Inte gjord för att leva
62 inlägg
• Sida 1 av 3 • 1, 2, 3
Inte gjord för att leva
Jag har en tanke och känsla jag haft sen jag var barn om att jag inte är gjord för att leva, att det blev något fel när jag kom till. Att jag inte borde leva. Att jag är ett misstag. Att de vore bättre om jag var död.
För jag klarar verkligen inte av det som man måste för att klara sig i det här samhället, jag passar inte in. Jag är verkligen ett misstag. Hur kan en enda människa få så många fel och brister som jag har? Hur kan man bryta ihop över de saker jag gör, hur kan jag vara så känslig, varför fungerar inte min hjärna som en hjärna ska?
Jag vill ha barn men vet inte om jag klarar att dela mitt liv med en sambo eller om det ens finns någon som skulle kunna bli kär i mig eller om jag kan bli kär. Jag vill plugga men är så extremt stresskänslig. Jag skulle vilja prova att bo på olika ställen men klarar mig inte själv, behöver mina föräldrar trots att jag är 27 år. Jag är rädd för att flytta och klarar inte förändringar.
Kommer jag klara ett vanligt liv med utbildning, vanligt jobb, familj och vänner? Kommer jag sitta kvar ensam i samma etta tills jag dör?
Jag har så mycket tvång och ritualer och har svårt att slappna av med andra människor, allt i min vardag kräver så mycket energi och jag har dessutom anorexi och bipolär sjukdom utöver Asperger.
Jag är så orolig och känner verkligen att jag inte klarar av livet, allt, även de små sakerna kräver aktiva beslut och val och allt i min vardag blir så stort och svårt. Inget bara är, utan allt är en kamp. Till exempel ringde en kompis mig och ställde in gårdagens möte för att hon var tvungen att jobba, jag bröt ihop totalt för jag hade ju planerat för att träffa henne och hängt upp hela dagen på det, fick en ångestattack och mådde hemskt dåligt för att dagen inte skulle bli som jag hade planerat. Det var inte förrän sent på kvällen som jag var normal igen och kunde se med normala ögon på det hela och att det inte var en så stor sak, men just då kändes det som världen gick under och jag med den.
Jag kan inte ta minsta lilla beslut eftersom min hjärna letar upp alla detaljer som varje beslut skulle kunna leda till men när jag försöker förstå vad besluten kommer leda till så har jag svårt att förstå och ta det till mig. Och jag tar varje beslut som om de vore livsviktiga fast det kan handla om en så liten sak som om jag ska gå upp 9.10 eller 9.15 på morgonen.
Någon som känner igen sig i något av det jag skrivit eller är jag ensam om att känna att jag inte klarar av livet? Jag gör ju verkligen inte det, jag är inte gjord för att leva
Skulle kunna skriva så mycket mer om hur aspergern påverkar mitt liv men det skulle bli så långt och jag antar att ni som läser det här vet vad det innebär att ha asperger och förstår även om jag inte skriver allt.
För jag klarar verkligen inte av det som man måste för att klara sig i det här samhället, jag passar inte in. Jag är verkligen ett misstag. Hur kan en enda människa få så många fel och brister som jag har? Hur kan man bryta ihop över de saker jag gör, hur kan jag vara så känslig, varför fungerar inte min hjärna som en hjärna ska?
Jag vill ha barn men vet inte om jag klarar att dela mitt liv med en sambo eller om det ens finns någon som skulle kunna bli kär i mig eller om jag kan bli kär. Jag vill plugga men är så extremt stresskänslig. Jag skulle vilja prova att bo på olika ställen men klarar mig inte själv, behöver mina föräldrar trots att jag är 27 år. Jag är rädd för att flytta och klarar inte förändringar.
Kommer jag klara ett vanligt liv med utbildning, vanligt jobb, familj och vänner? Kommer jag sitta kvar ensam i samma etta tills jag dör?
Jag har så mycket tvång och ritualer och har svårt att slappna av med andra människor, allt i min vardag kräver så mycket energi och jag har dessutom anorexi och bipolär sjukdom utöver Asperger.
Jag är så orolig och känner verkligen att jag inte klarar av livet, allt, även de små sakerna kräver aktiva beslut och val och allt i min vardag blir så stort och svårt. Inget bara är, utan allt är en kamp. Till exempel ringde en kompis mig och ställde in gårdagens möte för att hon var tvungen att jobba, jag bröt ihop totalt för jag hade ju planerat för att träffa henne och hängt upp hela dagen på det, fick en ångestattack och mådde hemskt dåligt för att dagen inte skulle bli som jag hade planerat. Det var inte förrän sent på kvällen som jag var normal igen och kunde se med normala ögon på det hela och att det inte var en så stor sak, men just då kändes det som världen gick under och jag med den.
Jag kan inte ta minsta lilla beslut eftersom min hjärna letar upp alla detaljer som varje beslut skulle kunna leda till men när jag försöker förstå vad besluten kommer leda till så har jag svårt att förstå och ta det till mig. Och jag tar varje beslut som om de vore livsviktiga fast det kan handla om en så liten sak som om jag ska gå upp 9.10 eller 9.15 på morgonen.
Någon som känner igen sig i något av det jag skrivit eller är jag ensam om att känna att jag inte klarar av livet? Jag gör ju verkligen inte det, jag är inte gjord för att leva
Skulle kunna skriva så mycket mer om hur aspergern påverkar mitt liv men det skulle bli så långt och jag antar att ni som läser det här vet vad det innebär att ha asperger och förstår även om jag inte skriver allt.
Inte gjord för att leva
Ja, nog känner jag igen mig i att inte klara av livet.
Nu sitter jag här som sjukpensionär för att jag inte fixar att leva normalt.
Att bli sjukpensionär var inte det jag drömde om men det är den bästa lösningen nu när omständigheterna är som de är.
Nu sitter jag här som sjukpensionär för att jag inte fixar att leva normalt.
Att bli sjukpensionär var inte det jag drömde om men det är den bästa lösningen nu när omständigheterna är som de är.
Inte gjord för att leva
Känner igen mig i att små beslut kan eskalera till någon stor sak. Äta soppa eller sallad?
Någon lösning har jag inte, men ensam om det problemet är du inte.
Någon lösning har jag inte, men ensam om det problemet är du inte.
Inte gjord för att leva
Det är svårt det där, vi lever i ett extrovert samhälle och somliga passar inte in i generaliseringen som det medför. Det finns nog en plats för dig också, det gäller bara att hitta den. Förstår att du har det svårt.
Jag har själv inte haft det lätt. Min uppväxt präglades av ensamhet och en stor längtan efter kärlek. Jag hade ingen kärlek hemma och ingen kärlek utanför hemmet. Insåg inte hur mycket jag saknade att älska förrän min första flickvän i 20 års-åldern. När det väl brast så hade jag nu något att jämföra med och då insåg jag hur miserabel jag varit och var utan kärlek.
Idag mår jag förhållandevis bra och har börjat att älska mig själv, men vägen dit har varit knepig. Jag har missbrukat droger och isolerat mig, men nu idag så är jag nykter och på bättringsvägen. Jag har en stor kapacitet för att älska andra tack vare hur svårt liv jag har haft, för jag vet hur det känns att känna sig oälskad.
Du är inte ensam om att må dåligt, men det finns hjälp att få! Gruppterapi hjälpte mig mycket, tror det kan vara något för alla. Blotta dig själv och dina tankar i gruppen i så fall. Skit i rädslan om vad andra tycker, den stämmer inte ändå. Du kommer få lära dig att ditt innersta väsen får plats i det här universumet, du är gjord för att leva, men du är rädd för det. När du blir accepterad trots att du agerar emot rädslan att vara dig själv, så kommer du förstå att du inte har någonting att dölja.
Hoppas du finner din väg
Jag har själv inte haft det lätt. Min uppväxt präglades av ensamhet och en stor längtan efter kärlek. Jag hade ingen kärlek hemma och ingen kärlek utanför hemmet. Insåg inte hur mycket jag saknade att älska förrän min första flickvän i 20 års-åldern. När det väl brast så hade jag nu något att jämföra med och då insåg jag hur miserabel jag varit och var utan kärlek.
Idag mår jag förhållandevis bra och har börjat att älska mig själv, men vägen dit har varit knepig. Jag har missbrukat droger och isolerat mig, men nu idag så är jag nykter och på bättringsvägen. Jag har en stor kapacitet för att älska andra tack vare hur svårt liv jag har haft, för jag vet hur det känns att känna sig oälskad.
Du är inte ensam om att må dåligt, men det finns hjälp att få! Gruppterapi hjälpte mig mycket, tror det kan vara något för alla. Blotta dig själv och dina tankar i gruppen i så fall. Skit i rädslan om vad andra tycker, den stämmer inte ändå. Du kommer få lära dig att ditt innersta väsen får plats i det här universumet, du är gjord för att leva, men du är rädd för det. När du blir accepterad trots att du agerar emot rädslan att vara dig själv, så kommer du förstå att du inte har någonting att dölja.
Hoppas du finner din väg
Inte gjord för att leva
Angående det med inställda planer tror jag det beror på du tar det personligt när det i själva verket inte har att göra med dig alls. Tror liksom jag du har problem med att älska dig själv, och därför blir du beroende på andra. Då lider du av en slags "abstinens" när det inte blir som du vill, och du känner dig sviken och ser det som ett tecken på att du inte är värd att älskas.
Inte gjord för att leva
Hettan skrev:Det är svårt det där, vi lever i ett extrovert samhälle och somliga passar inte in i generaliseringen som det medför. Det finns nog en plats för dig också, det gäller bara att hitta den. Förstår att du har det svårt.
Jag har själv inte haft det lätt. Min uppväxt präglades av ensamhet och en stor längtan efter kärlek. Jag hade ingen kärlek hemma och ingen kärlek utanför hemmet. Insåg inte hur mycket jag saknade att älska förrän min första flickvän i 20 års-åldern. När det väl brast så hade jag nu något att jämföra med och då insåg jag hur miserabel jag varit och var utan kärlek.
Idag mår jag förhållandevis bra och har börjat att älska mig själv, men vägen dit har varit knepig. Jag har missbrukat droger och isolerat mig, men nu idag så är jag nykter och på bättringsvägen. Jag har en stor kapacitet för att älska andra tack vare hur svårt liv jag har haft, för jag vet hur det känns att känna sig oälskad.
Du är inte ensam om att må dåligt, men det finns hjälp att få! Gruppterapi hjälpte mig mycket, tror det kan vara något för alla. Blotta dig själv och dina tankar i gruppen i så fall. Skit i rädslan om vad andra tycker, den stämmer inte ändå. Du kommer få lära dig att ditt innersta väsen får plats i det här universumet, du är gjord för att leva, men du är rädd för det. När du blir accepterad trots att du agerar emot rädslan att vara dig själv, så kommer du förstå att du inte har någonting att dölja.
Hoppas du finner din väg
oj, blev lite rörd av det här, så fint skrivet.
Inte gjord för att leva
Maggi skrev:Hettan skrev:Det är svårt det där, vi lever i ett extrovert samhälle och somliga passar inte in i generaliseringen som det medför. Det finns nog en plats för dig också, det gäller bara att hitta den. Förstår att du har det svårt.
Jag har själv inte haft det lätt. Min uppväxt präglades av ensamhet och en stor längtan efter kärlek. Jag hade ingen kärlek hemma och ingen kärlek utanför hemmet. Insåg inte hur mycket jag saknade att älska förrän min första flickvän i 20 års-åldern. När det väl brast så hade jag nu något att jämföra med och då insåg jag hur miserabel jag varit och var utan kärlek.
Idag mår jag förhållandevis bra och har börjat att älska mig själv, men vägen dit har varit knepig. Jag har missbrukat droger och isolerat mig, men nu idag så är jag nykter och på bättringsvägen. Jag har en stor kapacitet för att älska andra tack vare hur svårt liv jag har haft, för jag vet hur det känns att känna sig oälskad.
Du är inte ensam om att må dåligt, men det finns hjälp att få! Gruppterapi hjälpte mig mycket, tror det kan vara något för alla. Blotta dig själv och dina tankar i gruppen i så fall. Skit i rädslan om vad andra tycker, den stämmer inte ändå. Du kommer få lära dig att ditt innersta väsen får plats i det här universumet, du är gjord för att leva, men du är rädd för det. När du blir accepterad trots att du agerar emot rädslan att vara dig själv, så kommer du förstå att du inte har någonting att dölja.
Hoppas du finner din väg
oj, blev lite rörd av det här, så fint skrivet.
Du får gärna ta åt dig om du känner dig rörd, jag skrev det för alla som har det svårt i livet och jag önskar er inget annat än att ni finner er inre glöd. Kärlek
Inte gjord för att leva
-Du är lika mycket gjord för att leva som alla andra.
Ge fan i att döma dig själv så hårt, alla människor har fel och brister...
Ge fan i att döma dig själv så hårt, alla människor har fel och brister...
- KrigarSjäl
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 33157
- Anslöt: 2006-08-10
Inte gjord för att leva
Det är samhället det är fel på. Att inte passa in betyder inte att man är ett misstag, det betyder att man är intressant. Iallafall ur mitt perspektiv.
Inte gjord för att leva
Meppe skrev:Det är samhället det är fel på. Att inte passa in betyder inte att man är ett misstag, det betyder att man är intressant. Iallafall ur mitt perspektiv.
Det beror på vem man frågar. Jag tycker att alla människor är intressanta, tyvärr bjuder ofta inte människor på sig själva, de har på sig masker. Maskerna är ointressanta för mig, det är bara tragiskt att se på, för jag lider med dom, jag vet hur det är.
Inte gjord för att leva
Stresskänsligheten känner jag igen mig i och mycket annat också. Att gå runt och känna att man inte duger är nog ganska vanligt idag tyvärr. Att man ska vara så jäkla lyckad i sig är ju stressande. Att du har ett berättigande är ju självklart. Ibland kanske man är sin hårdaste/värsta domare tyvärr. Kan inte annat än säga att jag hoppas att du försöker se lite positivare på dig själv och att du är snäll mot dig själv. Aja Teagirl.
Inte gjord för att leva
Ja fy tusan. Jag känner igen mig i Trådskaparens berättelse. Jag har aldrig känt mig hemma i det liv som man måste leva idag. Jag känner mig som stort Ufo utan planet.
Inte gjord för att leva
Tack alla för era svar, det värmer att ni tagit er tid att svara. Det känns skönt att inte vara helt ensam om att känna så, för min känsla av att inte vara livsduglig är enormt stark och jag känner mig ensam i den. Men det är så synd att vi är flera som måste känna så här.
För ungefär en månad sedan tog jag en rejäl överdos och hamnade på akuten under tvång och blev inlagd för att jag tagit så mycket tabletter för att jag inte ville leva mer. Självmordstankar har blivit en vardag och de dagar jag inte har dom är de dagar som är speciella.
På morgonen kan jag inte ta mig ur sängen, ser ingen mening med att leva och gå upp men till slut måste jag för jag har hund. Efter frukosten kan jag bli sittandes eller liggandes på stolarna vid köksbordet och bara stirra eller blunda tills jag måste ut med hunden på en riktig promenad. Sen har jag ibland några ok timmar men eftermiddagen är bara en lång väntan på att dagen ska vara över och på kvällen har jag så mycket ångest att jag inte vill leva och tar i princip alltid för mycket tabletter för att döva ångesten och få somna och slippa känna och tänka.
Så ser det ut varje dag, försöker lägga in saker att göra på dagarna för att bryta lite och det fungerar ibland, pluggar halvtid nu efter 7 års sjukskrivning men i maj är min kurs slut och jag ska arbetsträna istället för jag tror inte jag klarar att gå till heltidsstudier.
Det jag lever för är min hund, han får mig att komma upp och ut och ger min vardag rutin och struktur.
För ungefär en månad sedan tog jag en rejäl överdos och hamnade på akuten under tvång och blev inlagd för att jag tagit så mycket tabletter för att jag inte ville leva mer. Självmordstankar har blivit en vardag och de dagar jag inte har dom är de dagar som är speciella.
På morgonen kan jag inte ta mig ur sängen, ser ingen mening med att leva och gå upp men till slut måste jag för jag har hund. Efter frukosten kan jag bli sittandes eller liggandes på stolarna vid köksbordet och bara stirra eller blunda tills jag måste ut med hunden på en riktig promenad. Sen har jag ibland några ok timmar men eftermiddagen är bara en lång väntan på att dagen ska vara över och på kvällen har jag så mycket ångest att jag inte vill leva och tar i princip alltid för mycket tabletter för att döva ångesten och få somna och slippa känna och tänka.
Så ser det ut varje dag, försöker lägga in saker att göra på dagarna för att bryta lite och det fungerar ibland, pluggar halvtid nu efter 7 års sjukskrivning men i maj är min kurs slut och jag ska arbetsträna istället för jag tror inte jag klarar att gå till heltidsstudier.
Det jag lever för är min hund, han får mig att komma upp och ut och ger min vardag rutin och struktur.
Inte gjord för att leva
Hettan skrev:Angående det med inställda planer tror jag det beror på du tar det personligt när det i själva verket inte har att göra med dig alls. Tror liksom jag du har problem med att älska dig själv, och därför blir du beroende på andra. Då lider du av en slags "abstinens" när det inte blir som du vill, och du känner dig sviken och ser det som ett tecken på att du inte är värd att älskas.
Nej faktiskt inte, i det här fallet vet jag att det verkligen inte var pga mig utan att den jag skulle träffa var tvungen att jobba. Det som blev svårt för mig var att planerna ändrades, att jag inte skulle ha något att göra på eftermiddagen eftersom jag redan hade ångest på morgonen och vet att den alltid växer under dagen så jag blev jätte rädd för hur jag skulle överleva eftermiddagen och kvällen utan att ta en överdos.
Och det blev också jätte jobbigt för då var vi tvungna att planera in en ny träff och då var jag tvungen att ta beslut om tider och att jag på söndag måste anpassa mina vanliga rutiner och ändra på det som jag brukar göra och det ger mig massor av ångest att inte kunna göra precis som jag brukar och att helgens planer var tvungna att ändras.
Låter säkert överdrivet att få sådan ångest över att ändra lite planer men för mig är det sjukt mycket detaljer som ska stämma och som spelar in och jag är väldigt rutinbunden. Och bara en sådan sak som om vi ska träffas 10 eller 10.30 ger mig ångest att bestämma, och att jag inte kommer gå samma promenad som jag brukar på förmiddagen för att vi är borta då och jag har tvång på att gå minst 120 minuter per dag, helst mer än så.
Inte gjord för att leva
Jag bodde hemma hos pappa tills jag var 32 och jag har massor av jobbiga tvång. Känner igen mig i jättemycket av det du skriver. Kanske ingen tröst, men du är definitivt inte ensam om att känna som du känner.
Lever man så är man gjord för att leva. Annars skulle du inte ha fötts, för icke livsdugliga foster överlever ju inte.
Livet är svårt, det är ofta jättesvårt. Men du är inte ensam i den här stora, jobbiga världen. Vi är fler där ute och vi tror på dig.
Ta hand om dig, vännen.
Lever man så är man gjord för att leva. Annars skulle du inte ha fötts, för icke livsdugliga foster överlever ju inte.
Livet är svårt, det är ofta jättesvårt. Men du är inte ensam i den här stora, jobbiga världen. Vi är fler där ute och vi tror på dig.
Ta hand om dig, vännen.
Inte gjord för att leva
Nej inte är du ensam.
Att få uppleva att man behöver hjälp av beskäftiga människor är fan heller inte kul. Men samtidigt sitter man här ensam ytterligare en lördagkväll medan livet rinner undan...
Vill bara kommentera detta och säga att inte all gruppterapi är bra. Slängde bort ett antal år på det, det enda jag fick ut var hat från de andra och ytterst lite förståelse. Terapeuten var en idiot.
Att få uppleva att man behöver hjälp av beskäftiga människor är fan heller inte kul. Men samtidigt sitter man här ensam ytterligare en lördagkväll medan livet rinner undan...
Hettan skrev:Gruppterapi hjälpte mig mycket, tror det kan vara något för alla.
Vill bara kommentera detta och säga att inte all gruppterapi är bra. Slängde bort ett antal år på det, det enda jag fick ut var hat från de andra och ytterst lite förståelse. Terapeuten var en idiot.
Inte gjord för att leva
Teagirl skrev:Jag har en tanke och känsla jag haft sen jag var barn om att jag inte är gjord för att leva, att det blev något fel när jag kom till. Att jag inte borde leva. Att jag är ett misstag. Att de vore bättre om jag var död.
Både naturen och samhället testar olika kombinationer för individers förutsättningar för att få variation. Naturens är ganska slumpartad med återkoppling i om man överlever alls samt skaffar egna barn. Samhället testar omedvetet olika sätt att uppfostra och miljöer. Dock finns det i egentlig mening ingen avsikt det är mycket slump. Så ett starkt tips så fort du blivit medveten är att styra så mycket du kan så att livet går dit du trivs bäst och skit i alla dysterkvistar.
Teagirl skrev:För jag klarar verkligen inte av det som man måste för att klara sig i det här samhället, jag passar inte in. Jag är verkligen ett misstag. Hur kan en enda människa få så många fel och brister som jag har? Hur kan man bryta ihop över de saker jag gör, hur kan jag vara så känslig, varför fungerar inte min hjärna som en hjärna ska?
Det kan ju också vara helt fel på samhället. Något samhället aldrig medger. Försök att använda alla förutsättningar som finns för att få en tillvaro du kan fungera i. En del i detta är att styra sin egen vardag med t.ex tider samt kasta ut alla energitjuvar och stressorer.
Teagirl skrev:Jag vill ha barn men vet inte om jag klarar att dela mitt liv med en sambo eller om det ens finns någon som skulle kunna bli kär i mig eller om jag kan bli kär.
Det kanske inte är bra för alla att skaffa barn. Det är trots allt ett stort åtagand i form av ork, stress, pengar och tid. Nu vet jag inte hur du ser ut eller är som person men oftast finns det någon för en. En del är dock som godis de känns jättebra men är inte hälsosamma i längden.
Teagirl skrev:Jag vill plugga men är så extremt stresskänslig.
Försök att prova ut vad det är som fungerar och inte fungerar i studierna. Det viktigaste är trots allt att kunna sitta ner och läsa i lugn och ro, samt lära sig av det. Sekundärt är lektioner, studiekamrater och grupparbeten. Sådant kan man kringgå, iaf i mer naturvetenskapliga ämnen.
Teagirl skrev:Jag skulle vilja prova att bo på olika ställen men klarar mig inte själv, behöver mina föräldrar trots att jag är 27 år. Jag är rädd för att flytta och klarar inte förändringar.
Du kanske behöver träna upp din förmåga i praktiska saker och att hantera stressorer? för flyttar handlar det oftast mest om planering.
Teagirl skrev:Kommer jag klara ett vanligt liv med utbildning, vanligt jobb, familj och vänner? Kommer jag sitta kvar ensam i samma etta tills jag dör?
Du har mycket tid att förändra detta, inget är givet.
Teagirl skrev:Jag har så mycket tvång och ritualer och har svårt att slappna av med andra människor, allt i min vardag kräver så mycket energi och jag har dessutom anorexi och bipolär sjukdom utöver Asperger.
Försök att hitta metoder att hantera tvånget och ritualerna? samt att det kanske är bra med egentid om andra människor stressar dig?
Teagirl skrev:Jag är så orolig och känner verkligen att jag inte klarar av livet, allt, även de små sakerna kräver aktiva beslut och val och allt i min vardag blir så stort och svårt. Inget bara är, utan allt är en kamp.
Skapa vanor så att du kan minimera tankarna du behöver spendera på att göra aktiva val.
Teagirl skrev:Till exempel ringde en kompis mig och ställde in gårdagens möte för att hon var tvungen att jobba, jag bröt ihop totalt för jag hade ju planerat för att träffa henne och hängt upp hela dagen på det, fick en ångestattack och mådde hemskt dåligt för att dagen inte skulle bli som jag hade planerat. Det var inte förrän sent på kvällen som jag var normal igen och kunde se med normala ögon på det hela och att det inte var en så stor sak, men just då kändes det som världen gick under och jag med den.
Tänk på vad du skulle gjort om du inte skulle träffat din kompis och gör det istället. Tvinga iväg dig på det istället. Om inte annat så ta en 30 minuters promenad alldeles oavsett så att det blir ordning på känslor och tankar.
Teagirl skrev:Jag kan inte ta minsta lilla beslut eftersom min hjärna letar upp alla detaljer som varje beslut skulle kunna leda till men när jag försöker förstå vad besluten kommer leda till så har jag svårt att förstå och ta det till mig. Och jag tar varje beslut som om de vore livsviktiga fast det kan handla om en så liten sak som om jag ska gå upp 9.10 eller 9.15 på morgonen.
Fundera igenom, hur viktigt olika beslut är och tillämpa sedan den prioriteringen när du tar beslut. Räkna ut konsekvenserna av de olika besluten. Känn efter vilken utkomst du gillar bäst och kör på det valet. Blir det inte bra så ta det som lärdom när du skall ta samma typ av beslut nästa gång.
Teagirl skrev:Någon som känner igen sig i något av det jag skrivit eller är jag ensam om att känna att jag inte klarar av livet? Jag gör ju verkligen inte det, jag är inte gjord för att leva
Försök att hitta de tankegångar du behöver för att fungera bättre och en rent fysisk tillvaro som gör att du fungerar. Om du fungerar annorlunda så måste du själv känna efter och analysera vad som fungerar bra för just dig och inte lyssna speciellt mycket på vanliga människor. Utgå från hur du är, inte hur ändra är eller vad de vill.
- plåtmonster
- Inlägg: 15480
- Anslöt: 2010-03-23
- Ort: Nära havet
Inte gjord för att leva
Teagirl, vart bor du?
Där jag bor just nu, finns det inte ens en neuropsykiatrisk mottagning, eller någon psykiatrisk mottagning överhuvudtaget. Kommer från Stockholm från början, jag var kärleksblind, och flyttade. Efter det, har allt rasat. Milt sagt.
Vill gärna träffa lite folk, en vän. Men dom få jag har, bor i Sthlm . . . har inte ens bil att ta mig härifrån. Har även en son på ett år, som pappan har, (lång historia) Inget jag önskar, är så ledsen. Känner skuld, och saknar min son. Misslyckad? Tjaaa . . .
Där jag bor just nu, finns det inte ens en neuropsykiatrisk mottagning, eller någon psykiatrisk mottagning överhuvudtaget. Kommer från Stockholm från början, jag var kärleksblind, och flyttade. Efter det, har allt rasat. Milt sagt.
Vill gärna träffa lite folk, en vän. Men dom få jag har, bor i Sthlm . . . har inte ens bil att ta mig härifrån. Har även en son på ett år, som pappan har, (lång historia) Inget jag önskar, är så ledsen. Känner skuld, och saknar min son. Misslyckad? Tjaaa . . .
Inte gjord för att leva
Krillo skrev:Vill bara kommentera detta och säga att inte all gruppterapi är bra. Slängde bort ett antal år på det, det enda jag fick ut var hat från de andra och ytterst lite förståelse. Terapeuten var en idiot.
Tråkigt att du fick en terapeut som inte var bra för dig, men tycker du ska ge det en till chans med en annan terapeut och grupp då, hitta rätt. Ingen har rätt att beröva dig rätten att vara dig själv och tänka hur du än tänker eller känna hur du än känner. Du får ha vilka tankar och känslor som helst, det är OK. Kram!
Inte gjord för att leva
-Den perfekta människan är en myt.
Ivrigt odlad av livscoacher, optimistkonsulter, löst kändisfolk och tabloidpress.
Man måste lära sig se igenom sånt.
Ivrigt odlad av livscoacher, optimistkonsulter, löst kändisfolk och tabloidpress.
Man måste lära sig se igenom sånt.
- KrigarSjäl
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 33157
- Anslöt: 2006-08-10
Inte gjord för att leva
Och arbetsmarknadens villkor i form av AF, FK och arbetsgivarregler.
- plåtmonster
- Inlägg: 15480
- Anslöt: 2010-03-23
- Ort: Nära havet
Inte gjord för att leva
plåtmonster skrev:Teagirl skrev:Jag har en tanke och känsla jag haft sen jag var barn om att jag inte är gjord för att leva, att det blev något fel när jag kom till. Att jag inte borde leva. Att jag är ett misstag. Att de vore bättre om jag var död.
Både naturen och samhället testar olika kombinationer för individers förutsättningar för att få variation. Naturens är ganska slumpartad med återkoppling i om man överlever alls samt skaffar egna barn. Samhället testar omedvetet olika sätt att uppfostra och miljöer. Dock finns det i egentlig mening ingen avsikt det är mycket slump. Så ett starkt tips så fort du blivit medveten är att styra så mycket du kan så att livet går dit du trivs bäst och skit i alla dysterkvistar.Teagirl skrev:För jag klarar verkligen inte av det som man måste för att klara sig i det här samhället, jag passar inte in. Jag är verkligen ett misstag. Hur kan en enda människa få så många fel och brister som jag har? Hur kan man bryta ihop över de saker jag gör, hur kan jag vara så känslig, varför fungerar inte min hjärna som en hjärna ska?
Det kan ju också vara helt fel på samhället. Något samhället aldrig medger. Försök att använda alla förutsättningar som finns för att få en tillvaro du kan fungera i. En del i detta är att styra sin egen vardag med t.ex tider samt kasta ut alla energitjuvar och stressorer.Teagirl skrev:Jag vill ha barn men vet inte om jag klarar att dela mitt liv med en sambo eller om det ens finns någon som skulle kunna bli kär i mig eller om jag kan bli kär.
Det kanske inte är bra för alla att skaffa barn. Det är trots allt ett stort åtagand i form av ork, stress, pengar och tid. Nu vet jag inte hur du ser ut eller är som person men oftast finns det någon för en. En del är dock som godis de känns jättebra men är inte hälsosamma i längden.Teagirl skrev:Jag vill plugga men är så extremt stresskänslig.
Försök att prova ut vad det är som fungerar och inte fungerar i studierna. Det viktigaste är trots allt att kunna sitta ner och läsa i lugn och ro, samt lära sig av det. Sekundärt är lektioner, studiekamrater och grupparbeten. Sådant kan man kringgå, iaf i mer naturvetenskapliga ämnen.Teagirl skrev:Jag skulle vilja prova att bo på olika ställen men klarar mig inte själv, behöver mina föräldrar trots att jag är 27 år. Jag är rädd för att flytta och klarar inte förändringar.
Du kanske behöver träna upp din förmåga i praktiska saker och att hantera stressorer? för flyttar handlar det oftast mest om planering.Teagirl skrev:Kommer jag klara ett vanligt liv med utbildning, vanligt jobb, familj och vänner? Kommer jag sitta kvar ensam i samma etta tills jag dör?
Du har mycket tid att förändra detta, inget är givet.Teagirl skrev:Jag har så mycket tvång och ritualer och har svårt att slappna av med andra människor, allt i min vardag kräver så mycket energi och jag har dessutom anorexi och bipolär sjukdom utöver Asperger.
Försök att hitta metoder att hantera tvånget och ritualerna? samt att det kanske är bra med egentid om andra människor stressar dig?Teagirl skrev:Jag är så orolig och känner verkligen att jag inte klarar av livet, allt, även de små sakerna kräver aktiva beslut och val och allt i min vardag blir så stort och svårt. Inget bara är, utan allt är en kamp.
Skapa vanor så att du kan minimera tankarna du behöver spendera på att göra aktiva val.Teagirl skrev:Till exempel ringde en kompis mig och ställde in gårdagens möte för att hon var tvungen att jobba, jag bröt ihop totalt för jag hade ju planerat för att träffa henne och hängt upp hela dagen på det, fick en ångestattack och mådde hemskt dåligt för att dagen inte skulle bli som jag hade planerat. Det var inte förrän sent på kvällen som jag var normal igen och kunde se med normala ögon på det hela och att det inte var en så stor sak, men just då kändes det som världen gick under och jag med den.
Tänk på vad du skulle gjort om du inte skulle träffat din kompis och gör det istället. Tvinga iväg dig på det istället. Om inte annat så ta en 30 minuters promenad alldeles oavsett så att det blir ordning på känslor och tankar.Teagirl skrev:Jag kan inte ta minsta lilla beslut eftersom min hjärna letar upp alla detaljer som varje beslut skulle kunna leda till men när jag försöker förstå vad besluten kommer leda till så har jag svårt att förstå och ta det till mig. Och jag tar varje beslut som om de vore livsviktiga fast det kan handla om en så liten sak som om jag ska gå upp 9.10 eller 9.15 på morgonen.
Fundera igenom, hur viktigt olika beslut är och tillämpa sedan den prioriteringen när du tar beslut. Räkna ut konsekvenserna av de olika besluten. Känn efter vilken utkomst du gillar bäst och kör på det valet. Blir det inte bra så ta det som lärdom när du skall ta samma typ av beslut nästa gång.Teagirl skrev:Någon som känner igen sig i något av det jag skrivit eller är jag ensam om att känna att jag inte klarar av livet? Jag gör ju verkligen inte det, jag är inte gjord för att leva
Försök att hitta de tankegångar du behöver för att fungera bättre och en rent fysisk tillvaro som gör att du fungerar. Om du fungerar annorlunda så måste du själv känna efter och analysera vad som fungerar bra för just dig och inte lyssna speciellt mycket på vanliga människor. Utgå från hur du är, inte hur ändra är eller vad de vill.
Tack så hemskt mycket för dina tankar och att du tog dig tid att svara mig.Mycket tänkvärt, ska läsa igen och ta till mig det.
Inte gjord för att leva
Lonya skrev:Teagirl, vart bor du?
Där jag bor just nu, finns det inte ens en neuropsykiatrisk mottagning, eller någon psykiatrisk mottagning överhuvudtaget. Kommer från Stockholm från början, jag var kärleksblind, och flyttade. Efter det, har allt rasat. Milt sagt.
Vill gärna träffa lite folk, en vän. Men dom få jag har, bor i Sthlm . . . har inte ens bil att ta mig härifrån. Har även en son på ett år, som pappan har, (lång historia) Inget jag önskar, är så ledsen. Känner skuld, och saknar min son. Misslyckad? Tjaaa . . .
Vi har psykiatri där jag bor men jag har den senaste tiden inte fått den hjälpen jag behöver. Gick ett tag till en KBT,DBT, ACT, mindfulness och yoga utbildad socionom och vi jobbade med min anorexi och det var hon som misstänkte asperger först också och hon var suverän. Hon berättade för chefen för psyk här att jag behöver fortsatt terapi men han bestämde att jag inte skulle få det. Så jag fick en kontaktperson som visserligen kan en del om asperger och bipolär men som inte har någon behandlingsutbildning utan bara kan ge stödjande samtal och hon säger en massa tokigheter som inte stämmer någonstans.
Nu har jag fått börja träffa en sjukgymnast för att jobba med min kroppsuppfattning och det är jätte bra och jag gillar henne, hon är tydlig och rak och lätt att förstå, men det är bara en tillfällig kontakt och jag är så less på skickas runt en massa och inte få hjälp med alla mina problem. För psyk här bestämde i princip när jag fick min aspergerdiagnos att jag inte skulle få hjälp med anorexin och innan dess fick jag ju bara hjälp för den och nu får jag bara gå till sjukgymnasten och kontakten för att jobba med aspergern har satts på paus för chefen på enheten anser att det blir för dyrt att ge mig hjälp med både anorexin och aspergern och det bipolära (den jobbar vi på nu, håller på att sätta in Litium så här händer det något iaf vilket är bra!). Men jag behöver ju en helhet, jag behöver hjälp med alla mina problem, att dom bara inte fattar det.
Återgå till Att leva som Aspergare