matterik skrev:Sen kan man ju se på givandet av sötsaker till efterblivna. Lobotimeringen av schizofrena etc.

Man kan ju bli fundersam över vad de kan tänkas ha på gång..

kiddie skrev:Jag tycker inte att man ska behöva förnedra sig hur mycket som helst bara för att man kostar skattepengar. Just att ens ta upp i förmanande ton hur mycket man kostar som ett vapen är fan gräsligt. Typ, är du verkligen värd detta? Titta vad fint samhället ordnat för dig bara du underordnar dig och slutar at vara en person, en individ. Och var nu tacksam för din fina hjälp, sluta klaga. Eftersom du kostar pengar så får du inte klaga. På något.

Seriöst? Äcklig människosyn.

Oj, vad mycket känslor!

Jag ser mig bara som realistisk. Skattepengarna kan inte räcka till allt och jultomten finns faktiskt inte. Så jag ser det som självklart att om man inte kan arbeta så behöver man en diagnos som förklaring.

Hur tycker ni som klagar att det borde vara? Alla som vill får gå till Jultomten och få pengar, "no questions asked"?

Och vem talar om att förnedra? Eller att man inte får klaga på något? Jag förklarar bara det självklara och så får jag höra att jag att jag har en "äcklig människosyn". Ett utmärkt sätt att tysta folk som inte bara jamsar med utan ifrågasätter ett resonemang man inte förstår.

Ja, jag tycker att folk i Sverige är bortskämda. Som om allt är så dåligt i Sverige. Är det bättre för aspergare i något annat land?

Att tysta folk? Inte min avsikt och hade det varit det så att jag ville det så var det nog inte en bra metod. Men jag står faktiskt fast, jag tycker inte det är en bra människosyn om man inrättar samhället så att förnedring ingår i hjälp.

Visst, andra låter människor med handikapp svälta ihjäl, men jag tycker inte det har med saken att göra. Bara mer av känslan av att man ska vara tacksam.

Vissa av oss kostar nog väldig mycket. Är det något speciellt du vill göra åt det?

Alien skrev:Jag förstår inte vad ni klagar över.

Det är bara att välja, lev som en NT och försörj er själva, så behöver ni ingen diagnos.

Om ni inte klarar av NT-livet utan behöver försörjas av skattebetalarna så får ni faktiskt finna er i att bli utredda och få en diagnos. Ska alla som vill det kunna få sjukersättning, utan någon diagnos alls? För att få sjukersättning så ska man vara sjuk el funktionshindrad. Det är ju självklart.

Vill man ha andra insatser som kostar skattebetalarna extra så behövs också en påtaglig orsak, t ex en diagnos. Men där tycker jag det är synd att skolan inte kan ge stöd utan att barnet fått en diagnos. Åas, om man har en sjukdom el ett funktionshinder, är det inte bra att man får veta det?

Det är inte fel att få en diagnos, problemet är att omgivningen (arbetsgivarna) inte accepterar den med diagnos som arbetskraft, inte utan ersättning (lönebidrag). Dvs både fördomar och egna brister hindrar en från att försörja sig själv.

+1

I ett större sammanhang så kan det ju naturligtvis bli problem när arbetsmarknaden blir mindre och mindre. Visst är det långt till diagnos men när man väl fått den är det lite som samhället säger Puh! och man kan sållas bort och bli pensionerad. Då är man inte längre arbetslös och statistiken ser snyggare ut.

Jag ser också problem med att vad som är normalt snävas in. Jag har liksom en vision om en bättre värld där man tar bättre rätt på vad folk kan ge, istället för att behandla människor som maskiner.

kiddie skrev:I ett större sammanhang så kan det ju naturligtvis bli problem när arbetsmarknaden blir mindre och mindre. Visst är det långt till diagnos men när man väl fått den är det lite som samhället säger Puh! och man kan sållas bort och bli pensionerad. Då är man inte längre arbetslös och statistiken ser snyggare ut.

Jag ser också problem med att vad som är normalt snävas in. Jag har liksom en vision om en bättre värld där man tar bättre rätt på vad folk kan ge, istället för att behandla människor som maskiner.

Håller helt med där. Jag skulle också velat bli uppskattad för vad jag kunde istf utstött för vad jag inte kunde.

Men nu är världen som den är. Alltså behöver många av oss en diagnos just för att bli försörjda. Då förstår jag inte gnället över att behöva en diagnos, vad är alternativet liksom?

En sak är ju att bli vuxendiagnostiserad, då har man ju lite att säga till om, men att bli diagnstiserad som ung? Hur utsållad blir man? Antar att det varierar. Jag vet inte så noga, det får nog de yngre här förklara.

Ja, men åas är inte alltid vetskap bättre än ovetskap?

När ett barn får diagnos så brukar det föregås av en lång tid med problem i skolan, med undervisningen och/el kamraterna.

Alien skrev:Ja, kostar man mer skattepengar än andra, får man finna sig i det ena och det andra. "Beggars can't be choosers".

Det är ett sätt att se det hela som har mycket att göra med den praktiska verkligheten. Ändå finns uttalanden som detta inte i några officiella dokument. Kanske är det sådant som gör att vi inte helt 100 procentigt lyckas hamna på samma linje här på aspergerforum? Även om vi kan vara överens om att det kanhända är ett handikappat samhälle och att det kanske var "bättre förr". Kanske till och med på 80-talet fanns det en annan arbetsmarknad te.x. Men det är ett oskick att behandla människor illa. Och "tvångsdiagnoser", pressade diagnoser eller vad man nu vill kalla det är ett exempel på rättslösheten inom AF. Liksom att "Misstanke om diagnos" kan förekomma som term eller vidarebefordras till arbetsgivare te.x. , detta påverkar ju människor.

Och man KAN heller inte behandla människor hur som helst. Det är viktigt att försöka lära mer om det rättigheter som man faktiskt ändå har. Det är ju inte samma sak som att alla kan bli sjukskrivna etc utan orsak. "Fattiglapparna", kringdrivande levnadssätt utan fasta anställningar odyl var ju själva kärnan i varför rasbiologerna och rashygiensterna var så intresserade av att detaljgranska sina studieobjekt...

Moderator: Delade in texten i två stycken för större läsbarhet.

Känns ju lite läskigt om man återigen skapar en andra klassens människa, en andrasortering man kan behandla som om de inte riktigt levde och var äkta.

Alien skrev:Alltså behöver många av oss en diagnos just för att bli försörjda. Då förstår jag inte gnället över att behöva en diagnos, vad är alternativet liksom?

Problemet är de premisser som arbete ges på. Sådant som övertidslagstiftning kan kräva att man jobbar 8-16 och inte 12 timmar måndag-torsdag eller 6 timmar alla dagar osv. Ett system där närvaro och att hålla sig ajour med kafferastsnack räknas istället för resultat. Om arbetsvillkoren är flexibla så blir också arbete ett realistiskt alternativ för många fler.

Diagnosen blir också en formellt stopp för utveckling. Hur det fungerar i praktiken kan lätt illustreras av Trafikverket som drar in licenser till lokförare och körkort enbart baserat på en diagnos som inte har automatisk relevans för sammanhanget. Utöver det så får de med ersättning inte varken jobba eller studera, svart på vitt.

Alien skrev:Jag förstår inte vad ni klagar över.

Det är bara att välja, lev som en NT och försörj er själva, så behöver ni ingen diagnos.

Om ni inte klarar av NT-livet utan behöver försörjas av skattebetalarna så får ni faktiskt finna er i att bli utredda och få en diagnos. Ska alla som vill det kunna få sjukersättning, utan någon diagnos alls? För att få sjukersättning så ska man vara sjuk el funktionshindrad. Det är ju självklart.

Vill man ha andra insatser som kostar skattebetalarna extra så behövs också en påtaglig orsak, t ex en diagnos. Men där tycker jag det är synd att skolan inte kan ge stöd utan att barnet fått en diagnos. Åas, om man har en sjukdom el ett funktionshinder, är det inte bra att man får veta det?

Det är inte fel att få en diagnos, problemet är att omgivningen (arbetsgivarna) inte accepterar den med diagnos som arbetskraft, inte utan ersättning (lönebidrag). Dvs både fördomar och egna brister hindrar en från att försörja sig själv.

Så bra sagt! INGEN trycker på att man ska bli utredd om man inte har stora svårigheter i vardagen och ingen möjlighet att försörja sig. Precis som du säger - man kan jobba och försörja sig själv, så undrar ingen om man har någon diagnos. De vill inte ens veta i fall man har. Och kan man inte försörja sig själv så får man stå ut med att något måste vara "fel".

kiddie skrev:I ett större sammanhang så kan det ju naturligtvis bli problem när arbetsmarknaden blir mindre och mindre. Visst är det långt till diagnos men när man väl fått den är det lite som samhället säger Puh! och man kan sållas bort och bli pensionerad. Då är man inte längre arbetslös och statistiken ser snyggare ut.

Jag ser också problem med att vad som är normalt snävas in. Jag har liksom en vision om en bättre värld där man tar bättre rätt på vad folk kan ge, istället för att behandla människor som maskiner.

Visst. Jag kan också vara orolig för att arbetsmarknaden inte är tillräckligt flexibel, annars kunde många få jobb som nu sitter hemma och inte har något vettigt att göra. Jag kan tycka ibland att man i Sverige verkar tänka så svart-vitt. Dvs. antigen är man frisk och kan jobba, eller så kan man inte och får vara hemma. Det vore ju bättre om man kunde skapa flera anpassade jobb och flexibla lösningar.

kiddie skrev:Känns ju lite läskigt om man återigen skapar en andra klassens människa, en andrasortering man kan behandla som om de inte riktigt levde och var äkta.

Återigen? När har det inte varit så? Rent teoretiskt har alla människor samma värde, i praktiken är det inte så. När jag arbetade kände jag hela tiden rangordningen. Vissa var mer värdefulla än andra, ja oumbärliga. Andra (dit jag hörde) var helt utbytbara.

Rangordning är INTE samma som människovärde.

Jag tycker nog skillnaden är hårfin. Rangordning förekommer inte bara i arbetslivet. Vissas åsikter är viktiga, andras behöver man inte ta hänsyn till. Vissa är mer trovärdiga än andra etc.

Och jag skulle säga att de som inte klarar av att jobba står rätt lågt ner på stegen. I ett civiliserat samhälle får vi pengar till uppehället, men vi är knappast någon röststark grupp.

Min poäng, som du inte verkat fatta, är att ojämlikhet alltid har funnits liksom olika socialgrupper. Överklassen, medelklassen, underklassen, trasproletariatet el vad man kallar det nuförtiden. Så jag förstår inte vad du menar med att diagnosticering skulle "skapa" en andra klassens människa. Platsar man inte bland andra människor i arbetslivet etc, så är man redan en sämre sort. Diagnosen blir snarare en upprättelse; man är inte dum, lat, arbetsskygg.

Sjlv känner jag många som fortfarande tror på människovärdet. Och jag kommer inte sluta även om andra gör det. Det finns politik som inkluderar människovärde och man kan väl stödja den om man känne att det är rätt? Eller är man bara dumt idealistisk då? Lika bra att inse att vissa liv är helt värdelösa? Näe... den typen av pragmatism ligger inte för mig. Det är ungefär som att säga i förväg att kämpa för kvinnan i samhället är dumt, inget kan ändras, kvinnan är ändå den sämsta och minst värda varelsen.

Men är det verkligen säkert att diagnosen blir en "upprättelse", dessa kan ju i dagens samhälle ändå misstänkas vara lata, omoraliska etc. Vilka är de "verkliga" handikappade?
Men man bör inte deppa ihop utan se möjligheter. Man måste acceptera även felaktiga, kränkande aspekter om man inte kan göra något åt dem. Det måste förändra också, men först måste man acceptera livet som det är. Därefter kan man förändra sitt liv och samhället. Jag skriver inte om tvångdiagnosticering för att beklaga mig bara, vi är lyckligt lottade de som bor i Afrika har det sämre. Men även här finns orättvisa...

kiddie skrev:Sjlv känner jag många som fortfarande tror på människovärdet. Och jag kommer inte sluta även om andra gör det. Det finns politik som inkluderar människovärde och man kan väl stödja den om man känne att det är rätt? Eller är man bara dumt idealistisk då? Lika bra att inse att vissa liv är helt värdelösa? Näe... den typen av pragmatism ligger inte för mig. Det är ungefär som att säga i förväg att kämpa för kvinnan i samhället är dumt, inget kan ändras, kvinnan är ändå den sämsta och minst värda varelsen.

Inget fel att kämpa för människovärdet. Jag tycker bara det låter lite yrvaket om man inte märkt hur olika människor behandlas och behandlats.

Och jag får inte kopplingen att de som vill och behöver sjukersättning inte ska behöva någon diagnos till att det betyder att de annars inte har något människovärde. Jag ser det bara som rationellt och logiskt att de avkrävs en diagnos. Var visst många kriminella mc-klubb medlemmar som fick sjukersättning från FK trots att de inte var sjuka (och tjänade bra på sina kriminella aktiviteter). Anser du att deras människovärde kränktes när de blev av med sjukersättningen?

Leffe skrev:Men är det verkligen säkert att diagnosen blir en "upprättelse", dessa kan ju i dagens samhälle ändå misstänkas vara lata, omoraliska etc. Vilka är de "verkliga" handikappade?
Men man bör inte deppa ihop utan se möjligheter. Man måste acceptera även felaktiga, kränkande aspekter om man inte kan göra något åt dem. Det måste förändra också, men först måste man acceptera livet som det är. Därefter kan man förändra sitt liv och samhället. Jag skriver inte om tvångdiagnosticering för att beklaga mig bara, vi är lyckligt lottade de som bor i Afrika har det sämre. Men även här finns orättvisa...

Tja, det är alltid lättare att bli misstänkliggjord om man att handikapp som inte syns direkt utåt. Men autismspektrumtillstånd finns med som en diagnos i ICD och DSM. I vissa fall uppstår handikappet just pga omgivningens krav.

Men jag förstår fortfarande inte vad du menar med "tvångsdiagnsutisering". Anser du dig utsatt för detta själv? Eller är det bara en filosofisk tanke du har?

Alien skrev:Inget fel att kämpa för människovärdet. Jag tycker bara det låter lite yrvaket om man inte märkt hur olika människor behandlas och behandlats.

Klart man märker. Men det betyder ju inte att man måste ta till sig den åsikten och göra den till sin egen och sedan själv spotta ut att människor har olika värde.

Jag kan förstå begreppet tvångsdiagnostisering eftersom de planerar åt en med psykologtider som man kan bli tillsagd att man måste gå på följt av läkartider till läkare som blivit tillsagda i förväg vad de ska utreda.