Lät nyligen en Italiensk professor göra en sökning på autism och anknytning, och tänkte presentera lite artiklar om detta här i tråden.

Först den här studien:

Fear of being laughed at with relation to parent attachment in individuals with autism.
Wu, Ching-Lin; An, Chih-Pei; Tseng, Lei-Pin; Chen, Hsueh-Chih; Chan, Yu-Chen; Cho, Shu-Ling; Tsai, Meng-Ling.
Research in Autism Spectrum Disorders. Vol.10 Feb 2015, pp. 116-123.

Här kommer man till den något udda slutsatsen att i en kontrollgrupp så är anknytning till både moder och fader negativt korrelerat med rädsla för att bli skrattad åt, medan i autismgruppen så finns det bara en negativ korrelation med anknytning till fadern medan anknytningen till modern inte spelar någon roll. Detta är ganska intressant.

En till studie:

Romantic attachment, empathy, and the broader autism phenotype among college students.
Lamport, Dustin; Turner, Lisa A.
The Journal of Genetic Psychology: Research and Theory on Human Development. Vol.175(3), May 2014, pp. 202-213.

Deras slutsatser matchar väl det jag förväntade mig. De använder "empati" på ett felaktigt sätt, vilket man måste vara medveten om när man läser. De använder oxå mycket tveksamma termer för ankytning. De kallar starka anknytningar för "attachment anxiety" och ovilja att skapa anknytningar för "attachment avoidance". Precis som förväntat finns en direkt relation mellan BAP (dvs neurodiversitet) och att skapa starka anknytningar som inte går via "empati". Oxå som förväntat så går ovilja att skapa anknytninhgar via "empati", och är så att säga inget primärt drag utan en "pålagring" (eller kompensationsmekanism).

rdos skrev:Här kommer man till den något udda slutsatsen att i en kontrollgrupp så är anknytning till både moder och fader negativt korrelerat med rädsla för att bli skrattad åt, medan i autismgruppen så finns det bara en negativ korrelation med anknytning till fadern medan anknytningen till modern inte spelar någon roll.

(10, 116-123. (SCI))
Tydlig slutsats.

Hittar inte riktigt din konklusion av "romantic attachment, empathy, and the broader autism phenotype among college students" och framförallt vad man kan lära sig av studien. BAP = broad autism phenotype.
(DOI 10.1080/00221325.2013.856838)

rdos skrev:så går ovilja att skapa anknytninhgar via "empati", och är så att säga inget primärt drag utan en "pålagring" (eller kompensationsmekanism)

Vad menar du med att skapa anknytningar via empati? kan du utveckla detta?
(de skapas väl på annan grund?)

plåtmonster skrev:Vad menar du med att skapa anknytningar via empati? kan du utveckla detta?
(de skapas väl på annan grund?)

Snarare ovilja. Det är ett vanligt fenomen att neurodiversa snabbt skapar en anknytning till en icke-neurodivers som bryter upp mitt i processen och lämnar den neurodiversa parten med en ankytning som de inte enkelt kan komma ur. När man upplevt detta några gånger (alternativt förstår detta problem på annat sätt) så blir man försiktig med att skapa anknytningar. Det är antagligen denna aspekt som "attachment avoidance" relaterar till.

Det är väl klart att ingen vill skapa ett ömsesidigt beroende där den andra partnern är mer kortsiktig än en själv?

plåtmonster skrev:Det är väl klart att ingen vill skapa ett ömsesidigt beroende där den andra partnern är mer kortsiktig än en själv?

Visst är det så, men vår kultur har ingen fokus på detta problem utan alla anses kunna passa in i dejtingmodellen där folk när som helst kan dra sig ur och vissa t.o.m. använder detta för att utnyttja andra. Det gör att få är medvetna om att andra inte lika lätt skapar anknytningar och att de lättare kan dra sig ur. Istället får många neurodiversa lära sig detta den hårda vägen genom att bli drabbade av detta ett antal gånger och bli brända.

Sedan blir hela gruppen ansedd som "anknytningsstörda" när de blivit brända p.g.a. något som mer bör ses som mänsklig variation än en "disorder". Lite normal hänsyn och hyfs skulle räcka långt för att minska denna problematik.

Man kan också lära sig känna igen indikationer på personer med labila relationer.

Det känner jag igen mig i. Just rädslan att bli till åtlöje bland jämnåriga när man var med föräldrar. Det var speciellt jobbigt då farsan tränade idrottslaget man var med i. Känns som man är väldigt ömtålig.