Heliora skrev:

alixha skrev:Hur skulle din version se ut mer utförligt KS?

Skulle det vara om vuxna aspisar som diskuterar sin AS? in i kameran? med varandra? blandat?
Skulle det vara om vuxna aspisar som gör något? söker arbete eller hur det är på arbetsplatsen?
Vad skulle det vara fokus på? Vad skulle syftet vara?

Blir nyfiken hur du tänker, verkar onekligen intressant.

Jag är inte KS, men jag svarar för mig själv. Varför inte visa upp smarta och någorlunda självständiga aspisar om hur de klarar sig i livet. Att de klarar sig hyggligt, trots sin diagnos. Och inte (som i programmet) att de inte klarar sig alls. Man kan visa upp hur aspergare lär sig taktiker hur man någorlunda kan smälta in (man behöver inte alltid visa upp de mest socialt inkompetenta som inte kan smälta in alls).

Hur aspergare faktiskt kan ha helt vanliga arbeten, t.o.m vara chefer och vilka svårigheter som kan infinna sig, trots att man till det yttre verkar helt som alla andra. Hur osynligt "handikappet" kan vara (man behöver ju inte alltid visa upp de med synligt handikapp, som i programmet) när man till det yttre ser ut och för det mesta agerar som vanligt folk, men att man i olika situationer får svårigheter som omgivningen har svårt att förstå eftersom man ju till det yttre verkar som alla andra.

Hur aspergare kan ha familjer och barn, och hur det funkar med relationer till partner och barn, och hur man klarar av barnuppfostrar och sånt.

Fokus skulle alltså vara på hur kompetenta och självständiga aspergare kan vara på många olika plan i livet och verka och bete sig som alla andra, men att man i NT-samhället ändå kan stöta på problem då och då och hur man löser dem.

Ett fokus på att man inte alls kan smälta in, att man tydligt ser handikappad ut och inte kan leva som vanligt folk och behöver hjälp med nästan allt ger ingen positiv bild av den här diagnosen.

Väldigt bra skrivet! Skicka in detta till SVT så får de sig en känga. Annars gör jag det

I stort tycker jag att första avsnittet var helt ok. All kred åt de som ställt upp och varit med.

Vet inte om det kan vara så att de som gjort programmet försökt att hitta ett antal individer i mitten av spektret, som skall vara representativa?

Kanske vore det bättre att göra ett program med en "Bill Gates typ" och en individ som sitter och stirrar in i en vägg hela reportaget?

För att åskådliggöra bredden av spektret menar jag då.

Eftersom allt däremellan finns så blir ju följden att hjälpbehovet är från totalt till inget alls...

För egen del har jag varit helt utan hjälp/ stöd tills jag var närmare 50, mer för att jag inte fått någon än att jag själv valt det. Jag tror att hjälp/ stöd hade kunnat gjort mitt liv till annat än det helvete det till stor del varit. Tilläggas kanske bör att jag aktivt bett om hjälp sedan tonåren.

Jag förstår stigmatiseringsrädslan, men risken är att den "skrämmer bort" hjälpen/ stödet från de som verkligen behöver det. Jag menar då både från individen med det eventuella behovet och från samhällets sida. Jag ser en fara i att personer inom spektret stöter ifrån sig hjälpen/ stödet av rädsla av att bli stigmatiserade och därigenom krånglar till sina liv mer än det behövts.

Men återigen i och med att spektret är så brett och inom det enorma spannet är dessutom alla individer, så har jag svårt att se att det finns något generellt rätt och fel. Det blir i stort sett omöjligt att hitta någon form av hjälp/ stöd som passar alla behövande.

För egen del känner jag att 90% av den tillgängliga hjälpen/ stödet är helt meningslös. Samtidigt som det jag mest av allt skulle behöva hjälp/ stöd med inte är tillgängligt.

Med tanke på allt detta kanske det är viktigare att få fram bredden/ skillnaderna inom spektret än likheterna?

Gersa skrev:För egen del har jag varit helt utan hjälp/ stöd tills jag var närmare 50, mer för att jag inte fått någon än att jag själv valt det. Jag tror att hjälp/ stöd hade kunnat gjort mitt liv till annat än det helvete det till stor del varit. Tilläggas kanske bör att jag aktivt bett om hjälp sedan tonåren.

Vi som är i den här åldern, d.v.s. föddes före ca. år 1980 (beroende på var i landet man kommer ifrån) hamnade ofta i den situationen, att vi själva, människorna i vår närhet och också psykologer och annan vårdpersonal som undersökte oss, såg att något var annorlunda, men saknade de diagnostiska redskapen som behövdes.

Jag har ett fungerande hushåll numera, just p.g.a. att jag får hjälp av boendestödet från kommunen. Med stigande ålder ökar visserligen kunskapen om och erfarenheten av omvärlden, men samtidigt försämras den kognitiva förmågan och det började synas i hemmet. Som tur var har jag en bror, som studerade till socionom och som berättade om vad som stod till buds i samband med att han läste en kurs om kommunala tjänster. Själv hade jag aldrig ens reflekterat över att jag kunde få eller ens kvalificerade för hjälpinsatser.

Gersa skrev:Med tanke på allt detta kanske det är viktigare att få fram bredden/ skillnaderna inom spektret än likheterna?

+1

antonius skrev:

Gersa skrev:Med tanke på allt detta kanske det är viktigare att få fram bredden/ skillnaderna inom spektret än likheterna?

+1

-Damn straight.

Och då inte bara skillnaderna inom autismspektrum - utan skillnaderna/variationen inom aspergerdiagnosen för det är ta mig fan enorma skillnader där.

Och det får man inte säga högt, känns det som.

KrigarSjäl skrev:

antonius skrev:

Gersa skrev:Med tanke på allt detta kanske det är viktigare att få fram bredden/ skillnaderna inom spektret än likheterna?

+1

-Damn straight.

Och då inte bara skillnaderna inom autismspektrum - utan skillnaderna/variationen inom aspergerdiagnosen för det är ta mig fan enorma skillnader där.

Och det får man inte säga högt, känns det som.

Precis så. Jag har stor respekt för de som ställde upp i SVTs program, men det fokuseras så onödigt mycket på svårigheterna. Ingenting med det positiva (Utom snubben Markus, han hade en skön inställning).

Jag är verkligen sjukt intresserad av att vara med och skapa en serie, även om det bara blir några få avsnitt på youtube. Jag har en skitbra kamera, så om jag lägger ner lite tid på att förfina mina kunskaper när det gäller att filma vore det kul att vara kameraman. Skulle vara kul att vara med och bli intervjuad också

Har förvisso inget jobb men är väldigt självständig i vardagen (ingen jävla DV eller LSS) och har ett fast och stabilt förhållande. Så, släng iväg ett PM Krigarsjäl om jag är välkommen in i projektet

Jag är positivt inställd till programmet av de skäl som redan har lyfts fram här i tråden. Det är bra att programmet lämnar tittaren med en positiv känsla. Sådant undervärderas ofta i våra här ytterst faktabaserade resonemang. Känslor påverkar folk mycket. I synnerhet kan det vara mycket viktigt för att avdramatisera AS för den oinsatte tittaren.

Jag tror att mycket av den kritik som Heliora skriver är en fråga om ålder och samtid. De som porträtteras i programmet är unga vuxna på väg ut i livet. Många unga vuxna idag, oavsett diagnoser eller ej, har en fas i livet där man inte är helt klar över sitt yrkesliv eller sin studieinriktning. Då kan det nog vara vanligt att delta i någon slags kortare verksamhet/program/åtgärd och samtidigt kanske inte heller har hunnit skaffa sig en egen bostad. Man har alltså inte ännu hunnit forma det mer självständiga vuxenlivet.

Det hade varit intressant att göra en uppföljare där medelålders aspergare av idag porträtteras. De som fick sin diagnos i vuxen ålder och som växte upp i en tid med andra villkor. Vi lever i en tid som beskrivs som stressig, pressande och osäker för alla. Var det lättare för aspergare förr? Var det ett problem att diagnosverktyget saknades? De unga vuxna i programmet kanske inte har större hjälpbehov än vi som fick diagnos i vuxen ålder. Vi kanske bara lever i en omvärld som idag ställer andra krav. Eller var det förr ett helvetiskt arbete med att utarbeta strategier för att klara sig själv?

Det egna hjälpbehovet kan både öka och minska med tiden. Allt är relaterat till den egna utvecklingen och det egna livsödet. Vi påverkas och omformas ständigt av våra livserfarenheter.

Vi kan inte alla få allt i ett program om asperger. Jag tycker att vi fick något som var helt ok.

KrigarSjäl skrev:Och då inte bara skillnaderna inom autismspektrum - utan skillnaderna/variationen inom aspergerdiagnosen för det är ta mig fan enorma skillnader där.

Det beror enbart på att hela autismkonceptet är en patologisering av mänsklig variation. I den processen så har man inte ens lyckats att hitta saker som är relaterade, utan det är en soppa av orelaterade drag. Sedan finns det professionella instrument och en diagnosprocess som använder ännu fler orelaterade drag för att sätta diagnos. Så att det finns enorm variation är inte alls förvånande när det inte finns några väldefinierade kriterier för autism.

KrigarSjäl skrev:Och då inte bara skillnaderna inom autismspektrum - utan skillnaderna/variationen inom aspergerdiagnosen för det är ta mig fan enorma skillnader där.

Och det får man inte säga högt, känns det som

Ja Aspergers Syndrom är något spretig som diagnos. Ställer man 10 st individer med Asperger så är det 10 olika varianter. För det som är enkelt för dig eller hanterbart i alla fall kan vara enormt jobbigt för en annan individ. Och tvärtom.

Kristofer skrev:Det hade varit intressant att göra en uppföljare där medelålders aspergare av idag porträtteras. De som fick sin diagnos i vuxen ålder och som växte upp i en tid med andra villkor. Vi lever i en tid som beskrivs som stressig, pressande och osäker för alla. Var det lättare för aspergare förr? Var det ett problem att diagnosverktyget saknades? De unga vuxna i programmet kanske inte har större hjälpbehov än vi som fick diagnos i vuxen ålder. Vi kanske bara lever i en omvärld som idag ställer andra krav. Eller var det förr ett helvetiskt arbete med att utarbeta strategier för att klara sig själv?

Exakt! Jag skulle vilja se ett program där ett gäng på 5 -10 personer som fått diagnosen vid 30 - 40 års åldern och där man kan se hur de lyckats forma sitt liv efter att de fått diagnosen. Om vissa begärt att få stöd eller hur de har fått ihop det. Det vore intressant. Själv skiter jag i om det är LSS eller hab inblandat då jag själv använder dessa tjänster. Men det hade även varit intressant att se vad som hände på jobbet efter att diagnosen blivit klar.

Kristofer skrev:Jag är positivt inställd till programmet av de skäl som redan har lyfts fram här i tråden. Det är bra att programmet lämnar tittaren med en positiv känsla. Sådant undervärderas ofta i våra här ytterst faktabaserade resonemang. Känslor påverkar folk mycket. I synnerhet kan det vara mycket viktigt för att avdramatisera AS för den oinsatte tittaren.

Jag tror att mycket av den kritik som Heliora skriver är en fråga om ålder och samtid. De som porträtteras i programmet är unga vuxna på väg ut i livet. Många unga vuxna idag, oavsett diagnoser eller ej, har en fas i livet där man inte är helt klar över sitt yrkesliv eller sin studieinriktning. Då kan det nog vara vanligt att delta i någon slags kortare verksamhet/program/åtgärd och samtidigt kanske inte heller har hunnit skaffa sig en egen bostad. Man har alltså inte ännu hunnit forma det mer självständiga vuxenlivet.

Det hade varit intressant att göra en uppföljare där medelålders aspergare av idag porträtteras. De som fick sin diagnos i vuxen ålder och som växte upp i en tid med andra villkor. Vi lever i en tid som beskrivs som stressig, pressande och osäker för alla. Var det lättare för aspergare förr? Var det ett problem att diagnosverktyget saknades? De unga vuxna i programmet kanske inte har större hjälpbehov än vi som fick diagnos i vuxen ålder. Vi kanske bara lever i en omvärld som idag ställer andra krav. Eller var det förr ett helvetiskt arbete med att utarbeta strategier för att klara sig själv?

Det egna hjälpbehovet kan både öka och minska med tiden. Allt är relaterat till den egna utvecklingen och det egna livsödet. Vi påverkas och omformas ständigt av våra livserfarenheter.

Vi kan inte alla få allt i ett program om asperger. Jag tycker att vi fick något som var helt ok.

Klokt skrivet. Jag är också positivt inställd till programmet och kommer att se resterande avsnitt.

rdos skrev:Det beror enbart på att hela autismkonceptet är en patologisering av mänsklig variation. I den processen så har man inte ens lyckats att hitta saker som är relaterade, utan det är en soppa av orelaterade drag. Sedan finns det professionella instrument och en diagnosprocess som använder ännu fler orelaterade drag för att sätta diagnos. Så att det finns enorm variation är inte alls förvånande när det inte finns några väldefinierade kriterier för autism.

+1

Miche skrev:...
Tillbaka till ämnet, ett motprogram ska givetvis visa människor med AS som fungerar i arbetslivet och som antingen fungerar utmärkt med de arbetsuppgifter som finns eller som sett till att anpassa dessa till sina tillkortakommanden.

Som i Silicon Valley exempelvis?

DN - Har Silicon Valley förlorat sin själ?

Publicerad 28 februari 2015 11:00

Från nördiga idealister och flummiga visionärer till cyniska och sexistiska arbetsgivare, som skapar allt större klyftor. Bilden av människorna bakom de nya teknikbolagen är på väg att förändras.

Kulmen för Uber-backlashen kom i december, då det avslöjades att före­tagets vice vd ville utveckla en strategi, för ”flera miljoner dollar”, för att förfölja och trakassera reportrar som skrivit kritiska artiklar om dem, med särskilt fokus på kvinnliga journalisters privatliv. Man hade redan ”undersökt” en Buzzfeed-journalist som skrivit en negativ artikel om Uber.

Brogrammers har blivit det vanligaste skällsordet i San Francisco för en ny start up-kultur där en allmän grabbighet ofta spårar ur i ren sexism, rasism eller odräglig elitism.

En intressant fråga är då vart de nördiga idealisterna flyttat till istället?

Apropå programuppslag så är det väl folk i 20-30 års åldern som har störst behov av det för att kunna påverka sina liv. Samt att de som är yngre kan göra kloka val.

kullan skrev:

KrigarSjäl skrev:Och då inte bara skillnaderna inom autismspektrum - utan skillnaderna/variationen inom aspergerdiagnosen för det är ta mig fan enorma skillnader där.

Och det får man inte säga högt, känns det som

Ja Aspergers Syndrom är något spretig som diagnos. Ställer man 10 st individer med Asperger så är det 10 olika varianter. För det som är enkelt för dig eller hanterbart i alla fall kan vara enormt jobbigt för en annan individ. Och tvärtom.

Då är det ju ännu konstigare att de i princip har tagit bort Asperger-diagnosen och att det är autism spektrum nu. Det är ju ännu spretigare?

Blivande mega-slaskdiagnos?

plåtmonster skrev:Blivande mega-slaskdiagnos?

Förmodligen

Allt som överbelastar den typiska neurohjärnan ..

Usch, hemskt utanför min box.. måste tänka djupt --> ASPCHBERGER! .... NEXT!!

Började titta. Klarar inte av kladd-tanten Scheja

Nästa månad startar nog fortsättnings serien: "Att leva med dilettanter och obsessiva sjukdomspådyvlare"

Till hösten kommer nog "Att hantera normalhandikappade och standardzombies"

Toblerone skrev:Då är det ju ännu konstigare att de i princip har tagit bort Asperger-diagnosen och att det är autism spektrum nu. Det är ju ännu spretigare?

Njäee, det enda man gjort är att man tagit bort en fiktiv gräns mellan högfungerande och lågfungerande. Det adderar inget på "spretighetsdimensionen".

rdos skrev:

Toblerone skrev:Då är det ju ännu konstigare att de i princip har tagit bort Asperger-diagnosen och att det är autism spektrum nu. Det är ju ännu spretigare?

Njäee, det enda man gjort är att man tagit bort en fiktiv gräns mellan högfungerande och lågfungerande. Det adderar inget på "spretighetsdimensionen".

Jag var initialt skeptisk till att ta bort Asperger som säregen variant men tror denna revision kan motverka diverse feldiagnostiseringar d.v.s. diagnosen är lika bred men man kanske har hårdnat kraven för i vilken utsträckning som en viss person uppfyller symtpomen.

Tror effekten kan bli att både psykologer och pöbeln ser mer seriöst på tillståndet och inte tar lika lätt på det. Hörs ju själv att det låter lite allvarligare med "Äh han har bara autism" (högfunerande autism om vi ska vara petnoga) än "Äh, han har bara Aspergers"...

TPring skrev:Jag var initialt skeptisk till att ta bort Asperger som säregen variant men tror denna revision kan motverka diverse feldiagnostiseringar d.v.s. diagnosen är lika bred men man kanske har hårdnat kraven för i vilken utsträckning som en viss person uppfyller symtpomen.

Tror effekten kan bli att både psykologer och pöbeln ser mer seriöst på tillståndet och inte tar lika lätt på det. Hörs ju själv att det låter lite allvarligare med "Äh han har bara autism" (högfunerande autism om vi ska vara petnoga) än "Äh, han har bara Aspergers"...

Ungefär så. De som bara är udda och/eller säregna ska inte ha några diagnoser, utan diagnoser ska ges åt dem som har betydande problem. Det skulle dessutom ta bort mycket av tänket att "aspergare är övermänniskor", då de som får diagnoser inte bara har snöat in på specialintressen.

Sedan tycker jag man kan driva "aspie" debatten vidare som en neurodiversitetsdebatt utan att blanda in diagnoser och utifrån den försöka påverka samhället.

-Nä.

Utan diagnoser ingen grund för neurodiversitetstänk.

Man måste ha nåt att hänga upp det på.


Det är lögn och förbannad dikt att det bara ska vara lågfungerande/tydligt funktionshindrade som ska ges diagnos...tyvärr resonerar en del läkare som du och det är helt åt skogen.

Neurodiversitet är att bejaka styrkorna i aspergerdragen och styrkorna ifråga leder ofta till saker som självständighet och ett bättre analytiskt tänk.