Kan en man ha en väninna?

Haha, det har jag med frågat mig själv.

Ganesh skrev:Kan en man ha en väninna?

Och om bara kvinnor kan ha väninnor, och om vän är helt neutralt, vad är då en mans manliga "vän"?

Vänannar?

Ganesh skrev:Kan en man ha en väninna?

Bara om han är bög.

Inger skrev:

Ganesh skrev:Kan en man ha en väninna?

Bara om han är bög.

Ja, just det. Och om det står i en kvällstidning eller skvallerblaska att det varit premiär och manliga kändisen X var där med sin manliga "vän" så vet ju alla att det är en omskrivning för pojkvän.

Komplicerat.

Om en man vill tala om en annan man, som är en vän (inte pv) så kan man ju inte använda "vän". Av nämnt skäl. Då måste man säga kompis eller kamrat eller nåt sånt.

Jag tycker om ordet kamrat.

Apropå problemet med att beteckna vänner så det inte blir några missförstånd. Jag säger "polare" om det är en han och "polarinna" om det är en hon.

Kanske något att grunna på?

Kan någon av herrskapet förresten förklara varför man på senare år börjat säga 'sockar' istället för 'sockor' (som det hette när jag var liten)?

Jag skulle säga 'en socka flera sockor', enligt mönstret 'en smocka, flera smockor'.

Annars blir det som 'en vante, flera vantar' och då är det ju e på slutet.

Sen stör jag mig på 'ärter' också, även om jag vet att det kommer från 'ärt'. Men man säger ju 'en ärta' och då vill jag gärna säga flera 'ärtor'.

Vad säger språkpanelen?

Inger skrev:Kan någon av herrskapet förresten förklara varför man på senare år börjat säga 'sockar' istället för 'sockor' (som det hette när jag var liten)?

Jag skulle säga 'en socka flera sockor', enligt mönstret 'en smocka, flera smockor'.

Jag har inte hört formen sockar. Sockor eller socker är det jag är van vid att höra. SAOL har dock med de båda följande substantiven:

sock -en -ar
socka -n sockor

Finns verkligen ordet 'sock'? Jag har aldrig någonsin hört någon säga 'sock', bara 'socka'. I så fall blir böjningen 'sockar' mer logisk även om det låter fel i mina öron. (Den används i butiker, kataloger mm sedan några få år tillbaka.)

Inger skrev:Finns verkligen ordet 'sock'? Jag har aldrig någonsin hört någon säga 'sock', bara 'socka'. I så fall blir böjningen 'sockar' mer logisk även om det låter fel i mina öron. (Den används i butiker, kataloger mm sedan några få år tillbaka.)

Formen sockar har faktiskt undgått mig, men jag märker när jag googlar att den formen ofta används. Det tycks dock inte vara någon ny form. Följande stycken kommer från årgång 1878 av Svenska Familj-Journalen:
http://runeberg.org/famijour/1878/0223.html

Fru Langhals kallade sig helt enkelt »en huslig
qvinna» och det älskar de flesta tyskor att kalla
sig-, hon var visst icke något undantag från andra
utmärkta tyska borgareqvinnor och hon smålog helt
huldt, då hon en dag fick sätta en strumpstickning
emellan Livias händer. Det var också ett par sockar
till Anne-Charlotte, de första sockar, som det späda
barnet skulle bära, och snart visade Livia icke utan
stolthet för sin man flickans himmelsblåa fötter med
nedhängande hvita tofsar. Och Vilhelm Levall kysste
den unga modern och, oaktadt fru Langhals något
protesterade, fann henne vara den förträffligaste
lilla hustru i verlden.

»Hon kan bli», sade fru Langhals, som räknade sig till
förtjenst det handarbete, hvilket Livia fullbordat. Då
den värda matronan endast gillade stickning, s*om
något verkligt dugligt, så blef hon helt belåten,
när dessa sockar följdes af ett par rosenröda, och
den aktningsvärda damen nickade och sade, att hon
tyckte det Livia verkligen började arta sig.

Singularformen sock förekommer uppenbarligen också, t.ex. här:

http://motvind.net/dagbok.php?dagbok=20070821

Hur man stickar en sock

Den fornsvenska formen var sokker (uttalat med akut accent, liksom toker, till skillnad från pluralformerna sockar och sockor, som uttalas med grav accent):

http://runeberg.org/svetym/0908.html

Uppenbarligen är det fråga om ett starkt maskulint substantiv. Tar man bort nominativ-singularis-ändelsen (som ju vanligtvis saknas i nusvenskan) och ändrar kk till den modernare (från tyskan inlånade) stavningen ck så får man formen sock, som väl således kan sägas vara mer logisk än den trots allt vanligare formen socka.

Så här säger Svenska språknämnden:

http://www.spraknamnden.se/sprakladan/S ... ekttyp=lan

fråga
Heter socka både sockor och sockar i plural?

svar
Socka böjs sockan, flera sockor, sockorna.
Dialektalt förekommer formerna en sock, flera sockar.

Inger skrev:

HGJ skrev:Han är kloker. (Mask. nom.)
Hon är klok. (Fem. nom., ändelselös form.)

Jag är kloker. (Talaren är man.)
Jag är klok. (Talaren är kvinna.)

Hade jag ingen aning om. Mycket intressant!

Motsvarande gäller naturligtvis också den tilltalade, d.v.s. Är du inte kloker? skulle vi fråga en man och Är du inte klok? skulle vi bara fråga en kvinna. Den här åtskillnaden existerar ännu i isländskan. När man t.ex. på ett isländskt forum vill fråga om deltagarnas ålder genom att ställa frågan Hur gammal är du? så måste man använda både maskulin- och femininformen om det finns deltagare av båda könen på forumet:

http://www.ljosmyndakeppni.is/viewtopic ... eb66489e80
http://spjall.vaktin.is/viewtopic.php?f=9&t=10768

Gamall är maskulinum och gömul femininum.

Av samma anledning är det vanligt att det skrivs velkomin(n) (alltså med parentes runt det sista n:et) på isländska vävsidor:

http://www.google.se/search?num=100&hl= ... min%28n%29

Velkomin är femininum, så det kan man bara skriva om man är säker på att den man riktar sig till är kvinna, medan velkominn är maskulinum och alltså bara passar när man vänder sig till en man.

Samma distinktion finns för övrigt i t.ex. franskan och spanskan. I tyskan däremot genusböjs adjektiv bara i attributiv och inte i predikativ ställning. Adjektivet har alltså t.ex. i följande fall samma form oavsett vederbörandes kön:

Sie ist verrückt.
Er ist verrückt.
Ich bin verrückt. (Talaren kan vara såväl man som kvinna.)
Du bist verrückt. (Den tilltalade kan vara såväl man som kvinna.)

Däremot i attributiv ställning:

Er ist ein verrückter Mann. (Verrückter är en maskulinform.)
Sie ist eine verrückte Frau. (Verrückte är en femininform.)

Här beror dock adjektivets form inte på subjektets (er respektive sie) genus utan på genuset hos det substantiv till vilket adjektivet är attribut (Mann respektive Frau). Således kan man säga:

Sie ist ein verrückter Mensch. (Mensch är ett maskulint substantiv.)

HGJ skrev:Följande stycken kommer från årgång 1878 av Svenska Familj-Journalen:
http://runeberg.org/famijour/1878/0223.html

Fru Langhals kallade sig helt enkelt »en huslig
qvinna» och det älskar de flesta tyskor att kalla
sig-, hon var visst icke något undantag från andra
utmärkta tyska borgareqvinnor och hon smålog helt
huldt, då hon en dag fick sätta en strumpstickning
emellan Livias händer. Det var också ett par sockar
till Anne-Charlotte, de första sockar, som det späda
barnet skulle bära, och snart visade Livia icke utan
stolthet för sin man flickans himmelsblåa fötter med
nedhängande hvita tofsar. Och Vilhelm Levall kysste
den unga modern och, oaktadt fru Langhals något
protesterade, fann henne vara den förträffligaste
lilla hustru i verlden.

»Hon kan bli», sade fru Langhals, som räknade sig till
förtjenst det handarbete, hvilket Livia fullbordat. Då
den värda matronan endast gillade stickning, s*om
något verkligt dugligt, så blef hon helt belåten,
när dessa sockar följdes af ett par rosenröda, och
den aktningsvärda damen nickade och sade, att hon
tyckte det Livia verkligen började arta sig.

Märkligt förresten att det står älskar och inte älska:

Fru Langhals kallade sig helt enkelt »en huslig
qvinna» och det älskar de flesta tyskor att kalla
sig-,

Kan det vara den omvända ordföljden som har utlöst inkongruensen?

HGJ skrev:

Inger skrev:Finns verkligen ordet 'sock'? Jag har aldrig någonsin hört någon säga 'sock', bara 'socka'. I så fall blir böjningen 'sockar' mer logisk även om det låter fel i mina öron. (Den används i butiker, kataloger mm sedan några få år tillbaka.)

Formen sockar har faktiskt undgått mig, men jag märker när jag googlar att den formen ofta används. Det tycks dock inte vara någon ny form. Följande stycken kommer från årgång 1878 av Svenska Familj-Journalen:

http://runeberg.org/famijour/1878/0223.html

Fru Langhals kallade sig helt enkelt »en huslig qvinna» och det älskar de flesta tyskor att kalla sig-, hon var visst icke något undantag från andra utmärkta tyska borgareqvinnor och hon smålog helt huldt, då hon en dag fick sätta en strumpstickning emellan Livias händer. Det var också ett par sockar till Anne-Charlotte, de första sockar, som det späda barnet skulle bära, och snart visade Livia icke utan stolthet för sin man flickans himmelsblåa fötter med nedhängande hvita tofsar. Och Vilhelm Levall kysste den unga modern och, oaktadt fru Langhals något protesterade, fann henne vara den förträffligaste lilla hustru i verlden. /../

Singularformen sock förekommer uppenbarligen också, t.ex. här:

http://motvind.net/dagbok.php?dagbok=20070821

Hur man stickar en sock

Den fornsvenska formen var sokker (uttalat med akut accent, liksom toker, till skillnad från pluralformerna sockar och sockor, som uttalas med grav accent):

http://runeberg.org/svetym/0908.html

Uppenbarligen är det fråga om ett starkt maskulint substantiv. Tar man bort nominativ-singularis-ändelsen (som ju vanligtvis saknas i nusvenskan) och ändrar kk till den modernare (från tyskan inlånade) stavningen ck så får man formen sock, som väl således kan sägas vara mer logisk än den trots allt vanligare formen socka.

Så här säger Svenska språknämnden:

http://www.spraknamnden.se/sprakladan/S ... ekttyp=lan

fråga
Heter socka både sockor och sockar i plural?

svar
Socka böjs sockan, flera sockor, sockorna.
Dialektalt förekommer formerna en sock, flera sockar.

Tack för det, HGJ! Med detta är jag nöjd.

Att det är ett äldre uttryck som återtagits tvivlar jag inte på, jag har bara noterat att man inte använde den böjningen när jag växte upp utan börjat med det precis nyligen, utan uppenbar anledning.

HGJ skrev:

Fru Langhals kallade sig helt enkelt »en huslig
qvinna» och det älskar de flesta tyskor att kalla
sig-,

Kan det vara den omvända ordföljden som har utlöst inkongruensen?

Möjligen? Annars är det väl ganska rejält före sin tid att lägga till ett r för pluralformer? (Observant av dig att notera det för övrigt, jag hade nog missat det.)

"sock - sockar" (den- eller hankön) har alltid varit det vanliga i mellersta och övre Norrland, vad jag har hört, för vad som söderut heter "socka - sockor" (den eller hon). Kanske finns det mera finstilta geografiska variationer också.

Om adjektivavledningar på -ug/-ig/-ot/-et(e) skrev jag något kort tidigare (i tråden?), vill jag minnas.

(Tydligen är min uppställning av fornsvensk adjektivböjning för svårgenomtränglig? Formväxlingar som "kloker/klok/klokt" kan annars utläsas ur den.)

EDIT: "/-et(e)"

Aha! Som katt - katter, katta - kattor? (Inte van att tänka på fotbeklädnader i genusperspektiv. )

Inger skrev:Aha! Som katt - katter, katta - kattor? (Inte van att tänka på fotbeklädnader i genusperspektiv. )

Ja. Och hund - hynda, (i Skåne) grabb - gräbba. Fast sockorna kan inte para sig, bara förlöpa varandra. Och så har i de här ordparen den kvinnliga formen avletts av den manliga och de har skäl att finnas i samma dialekt, medan "sock" och "socka" finns i olika.

"Sock" lär vara den äldre formen, förmodligen lånad från medellågtyskan; kom dit från latinets soccus 'låg och lätt sko, toffel' (jfr. dubbelformerna "toffel" ~ "toffla" förresten), från grekiska sykkhis ~ sykkhás ~ sýkkhos, från något "österländskt" språk.

EDIT: ojdå. Fick svar innan jag hade postat mer än "[...] varandra.".

Zombie skrev:

Inger skrev:Aha! Som katt - katter, katta - kattor? (Inte van att tänka på fotbeklädnader i genusperspektiv. :wink: )

Ja. Och hund - hynda,
[...]

En liten inflikning bara. "Hund" används (i värmland iaf) om en generell hund av ospecificerad sort och kön. "Hynda" används när det är en honhund (tik) man talar om, oftast med negativ klang. Det GAMLA värmländska ordet för detta är dock "bicka" - någon som märker likheten med engelskans "bitch"?

weasley skrev:En liten inflikning bara. "Hund" används (i värmland iaf) om en generell hund av ospecificerad sort och kön. "Hynda" används när det är en honhund (tik) man talar om, oftast med negativ klang. Det GAMLA värmländska ordet för detta är dock "bicka" - någon som märker likheten med engelskans "bitch"?

I Rietz dialektlexikon kopplas "bykka" (d.v.s. bicka) också ihop med "bigga" (jfr. argbigga). Jfr. forneng. bicce, bice; tysk. betze, bätze, petze; fransk. bichon; sanskrit bukk, att skälla.

"Bykka" i dess olika former förekom från götaländerna upp mot Jämtland/Härjedalen.

Norska: bisje (hoppas det blir rätt stavning).

Bror Duktig skrev:Norska: bisje (hoppas det blir rätt stavning).

Ahh... Bikja i bakken. Ljuva backhopparminnen från den gamla Landbohøjskolen i Ås

Sen kanske nån tyckte det låg bättre i mun att säga "byracka" än att säga "bybycka" eller liknande? Bara gissar litet vilt.

HGJ skrev:

Fru Langhals kallade sig helt enkelt »en huslig
qvinna» och det älskar de flesta tyskor att kalla
sig-,

Kan det vara den omvända ordföljden som har utlöst inkongruensen?

Hm. Den omvända ordföljden; felaktig koppling till "det" som subjekt; inflytande från vad som redan då var "bildat" talspråk i ett ögonblick då skribenten nickade till?
Har sett sådana "moderna" verbformer ibland i gamla texter, inte bara då man har velat återge talspråk.

***************************************************************

jonsch skrev:Sen kanske nån tyckte det låg bättre i mun att säga "byracka" än att säga "bybycka" eller liknande? Bara gissar litet vilt.

Nej, det är byrackan som är (halv-)vild. Hela byns racka, så att säga. Bicka osv. är ett annat ord.