kiddie skrev:Kände en litegranna som hade ett hålrum i hjärnan plus att i hålet skulle även corpus callosum suttit men fanns då inte. Hon var inte jättekonstig för att sakna hela hjärnstrukturer. Men hon var född så så kanske fanns viss plasticitet involverad.

Sedan kände jag en som opererat bort nästan hela lillhjärnan. Som ung vuxen. Han var väldigt normal.

Skumt.

Gick det att se några avvikelser i motorik och gester?

Jag träffade en kvinna som hade en sjukdom som gjorde att lillhjärnan förtvinade. Hon talade och rörde sig med stora svårigheter, men hade en väldigt varm och social personlighet. Hon hade full koll på läget också, som jag bedömde det.

Han som blivit opererad hade inte normal motorik, dålig balans främst och avvikande gångstil. Han kunde även tala otydligt och hörde dåligt. Men rent mentalt märktes egentligen inte så mycket.

Den andra kände jag inte så väl men hon var arg ofta och hade en del symptom liknande autism eller ADD. De som har hennes avvikelse "ska" vara omotiverade och apatiska tydligen iallafall enligt en dokumentär jag såg. Men hon var mer framåt. Och som sagt arg 9 av 10 dar.

Det spelar nog in om man är född med avvikelsen eller om den är förvärvad.
Har man fått skadan senare i livet kanske man jämför med sig själv innan skadan och försöker kompensera.

(Bara apropå ämnet i sin helhet.)

Tror jag med. Sedan var skadan sitter.

Jag hade förr om åren en kompis på internet som var bipolär. Hon hade innan mediciner haft kraftiga manier som började i 30-årsåldern. Hon hade gråtiga stunder men inga riktiga depressioner. Hennes bror hade dock haft svåra depressioner och till sist tagit livet av sig. Hon sa att denna sjuka fanns på hennes mammas sida av släkten, folk hade ofta i lite högre ålder börjat uppvisa avvikande beteende, fått en konstig ångesfull blick enligt henne. Många självmord. Släkten sopade allt under mattan.

Det var först när min kompis började få neurologiska problem som det framkom att släktens förbannelse inte var psykisk sjukdom. Alla hade spinocerebellära ataxi med skrumpning av lillhjärnan! Att den äldre generationen inte diagnostiserats berodde delvis på att de trodde det var mental sjukdom och de ville dölja denna, dels att de yngre generationerna ofta får neurologiska problem tidigare i livet medan de äldre kan hinna avlida innan man ens fattar att det var neurologiskt. Hennes son fick sjukdomen när han var 30, hon var 55 när hennes bröt ut på allvar.

Jag vet egentligen inte om jag hade mer att säga än att även de delar som man inte tror påverkar det mentala gör det. De som hade sjukdomen hade alla psykiatriska besvär. Fast det är i lillhjärnan det sitter.

kiddie skrev:[...] byta ena hjärnhalvan?

Känns som jag vill sjunga lite Arja Saijonmaa; Vem är du vem är jag?

Jag måtte va på larvigt humör. Men jag blir glad av den jätteintressanta tråden, kiddie, och det var precis vad jag var ute efter att bli när jag tittade in här!

De här experimenten ni leker med i tanken var nya för mig, annars funderar jag rätt ofta på vilka delar av en som egentligen är ens verkliga "jag", och på alternativet att "jaget" är en summa av mer eller mindre alltihop, inklusive nerverna ute i kroppen kanske.

Somliga tror att... själen, närmast, bor nedanför halsen och att hjärnan bara är en processor. Mjae, brukar jag säga, den teorin får du nog fila på litet till. Fast inte förkastar jag hela den idén heller. Sinnesintrycken formar ju väldiga delar våra personligheter och upplevelser av världen. Vi känner våra känslor i magen och... litet varstans nedanför halsen. Är på dåligt humör elelr sega i skallen m.m. när kroppen mår visset.

Ändå finns det totalförlamade och allas vår Stephen Hawking - som hävdar att hans syster är smartare än han och jag tror honom. Men han har tränat sin hjärna mer. Till häftigare tankar om fysik. Utan hjälp av någon pigg kropp.

Ni vet den gamla idén att bli odödlig genom att flytta över sinnet till ett virtuellt nätverk? Oberoende av hårdvaran som alltså kan bytas ut vid behov. Kruxet verkar alltid vara själva överflyttningen. Somliga går på kopieringsspåret där man tar livet av sig med en mekanism som väcker upp det nya medvetandet... men är man död så är man, vad det nya medvetandets upplevelse av det hela än är.

Så jag har tänkt att det enda raka vid sånt odödlighetssträvande är att flytta över medvetandet gradvis.

Göra en virtuell kopia av vänster tinningslob, karva ut sin fysiska, koppla ihop den virtuella med resten av ens hjärna och slå på den. Och vackla omkring ett tag tills världen ser normal ut igen. Och så vidare.

Vad säger ni? Är det inte så vi skulle göra. Vem vill pröva först?

Apropå det här med höger och vänster hjärnhalva.

En 94-årig kinesisk kvinna kunde efter ett slaganfall inte längre tala kinesiska, bara engelska. Hon hade varit engelsklärare. Hon är också helt förlamad i armar och ben.

Förklaringen var att för att kunna tala kinesiska behövde man både högra och vänstra hjärnhalvorna. För att tala engelska behövdes bara den ena halvan (vänstra?).

http://www.bbc.com/news/blogs-news-from ... e-31114123

Alien skrev:Förklaringen var att för att kunna tala kinesiska behövde man både högra och vänstra hjärnhalvorna.

Nu har du nog fått det här om bakfoten...

Skillnaden är mellan modersmål respektive inlärt språk, de sitter i olika delar av hjärnan vilket kan vara väldigt tydligt hos dyslektiker som har svårt att läse och/eller skriva sitt modersmål men dyslexin behöver inte drabba ett inlärt språk.

Jag undrar ibland om mitt språk verkligen bara sitter i vänster hjärnhalva. Jag har olika infallsvinklar på språk. Inte ens det skrivna språket är en sak för mig.

Men jag vill helst inte ha en stroke för att ta reda på sanningen.

Kiddie, hur många språk har du?

Några. Alltid haft lätt lära mig nya men glömmer lika fort. Lätt att höra nyanser av ljud andra kanske inte hör. Ser inte detaljer i det skrivna, ser ord och sammanhang men inte enskilda bokstäver. Har svårt att läsa kursiv stil och text med bara versaler för de har inte samma bildvärde som det jag är van vid.