen "nerv- och vävnadsskador" som gör att jag har nedsatt känsel och smärta i högra halvan av ansiktet.
Jag kommer aldrig få veta om jag hade kunnat slippa hela den här cirkusen och konstant smärta i ansiktet om de bara hjälpt mig på en gång?!

Hela tiden har jag haft djup depression och ångest så jag nästan klättrade på väggarna. Men allt jag fick som lugnande var de här skitmedicinerna theralen, atarax mm... det är tydligen mycket bättre att jag knappt står ut med att leva än får något vettigt utskrivet.
Jag har haft mycket självmordstankar.

De fyra år som passerat har jag typ inte varit sjukskriven ALLS, bara en vecka efter operationen.
Sammanlagt, tillsammans med andra problem, har jag blivit opererad 4 ggr. Testat 8 mediciner för depression och ångest. Och blivit påkörd av en bil när jag gick till jobbet, och de stannade inte utan lämnade mig på vägen.

Jag har bett min läkare om sjukskrivning flera gånger men allt jag får till svar är: "det är bra att du jobbar, det är bra att röra på sig".
Jag tror inte för en sekund att hon skulle klara av att jobba heltid som städerska om hon fått gå igenom det jag gjort!

På jobbet gråter jag medan jag städar... mycket ångest... mycket deppig... ibland slår jag armarna i väggarna så det blir blåmärken, det är istället för att skära. Om någon försöker ha en konversation med mig får jag is i magen och blir jättestressad.

JAG ORKAR INTE MER!!!!!!

Jag känner mig totalt utbränd, orkar inte med alla uppgifter. Händer att jag skiter i vissa grejer för att jag inte orkar, eller får ångest av det (t.ex. städa rum där det finns folk).
Jag tar inte hand om mig själv heller längre. Äter inte, ibland skippar borsta tänderna, det går fyra dagar mellan duscharna för att jag inte ens orkar resa mig ur soffan, ibland sover jag t.o.m i samma kläder som jag burit på dagen. Min lägenhet ser ut som en soptipp med tallrikar överallt, damm, skräp, kläder osv...

Jag har kuratorkontakt, en gång varannan månad (!!!). Men hon svarar exakt samma sak som läkaren, det är precis som de pratat ihop sig. Det enda jag ber om är att bli sjukskriven kanske 25%-50% så jag får någon dag extra att ta igen mig. Men det kommer inte på frågan.
När jag berättade om min plan för självmord tyckte kuratorn bara att jag skulle träffa läkaren igen för att se över min medicinering.

För att göra allt värre försvann halva mina semester förra året för jag var tvungen att ta ledigt för alla läkartider = ännu mindre tid till vila.
När semesterdagarna sen tog slut fick jag istället ta ut tjänstledigt...

Jag börjar bli desperat.
Hur skulle man kunna lösa detta?!
Är vården bara fulla of psykopater?

Och ja... jag har aspergers syndrom...
Ursäkta min bitterhet...

Nej, vården är inte bara full av psykopater, men du tycks dessvärre har träffat de värsta av de värsta.

Din historia är den värsta vårdhistoria jag hört sedan en person i min närhet hade så allvarligt diskbråck att hon knappt kunde röra sig och blev hemskickad från vårdcentralen med diagnosen mensvärk.

Det låter som om du utan tvekan skulle behöva bli sjukskriven. Har du möjlighet att byta läkare och kurator? Jag har en väldigt förstående och bra läkare och en fantastisk psykolog. Det finns bra människor inom vården.

CrystalHeart skrev:Och ja... jag har aspergers syndrom...

Har du diagnos på det?

Laika skrev:Nej, vården är inte bara full av psykopater, men du tycks dessvärre har träffat de värsta av de värsta.

Din historia är den värsta vårdhistoria jag hört sedan en person i min närhet hade så allvarligt diskbråck att hon knappt kunde röra sig och blev hemskickad från vårdcentralen med diagnosen mensvärk.

Det låter som om du utan tvekan skulle behöva bli sjukskriven. Har du möjlighet att byta läkare och kurator? Jag har en väldigt förstående och bra läkare och en fantastisk psykolog. Det finns bra människor inom vården.

Man skulle kunna tro det iallafall... jag kan inte förstå själv hur de bara kan behandla mig som de gjort.
Dessvärre bor jag i ett mindre samhälle, de flesta läkare här är hyrläkare som bara kommer och går.
Man kanske skulle överväga privatläkare?
Jag litar inte på psykologer

plåtmonster skrev:Har du diagnos på det?

Ja.
Fick den i början av december, de skicka mig på utredning för att inga mediciner bet på mig...

CrystalHeart skrev:Dessvärre bor jag i ett mindre samhälle, de flesta läkare här är hyrläkare som bara kommer och går.

Lämna byhålan så fort du kan. Bäst är det om du utbildar dig till något yrke som inte sliter så hårt på dig.

plåtmonster skrev:Lämna byhålan så fort du kan. Bäst är det om du utbildar dig till något yrke som inte sliter så hårt på dig.

Min ångest sätter stopp för det
Jag var mobbad nästan hela skolgången, från lekskolan till andra året på gymnasiet... bara tanken på att sätta fot i en skola ger mig ångest...
Dessutom är jag så deprimerad att koncentrationen är som bortblåst.

Efter allt har jag fått en riktigt dyster inställning till allt... det känns som att självmord vore den bästa lösningen...
Jag vet inte vad jag ska ta mig till! Ingen vill hjälpa mig...
Vet egentligen inte om det finns något som kan sägas som kommer hjälpa mig... Jag var tvungen att skriva av mig...

Jag glömde nämna en annan sak de sagt när jag frågat efter sjukskrivning:
"man brukar inte bli sjukskriven i din ålder för ångest och depression"

I en storstad finns det oftast bättre sjukvårdsresurser och möjlighet att välja sitt umgänge med större selektivitet. Försök att komma förbi dumheterna som du råkat ut för, och som ofta är ett signum för småorter.

Ett första steg är som sagt att ordna bostad i ett mer tätbefolkat område men kanske inte tätbefolkat bostadsområde.

plåtmonster skrev:I en storstad finns det oftast bättre sjukvårdsresurser och möjlighet att välja sitt umgänge med större selektivitet. Försök att komma förbi dumheterna som du råkat ut för, och som ofta är ett signum för småorter.

Ett första steg är som sagt att ordna bostad i ett mer tätbefolkat område men kanske inte tätbefolkat bostadsområde.

Det har du rätt i... Jag har fått åkt till både USÖ och Lindesberg... men de har inte heller tyckt jag ska sjukskrivas...

Jobb växer inte på träd heller för den delen... jag har sökt några andra i Örebro men de har inte hört av sig... Känns som jag nått toppen av mitt liv och nu bara störtar neråt.

Blivit så sviken av de som egentligen skulle ha hjälpt mig att jag totalt tappat förtroendet för vården.

Imorgon ska jag jobba också... har redan ångest över det... brukar få tårar i ögonen efter klockan ringt för att jag inte orkar...

CrystalHeart skrev:Jag glömde nämna en annan sak de sagt när jag frågat efter sjukskrivning:
"man brukar inte bli sjukskriven i din ålder för ångest och depression"

Vilken hemsk situation du har, vet inte riktigt vad jag skall säga för att trösta, men om du har en diagnos har du väl rätt till hjälp med saker genom LSS:lagen åtm, hoppas verkligen att saker kan ordna upp sig lite för dig. Att du klarar jobba överhuvettaget är ju strongt...

antonius skrev:Vilken hemsk situation du har, vet inte riktigt vad jag skall säga för att trösta, men om du har en diagnos har du väl rätt till hjälp med saker genom LSS:lagen åtm, hoppas verkligen att saker kan ordna upp sig lite för dig. Att du klarar jobba överhuvettaget är ju strongt...

Man tycker kanske det, men de bedömde mig som en mild aspergare. Jag vet inte vad som gäller riktigt? Ingen som tagit upp det med mig iallafall...

Tack, mycket snällt sagt!

Jag känner mig tvingad att jobba... jag har ju inget att landa på så att säga... Vill inte förstöra min ekonomi, men samtidigt kan jag inte fortsätta såhär...

Men med AS borde du åtminstone har rätt att skriva in dig på habiliteringen och träffa någon kurator att diskutera med. Någon som också borde kunna förmedla kontakten med en läkare som förstår sig på AS. Mild el inte, det låter faktiskt som du inte orkar med ett heltidsarbete och skulle behöva sjukersättning. Det kan inte vara meningen att jobbet ska suga så mycket kraft ur en att man inte orkar med något annat.

Kanske du kan få kontakt med personligt ombud, om inte i den håla du bor i, så i närmsta större stad? http://www.personligtombud.se/

Inte brukar sjukskiva för ångest och depression, det beror väl på hur stark den är. Läkarna där du bor tycks följa "arbetslinjen" intill döden (patienternas död alltså).

Alien skrev:Men med AS borde du åtminstone har rätt att skriva in dig på habiliteringen och träffa någon kurator att diskutera med. Någon som också borde kunna förmedla kontakten med en läkare som förstår sig på AS. Mild el inte, det låter faktiskt som du inte orkar med ett heltidsarbete och skulle behöva sjukersättning. Det kan inte vara meningen att jobbet ska suga så mycket kraft ur en att man inte orkar med något annat.

Kanske du kan få kontakt med personligt ombud, om inte i den håla du bor i, så i närmsta större stad? http://www.personligtombud.se/

Inte brukar sjukskiva för ångest och depression, det beror väl på hur stark den är. Läkarna där du bor tycks följa "arbetslinjen" intill döden (patienternas död alltså).

Jag ska träffa någon från habiliteringen snart, men jag förväntar mig ingen hjälp där heller. Jag har svårt att lita på någon alls inom vården längre... Men det är mitt sista hopp.
Ser de inte till att göra min situation mildare på något sätt vet jag ingen annan utväg än att försvinna för gott. Jag hoppas alla som miss(be)handlat mig känner sig skyldiga då!

Komiskt också att både kuratorn och läkaren uppmanar mig att: "skaffa en hobby, motionera, hitta på något kul!"
Lätt när man är dränerad och vill ta livet av sig?

Jag ska kika på länken du la upp om inte habiliteringen hjälper mig... det kommer jag förmodligen få lov att göra också...

Hehe... du har så i rätt det sista du skrev. När inte ens ett erkännande om självmordstankar får dem att agera, då börjar man ju fundera...

Jag har inga råd att komma med, men jag vill att du ska veta att du har mitt medlidande, det låter onekligen som att du har haft och har det fortfarande svårt. Du ska fixa en sjukskrivning som du föreslår, hur du ska gå till väga vet jag inte riktigt, men det tipset med att kontakta habs kurator låter bra. Annars finns ju facket, vet inte hur det fungerar där.

Men fixa för guds skull en sjukskrivning så du får tid att ta hand om dig själv. Försök helst att klara dig utan beroendeframkallande ångestlindring som bensodiazepiner, opiater m.m. om du kan, det är inte värt det.

Hettan skrev:Jag har inga råd att komma med, men jag vill att du ska veta att du har mitt medlidande, det låter onekligen som att du har haft och har det fortfarande svårt. Du ska fixa en sjukskrivning som du föreslår, hur du ska gå till väga vet jag inte riktigt, men det tipset med att kontakta habs kurator låter bra. Annars finns ju facket, vet inte hur det fungerar där.

Men fixa för guds skull en sjukskrivning så du får tid att ta hand om dig själv. Försök helst att klara dig utan beroendeframkallande ångestlindring som bensodiazepiner, opiater m.m. om du kan, det är inte värt det.

Tack... känns bra att det finns några som håller med mig!
Ingen inom vården gör ju det... så jag har känt mig ensam på många sätt...

Jag ska försöka så gott jag kan när habiliteringen kommer... jag har märkt att om man vill ha hjälp så får man bli förbannad och träta utav attan på dem!
Det var så jag fick hjälp med bihålorna till slut...

Jag har opiater på recept... och jag måste erkänna - det kommer dagar då smärtan i ansiktet är mycket värre än vanligt. Då får jag lov att ta dem för att ens orka släpa mig till jobbet...
Men jag får en ask på 20 st varannan månad typ. Så ingen fara som så... får snåla och unna mig smärtfria dagar ytterst sällan.

Har du läst på detta nätverk? http://resurs.ning.com/

Kanske finns någon lämplig grupp: http://resurs.ning.com/notes/Att_hitta_en_grupp

Alien skrev:Har du läst på detta nätverk? http://resurs.ning.com/

Kanske finns någon lämplig grupp: http://resurs.ning.com/notes/Att_hitta_en_grupp

Tack tack för länkarna!
Verkar intressant... kommer definitivt utforska dem

Finns det olika grader av Asperger? Hur kollar man?

skultuna skrev:Finns det olika grader av Asperger? Hur kollar man?

Ja, det gör väl psykologen, man kan få höga poäng på test/screening eller bara precis över gränsen för asperger, det kan vara rätt så stor skillnad.

Ja, det finns psykopater som anser att alla unga KAN jobba och att de blir slöa för livet om man sjukskriver dem. De är helt enkelt inte mänskliga.

Vad gäller AS och sjukdom, det kan vara svårt att förklara HUR MYCKET man lider. De fattar bara om man visar det med kroppen. Så du kanske får flippa ut mer. Gråt skrik sitt i ett hörn hos doktorn och skrik, gråt, vägra prata.

Då kanske de fattar.

kiddie skrev:Ja, det finns psykopater som anser att alla unga KAN jobba och att de blir slöa för livet om man sjukskriver dem. De är helt enkelt inte mänskliga.

Vad gäller AS och sjukdom, det kan vara svårt att förklara HUR MYCKET man lider. De fattar bara om man visar det med kroppen. Så du kanske får flippa ut mer. Gråt skrik sitt i ett hörn hos doktorn och skrik, gråt, vägra prata.

Då kanske de fattar.

Helt sant...
Dessutom är det så många yngre som försöker bli sjukskrivna för att de helt enkelt inte vill jobba, och det förstör för dem som verkligen skulle behöva det...

Jag är ju tvärtom. Jag vill inte att folk ska begripa att jag är ledsen och självmordsbenägen, eller att jag har ont i ansiktet. Om jag börjar gråta går jag undan tills det bölats klart...
Men ska prova göra som du säger, ta av "masken" jag sätter på, och visa de riktiga känslorna istället. Kommer nog inte bli någon trevlig stämning mellan mig och personalen, men det är värt att prova...

Har du sökt hos psykiatrin? Psykakuten?

Sjukskriva dig kan du ju göra utan intyg om det går ett visst antal dagar mellan sjukperioderna. Så länge du fortsätter jobba så ser de ju inte att du behöver sjukskrivas...

Skadan efter operationen kanske du kan få ersättning för http://www.patientskadenamnden.se/nytt- ... ringsbolag

kiddie skrev:Ja, det finns psykopater som anser att alla unga KAN jobba och att de blir slöa för livet om man sjukskriver dem.

Bäst att bränna ut de unga i tidigt så att man inte behöver ge de chansen till vila och därmed erkänna arbetslivsstressen.

CrystalHeart skrev:Jag är ju tvärtom. Jag vill inte att folk ska begripa att jag är ledsen och självmordsbenägen, eller att jag har ont i ansiktet. Om jag börjar gråta går jag undan tills det bölats klart...
Men ska prova göra som du säger, ta av "masken" jag sätter på, och visa de riktiga känslorna istället. Kommer nog inte bli någon trevlig stämning mellan mig och personalen, men det är värt att prova...

Om man bryter ihop, på en psykiatrisk mottagning och ber om hjälp, ser dom nog skillnad på en som fejkar för att slipa arbeta/få droger och en som verkligen behöver få stöd och professionell hjälp, annars är det inte mycket med den mottagningen...