Jag väntar på utredning för asperger. Innan det ens kom på tal tyckte jag att allt fungerade felfritt. Men efter att skolläkaren sa att han trodde jag hade asperger tyckte jag att det förklarade mycket av det som hänt i mitt liv. Men nu när jag väntat snart i ett år på utredning och problemet nästan eskalerar funderar jag på om det inte rentav är jag som gör mig mer aspie än vad jag kanske är.

Det är klart att när jag ser tillbaka på mig själv som liten och så vidare ser jag ju drag åt asperger. Det är även flera psykologer som sagt att jag troligtvis har asperger.

Men eftersom det nu gått ett bra tag sen det kom på tal har jag somsagt börjat tveka. Jag börjar liksom tro att allt bara är inbillning. För vardagen fungerade för ett år sen. Men nu blir det bara värre för varje dag. Står i kö för att träffa en arbetsterapeut i nuläget.

Någon som varit i samma sits eller bara har andra tips/förslag?

Om du inte känner att du kan få hjälp av diagnosen och är över 18 år så kan du neka att få den.

Du kan prata med dina föräldrar och vänner där du har som en checklista över vad som är vanliga problem hos folk med AS.

takeaselfie skrev:liv. Men nu när jag väntat snart i ett år på utredning och problemet nästan eskalerar funderar jag på om det inte rentav är jag som gör mig mer aspie än vad jag kanske är.

Det kanske är dina kompensationsstrategier som spökar. Du kan spela normal, men det blir jobbigt i längden så att du faller tillbaks i aspigt beteende med jämna mellanrum..?

Jag upplever att jag har "blivit mer aspig" sen jag fick diagnosen. För mig handlar det dock om att jag har insett hur mycket jag har låtsats för andras skull och helt enkelt slutat med det, samt att jag i samma veva fick en utmattningsdepression som gör att jag inte orkar låtsas vara NT heller. Fundera på om det verkligen är diagnosen som gör att du känner dig "mer aspig" eller om det kanske bara är så att du lägger märke till det mer och bejakar det mer.

Cellardoor skrev:För mig handlar det dock om att jag har insett hur mycket jag har låtsats för andras skull /../ fick en utmattningsdepression

Tänkvärt!

Det finns en sak som är värre än att låtsas och det är att dras med på tillställningar som är "roliga och trevliga" när de faktiskt inte är det..

Trodde aldrig jag skulle få så mycket respons som jag faktiskt fått. Så nu tänkte jag försöka svara er. Om detta svar blir rörigt, kan jag försöka svara er var och en i PM eller liknande.

kyldius skrev:Om du inte känner att du kan få hjälp av diagnosen och är över 18 år så kan du neka att få den.

Du kan prata med dina föräldrar och vänner där du har som en checklista över vad som är vanliga problem hos folk med AS.

Jag upptäckte att jag kanske varit lite smått otydlig. Men förtydligar nu. Jag är över 18. För mig spelar det ingen roll om jag skulle få en aspergerdiagnos. Jag är ju ändå samma person vare sig jag har asperger eller inte. För mig är det viktigaste att jag får hjälp så inte min vardag blir så kaotisk.

Det jag ville få fram i mitt något otydliga inlägg var att jag funderar på om jag bara inbillar mig att jag har asperger. Jag har somsagt fått fler problem efter att AS kom på tal. Men kanske är det så att problemen alltid funnits men nu ser jag saken på ett annat sätt.

Jag skriver lite "checklistor" med hjälp av mina föräldrar, eftersom de också ser saker som jag inte tänker på.

plåtmonster skrev:

takeaselfie skrev:liv. Men nu när jag väntat snart i ett år på utredning och problemet nästan eskalerar funderar jag på om det inte rentav är jag som gör mig mer aspie än vad jag kanske är.

Det kanske är dina kompensationsstrategier som spökar. Du kan spela normal, men det blir jobbigt i längden så att du faller tillbaks i aspigt beteende med jämna mellanrum..?

Förstår inte riktigt vad du menar. Skulle du kunna försöka förklara tydligare?
.

Cellardoor skrev:Jag upplever att jag har "blivit mer aspig" sen jag fick diagnosen. För mig handlar det dock om att jag har insett hur mycket jag har låtsats för andras skull och helt enkelt slutat med det, samt att jag i samma veva fick en utmattningsdepression som gör att jag inte orkar låtsas vara NT heller. Fundera på om det verkligen är diagnosen som gör att du känner dig "mer aspig" eller om det kanske bara är så att du lägger märke till det mer och bejakar det mer.

Det är nog lite som du skriver. Att förut handlade det om att jag skulle försöka passa in i ramen. Men nu när jag troligtvis har en förklaring till varför jag är som jag är så tillåter jag mig att vara mig själv helt enkelt.

Jag fick min diagnos väldigt sent och det var jag själv som sökte utredning. Jag gick länge och undrade om jag hade aspergers eller ej. Och nu tvivlar jag från och till på att en aspergerdiagnos är den bästa bedömningen, att jag kanske "bara" är en ovanligt aspig NT, och sen går jag tillbaka till att tänka att nä jag har nog aspergers ändå.

Tror faktiskt aspergares tendens att tolka saker mer bokstavligt/övertydligt spelar in i de tvivlen, alltså att jag känner att jag måste stämma in på kriterierna till 110% och dessutom tolkar dem övertydligt. För beskedet jag fick var ganska klart.

Jag tror inte jag börjat uppföra mig mer aspigt sen jag fick diagnosen, däremot använder jag den ibland som förevändning för t.ex. att dra mig tillbaka och pyssla med mitt istället för att umgås. "Nu klarar jag inte vara social längre". Förr i tiden så hade jag antingen suttit kvar, eller gått därifrån men känt att jag var oartig. Nu känner jag mig både oartig och manipulativ
Sen tänker jag att just det där, att jag tycker det är roligare att pyssla med saker på datorn än prata om vardagslivet, *är* ju för att jag har aspergers. För en annan person hade det varit mer "själviskt" att inte sitta kvar vid datorn utan gå ut och umgås istället.

Blir också mycket stressad av att sitta bredvid okända på tåget. Innan brukade jag sitta kvar och vara jättestressad i en timme för att inte den andra skulle tro att jag tyckte det var fel på den. Nu om någon sätter sig bredvid och jag ska resa långt, brukar jag helt enkelt flytta mig. Om någon skulle uttrycka att de blivit förolämpade tänker jag säga att jag har aspergers, och de inte ska ta det personligt.

Så jo, en diagnos blir liksom som en officiell "annorlundalicens"

Får man sin diagnos i unga år så behöver den inte vara lika stigmatiserande som den kan vara när man är äldre och livet är kaosartat och kan kännas som en ny börda på en redan uppfuckad vardag. Tycker du verkar ganska klar med vad det är och vad det kan innebära, tror inte du ska vara orolig...

Kattmat skrev:Innan brukade jag sitta kvar och vara jättestressad i en timme för att inte den andra skulle tro att jag tyckte det var fel på den.

Eller så går man därifrån om man har lust oavsett vad de tycker.. gilla läget liksom

Grymt bra Sagt ".......som den kan vara när man är äldre och livet är kaosartat och kan kännas som en ny börda på en redan uppfuckad vardag"
Precis så känns det.

Jag tror inte du gör dig till. Du kanske bara blivit mer medveten om dina problem? Ibland kan ju viss smärta finnas när man får nya diagnoser, man får ibland omvärdera sig själv och så, den insikten kanske har försämrat dig tillfälligt?

Kaskelot skrev:Jag tror inte du gör dig till. Du kanske bara blivit mer medveten om dina problem? Ibland kan ju viss smärta finnas när man får nya diagnoser, man får ibland omvärdera sig själv och så, den insikten kanske har försämrat dig tillfälligt?

Jag håller med dig att det kan bero på att jag blivit mer medveten om mina problem. Dock har jag känt mig lättad över att jag nu står i kö för att jah har alltid känt mig konstig. Det är aldrig någon som förstått varför. Så att det skulle bero på att jag är ledsen har jag lite svårt att tro. Men annars håller jag med dig.

Jag får väl klassas som "äldre", minns högeromläggningen. Jag blev inte direkt utredd, men min KBT-tant som jag sökte för social fobi skickade mig till nån som kunde ställa en preliminär diagnos. Denne tyckte att jag inte hade något på en utredning att göra, funkar för bra i vardagen för det och NS märker inte mina drag, mer än att jag drar mig undan allt vad samkväm och socialt prat heter.
Men det hela mynnade ut i att jag ändå förstår att jag har subklinisk ASS.

Det var naturligtvis lite omtumlande, men sedan har det hjälpt mig mycket. Då jag vet vem jag är kan jag förhålla mig till det som dyker upp i vardagen. Och förstå varför jag har reagerat som jag gjort genom åren. Kan det vara en nackdel att få reda på vem man verkligen är?

Bazooka skrev:Jag får väl klassas som "äldre", minns högeromläggningen. Jag blev inte direkt utredd, men min KBT-tant som jag sökte för social fobi skickade mig till nån som kunde ställa en preliminär diagnos. Denne tyckte att jag inte hade något på en utredning att göra, funkar för bra i vardagen för det och NS märker inte mina drag, mer än att jag drar mig undan allt vad samkväm och socialt prat heter.
Men det hela mynnade ut i att jag ändå förstår att jag har subklinisk ASS.

Det var naturligtvis lite omtumlande, men sedan har det hjälpt mig mycket. Då jag vet vem jag är kan jag förhålla mig till det som dyker upp i vardagen. Och förstå varför jag har reagerat som jag gjort genom åren. Kan det vara en nackdel att få reda på vem man verkligen är?

Visst är det i sig ingen nackdel att få veta sitt rätta jag. Men jag har hört att det är så mycket svårare att få jobb osv. om man har en diagnos.

Men har ju som mål att plugga vidare och då måste man ha en diagnos för att få hjälp. Egentligen är det helt sjukt eftersom man kan behöva extra stöd som NT också.

Finns fler situationer där det är negativt med en diagnos. Man blir liksom dumförklarad av samhället. Även om det skulle va en fördel med en utredning för att jag då skulle få veta vem jag är (jag är ganska säker på att jag har AS för 9 av 10 saker stämmer i olika grader och former). Dock tror mina föräldrar inte det.

Så även fast det finns fördelar med en utredning blir jag smått avskräckt på grund av alla nackdelar och samhällets "dumstämpel". Observera att jag själv inte ser AS som att man är dum. Man är nästan smartare om man har AS.

Saken är väl att du inte behöver tala om för en arbetsgivare att du har aspergerdiagnos. Dito för läkare och trafikverket. Och föräldrarna har det inbyggt att tolka sina barn som friska. Inget fel på deras unge.

takeaselfie skrev:Jag väntar på utredning för asperger. Innan det ens kom på tal tyckte jag att allt fungerade felfritt. Men efter att skolläkaren sa att han trodde jag hade asperger tyckte jag att det förklarade mycket av det som hänt i mitt liv. Men nu när jag väntat snart i ett år på utredning och problemet nästan eskalerar funderar jag på om det inte rentav är jag som gör mig mer aspie än vad jag kanske är.

Det är klart att när jag ser tillbaka på mig själv som liten och så vidare ser jag ju drag åt asperger. Det är även flera psykologer som sagt att jag troligtvis har asperger.

Men eftersom det nu gått ett bra tag sen det kom på tal har jag somsagt börjat tveka. Jag börjar liksom tro att allt bara är inbillning. För vardagen fungerade för ett år sen. Men nu blir det bara värre för varje dag. Står i kö för att träffa en arbetsterapeut i nuläget.

Någon som varit i samma sits eller bara har andra tips/förslag?

Jag känner igen det där! Tänker tillbaka och lixom inser mycket som skulle kunna vara asberger/autism! Mycket som stämmer in på mig som liten alltså. Dock har jag som du att när jag läst på så vet jag inte om jag börjat låssas eller som du skriver: att jag slutat låssas. Det är väldigt jobbigt det där, ovissheten..Och jag pratar med så många som har just Asperger och jag känner igen mig i allt, även när jag var liten!

Men väntar också på utredning, så hoppas att det ska gå bra för oss båda

Helst vill man ju inte bli diagnostiserad med NPF i och med att det för det mesta är funktionsnedsättningar som man har hela livet och inget som går att "bota."

Kattmat skrev: Så jo, en diagnos blir liksom som en officiell "annorlundalicens"

Lägger till "annorlundalicens" till mitt vokabulär. Tack för det!